Kategori: Nobelpristagare

Mamsell Fredrika – novell av Selma Lagerlöf

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Julen är nästan här och vad passar utmärkt då om inte att läsa en julnovell. Selma Lagerlöf kom ofta med en novelllsamling inför julen. Hon hade ju inte bara försörjningsansvar för sig själv och behövde säkert få in pengar under åren innan hon fick Nobelpriset i litteratur 1909. Den här samlingen, Osynliga länkar, publicerades första gången 1894 och det var tre år efter Gösta Berlings saga.

Jag måste säga att jag känner igen tonen och sättet att skriva från Selma Lagerlöfs debutroman i den här novellen. Den handlar om Fredrika Bremers sista dagar så jag ville gärna läsa den, men det är nästan så att sagotonen står mig upp i halsen. Man får helt enkelt ställa om sig och ta till sig berättelsen, för det är härligt språk ändå och lite magiskt är det allt. Osynliga länkar har kommit i många upplagor, senast 2018.

Novellen börjar så här:
Det var julnatt, en riktig julnatt.
Trollen lyfte upp berghällarna på höga guldpelare och firade midvinterfest. Tomten dansade kring julgröten i ny röd mössa. Gamla gudar drogo kring fästet i grå oväderskappor, och på Österhaninge kyrkogård stod Helhästen. Han krafsade med hoven i den frusna marken. Han märkte ut platsen för en ny grav.

Novellen handlar om Fredrika Bremers sista dagar. Hon ligger och sover på Årsta under julnatten och märkliga saker händer. Hennes döda syster kommer in i rummet och i kyrkan firar de döda midnattsmässa. Ja, mycket kunde hända en julnatt 1865.

Mamsell Fredrika – novell av Selma Lagerlöf ur samlingen Osynliga länkar, Bonniers 1938.

4 noveller av Thomas Mann

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Den här boken innehåller fyra noveller av Thomas Mann. Det är Tonio Kröger (1903), Tristan (1903), Döden i Venedig (Der Tod in Venedig, 1912) och Mario och trollkarlen (Mario und der Zauberer, 1930).

Tonio Kröger har självbiografisk grund. Han är son till en köpman i en liten stad som är präglad av köpmännens verksamhet. Men han passar inte in och han ses av många som udda och konstig. Han är intresserad av litteratur och att skriva och han föraktar stadens, som han anser, inskränkta borgerlighet. Samtidigt har han dåligt självförtroende och det verkar som om föraktet han känner till viss del beror på hans underlägsenhetskänsla. Men han blir en betydande författare så småningom, men ensam.

Tristan är en satirisk berättelse från ett sanatorium. Thomas Mann gisslar borgerskapet för hyckleri och dumhet. Där finns en cynisk författare som gärna utnyttjar människor.

Döden i Venedig handlar också om en ensam författare. Han börjar åldras, han har arbetat hårt och skrivandet har tärt på honom. Han är högst femtio år gammal, men det var ganska gammalt år 1912. Han reser till Venedig och har tänkt sig att skriva där, men han blir helt fixerad vid en fjortonårig vacker pojke. En besatthet som han försöker hålla hemlig, men andra hotellgäster kan inte undgå att märka det.

Mario och trollkarlen berättas av en framgångsrik författare som reser till Italien på ferie med sin fru och sina barn. Italien är inte som tidigare. En sak som jag lade märke till är att det i novellen verkar som om fascismen har bidragit till att italienarna har spottat upp sig och inte längre är lika undfallande mot välbeställda tyskspråkiga turister. Andra krafter har tagit över. I bokens förord hävdar Björn af Kleen att ett genomgående tema i novellerna är kontroll, att ha kontroll eller inte, att förlora den och rädslan för att göra det. Det missade jag när jag läste fast både Döden i Venedig och Mario och trollkarlen är starka exempel på det.Ja, naturligtvis märkte jag det och kände det, men att se det som ett tema, något som finns i Thomas Manns författarskap, så långt tänkte jag inte.

Det var mycket intressant att läsa dessa fyra noveller. Jag hade lite svårt för en viss högstämdhet som finns i Tonio Kröger och även i Döden i Venedig men att läsa dem gav mycket. Starkast är Döden i Venedig och Mario och trollkarlen. De är innehållsrika, de är komplexa och ger en upplevelse som man minns, men även de andra två novellerna tål att läsas.

4 noveller av Thomas Mann, Bonniers 2019. Översättning: Linda Östergaard. Efterord: Björn af Kleen.

Melancholia av Jon Fosse

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Melancholia handlar om den norske bildkonstnärer Lars Hertervig (1830-1902). Han kom från en fattig kväkarfamilj och fick genom en mecenat möjlighet att studera måleri, först i Christiania som den norska huvudstaden hette på den tiden, och sedan i Düsseldorf. Efter två år i Düsseldorf kom han tillbaka till Norge men han led av schizofreni och levde i armod de sista åren av sitt liv. Utgåvan jag har läst omfattar både Melancholia I och II och i den första är Lars Hertervig i Düsseldorf. Hela avdelningen handlar om en enda dag, utom ett kapitel på slutet om en annan person.

Jon Fosse har ett säreget sätt att skriva. Han är inne i romanpersonens huvud. Konstnären håller på att få ett psykiskt sammanbrott och hans tankar virrar hit och dit med många upprepningar. Jag gav nästan upp efter femtio sidor, men ändrade mig och har läst hela boken. Det var tur att jag gjorde det, för det här är bra. Fosse skapar en bild av en människa som går in i läsaren. Hertervigs osäkerhet och sårbarhet, hans självhävdelse, hans vanföreställningar och hans oförmåga att passa in känns både skrämmande och ömkansvärda. Språket böljar och flyter. Det håller på, det flödar ända tills författaren har bestämt att här tar denna första avdelning i romanen slut. Men det är inte ett oavbrutet flöde av tankar. Händelser under dagen upplevs genom Hertervig.

Melacholia I innehåller också ett kapitel då vi är inne i en författares huvud. Det är nutid och han ska skriva en roman om Lars Hertervig. I Melancholia II är vi inne i Hertervigs syster Olines huvud. Hertervig har nyligen dött och Oline är gammal. Hon har svårt att minnas det som händer nu, men hon har minnen från broderns tidigare liv.

På sätt och vis är allt skrivet på samma sätt, men ändå inte. Det är mest upprepningar i den första delen om konstnären i Düsseldorf och där är tankarna mycket förvirrade. Författarkapitlet är svalt. Först undrade jag vad det har i romanen att göra, men det känns ändå som om det ska vara där. Det är fascinerande att Fosse lämnar allt så öppet. Det känns som om det ingår att läsaren ska undra. Melancholia I och II är en märklig blandning av tankar, bilder, handfasta verkliga händelser, vardaglighet och livets förtretligheter som att bli genomsur en regnig och blåsig dag i Bergen eller att ta med fisk köpt från fiskaren in på dass därför att man inte hinner och orkar in med den i huset före. Fosse skapar människor som man kan känna med.

Melancholia av Jon Fosse, Bonniers 1999. Översättning: Urban Andersson.
Den här utgåvan innehåller både Melancholia I och II. I Norge kom ettan 1995 och tvåan 1996.

På Nasjonalmuseets hemsida kan du läsa mer om Lars Hertervig och fram för allt se hans verk.

På Waldemarsudde kommer en utställning med titel Hertervig-Hill i höst. Den kommer att visas från 21 september 2024 till 26 januari 2025.

Att börja läsa Jon Fosse

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Som vi väl alla vet vid det här laget tilldelas Jon Fosse Nobelpriset i litteratur i år. Han var inte okänd för mig, jag har sett att det har skrivits en del om honom och hans verk och han har varit med i listan med troliga Nobelpriskandidater i flera år. Många gånger har jag tänkt att jag borde läsa något av Jon Fosse. Men sedan har det inte blivit av. Det finns ju så mycket att läsa och dessutom har jag tänkt att han nog är svår.

Nu visar det sig att panelen i programmet om litteraturpriset i torsdags menade att Fosse inte är svår att läsa. Och faktiskt. Så snart jag fick veta vem som får priset i år beställde jag Trilogin på nätet. Jag tänkte att det var bra att börja med något som inte var så långt (Så tänkte visst litteraturpanelen också.) Trilogin ska handla om kärleken mellan Asle och Alida och den har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris. Det blir bra, tänkte jag, så boken är beställd, men det kommer att dröja innan jag får den. Dessutom reserverade jag Melancholia på biblioteket. Varför den? kan man undra. Jag visste ingenting om boken när jag reserverade den. Kanske gjorde jag det för att jag har en annan roman med samma titel av Mircea Cartarescu som väntar på bokvagnen? Inte särskilt kunnigt och logiskt, men någonstans ska man börja.

Och det kommer jag att göra. Nobelpriset i litteratur medför inte bara att man kan få kunskap om en författare som man inte visste existerade, det kan också medföra att man äntligen läser en författare som man har funderat på i flera år. Jag ser fram emot att lära känna Jon Fosses författarskap.

Trilogin av Jon Fosse, Bonniers 2015. Översättning: Urban Andersson.

Melancholia av Jon Fosse, Bonniers 1999. Översättning: Urban Andersson.

Författarfoto: Tom A. Kolstad.

Empusion av Olga Tokarczuk

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

En kväll år 1913 kommer den unge mannen Mieczyslaw Wojnicz med tåget till Görbersdorf, en sanatorieort i alperna. Han är utmattad och svag efter resan och han tar in på ett pensionat för herrar eftersom det inte finns någon plats på sjukhuset. Men han får behandling där, liksom de andra herrarna som bor på pensionatet. Vi får uppleva byn och naturen och sanatoriemiljön men på ett helt annat sätt än i Thomas Manns Bergtagen. I Empusion är naturen levande och där finns en hotfullhet som ligger under ytan.

Empusion är en egendomlig bok, vilket inte är förvånande för den som har läst annat av Olga Tokarczuk. Där finns en hel del samtal om filosofi och annat. Herrarna på pensionatet är till exempel, gymnasielärare, klassisk filolog och konststuderande. Många av samtalen handlar om kvinnan, inte kvinnor, utan kvinnan som grupp som man då kan ha bestämda åsikter om. Hon behandlas inte som individ i de där samtalen utan som fenomen. Naturfenomen, skulle jag säga. Det jag tar med mig från boken förutom att den är underhållande, målande, har skarpa detaljer men också är vag, är människans, alltså mannens, ganska fåfänga kamp mot naturen. Mannens försök att bemästra naturen, att få tillvaron mera teknisk och fyrkantig. Redan på romanens första sida skriver författaren om perrongplattorna som är överväxta med diverse växters klena små strån – ett område som till varje pris vill upprätthålla ordning och symmetri.

Perspektivet i romanen är delvis underifrån, från golvet, från marken, och vi som författaren skriver ser romanpersonernas skor, är det läsaren eller är det jordväsen som finns under golven, nere i marken och ibland kryper upp och betraktar människornas egendomliga tillvaro? Men sanatorieorten och sanatoriet finns, eller har funnits i verkligheten så berättelsen har en historisk bakgrund och jag är säker på att författaren har studerat behandlingsmetoderna. Alla de misogyna påståendena är också helt verkliga. Författaren har hämtat dem i diverse berömda och tongivande herrars skrifter.

En man ska passa in. Mänskligheten är uppdelad i män och kvinnor, punkt slut. Och det finns bestämda åsikter om vad och hur en man respektive en kvinna är. En man ska kanske begå sin sexualdebut med en prostituerad, vilket inte bör hindra att han i nästa andetag ska föra högstämda samtal eller åtminstone rationellt verka för samhällets tekniska utveckling. Romanpersonerna lever i brytningstiden mellan de gamla bondesamhället och den nya tekniska tiden och inte bara hotet från naturen ruvar i bakgrunden utan också hotet från kriget. Vi sena tiders människor vet ju vad som hände sedan.

Empusion är lite svår att få grepp om. Författaren har fört samman flera element som kan tyckas inte höra ihop, men en fin läsupplevelse får man. I berättelsen finns både allvar och humor och vem kan som Olga Tokarczuk skriva om fuktig mark och mossa och svampar?

Empusion – Naturläkande skräck av Olga Tokarczuk, Bonniers 2023. Översättning: Jan Henrik Swahn.

Nocturner av Kazuo Ishiguro

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Nocturner är en novellsamling som innehåller fem berättelser med anknytning till musik. Ur en novellsamling brukar man kunna välja en novell och så nöja sig med den, om man inte har lust att läsa alla. Men här fungerar inte det. Jag tycker inte att de håller en och en. Men läser man hela boken så påverkar berättelserna varandra i ens sinne och helheten blir djupare och större.

Alla novellerna handlar om musiker som inte har blivit stora och berömda. De spelar för turister på ett torg, eller blir restaurangmusiker, eller spelar på klubbar och är studiomusiker. Ett tema som återkommer är längtan efter rikedom och berömmelse, nöjesvärldens ytlighet och att en kvinna kan bli rik och känd genom att fånga rätt man till äktenskap, men hon riskerar också att bli utbytt mot en yngre och fräschare kvinna när hon blir äldre. Allt för publiciteten! Ett annat tema är kärleken till musiken och hur musikern måste anpassa sig till den krassa verkligheten. En av berättelserna handlar om att inte ha den riktigt stora talangen och inte heller den stora arbetsförmågan som krävs för att bli en stor musiker, men att inte vilja erkänna det ens för sig själv.

Berättelserna i samlingen är enkelt och rakt skrivna. De har rent av en bedräglig enkelhet. Men när man har läst dem känner man att det finns mer under ytan och är kanske lite melankolisk. Nocturner är med andra ord värd att läsas.

Nocturner – fem berättelser om musik och skymning av Kazuo Ishiguro, Wahlström & Widstrand 2017. Översättning: Rosé-Marie Nielsen.

Nocturnes – Five Stories of Music and Nightfall publicerades första gången 2009.

Det stora kalaset av John Steinbeck

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Cannery Row är en av de tolv hyllvärmarna som jag läser i år. Men boken vi har i hyllan är en liten pocket med hopträngd text på engelska. Nej, den hade jag inte lust att läsa, så jag lånade romanen från biblioteket istället och valde en bok i svensk översättning, och titeln är då Det stora kalaset.

Cannery Row är en gata utefter Stilla havet i Monterey i Californien. Den hette inte så 1945 när John Steinbecks roman publicerades, men boken blev så populär att gatan döptes till Cannery Row 1958 för att hedra Steinbeck. Utefter gatan låg flera sardinfabriker som producerade konserver. Det var ett fattigt område då, men jag räknar med att det är raka motsatsen nu. Konservfabrikerna är nedlagda.

Det stora kalaset handlar om människorna som bor i området. Den är skriven med humor och ganska mycket värme. De flesta personerna i romanen är fattiga eller invandrare som kinesen som äger en butik där man kan köpa allt utom prostituerade. Vill man ha dem får man gå till Doras bordell. En betydelsefull gestalt i berättelsen är Mac, en dagdrivare som tillsammans med sitt gäng åtminstone ibland vill väl, men lyckas ställa till det varje gång. En annan betydelsefull människa är Doc som förestår ett marinlaboratorium i området. Han har en verklig förebild som hette Ed Ricketts och som John Steinbeck var god vän med.

De flesta romanfigurerna är alltså fattiga människor, men romanen är inte skriven ur deras synvinkel utan ur den bildades, den som har utbildning och resurser och kunskap om världen i stort. Och som är en man. Doc är författarens vän eller alter ego. Därför blir mycket berättat lite från ovan, men samtidigt med värme. I viss mån idylliseras dagdrivarnas liv. Dora som äger bordellen symboliserar väl också den goda horan. Flickorna, som de kallas, på bordellen verkar också goda. De verkar ha det förhållandevis bra och bordellen är ett naturligt inslag i området. Så är det bara.

Man kan nog läsa Det stora kalaset på många sätt. Den är en härlig berättelse, dråplig, mänsklig och rolig med lite bitter underton. Man kan också se den som civilisationskritik mot det framväxande konsumtionssamhället där hårdhet och effektivitet premieras. För mig blir det lite av en paradox eftersom det grova utnyttjandet av människor som förekommer på en bordell inte kritiseras särskilt kraftigt. Men civilisationskritiken skrivs inte läsaren på näsan. Steinbeck berättar skrönor, varmt och underhållande.

Det stora kalaset av John Steinbeck, Lindelöws 2017. Översättning: Einar Heckscher. Förord: Per-Olof Mattsson.

Åren av Annie Ernaux

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Åren är en självbiografisk roman, men den är kanske inte sådan som man förväntar sig. Det betyder inte att den är dålig – tvärtom. Åren är en mycket intressant bok. Titeln är ju Åren och det säger en hel del. Här har Annie Ernaux skrivit om ett helt sammanhang. Naturligtvis utgår hon från sitt eget jag, men hon skriver sin historia som att hon är en del av de vita intellektuella, välutbildade och bildade människorna i Frankrike. Det är dessa människor och hur den politiska, kulturella och ekonomiska utvecklingen har påverkat dem och deras familjer som är temat i boken. Vad arbetarna gör och hur människorna lever i de fattiga förorterna ses i detta perspektiv.

Annie Ernaux har gjort en klassresa. Ingen i hennes familj hade högre utbildning och klassresan finns med i boken, hur hon upplever att hon kommer längre och längre från sitt ursprung. Också klyftan mellan generationerna finns där, både till de som är äldre än hon och till hennes barns generation. Annie Ernaux är född 1940 och vi vet alla vilken stor förändring samhället har genomgått under åren från 1940 till 2008 när romanen först publicerades. Det handlar om ekonomi, om teknik, om bestämmelser och sättet att leva. Romanen handlar också om hur alla de här åren påverkar en intellektuell på vänsterkanten, alltifrån aktivism och handlingskraft i yngre år till desillusion i de senare. Åren är en fransk roman, som vi vet, och där finns därför mest franska politikernamn, tv-personligheter, skådespelare och intellektuella. Vissa kände jag till, men jag fick googla en del och ibland gled jag bara över namnen.

Det viktiga i den här romanen är flödet. Men fast det är så skymtar ändå författaren som person och jag känner också ibland igen mina egna erfarenheter. Den här uppräknande, redovisande romanen är också lite rolig. Det beror på vad författaren har valt ska vara med och hur det berättas. Här är det inte ett jag som upplever något. Det är man, alltså ett kollektiv, och några gånger hon. Det blir som att både författaren och läsaren kan se på hela utvecklingen med ett litet igenkännande och ibland uppgivet leende. Samtidigt har romanen tyngd, både på grund av vad som berättas och språket.

Åren av Annie Ernaux, Norstedts 2020. Översättning: Maria Björkman.

Omständigheter av Annie Ernaux

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Annie Ernaux var 23 år 1963 och då insåg hon att hon var gravid. Hon var student och ogift. Om hon födde barnet skulle hon inte kunna slutföra sina studier och lyckas skaffa sig ett bättre arbete än annars och både hon och hennes familj skulle bli utskämda. Men abort var förbjudet i Frankrike precis som i Sverige på den tiden. Det var straffbart både för den gravida kvinnan och för den eller de som medverkade till och utförde aborten.

Långt senare skrev Annie Ernaux den här boken. Hon antecknade och förde dagbok även då, men det tog lång tid innan hon samlade ihop sig och kunde skriva om den här tiden på allvar. När hon gör det använder hon sina gamla anteckningar och försöker tränga in i händelserna, försöker förstå hur det var och känna hur det kändes. Men hon skriver inte känslosamt, hon skriver mycket sakligt. Det är ingen känslosam text, men för läsaren blir det ändå känslosamt eftersom den unga kvinnans dilemma framstår så klart och tydligt.

Romanen ger också en bild av ett samhälle där abort är förbjudet och straffas men där det samtidigt utförs många aborter. Det finns alltså en inofficiell del av samhället där det går att leta sig fram till någon som kan utföra ingreppet. Som student har Annie Ernaux större möjligheter att hitta någon som är så kunnig att det är mindre farligt än vad det annars måste vara. Men ofarligt är det sannerligen inte. Klassskillnaderna kommer också fram tydligt i boken. Om Annie Ernaux hade varit en outbildad arbetarflicka hade hon blivit bemött mycket hårdare och mer oförskämt av de läkare hon kom i kontakt med.

Omständigheter blir dels en viktig pusselbit för att förstå Annie Ernaux liv, dels en bit av alla, nej kanske inte alla, men väldigt många kvinnors situation i början av 1960-talet och de ramar som begränsade deras liv. Och inaktuell är boken inte. Runt om i världen tvingas kvinnor att genomgå illegala aborter även idag.

Omständigheter av Annie Ernaux, Norstedts 2022. Översättning: Maria Björkman.

Romanen publicerades första gången på originalspråket år 2000.

Av Annie Ernaux har jag tidigare läst En flickas memoarer.

Nobelpriset i litteratur 2022

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Så roligt! Jag har hört så mycket gott om Annie Ernaux författarskap och också läst en av hennes böcker. Så är det inte alltid när Nobelpristagarna i litteratur tillkännages, men det finns fördelar med både det ena och det andra. Är pristagaren okänd blir man bekant med ett nytt författarskap och nu när det gäller Annie Ernaux får jag en rejäl puff till att läsa mer av henne.

Den bok jag har läst är En flickas memoarer som handlar om hur hon som 18-årig flicka arbetade som ledare på en sommarkoloni för att få möjlighet till sommarsemester och där hon fick sin första sexuella erfarenhet. Det är en stark berättelse om klassskillnader och skam.

Idag har jag beställt Omständigheter från nätbokhandeln och satt mig i kö för Åren på biblioteket. Kön är lång så det kommer att ta tid innan Åren är här, men jag har länge haft för avsikt att läsa den och nu ska det verkligen ske så småningom.

Annie Ernaux har ett långt författarskap bakom sig. Hon har skrivit ett tjugotal romaner enligt Wikipedia. Sju av dem är översatta till svenska. Nästan allt hon har skrivit är självbiografiskt och hon skriver sparsmakat med en saklig ton och undersöker sitt liv och sin bakgrund och samhället hon kommer ifrån och har befunnit sig i. Hon gör det inte lätt för sig själv utan försöker utröna vem och hur hon verkligen var. Detta gör hon utan starka känslor i språket. Men när jag läste En flickas memoarer framkallade Annie Ernaux torra avmätta text både starka känslor och tankar om kvinnors villkor, om klass och om samhällsutvecklingen. Jag uppskattar mycket det sättet att skriva.

Så här motiverar Svenska Akademien årets Nobelpris i litteratur på sin hemsida:

Nobelpriset i litteratur år 2022 tilldelas den franska författaren Annie Ernaux,

”för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar.”