Kategori: Nobelpristagare

Annalena Bilsini av Grazia Deledda

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Annalena Bilsini är änka och hon flyttar med sina fem söner, en sonhustru och sin morbror till en egendom som tidigare hade varit ett länsgods. Men med tiden hade den förfallit mer och mer. Den var så förfallen att familjen kunde köpa den för en mycket liten summa av en kvastfabrikant. Familjen Bilsini fick arrendera egendomen mycket förmånligt. Den näst äldste sonen är borta och gör sin värnplikt. Annalena Bilsini styr sin familj med fast hand, men näst äldste sonen är fortfarande sturskt och han ber gång på gång om mer pengar. Modern är rädd att det ska gå för honom som vissa andra manliga släktingar i familjen som har lidit av lättja och lastbarhet och hon undrar hur det ska gå när han kommer hem igen från det militära.

Det finns många ingredienser i romanen som håller intresset uppe. Ska familjen lyckas odla upp egendomen så att den ger god bärgning? Hur ska det gå med med näst äldste sonen? Vad ska han ställa till med? En av de yngre sönerna är olyckligt kär i en flicka, en förbindelse som familjerna nog inte uppskattar. Ägaren till egendomen har en mentalsjuk hustru och Annalena Bilsini är inte gammal än.

Handlingen i romanen är förlagd till Podalen, inte Sardinien, och vi får följa den hårt arbetande familjen genom årstiderna. Miljön känns i berättelsen. I övrigt kan jag tycka att det fattas lite för att romanen ska kännas riktigt bra, men det är spännande och intressant att att läsa den som något annat än Elias Portolu som jag läste för länge sedan. I den här romanen finns både en fördel och en nackdel i att författaren lämnar oss utan att knyta ihop allting. Man kan förstås tänka att sånt är livet. Kanske ger romanen en viss bild av hur livet kunde vara i Po-dalen på 1920-talet?

Annalena Bilsini av Grazia Deledda, Tidens förlag 1928. Översättning: Karl August Hagberg.
Romanen publicerades första gången 1927 och kom i svensk översättning året efter. Grazia Deledda (1871-1936) belönades med Nobelpriset i litteratur 1926.

Om Grazia Deledda på engelska Wikipedia och den svenska.

Grupp Krilon av Eyvind Johnson

~ Mösstanten ~ 9 kommentarer

Nu har jag alltså äntligen läst Grupp Krilon och den var inte alls sådan som jag trodde att den skulle vara. Jag hade trott att den var eftertänksamt resonerande med stilla liv och tankar. Och jovisst är den resonerande, men det händer mycket i den här boken. Huvudpersonen, eller den som är förutsättningen för berättelsen är Johannes Krilon, en fastighetsmäklare i Stockholm i början av 1940-talet. Han har samlat runt sig en grupp herrar, de flesta företagare och eller högt utbildade. De träffas varje söndag för att umgås och samtala, och varje gång resonerar de under ett visst tema.

Det är krig ute i världen, det är diktatur i Tyskland och den svenska regeringen faller undan och tillåter tyska trupptransporter och köp av strategiska råvaror. Men författaren fokuserar på det lilla, personliga och genom det berättar han om desinformation och ryktesspridning och vänskap ställs mot rädsla. Författaren skriver på lite olika sätt i olika delar av boken. Den börjar med ett långt avsnitt där Krilon är ute och går på Mälarens is. Det är kallt, men han är inte den enda människan som promenerar där. Samtidigt ger oss författaren en presentation och beskrivning av Krilon som är den längsta som jag hittills har stött på i en roman. Jag bävade där i början, men jag fortsatte och det gjorde jag rätt i. Det finns andra avsnitt som gränsar till magisk realism och där tar författaren i ordentligt. Och så finns det mer realistiska, mänskliga partier.

Trots den långa presentationen blir Johannes Krilon en lite diffus figur som de andra personerna i berättelsen förhåller sig till. Man får lära känna dem mera personligen. Han har funktionen av en lite diffus hjälte, han som vet vad som är rätt och fel, som har blivit förd upp på berget och frestats, men står emot. Men samtidigt är han ingen hjälte som alltid gör rätt. När han stövlar in i en av herrarnas bostad när han just har förlorat kvinnan han alltid har älskat och är helt nedbruten av sorg kräver Krilon att han ska delta i samtalen, att människans frihet till ett öppet tankeutbyte måste försvaras. Inte särskilt lyhört och empatiskt just då. Det blir lite provokativt, men man kan också tänka att han ställer människans ansvar på sin spets. Vilka offer är man beredd att göra för att bekämpa ett fruktansvärt samhälle?

Grupp Krilon är en mycket intressant roman där det finns kärlek och sorg och rädsla och flera olika personligheter och olika sätt att leva. Dessutom träder miljön fram i berättelsen, det isiga, kalla Stockholm finns där och känns när man läser. Och så det viktigaste – tankarna om ett fritt meningsutbyte och motstånd mot det totalitära. Romanen handlar om Sverige under andra världskriget men den känns mycket aktuell just nu. Läs den gärna. Själv vill jag läsa också de följande böckerna i Krilontrilogin, Krilons resa och Krilon själv.

Grupp Krilon av Eyvind Johnson, Bonniers 2018.
Romanen publicerades första gången 1941.

Från Gabriela Mistral till Seamus Heaney

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Nu har jag lämnat samlingen Skönheten av Gabriela Mistral (1889-1957) och läser istället 100 Poems av Seamus Heaney (1939-2013). I den samlingen finns hundra dikter som hans familj har valt ut, och meningen är att man genom att läsa dem ska få en introduktion till hans författarskap.

För att underlätta läsningen har jag lånat en översättning av diktsamlingen på biblioteket. Det är inte så lätt att läsa poesi på engelska, tycker jag. Alltför ofta befinner jag mig ovanpå texten så att den bara blir ordens musik medan själva betydelsen inte tränger in i mitt medvetande. Dessutom är det många ord som jag inte kan och översättningen besparar mig en hel del slående i mitt engelskalexikon. Men jag behöver även det. Hittills går det i alla fall väldigt bra. Åtminstone de första dikterna är mycket konkreta och innehåller barndomsminnen, mycket fint förmedlade. Och samtidigt innehåller de mycket mer, ett mörker och ett ljus, de har en dubbelhet och flertydighet.

100 poems av Seamus Heaney, Faber & Faber 2018.

100 dikter av Seamus Heaney, Natur & Kultur 2022. Översättning och förord: Tommy Olofsson.

Seamus Heaney var en irländsk författare. Han var också professor i poetik i Oxford. Han är flerfaldigt prisbelönt och fick Nobelpriset i Litteratur 1995.

Under samlingarna av Seamus Heaney ligger Skönheten, av Gabriela Mistral – dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg, Norstedts 2018.

Pascual Duartes familj av Camilo José Cela

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Pacual Duarte sitter i fängelse år 1937 och väntar på att bli avrättad. Under tiden skriver han om sitt liv som är fullt av olyckor och våld. Det är många händelser samlade på bokens 130 sidor, från barndomen med den våldsamme fadern, ungdomen med alla felsteg och den vuxne mannens alla brott. Detta, att det inte finns så mycket runt omkring händelserna gjorde att intrycket av våldsamheterna nästan kändes för mycket, när jag läste.

Det är naturligtvis alldeles för mycket om man tänker att det skulle ha hänt i verkligheten (fast jag naturligtvis vet att sådant händer). Pascual Duarte hade en hemsk barndom och antagligen ett dåligt arv och blev en man som inte hade några spärrar mot att bli våldsam. Som han framställer det ingår det också i kulturen i den lantliga avkrok han bor. Han bor en tid i Madrid och förvånas över att män där kan bli oense och smäda varandra utan att gå till handgripligheter. Dessutom är det ganska naturligt bland hans kamrater att en otrogen hustru förtjänar döden. Om mannen bara låter det passera är han en löjlig figur.

Pascual Duarte skriver sin levnadsberättelse som en botgöring och en varning till andra, men jag tycker att han alltför mycket lutar mot att det är omständigheterna som är orsaken till det han har gjort. Fast han har begått flera hemska brott verkar han samtidigt tycka synd om sig själv.

Enligt romanens förord skrev författaren berättelsen som en kritik mot situationen och hyckleriet i det spanska samhället. Romanen kom i en liten upplaga år 1942, men beslagtogs av myndigheterna. 1949 släpptes den av censuren i Francos Spanien och den första svenska utgåvan publicerades 1947.

Pascual Duartes familj, Atlantis 1986. Översättning: Alfred Åkerlund. Förord: Knut Ahnlund.

Camilo José Cela (2016-2002) tilldelades Nobelpriset i litteratur 1989.

Recitatif – Novell av Toni Morrison

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Recitatif är den enda novell som Toni Morrison har skrivit. Den handlar om två flickor, Twyla och Roberta, som hamnar på barnhem. En är svart och den andra är vit, men det som är så bra med novellen är att när man läser den får man aldrig säkert veta vem som är vad. Det gör att man som läsare får fundera lite extra på sina egna fördomar och förutfattade meningar och det är ganska nyttigt. Nej, vem av flickorna som är vit får vi aldrig säkert veta, men vi vet varför de är där. Den ena flickans mamma är sjuk och den andras mamma är ute och dansar hela nätterna.

Jag citerar från sidan 5-6:

… I samma stund som jag klev in och Storklunsen presenterade oss fick jag ont i magen. Det var en sak att bli ryckt ur sin egen säng tidigt på morgonen – det var något helt annat att vara fast på ett främmande ställe tillsammans med en flicka av en helt annan ras. Och Mary, min mamma alltså, hon hade rätt. Då och då brukade hon sluta dansa tillräckligt länge för att hinna berätta något viktigt för mig och en av sakerna hon sa då var att de aldrig tvättade håret och att de luktade konstigt. Roberta gjorde verkligen det. Luktade konstigt, menar jag.

Genast säger mig min förutfattade mening vem som är svart av de två flickorna. Men så enkelt ska man inte ha det när man läser den här novellen. Det svänger fram och tillbaka flera gånger under läsningens gång. En intressant novell.

Recitatif – Novell av Toni Morrison, Novellix 2018. Översättning: Helena Hansson.
Novellen publicerades första gången 1983.

Toni Morrison (1931-2019) belönades med Nobelpriset i litteratur 1993.

Fiasko av Imre Kertész

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Fiasko handlar om en författare. Han har skrivit en roman om Auschwitz och den har blivit refuserad med motiveringen att tonen i den är alltför lätt och att nu för tiden vill inte människor läsa om ett sådant ämne. Det var vad som hände Imre Kertész i verkligheten. Hans roman Mannen utan öde (tidigare titel Steg för steg), som jag har läst och tyckte var bra och som var mer lättläst och inte kändes så svår psykiskt att läsa som jag hade trott då den handlar om en 15-årig pojke som blir deporterad till Auschwitz, blev i refuserad av ett statligt förlag i Ungern och kom ut i begränsad upplaga på ett litet förlag och bemöttes med tystnad.

Författaren i romanen Fiasko har alltså blivit refuserad och kämpar med att komma igång med skrivandet. Det enda han kan är skriva. Han sitter och han vandrar i en lilla lägenheten och försöker komma igång medan hans fru arbetar på en bistro för deras försörjning. Känslan jag får när jag läser Fiasko är suddighet, fast romanen i början består av mycket noggranna beskrivningar av lägenheten och gatan utanför och författarens liv med många, många upprepningar. Överdrivet noggranna och lite tråkiga och långsamma att läsa, men det blir en kontrast till det som kommer sedan som är en slags dröm, kanske. En krypande mardröm kan man nog säga fast den inte innehåller skräck. Författaren landar på en flygplats och hamnar i ett samhälle där kontakter betyder allt, där mycket är oförutsägbart, där människor blir bortforslade på lastbilsflak vaktade av beväpnade män. Och allting liknar hans hemtrakt men är ändå inte den, och han famlar runt i tillvaron och vet inte riktigt vad som gäller och hur man bör bete sig för att ha framgång – eller helt enkelt klara sig.

Det vilar alltså en stor vaghet över den här romanen och tonen är en slags ironisk distans. Jag tänker mig att det handlar om att leva och verka i Ungern under Sovjettiden. Romanen är lite svårläst och lite svår att få grepp om och jag retade mig lite på Kertesz sätt att skriva ibland, men den är intressant och värd att läsas. Det är inte helt fel om berättelsen gör motstånd. Ibland kan det vara bra.

Fiasko av Imre Kertész, Norstedts 2000. Översättning: Ervin Rosenberg.
Romanen publicerades första gången 1988 (A kudarc).

Imre Kertesz (1929-2016) belönades med Nobelpriset i litteratur 2002.

Nytt på bokvagnen

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Seamus Heaney (1939-2013) har jag aldrig läst något av och därför vill jag göra det i år när jag prioriterar att läsa Nobelpristagare. Det visade sig att denna samling finns i svensk översättning på Götabiblioteken, men inte den engelska utgåvan. Jamen då köper jag den engelska utgåvan, tänkte jag, och så kan jag låna den svenska. Det kommer att hjälpa mig i läsningen av den engelska. Så nu finns denna bok här, väntande på att bli läst.

100 poems av Seamus Heaney, Faber & Faber 2018.

Seamus Heaney fick Nobelpriset i Litteratur 1995.

Majsmänniskor av Miguel Angel Asturias

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Den röda tråden i den här romanen är majs som viktig föda och försörjning men också att tjäna stora pengar på för dem som äger mycket mark. Och för att skapa stora majsodlingar bränner plantageägarna ner mer och mer skog och därmed förstör de urbefolkningens område och tillvaron blir svårare för dem och för andra som odlar majs till husbehov. Det är ett hårt klassamhälle i den här romanen och rasism och diskriminering av urbefolkningen.

Men romanen innehåller mer än så. Asturias har använt urbefolkningens myter och seder och som det verkar fantiserat omrking dem. Det är nog ingen riktigt sann bild av deras föreställningar som författaren fick fram eftersom han inte kunde deras språk. Men det är suggestivt och poetiskt, faktiskt nästan överlastat kan man känna om man som jag gärna vill ha enkelhet i en text. Men så ska det ju inte alltid vara. Då blev det alltför ensidigt och trist.

Majsmänniskor innehåller ingen sammanhängande, löpande berättelse utan består av flera, och det som knyter samman alltihop är majs och förtryck och myter. Om man kan räkna den här romanen till den magiska realismen vet jag inte. Kanske är den alltför poetisk för att det ska stämma. Men magi och övernaturligheter finns där och författaren behandlar detta till stor del som verkligt, inte som något vissa människor håller på med och tror på, utan som att det finns som en kraft i världen. Majsmänniskor är inte helt lätt att läsa. Det kräver lite möda att ta till sig Asturias blomstrande, ibland snåriga språk. Men det ger en hel del om man gör det. Asturias roman är en upplevelse att läsa. Den är vacker och ful och fantasifull och burlesk och grym.

Majsmänniskor av Miguel Angel Asturias, Tidens förlag 1961. Översättning: Karin Alin.
Romanen publicerades första gången 1949 (Hombres de maíz).

Miguel Angel Asturias (1899-1974) var en guatemalansk författare och diplomat som tilldelades Nobelpriset i litteratur 1967. Om Asturias på engelska wikipedia och den svenska.

Uppenbarelse i djupet – novell av Halldór Laxness

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Halldór Laxness novell Uppenbarelse i djupet är daterad till 1925. Då var Laxness 23 år gammal och jag tänker mig att berättaren är en man norrifrån i hans ålder. Han har tydligen rest till Sicilien och hyrt ett rum och tvärs över gatan bor en flicka som han brukar se på balkongen.

Jag sitter ofta och tänker. Jag tänker på om någon ung man någon gång har bott i det här rummet, till exempel en ung man från utlandet som jag, setat vid fönstret här och sett ut över denna smala gata; och över trädgården på andra sidan gatan. Hon kunde vara sexton vintrar efter vårt nordiska sätt att räkna men har sannolikt inte levat mer än tretton eller fjorton almanacksår. Jag försöker tänka att ingen har sett henne utom jag.
(Sid 7)

Den unge mannen har ganska romantiska föreställningar och hela novellen har en långsam stämning där man känner att han är i södern. Den är som sagt skriven i mitten av 1920-talet och att den inte har kommit till idag märks tydligt. Nu skulle det vara ganska kontroversiellt att den unge mannen blir förälskad i flickan som vi betraktar som ett barn om hon nu inte är mer än tretton, fjorton år. Men det känns ändå inte oväntat att författaren berättar detta. Litteraturen är full av mannens blick på flickan och kvinnan och av historier där mannen är betydligt äldre än hon, ofta många fler år än tio. Här har vi också föreställningen att flickor i södern mognar tidigare.

Vidare förekommer en judisk man i berättelsen. Han är antikhandlare och omnämns många gånger som just jude. Det är tydligen mycket viktigt att vi får veta det fast det egentligen inte har någon betydelse i historien, och det är jag heller inte bekväm med att läsa. Men också det är inte förvånande i en text från 1920-talet.

Det märks att Laxness är en berättare. Allt flyter på och det finns stämning i novellen och han berättar det som behövs och inte en massa mer. Fast jag inte är förtjust över innehållet är det som finns där bra skrivet.

Uppenbarelse i djupet – novell av Halldór Laxness ur samlingen Piplekaren, Rabén och Sjögren 1955. Översättning: Ingegerd Nyberg-Fries.

Halldór Laxness (1902-1998) var en isländsk författare och han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1955.

Från Sully Prudhomme till Gabriela Mistral

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Nej, att läsa Sully Prudhommes dikter var ingen höjdare. Jag antar att de är bättre på franska, annars hade de väl ändå inte givit honom Nobelpriset i litteratur. Men jag kan tyvärr inte läsa dem på origianspråket utan jag är hänvisad till översättning. Dikterna är rimmade och har har en särskild rytm, bunden vers kanske det ska kallas, och jag räknar med att översättaren Göran Björkman har fört över det till svenska. Att göra det måste vara bland de svåraste översättningsuppdragen man kan få. Troligen faller sig rimmen naturligt i de franska dikterna men att läsa dessa meningar med omvänd, krystad ordföljd för att få till rimmen det känns nästan Grönköpingsaktigt ibland. Det hade dugt bra till femtioårskalaset där den släktingen som rimmade bäst hade skrivit text om jubilarens liv till en välkänd melodi som skulle sjungas i allsång under middagen.

Nåja, nu vet jag det, och jag är ändå glad över att jag har läst de här dikterna. Något mycket litet hum har jag ändå fått om denne förste Nobelpristagare, och nu fortsätter jag med Gabriela Mistral (1889-1957) som fick Nobelpriset 1945. Hon hette egentligen Lucila de María del Perpetuo Socorro Godoy Alcayaga, men antog namnet Gabriela Mistral som författarnamn. Att det blev Mistral kommer sig av att hon beundrade Frédéric Mistral som fick priset 1904. Hans poesi betydde mycket för henne. I sin ungdom förälskade hon sig i en järnvägsarbetare som efter tre år tog sitt liv och det påverkade hennes diktning. Hon arbetade som lärare och hade ett antal uppdrag för det chilenska staten. 1946 fick hon i uppdrag av FN att skapa en världsomfattande fond för barn i fattiga länder, det som senare blev Unicef.

Skönheten, av Gabriela Mistral – dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg, Norstedts 2018.

Och av den förste Nobelpristagaren i litteratur läste jag alltså Dikter af Sully Prudhomme i översättning af Göran Björkman från 1889.