Från Hanna Rajs till Sully Prudhomme

Nu har jag lämnat Hanna Rajs diktsamling Samma mamma och läser istället dikter av Sully Prudhomme (1839-1907). Han var den allra första Nobelpristagaren i litteratur och han fick priset 1901. Sully Prudhomme var en fransk poet och han var ledamot av Franska akademien.

Att få tag på Sully Prudhommes dikter i svensk översättning är inte det lättaste men de finns digitaliserade. Den upplaga jag har i datorn på bilden är Dikter af Sully Prudhomme i översättning af Göran Björkman från 1889. Den kan ni hitta i Libris. Det finns en till digitalisering av Sully Prudhommes dikter. Här är länk till Lyriska dikter af Sully Prudhomme i svensk tolkning af Teresia Eurén från 1901. Vilken som är bäst att läsa vet jag inte. Man får pröva sig fram. Det jag kan säga är att Göran Björkman (1860-1923) hade betydligt högre utbildning än Teresia Eurén (1869-1952) och han fick också ett översättarpris för översättningar från portugisiska och spanska. Båda de här digitaliserade upplagorna kan den som vill ladda hem och läsa gratis.

Är man bra på franska, däremot, då finns stora möjligheter att köpa en diktsamling idag. Det finns även ett par i engelsk översättning.

Dikter i översättning af Göran Björkman från 1889 (digital).

Samma mamma av Hanna Rajs, Bonniers 2024.

Det röda fältet av Mo Yan

Det röda fältet är en grym och våldsam berättelse som utspelas i författaren Mo Yans hemtrakt, Gaomi nordöstra socken, under 1920- och 1930talet. Det var en våldsam och blodig tid med rövare, krigsherrar, rivalitet mellan nationalister och kommunister och japansk invasion. Berättelsen är bygg kring en familj som äger ett destilleri för durrabränvin. Det är barnbarnet som berättar om sin farmor, hennes älskare och om sin mor och far.

Berättelsen är så full av våld och grymhet att jag kände mig överväldigad när jag läste. Den är så fjärran från min lugna tillvaro och människorna är med om så mycket som jag knappt kunde föreställa mig även om jag teoretiskt sett vet en del om vad som hände i Kina och vad det kinesiska folket fick utstå på den här tiden. Författaren hoppar också fram och tillbaka i tiden. Det kan vara lite besvärligt att hålla reda på vem som är vem. Romanen är alltså inte skriven som en rak, spännande historia och det är mycket text. Helt enkelt är Det röda fältet inte helt lätt att läsa, men det är sannerligen mödan värt att göra det. Man får inblick i en kaotisk tid i ett land med en helt annan kultur. Gamla föreställningar och sedvänjor finns kvar. Till exempel har berättarens farmor små lotusfötter som lindades och deformerades när hon var liten, och männen älskar dem och blir eggade av dessa små fötter som har kommit till genom barnmisshandel.

Men det är inte bara att man får inblick i en annan kultur och Kinas historia som gör att jag tycker att romanen är läsvärd. Den är en myllrande väv av händelser, hat, kärlek och krig och våld och svält och elände. Och allt detta sker i en trakt där man odlar durra, där floden flyter fram och torka och regntid avlöser varandra. Naturen och omgivningarna har stor betydelse i berättelsen. Det röda fältet är ett fält av durra och plantorna växer sig höga. Där kan man gömma sig vid fientliga angrepp, men också för kärleksmöten.

Det röda fältet av Mo Yan, Tranan 2012. Översättning: Anna Gustafsson Chen.
Romanen publicerades första gången 1987 (Hong gaoliang jiazu) och kom i svensk översättning 1997. Översättningen reviderades och en ny upplaga kom 2012.

Om Mo Yan på Wikipedia. Mo Yan tilldelades Nobelpriset i Litteratur 2012.

Andningsgunga av Herta Müller

Den sjuttonårige Leopold som tillhör den tysktalande minoriteten i Rumänien blir forslad till ett ryskt arbetsläger. Det är i slutet av andra världskriget och det räcker med att man är tysktalande för att man ska bli tagen. Alla rumänska tyskar, män och kvinnor, mellan 17 och 45 år deporterades, även medlemmar i Herta Müllers familj. Det var inget man talade öppet om efteråt. Men de antydande samtal som Herta Müller hörde som barn satte spår. Hon kände rädslan. År 2001 började hon intervjua människor från byn där hon vuxit upp.

Herta Müller samtalade även med poeten Oskar Pastior (1927-2006) som också hade varit deporterad. Han och Herta Müller arbetade med en bok om hans år i arbetslägret, men han dog innan den blev färdig och då började Herta Müller skriva Andningsgunga. Romangestalten Leopold, som är huvudperson, är inspirerad av Oskar Pastior. Leopold skriver poesi och han är homosexuell. I hemlighet förstås. Det var straffbart.

Tillvaron i ett ryskt arbetsläger, med hårt och farligt arbete och matbrist och miserabla boendeförhållanden, är ett tungt ämne som kan vara påfrestande att läsa om. Men Andningsgunga är inte vad man kanske kunde förvänta sig av en sådan berättelse. Den är poetisk och där finns en galghumor. Förhållandena är förskräckliga i lägret och många dör av utmattning och sjukdom och ändå känns det inte så svårt att läsa om Leopolds fem år i fångenskap. Texten är suveränt bra, poetisk och drömlik ibland. Jag har aldrig tidigare läst något liknande om fångenskap. Andningsgunga är en mycket bra roman. Det finns en lätthet i texten samtidigt som man får stor insikt i hur grym lägertillvaron var, med många detaljer. Jag är glad att jag köpte andningsgunga på bokrean för ett par år sedan och nu har läst den som en av årets hyllvärmare.

Andningsgunga av Herta Müller, Wahlström & Widstrand 2018. Översättning: Karin Löfdahl.
Romanen publicerades första gången 2009 (Atemschaukel) och kom i svensk översättning samma år.

Om Herta Müller på Wikipedia.

När jag köpte ett spinnspö åt farfar av Gao Xingjian

När jag köpte ett spinnspö åt farfar är en novellsamling som har fått titeln från den första novellen. Samlingen innehåller tio noveller. De flesta har en lugn, melankolisk ton och ofta är novellerna utformade som monologer eller dialoger och skulle kunna uppföras på scenen utan större bearbetningar, enligt översättaren Göran Malmqvist. Gao Xingjian är mycket riktigt också dramatiker och under några år på 1980-talet var han anställd vid Folkkonstteatern i Peking.

I novellerna i den här samlingen är det ofta en man som funderar över sina minnen. Dessa minnen kan innehålla stora svårigheter. De flesta som berättar fick avbryta sina studier eller sitt arbete och skickades ut på landet för att kroppsarbeta, och en del levde farligt under kulturrevolutionen. Livet blev inte det de drömde om som unga. Men fast minnena ofta är sådana är tonen ändå lugn och lite sorgsen och novellerna skakar inte om läsaren.

I samlingen finns också humor som i novellen Vid havet som handlar om en ung man som får tillfälle att resa med en grupp äldre människor till badorten Beidaihe. De är två människor från arbetsplatsen som får tillåtelse att resa och meningen med detta är att dessa yngre personer ska kunna hjälpa de gamla. Men den andre medföljande är en omöjlig lat person. Åtminstone i den unge mannens ögon.

Den novell som jag känner starkast för är ändå Ärtblomma som handlar om hur livet ändrades genom politiken som i så många av de andra novellerna, men framförallt om personliga missade möjligheter till kärlek, och funderingar om varför det aldrig blev någonting.

Jag tycker att samlingen ger läsaren en hel del. Det är mycket stämning i berättelserna och jag känner att jag har fått en liten bit av Kina genom dem. Jag har läst åtminstone en roman av Gao Xingjian för länge sedan, innan jag började blogga. Eventuellt har jag läst båda två som finns översatta till svenska. Men nu får jag faktiskt lust att läsa dem igen, eller om det är för första gången. Jag tror att de kommer att säga mig mer nu när jag är lite äldre och har mer tid för läsning.

När jag köpte ett spinnspö åt farfar – novellsamling av Gao Xingjian, Forum 2000. Översättning och inledning: Göran Malmqvist.

De två romanerna av Gao Xingjian som är översatta till svenska är Andarnas berg och En ensam människas bibel.

Gao Xingjian tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2000. Om Gao Xingjian på svenska Wikipedia och på den engelska.

Jag tar inte farväl av Han Kang

Jag tar inte farväl börjar med drömmar. Det är författaren Gyeongha som drömmer om en snöig plats där svarta stockar sticker upp ur snön. De liknar gravstenar och tidvattnet börjar strömma in och kommer att dränka alltihop. Gyeongha har tidigare skrivit en bok om en massaker och det har lett till att hon har drabbats av en kollaps. Hon har dragit sig undan från sin familj och lever ensam i en mörk lägenhet där hon mest ligger på golvet och stirrar i taket. Hon kan knappt äta. Men hon har en vän som är dokumentärfilmare och som ligger på sjukhus efter en olycka. Vännen har en burfågel hemma på ön Jeju och hon ber Gyeongha resa dit och rädda fågeln som snabbt kan dö av vatten- och matbrist.

Det här är en mycket snöig roman, snöig och kall. Den handlar om mörka händelser för ganska länge sedan och när jag i mitt inre ser bilderna som författaren målar fram ser jag mestadels Gyeongha i mörker. Men det finns ett starkt stråk av omtanke och hopp i berättelsen. Bara att genomföra den besvärliga resan till vännens hem på ön för att rädda en liten fågel vittnar om stor kärlek till liv. Det står i stark kontrast till den avskyvärda massakern som de styrande genomförde på ön. Det var i tiden för Koreakriget och man jagade oppositionella och kommunister. Det var inte svårt att bli stämplad som kommunist, men mycket svårt att undgå. Ja, det var ett uppror på ön Jeju, men reaktionen från regimen saknade helt proportioner. En hel by med män, kvinnor och barn utplånades. När jag läser boken inser jag att jag vet mycket lite om Koreakriget. Jag hade faktiskt inte klart för mig att det var en diktatur som kämpade tillsammans med USA för att slå armén från norr.

Det är mycket mörker i den här berättelsen, och den är mycket poetisk. Det är en fågel som ses flaxa i silhuett mot en vägg i skenet av ett stearinljus. Det är den smärtsamma behandlingen som vännen tvingas genomgå på sjukhuset. Det är snö och snöstorm och ensamhet och ett träd som verkar som ett levande spökväsen när vinden tar tag i grenarna. Och samtidigt är det mycket stillhet i den här romanen och det är mycket vackert skrivet. Läsaren får känna och själv tolka det hen läser. Jag tar inte farväl rekommenderas varmt.

Jag tar inte farväl av Han Kang, Natur & Kultur 2024. Översättning: Anders Karlsson och Okkyoung Park.
Romanen publicerades första gången på originalspråket 2021.
Han Kang tilldelades Nobelpriset i litteratur 2024.

Levande och döda av Han Kang

Levande och döda handlar om en massaker i författaren Han Kangs födelsestad Kwangju år 1980. Han Kangs familj hade flyttat därifrån till Seul fyra månader tidigare. Då var Han Kang nio år och hon visste inget om vad som hade hänt i Kwangju förrän hon hittade ett minnesalbum när hon var tolv år. Hon hade märkt att något var fel, att något hade hänt, men de vuxna tystnade när hon kom inom hörhåll. De berättade inget av säkerhetsskäl. Landet styrdes av en militärjunta. Man kan inte begära och förvänta sig att barn ska hålla tyst om det de vet och det måste ha varit farligt att prata om det förskräckliga, grymma, hårresande upprörande som hade hänt i Kwangju. Hur många som dödades är oklart, men statistiken visar att ca 2 000 fler än vanligt dog i Kwangju vid den tiden.

Levande och döda är ingen faktabok. Det är en roman om ett antal människor i Kwangju, men en stor del av berättelsen kretsar runt en femtonårig skolpojkes upplevelser. Vi får läsa om händelserna ur flera människors perspektiv. En del av dem dödades, andra fängslades och torterades, andra är anhöriga till offren. Han Kang har skrivit en mycket stark berättelse. Det är fruktansvärda händelser och oerhört svåra konsekvenser för efterlevande och för tortyroffren. Livet blir förstört. Romanen är en skarp protest mot diktatur och grymhet men den innehåller mer än så. Frågan om hur soldater kan utföra allt detta mot civilpersoner finns i bakgrunden. Det är sådant som vi vet händer, men det det är så svårt att förstå. Författaren berättar också om de gräsliga förhållandena i vardagslivet, om fabriker där människor tvingas arbeta femton timmar om dagen till mycket låg lön.

Det ska till en mycket god författare att skriva en roman som Levande och döda. Det finns en klarhet i språket, som en distinkt poesi. Att det blir så bra måste också bero på vad författaren har valt att ta med och hur mycket hon skriver om det som händer. Det känns självklart att det var just så här som detta skulle berättas. Det är också skrivet på ett sätt så att i varje fall jag klarar av att läsa romanen fast det den handlar om är så fruktansvärt. Det är sårigt, sorgligt och faktiskt vackert. Det verkar kanske konstigt att jag använder ett sådant ord om Levande och döda, men det har att göra med Han Kangs sätt att skriva. Läs gärna den här boken.

Levande och döda av Han Kang, Natur & Kultur 2016. Översättning: Eva Johansson.
Romanen är översatt från engelska. Den kom på originalspråket 2014 och den koreanska titeln betyder Pojken kommer.

Onda sagor av Pär Lagerkvist

Onda sagor är en samling av elva noveller. Vissa är längre och några är så korta att de inte ens upptar en hel boksida. De har gjort ett blandat intryck på mig. Far och jag som handlar om en kvällspromenad med bakgrund i författarens barndom och Källarvåningen som handlar om en fysiskt handikappad man är de noveller som jag känner mest för. Hissen som gick ner i helvete hade jag väntat mig mer av. Jag tycker att den mynnar ut i ett Jaså. Över huvud taget hade jag väntat mig mer av Onda sagor. Man får många gånger försöka gräva djupt under det som står i texten för att finna den meningsfull. Men jag antar att vissa av novellerna inte är avsedda att gripa läsaren utan är mer ironiska eller konstaterande. Fast jag tror att de är skrivna med stort allvar.

Det är mycket länge sedan jag läste Pär Lagerkvists romaner, men jag minns att Barabbas och Dvärgen grep mig. Midsommardröm i fattighuset har jag sett som tv-teater en gång för länge sedan när jag var barn och den grep mig nog också. Pär Lagerkvist skrev ju också mycket lyrik. Det finns säkert mer att hämta hos honom än den här novellsamlingen.

Onda sagor av Pär Lagerkvist, Brombergs 2017. Förord: John Ajvide Lindqvist.

2024 års Nobelpris i litteratur går till Han Kang

Foto: Lee Chunhee

Han Kang är en Sydkoreansk författare som har skrivit ett flertal romaner, noveller, poesi och essäer. Hon arbetar också med musik och bildkonst och hon är flerfaldigt prisbelönt. Fyra av hennes romaner är översatta till svenska och av dem har jag faktiskt läst två. Fler titlar finns översatta till engelska. Det är första gången en författare från Sydkorea tilldelas Nobelpriset.

Här är Nobelkommitténs motivering:

för hennes intensiva poetiska prosa, som konfronterar historiens trauman och blottlägger människans sårbarhet

Här är de fyra romanerna av Han Kang som finns översatta till svenska:

Levande och döda (2016)
Vegetarianen (2016)
Den vita boken (2019)
Jag tar inte farväl (2024)

De två jag har läst är Vegetarianen och Den vita boken. Jag länkar till mina inlägg om dem. Levande och döda har jag reserverat på biblioteket och Jag tar inte farväl beställer jag på bokhandeln. Det kommer att ta lite tid innan jag har dem här.

Läs om Han Kang på svenska Wikipedia och på engelska.

Dansösen av Patrick Modiano

En man tänker på hur det var för länge sedan när han var ung. Han kände en dansös som hade ett litet barn och ibland hjälpte han henne att ta hand om pojken. Han minns bara fragment. Allt är mycket vagt och osäkert i sin helhet, men fragmenten är konkret berättade.

Denna lilla roman har släktskap med annat jag har läst av Modiano – som Nätternas gräs och De dunkla butikernas gata – där det också handlar om minnen och fragment och där allt har en stor vaghet. Men här, i Dansösen, tycker jag att det är för lite vi får veta. Stämningen finns där, men jag hade föredragit att författaren hade byggt ut det hela lite mer. Jag vet inte om det är Patrick Modianos egna minnen det handlar om. I så fall är det inte konstigt om han minns så lite. Men varför då skriva bara detta och ge ut det som en roman? Boken kallas roman av förlaget. Nej, jag tycker att det finns annat som Modiano har skrivit som är bättre.

Dansösen av Patrick Modiano, Grate 2024. Översättning: Jan Stolpe.

Den vita boken av Han Kang

Den vita boken handlar av Han Kang handlar om liv och död och saknad. Berättaren befinner sig i en europeisk stad. Det är vinter och kallt och mörkt. Staden är täckt av snö.

När berättaren ännu inte kommit till världen födde hennes mor en dotter som dog vid födseln. I den snöiga staden i Europa berättar författaren om tomrummet efter en storasyster som aldrig fick leva och det gör hon genom att skriva om färgen vit. Det finns en viss logik i det. Vitt är egentligen ingen färg. Vitt är avsaknaden av färg. Snön är vit, ris är vitt, salt, en vit fågel. Författaren räknar upp mycket som är vitt och varje litet avsnitt i boken handlar om ett föremål eller en företeelse som är vit. Samtidigt är känslan i texten delvis mörk, och fast texten handlar om vitt är fotografierna som också finns i boken mycket mörka. De är stillbilder från Han Kangs performance Thread, uppförd på Artspace IAa, Sydkorea.

Den vita boken innehåller en vacker text, lugn och eftertänksam. Texten liknar mer poesi än roman. Den får en att tänka och känna, och bland de skrivna bilderna och bakom dem finns stort djup.

Den vita boken av Han Kang, Natur & Kultur 2019. Översättning: Anders Karlsson & Okkyoung Park.
Boken kom 2016 på originalspråket.