Mårbackasviten av Selma Lagerlöf

I Mårbackasviten finns tre självbiografiska böcker samlade som Selma Lagerlöf ursprungligen publicerade på 1920- och 1930-talet. Det är Mårbacka (1922), Ett barns memoarer (1930) och Dagbok för Selma Lovisa Ottilia Lagerlöf (1932). Mårbacka består av historier från hennes barndom och historier som hon har hört berättas om livet på Mårbacka före hennes tid. I ett Ett barns memoarer berättar hon om sin barndom på Mårbacka och i Dagbok har hon blivit tonåring och bor en tid hos släktingar i Stockholm.

Boken har ett härligt språk och är lätt att läsa. Vi får en inblick i Selma Lagerlöfs barndom och även många historier om personer i trakten, ibland med övernaturliga inslag. Centrala gestalter är naturligtvis Selma Lagerlöf själv och hennes far. I Mårbackasviten beskrivs en tillvaro som styrs av hennes far och levs med honom i centrum. Han var charmig och omtyckt. Hans födelsedag i augusti firades stort varje år. Hela traktens folk kom dit och upplevde teatertablåer, sångframträdanden och den vackert upplysta trädgården. Hennes far verkar storvulen och älskar att stå i centrum. Han startar stora projekt, men genomför dem inte på ett klokt sätt. Selmas kärlek och längtan efter faderns erkännande genomsyrar hela boken. Men hon får det aldrig.

När hennes pappa blir sjuk lovar hon gud att hon ska läsa hela bibeln från början till slut. Om hon gör det kommer säkert hennes far att bli frisk. Så hon läser bibeln dag efter dag. Faderns sjukdom är långvarig. Han blir bättre men inte helt frisk. Hon berättar inte för någon varför hon läser bibeln men människorna omkring henne märker att hon gör det. När de har mycket gäster på Mårbacka får inte alla barn plats i barnkammaren. Selma får ligga i hörnsoffan i föräldrarnas sovrum. Då hör hon föräldrarna prata om hennes bibelläsning och mamman förklarar för pappan att hon tror att Selma läser bibeln för att pappan ska bli frisk. Hans reaktion är: ”Det är väl aldrig möjligt, att flickan kan vara så enfaldig.”

Det här är en av sprickorna i hennes vackra porträtt av fadern. På så sätt, eftersom berättaren verkar älska och idolisera sin far och vi samtidigt får glimtar av en självisk och slösande man, blir det en stark upplevelse att läsa den här boken. Texten har en naiv ton som gör den mycket trovärdig. Till det kommer Selma Lagerlöfs berättarglädje och förmåga att måla upp scener och miljöer och berätta om olika människor. Mårbackasviten ger också en inblick i hur livet kunde te sig på en större gård i Värmland och även i en borgarfamilj i Stockholm i slutet av 1800-talet.

Mårbackasviten rekommenderas.

Mårbackasviten av Selma Lagerlöf, Modernista 2019.

En överlevandes minnen av Doris Lessing

Berättelsens jag befinner sig i en stor stad där allt ordnat liv har brutit samman. Många har redan givit sig av från staden. De som är kvar gör vad de kan för att överleva. Byteshandel och varubrist råder. Ibland drar ungdomsgäng genom staden. Då håller sig invånarna inne i husen.

Berättaren lever hemma och ger sig ut i staden ibland för att skaffa förnödenheter och få höra nyheter. Visst finns radionyheterna men där får man inte veta allt. De styrande lever fortfarande gott. De pratar och pratar men gör inget för att förbättra situationen. Vad berättaren lever av vet jag inte. Besparingar?

Det här är en dystopi, men det är något annat också. Berättaren är mestadels hemma och när hon (Jag tror att det är en hon.) sitter i vardagsrummet och solen lyser på väggen kommer hon plötsligt över på andra sidan. Där finns egentligen bara en korridor men vid de här tillfällena kommer hon till en annan värld, ett stort hus med många rum som ändrar karaktär från gång till gång. Hon ser en mor och en liten flicka och flickan blir illa behandlad.

En dag står plötsligt en man och en flicka i hennes vardagsrum. Han ber henne ta hand om flickan och rätt som det är har flickan ett djur som är ett mellanting mellan hund och katt. Han heter Hugo och honom kan man inte gå ut med i stan för då riskerar man att han blir uppäten.

En överlevandes minnen är en egendomlig bok som berättar om samhällets undergång och tankar om föräldrar och barn och barnets utveckling till kvinna och som samtidigt innehåller magi, att komma in i en annan värld. Fast den världen kan vara en gestaltning av berättarens inre. Kanske handlar romanen om att överleva sin barndom?

Fast den verkar spretig blir det här en mycket bra berättelse. Doris Lessing är en stor författare. Hon beskriver händelser och miljöer så att det känns. Hennes gestaltning av barngänget, en hop mycket unga, ja också små barn, som har levt nere i tunnelbanan och aldrig lärt sig annat än att den starkaste överlever, är oerhört drabbande. Berättelsen känns aktuell fast den publicerades 1974. Kanske känns slutet lite väl lättköpt, men En överlevandes minnen är värd att läsas.

En överlevandes minnen av Doris Lessing, Trevi 1975. Översättning: Sonja Bergvall.

Daghus, natthus av Olga Tokarczuk

Den här boken är inte så lätt att skriva om. Det är ingen berättelse med handling från början till slut. Det är ingen novellsamling. Jag skulle säga att boken är ett collage över en trakt, det område i Polen där Olga Tokarczuk har bott i många år. Det är ett gränsområde i bergskedjan Sudeterna nära både Tjeckien och Tyskland.

När jag säger collage över en trakt menar jag inte bara geografiskt och inte bara nutid. Allt varvas om vartannat. Historier om människor i olika tider, naturen, helgon, historia, folkförflyttningar, skrönor och drömmar. Det blir ett slags både magiskt och vardagligt porträtt av trakten och dess människor, granskog, berg och svampar. Byar och städer. Allt utgår från ett jag i boken. Det är jaget som berättar. Jaget är en kvinna (räknar jag med) och kanske liknar det författaren själv. Men boken liknar inget som jag tidigare har läst. Jag kände fukten när jag läste, dofterna. Boken har en mycket påträngande atmosfär och människorna blir både genomskinliga och påtagliga.

Det här var också en bok som jag inte kunde hasta igenom. Jag fick läsa ett stycke, lägga ifrån mig boken, koka en kopp te och så återkomma igen.

Daghus, natthus är det första jag har läst av Olga Tokarczuk. Jag reserverade just den på biblioteket för att ha en chans att få den relativt snabbt. Jag vill läsa mer av henne.

Daghus, natthus av Olga Tokarczuk, Ariel 2005. Översättning: Jan Henrik Swahn.

Skönlitterärt – novell av Alice Munro

Skönlitterärt handlar om Joyce som är gift med Jon. Han arbetar med trä och har en snickarverkstad vid deras hus. Hon undervisar i musik på en skola i trakten. En dag börjar Edie arbeta som lärling hos Jon. Det första hon gör är att visa att hon är tatuerad eftersom en del människor skulle reagera mot det och inte vilja anställa henne. Hon är nykter alkoholist och har en dotter.

Munro beskriver med få ord hur olik Edie är Joyce, till utseende, förhistoria och åsikter. Och ändå, eller kanske just därför, blir Jon förälskad i henne.

Munros novell Skönlitterärt handlar om kärlek och vad vi gör med våra liv. Skilsmässor som blir allt vanligare. Familjer med barn som har kommit till i olika konstellationer. Många av Alice Munros noveller spänner över ett långt tidsrum. Så är det också här. Munro berättar lugnt och stillsamt vad som har hänt människorna och hon lämnar mycket utrymme mellan orden. Skönlitterärt blev en stor upplevelse att läsa. Munro skapar genast från början stämning och visar oss vad novellen kommer att handla om, själva kärnan, men på ett sätt som vi inte förstår förrän vi har läst den till slut.

Citat från novellens första sida:

Det var särskilt en sak som Joyce njöt av att se när hon var på väg hem och svängde in på deras tomt. Vid den tidpunkten var det många, till och med en del halmtaksfolk, som installerade glasdörrar, som till en uteplats – även om Jon och Joyce inte hade någon uteplats. För det mesta hade man inga draperier där, och de avlånga upplysta fönstren var som ett tecken på eller löfte om trevnad, om trygghet och fullständighet. Varför det inte kändes riktigt så med vanliga fönster kunde Joyce inte säga. Kanske var det för att man inte bara kunde se ut genom glasdörrarna utan också öppna dem rakt ut mot skogens mörker, för att de så naturligt visade upp hemmet som tillflyktsort.

Skönlitterärt ingår i novellsamlingen För mycket lycka, Atlas 2018. Översättning: Rose-Marie Nielsen.

Boken ingår i serien med kvinnliga nobelpristagare som gavs ut 2018.

Sånt händer inte här av Sinclair Lewis

Sånt händer inte här kom urspurngligen ut år 1935. Då hade redan Hitler blivit rikskansler i Tyskland och etablerat en diktatur. I Siclair Lewis roman händer detsamma, fast i USA. Där får Demokraternas kandidat Berzelius ”Buzz” Windrip majoritet i valen och blir president. Vi känner igen en del av taktiken från ett modernare presidentval. Demagogi, lögner och stora löften till arbetare och medelklass. Alla ska få det bättre samtidigt som mer pengar ska satsas på det militära och skatterna ska sänkas.

Nu blir följderna mycket värre i boken. Presidenten får makt att stifta lagar utan medverkan av kongressen. Systemet med en dömande, en lagstiftande och en verkställande makt ersätts med presidentens diktatur. En fascistisk, korporativ stat skapas.

Motståndare fängslas. Afroamerikaner berövas sin rösträtt. Kvinnor ska inte arbeta utan sköta sin av naturen givna uppgift som maka och mor. Militära trupper i stil med Hitlers brunskjortor växer i antal. Godtycklighet och korruption råder. Så småningom blir så många fängslade att koncentrationsläger upprättas. Avrättningar, tortyr och angiveri sker överallt. Motståndare till regimen flyr till Kanada.

Huvudperson i boken är Doremus Jessup, en liten (både till växten och i hans betydelse som tidningsman) tidningsägare och redaktör i en småstad. Han är iakttagaren och fungerar som läsarens representant i berättelsen. Han är nog den enda som framstår som människa i boken.

I boken gisslas olika företeelser satiriskt och med humor. Kommunister vill inte arbeta mot diktaturen tillsammans med socialister och vice versa. Det känner jag i viss mån igen från Yvonne Hirdmans beskrivning av mellankrigstiden i Tyskland i boken Den röda grevinnan så det har verklighetsbakgrund. En enhetsfrontt i kampen mot diktaturen är omöjlig.

Sånt händer inte här är en satirisk berättelse. Människorna är mestadels figurer. Sinclair Lewis största sympatier verkar ligga hos collegeutbildad liberal medleklass. Kanske liknar de människorna författaren själv?

Jag brukar inte tycka att satiriska berättelser är de bästa romanerna. Här räddas min upplevelse av dels det angelägna och fortfarande aktuella ämnet, demokratin är inte självklar, dels av att Sinclair Lewis är en författare som kan skriva den här boken så dynamiskt och spännande och kompositionsmässigt bra och med kraft.

Jag rekommenderar den alltså.

Sånt händer inte här av Sinclair Lewis, Polaris 2017. Överättning: Hugo Hultenberg 1936, reviderad av Annika Hultman Löfvendal 2017.

Katt och råtta av Günter Grass

Det är i Tyskland under andra världskriget. Några tonårsgrabbar har upptäckt vraket ev en sjunken polsk minsvepare utanför sin hemstad Danzig. De simmar ut och dyker efter föremål i vraket. Den djärvaste av dem är Joachim Mahlke som dyker mest och till och med hittar radiohytten som är fri från vatten.

Det är en av tonårskillarna som berättar. Först blev jag lite förvirrad eftersom berättaren mestadels kallar Mahlke för han men då och då riktar sig direkt till huvudpersonen och skriver Du. Men har man bara förstått det så är det inget större problem.

Boken skildrar tonåringarnas liv under några år medan kriget pågår. De intresserar sig för olika båttyper i de olika flottorna och för olika militära slag och händelser under kriget. De går i skolan och på sommaren simmar de till vraket. De intresserar sig för flickor. Så småningom blir de luftvärnspojkar och kommer i arbetstjänst där de får militär träning. Kriget kommer närmre och närmre.

Mahlke är en udda figur som går sin egen väg. Berättaren beundrar honom, åtminstone delvis. Mahlke är någon han inte kan glömma, någon som har gjort stort intryck och läser man hela berättelsen förstår man varför. Jag har bara läst Blecktrumman av Grass tidigare. Det var länge sedan men jag minns den som lite grotesk och det är också den här boken. Det känns som om den lite groteska stilen uttrycker författarens frustration och sorg över det eländiga kriget och vad som hände med människorna i Tyskland. En lite lustig detalj mitt i alltihop är att ett par gånger i Katt och råtta dyker en treåring som slår på en blecktrumma upp, men bara som hastigast.

Katt och råtta är en mycket allvarlig bok som också har svart humor. Det är en speciell ton i berättelsen, att författaren, fast boken handlar om starka känslor, ställer sig lite vid sidan om och betraktar händelseförloppet. Han är mycket allvarlig samtidigt som han raljerar över krigsutmärkelser och de vuxna. Ändå, eller kanske just därför, känns det starkt när jag läser den här boken. Det finns en stor sorg i berättelsen. Den ger många tankar om kriget och hur det kan ha varit att växa upp i Tyskland under den här tiden. En bok som jag rekommenderar.

Katt och råtta av Günter Grass, Bonniers 1999. Översättning John W. Waldén.

Omslagsbild: Günter Grass.

Första utgåvan i Tyskland 1961 och den första i Sverige kom 1962.

Istanbul av Orhan Pamuk

Istanbul – minnen av en stad är både en biografi och ett porträtt av staden. Biografin är inflätad i staden och staden är inflätad i biografin. Jag tror att författaren menar att han själv och vi andra inte kan förstå vem han är och hur han har blivit sådan utan att förstå staden.

Boken handlar om Orhan Pamuks barndoms- och ungdomsår. Han är född 1952 i en rik västorienterad familj vars förmögenhet krympte med åren. Men när Pamuk berättar om Istanbul går han långt tillbaka i historien. Istanbul var bysantinsk, blev sedan osmansk och när 1900-talet kom blev landet republik och mer västorienterat.

Efter det Osmanska rikets fall ökade fattigdomen. De stora träpalatsen vid bosporen brann. Träruckel kantade de fattiga gatorna. Samtidigt byggdes moderna hus. Orhan Pamuk menar att i Istanbul finns en melankoli som dels ska ha att göra med religion men mest hänga ihop med fattigdom och ett mindervärdeskomplex gentemot västvärlden. Melankolin finns inbyggd i staden. Orhan ser den ofta i svartvitt. Under ungdomsåren vandrar han runt i staden på nätterna. Han tycker om snöiga ruskiga dagar.

Hans familj var rik när han var liten men förmögenheten krympte. De bodde i ett stort hus där olika släktingar hade lägenheter. Han beskriver lägenheternas salonger som museer med gamla möbler och fotografier. Släkten grälade om pengar och hans far och farbror gjorde många dåliga affärer. Men på kvällen samlades man fredligt till middag. Orhan Pamuks pappa var borta mycket och hade älskarinnor. Hans farmor låg i sängen halva dagen.

Den unge Pamuk har svårt att finna sig tillrätta i tillvaron. Vad ska han bli? Vad ska han göra i livet?

Det är svårt att beskriva den här boken. Den känns som byggd av många olika stenar som tillsammans ger stadens själ och betydelse. Det kan vara Istanbulbornas fascination över katastrofer, en tysk konstnärs 1700-talsakvareller och grafik från Istanbul, inhemska melankoliska författare, skvallertidningar och färjor på Bosporen. När jag har läst boken vet jag mer om Istanbul och jag får en känsla för hur Orhan Pamuk formades som människa. Boken är inte helt lätt att läsa, den kräver lite möda.

Författaren har letat i arkiv och i boken finns många fotografier och grafik från staden. Jag hade inte haft något emot om trycket hade varit lite bättre.

Jag avslutar med ett citat från boken, sid 297. Den unge Pamuk åker bil med sin far och de talat om livet:– att söka var inte mindre viktigt än att finna, att ställa frågor var lika viktigt som utsikten från bilens, husets eller färjans fönster. Det skulle säkert gå både upp och ned i livet – precis som med musiken, konsten och berättelserna – och till sist skulle det ta slut, men många år senare är dessa liv ännu kvar hos oss i bilderna av staden som far förbi inför våra ögon, likt minnen hämtade ur drömmar.

Istanbul – minnen av en stad av Orhan Pamuk, Norstedts 2006. Översättning: Tomas Håkanson.

Burgers dotter av Nadine Gordimer

Burgers dotter är en berättelse om Sydafrika under apartheidtiden. Romanen publicerades första gången 1979 och händelser och politiska diskussioner under 1970-talet präglar berättelsen. Huvudperson är Rosa Burger. Hon är dotter till kommunisten Lionel Burger som dör i fängelse på grund av sin politiska verksamhet.

Sydafrika var inget demokratiskt land på den tiden. Den lilla gruppen vita sydafrikaner som ville ha apartheid kunde leva gott med tjänstefolk och känna sig överlägsna. De hade också rösträtt. Den stora mängden svarta människor hade ingen rösträtt. De måste ha inrikespass och fick inte röra sig i landet som de ville. De var fattiga, underbetalda och var hänvisade till usla bostäder. Många svarta män slet hårt i gruvorna som gav stora rikedomar till ägarna och regimen. Svarta fick dålig utbildning.

Dessutom rådde apartheid. I parkerna fanns bänkar för vita och bänkar för svarta. De svarta fick inte bo i samma områden som de vita, om de inte var tjänstefolk och bodde i något rum eller något skjul på tomten. Allt var uppdelat: skolor, bussar, caféer, och skyltar med Endast vita fanns överallt. Kärlek mellan raserna var förbjuden.

I Sydafrika fanns även vita som var emot apartheid. Kommunisterna som Rosa Burgers far tillhörde var några av dem men det fanns också liberala vita som var emot apartheid. Sydafrika var ett hårt land. Motståndarna till apartheid var övervakade och arresterades då och då. De kunde hamna i fängelse och om de kom ut därifrån blev de dömda till husarrest. Det innebar att de måste hålla sig inom sitt polisdiskrtikt och de kunde också ha kontaktförbud. Man fick inte besöka dem.

Det här samhället hade Rosa Burger vuxit upp i. Hon hade hjälpt sin far och mor några gånger i det politiska arbetet under uppväxten men annars var hon inte engagerad politiskt. Jag uppfattar att hon är desillusionerad och trött efter båda hennes föräldrar har dött. Så småningom vill hon resa bort från Sydafrika men det är lättare sagt än gjort. Fast hon inte är politiskt aktiv är hon övervakad. Säkerhetspolisen följer det hon gör. Hon är dotter till kommunisten Lionel Burger. En sådan människa får inget pass och har alltså inte tillåtelse att resa utomlands.

Endast genom klokhet och list lyckar hon så till slut få tillfälle att resa. Inte förrän flygplanet har lyft vågar hon tro på att hon verkligen ska få komma iväg.

Allt det här behöver faktiskt skrivas om boken eftersom baksidestexten är helt missvisande. Läser man den får man uppfattningen att boken handlar om Rosa Burgers liv i Europa efter att hon lätt som en plätt har skaffat sig ett pass och rest iväg. Så är det inte. Den allra största delen av romanen handlar om livet i Sydafrika innan hon reser. Och som jag har skrivit var det nästan otroligt att hon fick ett pass och kunde resa.

Med det sagt vill jag framhålla att Burgers dotter är en stor roman. Nadine Gordimer beskriver levande livet i Sydafrika och som en motsats livet i Sydfrankrike där Rosa Burger vistas efter att ha rest ut ur landet. Romanen innehåller fantastiska miljöbeskrivningar och bra tecknade karaktärer. Hur svårt vita i andra delar av världen har att förstå hur livet verkligen är i Sydafrika beskrivs på kornet. Där finns också en fin kärlekshistoria.

Jag tror att man behöver ha ett visst intresse för politik och historia för att riktigt uppskatta boken. Diskussioner och åsikter tar stor plats. Författaren beskriver många skilda synsätt.

1970-talet var en brytningstid. En del svarta hade kommit upp sig i kåkstäderna och skaffat sig fina bilar, inte alltid på lagligt vis. Frelimo segrade i Moçambique. De svarta ungdomarna började protestera och blev brutalt ihjälskjutna av polisen när de demonstrerade. Nadine Gordimers roman pekar framåt mot vår tid.

Burgers dotter av Nadine Gordimer, Bonniers 2018. Översättning Annika Preis.

Boken är en av de 14 böckerna av kvinnliga Nobelpristagare i littertur som gavs ut 2018 när inget Nobelpris delades ut.

Berättelse om ett liv av Peter Handke

Sju veckor efter sin mors död börjar Peter Handke skriva om hennes liv. Hans mor begick självmord genom att ta en överdos av sömntabletter vid 51 års ålder, år 1971. Berättelse om ett liv är en tunn bok, endast 76 sidor, men mycket koncentrerad och texten är sådan att jag behöver läsa den långsamt. Det är en text som man kan läsa om flera gånger, som växer och innehåller mer.

Peter Handke skriver mycket sakligt men i den här sakliga texten läser jag förtvivlan. För mig framträder en skrivande människa som försöker bringa klarhet och ordning i ett kaos och som försöker trycka undan ovälkomna känslor. Texten blir mycket stark på grund av sakligheten, de få minnesbilderna, fragmenten. Bilden av hans mor är kyligt skriven men det ligger ändå en hetta under. Egentligen får vi inte veta så mycket om hans mor och jag tycker att texten som är mycket skickligt skriven, men ändå valhänt i förhållande till vad jag föreställer mig att författaren vill förstå, gestaltar hur vi kan känna inför en anhörig som har lämnat oss. Vi vet så lite. Vi minns så lite. Vi förstår inte. Jag citerar:

”- men den här gången, när jag bara är den beskrivande, och inte dessutom kan anta rollen som den beskrivne, lyckas avståndstagandet inte för mig. Det är bara från mig själv jag kan distansera mig, min mor blir absolut inte, som jag annars blir för mig själv, till en bevingad och i sig svingande, mer och mer upprymd konstlad gestalt. Hon låter sig inte inkapslas, förblir ofattbar, meningarna störtar ner i något mörkt och ligger huller om buller på papperet.”

Berättelse om ett liv är en mycket stark bok. När Handke i slutet av boken skriver om sin mors begravning blir de sidorna mycket känslomässigt drabbande och berättelsen får mig att tänka på mina anhöriga som har gått bort och hur jag har hanterat sorgen. Den får mig också att fundera över författaren.

Berättelse om ett liv av Peter Handke, Bonniers 2019. Översättning: Eva Liljegren.

Boken kom ursprungligen ut 1972.

Orden av Jean-Paul Sartre

Den här boken handlar om Sartres barndom, och då om hans förhållande till ord och läsning och till att skriva.

Sartre kommer från borgerlig bakgrund och föddes 1905. Hans far var officer men dog när Sartre var liten. Hans unga mor flyttade hem till sina föräldrar och hans morfar blev den betydande fadersfiguren i hans liv. Patriarken, som Sartre uttrycker det. Morfadern tillhörde släkten Schweizer som kom från Elsass och han hade ett språkinstitut i Paris där fransktalande kunde lära sig tyska.

Sartres morfar var kvar i 1800-talet när det gällde litteratur, historia och politik och det inverkade på hur pojken såg på sig själv och sin framtid. I lägenheten fanns ett stort bibliotek med böcker som hans morfar ansåg viktiga och den lille pojken började tidigt intressera sig för dem. Sartre berättar hur det kändes att ta i böckerna och att slå upp dem och titta på dem, dessa föremål som hans morfar värderade så högt. Pojken var liten och kunde inte läsa men gick omkring och bar på böckerna och ansågs oerhört gullig.

I själva verket var han ful, skriver han.

Som barn levde han länge i hemmet och blev undervisad där istället för att gå i skola. Så småningom lärde han sig läsa. Morfadern föraktade modern litteratur, äventyrsböcker och film men pojken läste sådant i hemlighet och gick på bio med sin mamma.

Den lille Jean-Paul dyrkades av sin morfar och fick en överdriven känsla av sin betydelse och genialitet. Han började skriva. Länge skrev han samma historier som han hade läst i äventyrsböckerna. Hjältar och hjältedåd betydde mycket.

Sartre skriver att han tänkte att han skulle bli berömd författare som vuxen. Han föreställde sig hur hyllad han skulle bli som död, precis som de döda betydelsefulla män som hans morfar beundrade. Vägen dit var inte det viktiga utan slutpunkten, berömmelsen efter döden. Sartre menar att just att han inte hade någon far formade honom, att han blev en ingen, att han inte hade någon riktig botten utan att allt han var som barn var det han skulle bli längre fram i livet, som berömd författare.

Den här boken är inte helt lätt att läsa. Det som är intressant är att den handlar om just Sartre. Vi vet att han blev en berömd författare och filosof och en del om hans privatliv. Det är i ljuset av detta som Orden är intressant. Just att vi ser på dåtiden i nutidens ljus skriver Sartre också om i boken. Han skriver boken som drygt femtioårig. Att hitta det som hände och hur det verkligen kändes efter att ha upplevt så mycket, det brottas en författare med när hen skriver självbiografiskt.

Orden av Jean-Paul Sartre, Bonniers 1964. Översättning: Lorenz von Numers.