Seamus Heaney (1939-2013) har jag aldrig läst något av och därför vill jag göra det i år när jag prioriterar att läsa Nobelpristagare. Det visade sig att denna samling finns i svensk översättning på Götabiblioteken, men inte den engelska utgåvan. Jamen då köper jag den engelska utgåvan, tänkte jag, och så kan jag låna den svenska. Det kommer att hjälpa mig i läsningen av den engelska. Så nu finns denna bok här, väntande på att bli läst.
Den röda tråden i den här romanen är majs som viktig föda och försörjning men också att tjäna stora pengar på för dem som äger mycket mark. Och för att skapa stora majsodlingar bränner plantageägarna ner mer och mer skog och därmed förstör de urbefolkningens område och tillvaron blir svårare för dem och för andra som odlar majs till husbehov. Det är ett hårt klassamhälle i den här romanen och rasism och diskriminering av urbefolkningen.
Men romanen innehåller mer än så. Asturias har använt urbefolkningens myter och seder och som det verkar fantiserat omrking dem. Det är nog ingen riktigt sann bild av deras föreställningar som författaren fick fram eftersom han inte kunde deras språk. Men det är suggestivt och poetiskt, faktiskt nästan överlastat kan man känna om man som jag gärna vill ha enkelhet i en text. Men så ska det ju inte alltid vara. Då blev det alltför ensidigt och trist.
Majsmänniskor innehåller ingen sammanhängande, löpande berättelse utan består av flera, och det som knyter samman alltihop är majs och förtryck och myter. Om man kan räkna den här romanen till den magiska realismen vet jag inte. Kanske är den alltför poetisk för att det ska stämma. Men magi och övernaturligheter finns där och författaren behandlar detta till stor del som verkligt, inte som något vissa människor håller på med och tror på, utan som att det finns som en kraft i världen. Majsmänniskor är inte helt lätt att läsa. Det kräver lite möda att ta till sig Asturias blomstrande, ibland snåriga språk. Men det ger en hel del om man gör det. Asturias roman är en upplevelse att läsa. Den är vacker och ful och fantasifull och burlesk och grym.
Majsmänniskor av Miguel Angel Asturias, Tidens förlag 1961. Översättning: Karin Alin. Romanen publicerades första gången 1949 (Hombres de maíz).
Miguel Angel Asturias (1899-1974) var en guatemalansk författare och diplomat som tilldelades Nobelpriset i litteratur 1967. Om Asturias på engelska wikipedia och den svenska.
Halldór Laxness novell Uppenbarelse i djupet är daterad till 1925. Då var Laxness 23 år gammal och jag tänker mig att berättaren är en man norrifrån i hans ålder. Han har tydligen rest till Sicilien och hyrt ett rum och tvärs över gatan bor en flicka som han brukar se på balkongen.
Jag sitter ofta och tänker. Jag tänker på om någon ung man någon gång har bott i det här rummet, till exempel en ung man från utlandet som jag, setat vid fönstret här och sett ut över denna smala gata; och över trädgården på andra sidan gatan. Hon kunde vara sexton vintrar efter vårt nordiska sätt att räkna men har sannolikt inte levat mer än tretton eller fjorton almanacksår. Jag försöker tänka att ingen har sett henne utom jag. (Sid 7)
Den unge mannen har ganska romantiska föreställningar och hela novellen har en långsam stämning där man känner att han är i södern. Den är som sagt skriven i mitten av 1920-talet och att den inte har kommit till idag märks tydligt. Nu skulle det vara ganska kontroversiellt att den unge mannen blir förälskad i flickan som vi betraktar som ett barn om hon nu inte är mer än tretton, fjorton år. Men det känns ändå inte oväntat att författaren berättar detta. Litteraturen är full av mannens blick på flickan och kvinnan och av historier där mannen är betydligt äldre än hon, ofta många fler år än tio. Här har vi också föreställningen att flickor i södern mognar tidigare.
Vidare förekommer en judisk man i berättelsen. Han är antikhandlare och omnämns många gånger som just jude. Det är tydligen mycket viktigt att vi får veta det fast det egentligen inte har någon betydelse i historien, och det är jag heller inte bekväm med att läsa. Men också det är inte förvånande i en text från 1920-talet.
Det märks att Laxness är en berättare. Allt flyter på och det finns stämning i novellen och han berättar det som behövs och inte en massa mer. Fast jag inte är förtjust över innehållet är det som finns där bra skrivet.
Uppenbarelse i djupet – novell av Halldór Laxness ur samlingen Piplekaren, Rabén och Sjögren 1955. Översättning: Ingegerd Nyberg-Fries.
Halldór Laxness (1902-1998) var en isländsk författare och han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1955.
Mitt andra läsprojekt i år är att läsa böcker av Nobelpristagare. Som ni kanske har lagt märke till har jag redan börjat. Bland annat har jag just läst poesi av Sully Prudhomme (1839-1907). Han är den allra första Nobelpristagaren i litteratur och han fick priset 1901.
Det finns en lista här på bloggen över de Nobelpristagare jag har läst sedan jag började blogga 2018. Jag har läst fler än så, men här tar jag upp de författare och verk jag har läst under bloggtiden. Författarna står i alfabetisk ordning och jag länkar till inläggen jag har skrivit om deras böcker. Listan kommer förhoppningsvis att bli längre under året. Naturligtvis räknar jag inte med att läsa varenda en av pristagarna i år, men ett mål är att alla kvinnliga pristagare ska finnas på min lista innan året är slut.
I panelen överst på bloggen, längst till höger finns rubriken ”Lista över Nobelpristagare”. Om ni klickar på den får ni upp listan. Ni kan också söka på författarnamn i sökrutan till höger, men då får ni träff på alla inlägg där författaren nämns. Ni kan också klicka på kategorin ”Nobelpristagare” i panelen där uppe, men då får ni upp inläggen så som de har kommit i bloggflödet. Genom listan kan ni se direkt vad jag har läst av en viss författare och hitta inläggen. Och jag själv får överblick över författarna och vilka inlägg jag har skrivit.
Som ni vet trivs jag med att ställa upp läsprojekt. Det ska bli spännande att se hur det går med detta.
Nu har jag lämnat Hanna Rajs diktsamling Samma mamma och läser istället dikter av Sully Prudhomme (1839-1907). Han var den allra första Nobelpristagaren i litteratur och han fick priset 1901. Sully Prudhomme var en fransk poet och han var ledamot av Franska akademien.
Att få tag på Sully Prudhommes dikter i svensk översättning är inte det lättaste men de finns digitaliserade. Den upplaga jag har i datorn på bilden är Dikter af Sully Prudhomme i översättning af Göran Björkman från 1889. Den kan ni hitta i Libris. Det finns en till digitalisering av Sully Prudhommes dikter. Här är länk till Lyriskadikter af Sully Prudhomme i svensk tolkning af Teresia Eurén från 1901. Vilken som är bäst att läsa vet jag inte. Man får pröva sig fram. Det jag kan säga är att Göran Björkman (1860-1923) hade betydligt högre utbildning än Teresia Eurén (1869-1952) och han fick också ett översättarpris för översättningar från portugisiska och spanska. Båda de här digitaliserade upplagorna kan den som vill ladda hem och läsa gratis.
Är man bra på franska, däremot, då finns stora möjligheter att köpa en diktsamling idag. Det finns även ett par i engelsk översättning.
Dikter i översättning af Göran Björkman från 1889 (digital).
Det röda fältet är en grym och våldsam berättelse som utspelas i författaren Mo Yans hemtrakt, Gaomi nordöstra socken, under 1920- och 1930talet. Det var en våldsam och blodig tid med rövare, krigsherrar, rivalitet mellan nationalister och kommunister och japansk invasion. Berättelsen är bygg kring en familj som äger ett destilleri för durrabränvin. Det är barnbarnet som berättar om sin farmor, hennes älskare och om sin mor och far.
Berättelsen är så full av våld och grymhet att jag kände mig överväldigad när jag läste. Den är så fjärran från min lugna tillvaro och människorna är med om så mycket som jag knappt kunde föreställa mig även om jag teoretiskt sett vet en del om vad som hände i Kina och vad det kinesiska folket fick utstå på den här tiden. Författaren hoppar också fram och tillbaka i tiden. Det kan vara lite besvärligt att hålla reda på vem som är vem. Romanen är alltså inte skriven som en rak, spännande historia och det är mycket text. Helt enkelt är Det röda fältet inte helt lätt att läsa, men det är sannerligen mödan värt att göra det. Man får inblick i en kaotisk tid i ett land med en helt annan kultur. Gamla föreställningar och sedvänjor finns kvar. Till exempel har berättarens farmor små lotusfötter som lindades och deformerades när hon var liten, och männen älskar dem och blir eggade av dessa små fötter som har kommit till genom barnmisshandel.
Men det är inte bara att man får inblick i en annan kultur och Kinas historia som gör att jag tycker att romanen är läsvärd. Den är en myllrande väv av händelser, hat, kärlek och krig och våld och svält och elände. Och allt detta sker i en trakt där man odlar durra, där floden flyter fram och torka och regntid avlöser varandra. Naturen och omgivningarna har stor betydelse i berättelsen. Det röda fältet är ett fält av durra och plantorna växer sig höga. Där kan man gömma sig vid fientliga angrepp, men också för kärleksmöten.
Det röda fältet av Mo Yan, Tranan 2012. Översättning: Anna Gustafsson Chen. Romanen publicerades första gången 1987 (Hong gaoliang jiazu) och kom i svensk översättning 1997. Översättningen reviderades och en ny upplaga kom 2012.
Om Mo Yan på Wikipedia. Mo Yan tilldelades Nobelpriset i Litteratur 2012.
Den sjuttonårige Leopold som tillhör den tysktalande minoriteten i Rumänien blir forslad till ett ryskt arbetsläger. Det är i slutet av andra världskriget och det räcker med att man är tysktalande för att man ska bli tagen. Alla rumänska tyskar, män och kvinnor, mellan 17 och 45 år deporterades, även medlemmar i Herta Müllers familj. Det var inget man talade öppet om efteråt. Men de antydande samtal som Herta Müller hörde som barn satte spår. Hon kände rädslan. År 2001 började hon intervjua människor från byn där hon vuxit upp.
Herta Müller samtalade även med poeten Oskar Pastior (1927-2006) som också hade varit deporterad. Han och Herta Müller arbetade med en bok om hans år i arbetslägret, men han dog innan den blev färdig och då började Herta Müller skriva Andningsgunga. Romangestalten Leopold, som är huvudperson, är inspirerad av Oskar Pastior. Leopold skriver poesi och han är homosexuell. I hemlighet förstås. Det var straffbart.
Tillvaron i ett ryskt arbetsläger, med hårt och farligt arbete och matbrist och miserabla boendeförhållanden, är ett tungt ämne som kan vara påfrestande att läsa om. Men Andningsgunga är inte vad man kanske kunde förvänta sig av en sådan berättelse. Den är poetisk och där finns en galghumor. Förhållandena är förskräckliga i lägret och många dör av utmattning och sjukdom och ändå känns det inte så svårt att läsa om Leopolds fem år i fångenskap. Texten är suveränt bra, poetisk och drömlik ibland. Jag har aldrig tidigare läst något liknande om fångenskap. Andningsgunga är en mycket bra roman. Det finns en lätthet i texten samtidigt som man får stor insikt i hur grym lägertillvaron var, med många detaljer. Jag är glad att jag köpte andningsgunga på bokrean för ett par år sedan och nu har läst den som en av årets hyllvärmare.
Andningsgunga av Herta Müller, Wahlström & Widstrand 2018. Översättning: Karin Löfdahl. Romanen publicerades första gången 2009 (Atemschaukel) och kom i svensk översättning samma år.
När jag köpte ett spinnspö åt farfar är en novellsamling som har fått titeln från den första novellen. Samlingen innehåller tio noveller. De flesta har en lugn, melankolisk ton och ofta är novellerna utformade som monologer eller dialoger och skulle kunna uppföras på scenen utan större bearbetningar, enligt översättaren Göran Malmqvist. Gao Xingjian är mycket riktigt också dramatiker och under några år på 1980-talet var han anställd vid Folkkonstteatern i Peking.
I novellerna i den här samlingen är det ofta en man som funderar över sina minnen. Dessa minnen kan innehålla stora svårigheter. De flesta som berättar fick avbryta sina studier eller sitt arbete och skickades ut på landet för att kroppsarbeta, och en del levde farligt under kulturrevolutionen. Livet blev inte det de drömde om som unga. Men fast minnena ofta är sådana är tonen ändå lugn och lite sorgsen och novellerna skakar inte om läsaren.
I samlingen finns också humor som i novellen Vid havet som handlar om en ung man som får tillfälle att resa med en grupp äldre människor till badorten Beidaihe. De är två människor från arbetsplatsen som får tillåtelse att resa och meningen med detta är att dessa yngre personer ska kunna hjälpa de gamla. Men den andre medföljande är en omöjlig lat person. Åtminstone i den unge mannens ögon.
Den novell som jag känner starkast för är ändå Ärtblomma som handlar om hur livet ändrades genom politiken som i så många av de andra novellerna, men framförallt om personliga missade möjligheter till kärlek, och funderingar om varför det aldrig blev någonting.
Jag tycker att samlingen ger läsaren en hel del. Det är mycket stämning i berättelserna och jag känner att jag har fått en liten bit av Kina genom dem. Jag har läst åtminstone en roman av Gao Xingjian för länge sedan, innan jag började blogga. Eventuellt har jag läst båda två som finns översatta till svenska. Men nu får jag faktiskt lust att läsa dem igen, eller om det är för första gången. Jag tror att de kommer att säga mig mer nu när jag är lite äldre och har mer tid för läsning.
När jag köpte ett spinnspö åt farfar – novellsamling av Gao Xingjian, Forum 2000. Översättning och inledning: Göran Malmqvist.
De två romanerna av Gao Xingjian som är översatta till svenska är Andarnas berg och En ensam människas bibel.
Gao Xingjian tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2000. Om Gao Xingjian på svenska Wikipedia och på den engelska.
Jag tar inte farväl börjar med drömmar. Det är författaren Gyeongha som drömmer om en snöig plats där svarta stockar sticker upp ur snön. De liknar gravstenar och tidvattnet börjar strömma in och kommer att dränka alltihop. Gyeongha har tidigare skrivit en bok om en massaker och det har lett till att hon har drabbats av en kollaps. Hon har dragit sig undan från sin familj och lever ensam i en mörk lägenhet där hon mest ligger på golvet och stirrar i taket. Hon kan knappt äta. Men hon har en vän som är dokumentärfilmare och som ligger på sjukhus efter en olycka. Vännen har en burfågel hemma på ön Jeju och hon ber Gyeongha resa dit och rädda fågeln som snabbt kan dö av vatten- och matbrist.
Det här är en mycket snöig roman, snöig och kall. Den handlar om mörka händelser för ganska länge sedan och när jag i mitt inre ser bilderna som författaren målar fram ser jag mestadels Gyeongha i mörker. Men det finns ett starkt stråk av omtanke och hopp i berättelsen. Bara att genomföra den besvärliga resan till vännens hem på ön för att rädda en liten fågel vittnar om stor kärlek till liv. Det står i stark kontrast till den avskyvärda massakern som de styrande genomförde på ön. Det var i tiden för Koreakriget och man jagade oppositionella och kommunister. Det var inte svårt att bli stämplad som kommunist, men mycket svårt att undgå. Ja, det var ett uppror på ön Jeju, men reaktionen från regimen saknade helt proportioner. En hel by med män, kvinnor och barn utplånades. När jag läser boken inser jag att jag vet mycket lite om Koreakriget. Jag hade faktiskt inte klart för mig att det var en diktatur som kämpade tillsammans med USA för att slå armén från norr.
Det är mycket mörker i den här berättelsen, och den är mycket poetisk. Det är en fågel som ses flaxa i silhuett mot en vägg i skenet av ett stearinljus. Det är den smärtsamma behandlingen som vännen tvingas genomgå på sjukhuset. Det är snö och snöstorm och ensamhet och ett träd som verkar som ett levande spökväsen när vinden tar tag i grenarna. Och samtidigt är det mycket stillhet i den här romanen och det är mycket vackert skrivet. Läsaren får känna och själv tolka det hen läser. Jag tar inte farväl rekommenderas varmt.
Jag tar inte farväl av Han Kang, Natur & Kultur 2024. Översättning: Anders Karlsson och Okkyoung Park. Romanen publicerades första gången på originalspråket 2021. Han Kang tilldelades Nobelpriset i litteratur 2024.
Levande och döda handlar om en massaker i författaren Han Kangs födelsestad Kwangju år 1980. Han Kangs familj hade flyttat därifrån till Seul fyra månader tidigare. Då var Han Kang nio år och hon visste inget om vad som hade hänt i Kwangju förrän hon hittade ett minnesalbum när hon var tolv år. Hon hade märkt att något var fel, att något hade hänt, men de vuxna tystnade när hon kom inom hörhåll. De berättade inget av säkerhetsskäl. Landet styrdes av en militärjunta. Man kan inte begära och förvänta sig att barn ska hålla tyst om det de vet och det måste ha varit farligt att prata om det förskräckliga, grymma, hårresande upprörande som hade hänt i Kwangju. Hur många som dödades är oklart, men statistiken visar att ca 2 000 fler än vanligt dog i Kwangju vid den tiden.
Levande och döda är ingen faktabok. Det är en roman om ett antal människor i Kwangju, men en stor del av berättelsen kretsar runt en femtonårig skolpojkes upplevelser. Vi får läsa om händelserna ur flera människors perspektiv. En del av dem dödades, andra fängslades och torterades, andra är anhöriga till offren. Han Kang har skrivit en mycket stark berättelse. Det är fruktansvärda händelser och oerhört svåra konsekvenser för efterlevande och för tortyroffren. Livet blir förstört. Romanen är en skarp protest mot diktatur och grymhet men den innehåller mer än så. Frågan om hur soldater kan utföra allt detta mot civilpersoner finns i bakgrunden. Det är sådant som vi vet händer, men det det är så svårt att förstå. Författaren berättar också om de gräsliga förhållandena i vardagslivet, om fabriker där människor tvingas arbeta femton timmar om dagen till mycket låg lön.
Det ska till en mycket god författare att skriva en roman som Levande och döda. Det finns en klarhet i språket, som en distinkt poesi. Att det blir så bra måste också bero på vad författaren har valt att ta med och hur mycket hon skriver om det som händer. Det känns självklart att det var just så här som detta skulle berättas. Det är också skrivet på ett sätt så att i varje fall jag klarar av att läsa romanen fast det den handlar om är så fruktansvärt. Det är sårigt, sorgligt och faktiskt vackert. Det verkar kanske konstigt att jag använder ett sådant ord om Levande och döda, men det har att göra med Han Kangs sätt att skriva. Läs gärna den här boken.
Levande och döda av Han Kang, Natur & Kultur 2016. Översättning: Eva Johansson. Romanen är översatt från engelska. Den kom på originalspråket 2014 och den koreanska titeln betyder Pojken kommer.
Mösstanten 