Katt och råtta av Günter Grass

Det är i Tyskland under andra världskriget. Några tonårsgrabbar har upptäckt vraket ev en sjunken polsk minsvepare utanför sin hemstad Danzig. De simmar ut och dyker efter föremål i vraket. Den djärvaste av dem är Joachim Mahlke som dyker mest och till och med hittar radiohytten som är fri från vatten.

Det är en av tonårskillarna som berättar. Först blev jag lite förvirrad eftersom berättaren mestadels kallar Mahlke för han men då och då riktar sig direkt till huvudpersonen och skriver Du. Men har man bara förstått det så är det inget större problem.

Boken skildrar tonåringarnas liv under några år medan kriget pågår. De intresserar sig för olika båttyper i de olika flottorna och för olika militära slag och händelser under kriget. De går i skolan och på sommaren simmar de till vraket. De intresserar sig för flickor. Så småningom blir de luftvärnspojkar och kommer i arbetstjänst där de får militär träning. Kriget kommer närmre och närmre.

Mahlke är en udda figur som går sin egen väg. Berättaren beundrar honom, åtminstone delvis. Mahlke är någon han inte kan glömma, någon som har gjort stort intryck och läser man hela berättelsen förstår man varför. Jag har bara läst Blecktrumman av Grass tidigare. Det var länge sedan men jag minns den som lite grotesk och det är också den här boken. Det känns som om den lite groteska stilen uttrycker författarens frustration och sorg över det eländiga kriget och vad som hände med människorna i Tyskland. En lite lustig detalj mitt i alltihop är att ett par gånger i Katt och råtta dyker en treåring som slår på en blecktrumma upp, men bara som hastigast.

Katt och råtta är en mycket allvarlig bok som också har svart humor. Det är en speciell ton i berättelsen, att författaren, fast boken handlar om starka känslor, ställer sig lite vid sidan om och betraktar händelseförloppet. Han är mycket allvarlig samtidigt som han raljerar över krigsutmärkelser och de vuxna. Ändå, eller kanske just därför, känns det starkt när jag läser den här boken. Det finns en stor sorg i berättelsen. Den ger många tankar om kriget och hur det kan ha varit att växa upp i Tyskland under den här tiden. En bok som jag rekommenderar.

Katt och råtta av Günter Grass, Bonniers 1999. Översättning John W. Waldén.

Omslagsbild: Günter Grass.

Första utgåvan i Tyskland 1961 och den första i Sverige kom 1962.

Istanbul av Orhan Pamuk

Istanbul – minnen av en stad är både en biografi och ett porträtt av staden. Biografin är inflätad i staden och staden är inflätad i biografin. Jag tror att författaren menar att han själv och vi andra inte kan förstå vem han är och hur han har blivit sådan utan att förstå staden.

Boken handlar om Orhan Pamuks barndoms- och ungdomsår. Han är född 1952 i en rik västorienterad familj vars förmögenhet krympte med åren. Men när Pamuk berättar om Istanbul går han långt tillbaka i historien. Istanbul var bysantinsk, blev sedan osmansk och när 1900-talet kom blev landet republik och mer västorienterat.

Efter det Osmanska rikets fall ökade fattigdomen. De stora träpalatsen vid bosporen brann. Träruckel kantade de fattiga gatorna. Samtidigt byggdes moderna hus. Orhan Pamuk menar att i Istanbul finns en melankoli som dels ska ha att göra med religion men mest hänga ihop med fattigdom och ett mindervärdeskomplex gentemot västvärlden. Melankolin finns inbyggd i staden. Orhan ser den ofta i svartvitt. Under ungdomsåren vandrar han runt i staden på nätterna. Han tycker om snöiga ruskiga dagar.

Hans familj var rik när han var liten men förmögenheten krympte. De bodde i ett stort hus där olika släktingar hade lägenheter. Han beskriver lägenheternas salonger som museer med gamla möbler och fotografier. Släkten grälade om pengar och hans far och farbror gjorde många dåliga affärer. Men på kvällen samlades man fredligt till middag. Orhan Pamuks pappa var borta mycket och hade älskarinnor. Hans farmor låg i sängen halva dagen.

Den unge Pamuk har svårt att finna sig tillrätta i tillvaron. Vad ska han bli? Vad ska han göra i livet?

Det är svårt att beskriva den här boken. Den känns som byggd av många olika stenar som tillsammans ger stadens själ och betydelse. Det kan vara Istanbulbornas fascination över katastrofer, en tysk konstnärs 1700-talsakvareller och grafik från Istanbul, inhemska melankoliska författare, skvallertidningar och färjor på Bosporen. När jag har läst boken vet jag mer om Istanbul och jag får en känsla för hur Orhan Pamuk formades som människa. Boken är inte helt lätt att läsa, den kräver lite möda.

Författaren har letat i arkiv och i boken finns många fotografier och grafik från staden. Jag hade inte haft något emot om trycket hade varit lite bättre.

Jag avslutar med ett citat från boken, sid 297. Den unge Pamuk åker bil med sin far och de talat om livet:– att söka var inte mindre viktigt än att finna, att ställa frågor var lika viktigt som utsikten från bilens, husets eller färjans fönster. Det skulle säkert gå både upp och ned i livet – precis som med musiken, konsten och berättelserna – och till sist skulle det ta slut, men många år senare är dessa liv ännu kvar hos oss i bilderna av staden som far förbi inför våra ögon, likt minnen hämtade ur drömmar.

Istanbul – minnen av en stad av Orhan Pamuk, Norstedts 2006. Översättning: Tomas Håkanson.

Burgers dotter av Nadine Gordimer

Burgers dotter är en berättelse om Sydafrika under apartheidtiden. Romanen publicerades första gången 1979 och händelser och politiska diskussioner under 1970-talet präglar berättelsen. Huvudperson är Rosa Burger. Hon är dotter till kommunisten Lionel Burger som dör i fängelse på grund av sin politiska verksamhet.

Sydafrika var inget demokratiskt land på den tiden. Den lilla gruppen vita sydafrikaner som ville ha apartheid kunde leva gott med tjänstefolk och känna sig överlägsna. De hade också rösträtt. Den stora mängden svarta människor hade ingen rösträtt. De måste ha inrikespass och fick inte röra sig i landet som de ville. De var fattiga, underbetalda och var hänvisade till usla bostäder. Många svarta män slet hårt i gruvorna som gav stora rikedomar till ägarna och regimen. Svarta fick dålig utbildning.

Dessutom rådde apartheid. I parkerna fanns bänkar för vita och bänkar för svarta. De svarta fick inte bo i samma områden som de vita, om de inte var tjänstefolk och bodde i något rum eller något skjul på tomten. Allt var uppdelat: skolor, bussar, caféer, och skyltar med Endast vita fanns överallt. Kärlek mellan raserna var förbjuden.

I Sydafrika fanns även vita som var emot apartheid. Kommunisterna som Rosa Burgers far tillhörde var några av dem men det fanns också liberala vita som var emot apartheid. Sydafrika var ett hårt land. Motståndarna till apartheid var övervakade och arresterades då och då. De kunde hamna i fängelse och om de kom ut därifrån blev de dömda till husarrest. Det innebar att de måste hålla sig inom sitt polisdiskrtikt och de kunde också ha kontaktförbud. Man fick inte besöka dem.

Det här samhället hade Rosa Burger vuxit upp i. Hon hade hjälpt sin far och mor några gånger i det politiska arbetet under uppväxten men annars var hon inte engagerad politiskt. Jag uppfattar att hon är desillusionerad och trött efter båda hennes föräldrar har dött. Så småningom vill hon resa bort från Sydafrika men det är lättare sagt än gjort. Fast hon inte är politiskt aktiv är hon övervakad. Säkerhetspolisen följer det hon gör. Hon är dotter till kommunisten Lionel Burger. En sådan människa får inget pass och har alltså inte tillåtelse att resa utomlands.

Endast genom klokhet och list lyckar hon så till slut få tillfälle att resa. Inte förrän flygplanet har lyft vågar hon tro på att hon verkligen ska få komma iväg.

Allt det här behöver faktiskt skrivas om boken eftersom baksidestexten är helt missvisande. Läser man den får man uppfattningen att boken handlar om Rosa Burgers liv i Europa efter att hon lätt som en plätt har skaffat sig ett pass och rest iväg. Så är det inte. Den allra största delen av romanen handlar om livet i Sydafrika innan hon reser. Och som jag har skrivit var det nästan otroligt att hon fick ett pass och kunde resa.

Med det sagt vill jag framhålla att Burgers dotter är en stor roman. Nadine Gordimer beskriver levande livet i Sydafrika och som en motsats livet i Sydfrankrike där Rosa Burger vistas efter att ha rest ut ur landet. Romanen innehåller fantastiska miljöbeskrivningar och bra tecknade karaktärer. Hur svårt vita i andra delar av världen har att förstå hur livet verkligen är i Sydafrika beskrivs på kornet. Där finns också en fin kärlekshistoria.

Jag tror att man behöver ha ett visst intresse för politik och historia för att riktigt uppskatta boken. Diskussioner och åsikter tar stor plats. Författaren beskriver många skilda synsätt.

1970-talet var en brytningstid. En del svarta hade kommit upp sig i kåkstäderna och skaffat sig fina bilar, inte alltid på lagligt vis. Frelimo segrade i Moçambique. De svarta ungdomarna började protestera och blev brutalt ihjälskjutna av polisen när de demonstrerade. Nadine Gordimers roman pekar framåt mot vår tid.

Burgers dotter av Nadine Gordimer, Bonniers 2018. Översättning Annika Preis.

Boken är en av de 14 böckerna av kvinnliga Nobelpristagare i littertur som gavs ut 2018 när inget Nobelpris delades ut.

Berättelse om ett liv av Peter Handke

Sju veckor efter sin mors död börjar Peter Handke skriva om hennes liv. Hans mor begick självmord genom att ta en överdos av sömntabletter vid 51 års ålder, år 1971. Berättelse om ett liv är en tunn bok, endast 76 sidor, men mycket koncentrerad och texten är sådan att jag behöver läsa den långsamt. Det är en text som man kan läsa om flera gånger, som växer och innehåller mer.

Peter Handke skriver mycket sakligt men i den här sakliga texten läser jag förtvivlan. För mig framträder en skrivande människa som försöker bringa klarhet och ordning i ett kaos och som försöker trycka undan ovälkomna känslor. Texten blir mycket stark på grund av sakligheten, de få minnesbilderna, fragmenten. Bilden av hans mor är kyligt skriven men det ligger ändå en hetta under. Egentligen får vi inte veta så mycket om hans mor och jag tycker att texten som är mycket skickligt skriven, men ändå valhänt i förhållande till vad jag föreställer mig att författaren vill förstå, gestaltar hur vi kan känna inför en anhörig som har lämnat oss. Vi vet så lite. Vi minns så lite. Vi förstår inte. Jag citerar:

”- men den här gången, när jag bara är den beskrivande, och inte dessutom kan anta rollen som den beskrivne, lyckas avståndstagandet inte för mig. Det är bara från mig själv jag kan distansera mig, min mor blir absolut inte, som jag annars blir för mig själv, till en bevingad och i sig svingande, mer och mer upprymd konstlad gestalt. Hon låter sig inte inkapslas, förblir ofattbar, meningarna störtar ner i något mörkt och ligger huller om buller på papperet.”

Berättelse om ett liv är en mycket stark bok. När Handke i slutet av boken skriver om sin mors begravning blir de sidorna mycket känslomässigt drabbande och berättelsen får mig att tänka på mina anhöriga som har gått bort och hur jag har hanterat sorgen. Den får mig också att fundera över författaren.

Berättelse om ett liv av Peter Handke, Bonniers 2019. Översättning: Eva Liljegren.

Boken kom ursprungligen ut 1972.

Orden av Jean-Paul Sartre

Den här boken handlar om Sartres barndom, och då om hans förhållande till ord och läsning och till att skriva.

Sartre kommer från borgerlig bakgrund och föddes 1905. Hans far var officer men dog när Sartre var liten. Hans unga mor flyttade hem till sina föräldrar och hans morfar blev den betydande fadersfiguren i hans liv. Patriarken, som Sartre uttrycker det. Morfadern tillhörde släkten Schweizer som kom från Elsass och han hade ett språkinstitut i Paris där fransktalande kunde lära sig tyska.

Sartres morfar var kvar i 1800-talet när det gällde litteratur, historia och politik och det inverkade på hur pojken såg på sig själv och sin framtid. I lägenheten fanns ett stort bibliotek med böcker som hans morfar ansåg viktiga och den lille pojken började tidigt intressera sig för dem. Sartre berättar hur det kändes att ta i böckerna och att slå upp dem och titta på dem, dessa föremål som hans morfar värderade så högt. Pojken var liten och kunde inte läsa men gick omkring och bar på böckerna och ansågs oerhört gullig.

I själva verket var han ful, skriver han.

Som barn levde han länge i hemmet och blev undervisad där istället för att gå i skola. Så småningom lärde han sig läsa. Morfadern föraktade modern litteratur, äventyrsböcker och film men pojken läste sådant i hemlighet och gick på bio med sin mamma.

Den lille Jean-Paul dyrkades av sin morfar och fick en överdriven känsla av sin betydelse och genialitet. Han började skriva. Länge skrev han samma historier som han hade läst i äventyrsböckerna. Hjältar och hjältedåd betydde mycket.

Sartre skriver att han tänkte att han skulle bli berömd författare som vuxen. Han föreställde sig hur hyllad han skulle bli som död, precis som de döda betydelsefulla män som hans morfar beundrade. Vägen dit var inte det viktiga utan slutpunkten, berömmelsen efter döden. Sartre menar att just att han inte hade någon far formade honom, att han blev en ingen, att han inte hade någon riktig botten utan att allt han var som barn var det han skulle bli längre fram i livet, som berömd författare.

Den här boken är inte helt lätt att läsa. Det som är intressant är att den handlar om just Sartre. Vi vet att han blev en berömd författare och filosof och en del om hans privatliv. Det är i ljuset av detta som Orden är intressant. Just att vi ser på dåtiden i nutidens ljus skriver Sartre också om i boken. Han skriver boken som drygt femtioårig. Att hitta det som hände och hur det verkligen kändes efter att ha upplevt så mycket, det brottas en författare med när hen skriver självbiografiskt.

Orden av Jean-Paul Sartre, Bonniers 1964. Översättning: Lorenz von Numers.

De dunkla butikernas gata av Patrick Modiano

Nu är jag förvirrad. Vem är huvudpersonen i den här romanen? Vad har hänt. Varifrån kommer han? Vad utmynnade alltihop i?

De dunkla butikernas gata gör skäl för sitt namn och motsvarar sitt omslag. Den är dunkel, vag och förvirrande. Jag lägger ner boken och tänker: Vad var det här? Huvudpersonen heter kanske Pedro McEvoy. Egentligen alltså. Från början heter han Guy Roland men han har tappat minnet. En privatdetektiv har tagit hand om honom efter att han kommit in i hans kontor efter en mystisk olycka, utan minne. Sedan har Guy Roland arbetat åt privatdetektiven i många år. Men nu går detektiven i pension och flyttar till Nice och Guy Roland som stannar i Paris beslutar sig för att ta reda på vem han är.

Det är som sagt en famlande historia där det är svårt att veta vad som verkligen har hänt. Historien går tillbaka till 1940 när Paris blev ockuperat av nazisterna och många människor tvingades fly och både kriget och alla år sedan dess gör det svårt att hitta sanningen.Vad minns Guy Roland? Under hans efterforskningar dyker minnesfragment upp. Men är de verkliga?

Fast romanen på många sätt är overklig är den mycket sakligt skriven. Jag har aldrig sett så många gatunamn och adresser i en bok förut. Modiano är ju också känd för att skriva mycket noga exakt var i Paris hans romanpersoner befinner sig. Här blir det en stor kontrast mellan denna exakthet och berättelsens famlande och vaghet. Modiano har ett lugnt och sakligt skrivsätt och stundvis är historien mycket vacker. Det blir upp till läsaren att sätta ihop fragmenten och försöka hitta en mening i historien. Först när jag hade läst färdigt boken ställde jag mig helt frågande. Var det här något att ha? Men vid närmare eftertanke var det faktiskt det. En stämning och tankar om vad vi minns och inte minns dröjer sig kvar. En bok som man funderar över efteråt.

De dunkla butikernas gata av Patrick Modiano, Norstedts 2014. Översättning Anne-Marie Edéus.

Den första svenska upplagan kom 1980.

Doktor Faustus av Thomas Mann

Läroverksläraren Serenus Zeiterblom berättar om sin vän Adrian Leverkühn. De är vänner redan från barndomen. Zeiterblom är sextio år när han börjar skriva. Det är år 1943 och han har dragit sig tillbaka från undervisningen. Han kan inte fördra nazizmen och Tyskland har stött på motgångar i kriget.

Berättelsen sträcker sig alltså från 1800-talet till Tysklands sönderfall i slutet av andra världskriget. Men Adrian Leverkühn dör tidigare.

Zeiterblom är en trogen vän genom åren men vänskapen är på Leverkühns villkor. Han är en udda mycket intelligent person som beundras av många. Han studerar teologi efter gymnasiet men ändrar bana efter ett par år och övergår till studier i musik. Han blir en stor tonsättare, kanske inte världsberömd, men stor, unik och genial.

Och kanske hjälper djävulen honom att skapa den stora musiken och till att få den uppförd. Priset är ett ensamt liv utan kärlek. Dessutom hämtar djävulen hem honom när hans utmätta tid enligt kontraktet är slut.

Jag skriver kanske för jag vet inte om Leverkünh verkligen har träffat djävulen och skrivit kontrakt med denne, eller om allting finns i hans huvud. Kanske är det hjärnspöken, beroende av den syfilis som han drar på sig vid ett bordellbesök i sin ungdom.

Just beskrivningen av de båda vännernas ungdomsår bäddar för vad som händer senare. Det känns inte det minsta konstigt att djävulen kommer på besök till kompositören så småningom. Thomas Mann beskriver ett borgerligt Tyskland där studenterna diskuterar teoligi och filosofi. De diskuterar ont och gott och djävulen och helvetet. En idé är att det onda måste finnas för annars finns inte det goda. För mig går frågan om ondska måste finnas i världen genom hela berättelsen.

Doktor Faustus är ett stort verk som handlar lika mycket om Tyskland som om Adrian Leverkühn. Det fruktansvärda som Leverkühn och även närstående råkar ut för är som den personliga motsvarigheten till fasorna under andra världskriget.

Thomas Manns Doktor Faustus är en mycket stark bok, vacker och hemsk. Mann beskriver musik som jag aldrig har sett den beskriven tidigare. Att jag inte känner till alla musikverken som han skriver om och inte hänger med i alla teknikaliteter gör inte så mycket. En riktigt musikkunnig läsare får naturligtvis ut annat av boken än vad jag får, men jag får tillräcklig känsla för vad det handlar om. Detsamma gäller resonemangen om teologi och filosofi.

Doktor Faustus är ingen lätt bok att läsa. Men en intresserad person som verkligen vill läsa den kan ha stort utbyte av den. Berättelsen kommer att leva kvar i mig länge och har givit mig mycket att fundera över. Känslor, tankar och djup.

Romanen bygger på gamla sagor om Faust som säljer sin själ till Mefistofiles (djävulen). Flera författare har arbetat med temat. Det mest kända verket är Goethes drama Faust.

Doktor Faustus av Thomas Mann, Bonniers 2015. Översättning: Ulrika Wallenström.

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk

Janina Duszejko bor i en by på den polska landsbygden, nära den tjeckiska gränsen. Hon har varit broingenjör och senare lärarinna. Numera ser hon till grannarnas hus som är tomma över vintern. Hon ställer horoskop och översätter poeten William Blake tillsammans med en före detta elev.

I trakten finns rådjur och vildsvin och många andra djur. Fru Duszejko strövar mycket i markerna och hon känner sig befryndad med djuren. Hon hatar jägarnas verksamhet, och de är många. Men en dag är det inte ett djur som har dödats utan en av hennes bofasta grannar.

Vi får ta del av Janina Duszejkos skrivna berättelse om byn och ett antal händelser där. Genast som man börjar läsa ser man att hon skriver vissa ord med stor bokstav såsom Djur, Människa, Vrede och Åkommor som hon lider av. Det gör att berättelsen får en alldeles egen karaktär och ger tillsammans med hennes utläggningar om horoskop och hennes utbrott när jägarna har skjutit ett djur känslan av att Janina Duszejko är lite vrickad. Men så småningom kom jag att tänka på att Blake kanske skrev så och gjorde de inte gärna det på 1700-talet?

Jag får erkänna att jag inte känner till Blake, men jag läste om honom på Wikipedia och jag hittade text av honom på projekt Gutenberg, och mycket riktigt – Blake skrev på det viset och han var inte bara poet, konstnär och publicist. Han var mystiker i Swedenborgs anda och hade upplevelser som kanske var hallucinationer. Detta gjorde att han betraktades som excentrisk och till och med galen.

Janina Duszejko lever alltså och tänker delvis som William Blake och det ger berättelsen en extra dimension. Styr din plog över de dödas ben är ingen traditionell thriller fast den har en thrillerintrig. Den är så mycket mer och innehåller funderingar om vår plats på jorden och i världsaltet. Den ställer frågor om djurens rätt i förhållande till människan. Samtidigt blir vi bekanta med Janina Duszejko och åtminstone jag blir sympatiskt inställd till henne. Olga Tokarszuk har förmågan att gestalta så att jag, åtminstone i den här berättelsen, kan acceptera handlingar som jag hade ansett vara förkastliga i verkliga livet. Fram träder en komplex, levande historia som även har humor. Vad som är rätt och fel är inte solklart. Tillvaron kommer lite i gungning.

Boken rekommenderas.

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk, Ariel 2010. Översättning: Jan Henrik Swahn.

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro

Tiden är 500-talet och platsen är det land som ska bli England, men Begravd jätte är ingen historisk roman. Den är en saga förlagd till den tiden.

Axl och Beatrice är ett gammalt par som tillhör britannerna, ett keltiskt folkslag. De bor i en by som består av rum och gångar i en kulle. De ger sig iväg till den stad där deras son bor. Men egentligen vet de inte var han bor, de minns inte, de kommer inte ihåg mycket av sin sons barndom, inte heller varför han inte finns där de bor.

En osynlig dimma av glömska ligger över landet. Människor minns knappt det som hände i förrgår.

Längre fram i romanen får vi veta att det är hondrakens andedräkt som orsakar glömskan. Efter att kung Arthur har slagit saxarna vaktas hondraken för att glömskan ska sprida sig och människor inte ska komma ihåg all brutalitet och alla övergrepp och mord som har skett under kriget. Därför är det fred mellan saxare och britanner, men freden hänger på en skör tråd. Det finns de som vill att människor ska minnas.

Om man vill ha action och äventyr ska man inte läsa den här boken. Berättelsen framskrider långsamt. Den är skriven på ett gammaldags sätt med långa omständliga dialoger. Men om läsaren försätter sig i rätt stämning och tar till sig Ishiguros sagovärld är boken vacker och tankeväckande. Där finns monster, riddare och alfer. Där finns färjkarlar som ror människor till en mystisk ö. Så småningom förstår jag att det handlar om att ros över till dödsriket.

Begravd jätte är en bok som finns kvar i mitt sinne efter läsningen. Jag tänker på krig som har skett under min levnad. Vad människor kan göra mot varandra och med varandra och då funderar jag både över det stora – krigen, politiken – och det privata. Axl och Beatrice som är gamla och ger sig ut på en mödosam vandring minns inte heller mycket av sitt tidigare liv tillsammans. Har de bedragit varandra? Finns elakhet och oenhighet gömt i glömskan?

Boken lämnar mycket öppet, om kärlekens makt, om sorgen när man mister en kär anhörig. Är människan god eller ond? Är det bättre att veta om alla hemskheter som har skett eller borde man glömma dem?

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro, Wahlström & Widstrand 2017. Översättning Rose-Marie Nielsen.

Älskarinnorna av Elfriede Jelinek

Älskarinnorna är en satirisk bok. Den handlar om Brigitte som syr underkläder i en textilfabrik och Paula som är tonåring och går i sömmerskelära och om deras framtidsplaner. Deras strävan är att gifta sig, att fånga en man. Brigitte ser ganska praktiskt på det problemet och Paula har fallit för romantiska beskrivninga i veckopressen.

Här finns inga människor. Alla karaktärerna är figurer. Berättaren sitter någon stans ovanför alltihop och ser ner på berättelsen. Men den är inte kall. Det känns som om berättaren är mycket arg. Cynisk och hånfull och arg, som om det finns en stor smärta i bakgrunden.

Brigitte och Paula lever i ett manssamhälle där en kvinna inte har särsklit stort manöverutrymme. Männen är kungar, kvinnorna misshandlas och passar upp på kungarna. Kvinnorna hackar på den kvinna som gör bort sig. Brigitte är smart inom de ramarna och lyckas klara sig. Paula är raka motsatsen.Texten har  stor driv och jag märker att det är en textkonstnär som har skrivit boken. Det är det som gör att berättelsen håller. Romanen kom ursprungligen ut 1975 och blev Elfriede Jelineks genombrott. Den ligger bra till i tiden. Kvinnokampen hade spritt sig och många andra böcker som häcklade patriarkatet kom ut. Men Jelineks berättelse är provokativ och ful och jag kan tänka mig att många blev förbannade. Den kan inte ha varit lätt att översätta, men det känns som om det är bra gjort.

Älskarinnorna av Elfriede Jelinek, Modernista 2018. Översättning: Aimée Delblanc.