En man tänker på hur det var för länge sedan när han var ung. Han kände en dansös som hade ett litet barn och ibland hjälpte han henne att ta hand om pojken. Han minns bara fragment. Allt är mycket vagt och osäkert i sin helhet, men fragmenten är konkret berättade.
Denna lilla roman har släktskap med annat jag har läst av Modiano – som Nätternas gräs och De dunkla butikernas gata – där det också handlar om minnen och fragment och där allt har en stor vaghet. Men här, i Dansösen, tycker jag att det är för lite vi får veta. Stämningen finns där, men jag hade föredragit att författaren hade byggt ut det hela lite mer. Jag vet inte om det är Patrick Modianos egna minnen det handlar om. I så fall är det inte konstigt om han minns så lite. Men varför då skriva bara detta och ge ut det som en roman? Boken kallas roman av förlaget. Nej, jag tycker att det finns annat som Modiano har skrivit som är bättre.
Dansösen av Patrick Modiano, Grate 2024. Översättning: Jan Stolpe.
Den vita boken handlar av Han Kang handlar om liv och död och saknad. Berättaren befinner sig i en europeisk stad. Det är vinter och kallt och mörkt. Staden är täckt av snö.
När berättaren ännu inte kommit till världen födde hennes mor en dotter som dog vid födseln. I den snöiga staden i Europa berättar författaren om tomrummet efter en storasyster som aldrig fick leva och det gör hon genom att skriva om färgen vit. Det finns en viss logik i det. Vitt är egentligen ingen färg. Vitt är avsaknaden av färg. Snön är vit, ris är vitt, salt, en vit fågel. Författaren räknar upp mycket som är vitt och varje litet avsnitt i boken handlar om ett föremål eller en företeelse som är vit. Samtidigt är känslan i texten delvis mörk, och fast texten handlar om vitt är fotografierna som också finns i boken mycket mörka. De är stillbilder från Han Kangs performance Thread, uppförd på Artspace IAa, Sydkorea.
Den vita boken innehåller en vacker text, lugn och eftertänksam. Texten liknar mer poesi än roman. Den får en att tänka och känna, och bland de skrivna bilderna och bakom dem finns stort djup.
Den vita boken av Han Kang, Natur & Kultur 2019. Översättning: Anders Karlsson & Okkyoung Park. Boken kom 2016 på originalspråket.
En stamtavla är en självbiografi över Patrick Modianos uppväxt. Men den är inte sådan som man oftast förväntar sig när man ska läsa en memoarbok. Den är mycket kort och den är skriven mycket distanserat, huvudsakligen som en kort redogörelse av fakta. Ändå blir En stamtavla gripande.
Patrick Modianos mamma kom från Belgien. Föräldrarna träffades i Paris under ockupationen. Hans far var av judisk släkt, men han lyckades klara sig från deportation. Hans mor kom från Antwerpen. Föräldrarna separerade snart och Patrick Modiano fick bo hos sina morföräldrar när han var liten och hans första språk var flamländska. Fadern var en fifflare som inte ville ta hand om sonen, men som styrde hans liv i stor omfattning, och det oftast mot sonens vilja. Modern var skådespelerska och reste mycket i arbetet.
Att inte vara önskad, att inte ha ett tryggt hem, att vara bortlämnad till moderns vänner och bli sänd till internatskolor med hård regim, dålig mat och dålig uppvärmning, allt detta genomsyrar boken. Säkerligen har den korta i mångt och mycket faktaregistrerande texten kommit till därför att det var så författaren måste göra. Det var hans sätt att närma sig sin uppväxthistoria.
Att läsa En stamtavla ger mycket, men inte bara upplevelsen som griper en. Man får också perspektiv på och mer förståelse för Modianos romaner. Jag tänker på De dunkla butikernas gata där privatdetektiven Guy Roland har drabbats av minnesförlust och beslutar sig för att försöka få fram sin rätta identitet och Lilla smycket som handlar om ett oönskat barn. Även i Nätternas gräs finns stor osäkerhet, ett famlande. Och detta vandrande på gatorna i Paris i en värld av fragment och dunkel men där författaren noggrant talar om exakt på vilken gata vandraren befinner sig.
En stamtavla av Patrick Modiano, Grate 2015. Översättning: Kristoffer Leandoer.
På franska publicerades boken första gången 2004 (Un pedigree). Patrick Modiano tilldelades Nobelpriset i litteratur 2014.
Ankomstens gåta är en självbiografisk berättelse om en yngling som kommer från Trinidad till England för att studera, om hans utveckling och om förhållandet mellan det främmande landet och honom. Den unge är av indisk släkt. Han studerar, han börjar skriva och så småningom bosätter han sig i Wiltshire, inte så långt från Stonehenge. Han hyr en stuga som tillhör ett stort gods. Där skriver han och tar långa promenader i omgivningarna.
Att flytta till England är en stor omställning för författaren, men i berättelsen finns också en annan omställning, den från de stora godsens tid när ägarna hade ekonomisk styrka nog till att underhålla godset och dess mark och ha många tjänare som passade upp på dem – till förfall, till utarrendering och och mekanisering och försäljning både av hus på egendomen och av dess mark. Det är en utveckling som är långsammare än förändringen som författaren upplever. När den unge mannen kommer från det varma och soliga Trinidad med dess sockerrörsodlingar till England upplever han en hastig ändring av kultur och miljö och människor och han är vilsen och vet inte hur det nya landet fungerar. Utvecklingen på den engelska landsbygden sker inte lika abrupt men den påverkar många människor alltifrån godsägare till lantarbetare.
Förr hade godset många strädgårdarbetare. Nu finns där bara en och den omfattande parken och trädgårdsodlingarna sköts inte mer som förr. I den här gamla trakten finns mycket nytt, nya bostadsområden runt omkring och nya människor som flyttar in i godsets byggnader samtidigt som mycket står och förfaller. Och runt omkring finns också urgamla gravar och minnen från forntiden. Ankomstens gåta är en långsam roman. Man får ha lite tålamod när man läser. Den har noggranna beskrivningar av miljön och den stiger fram med atmosfär och känsla. Samtidigt som texten fortskrider blir författaren mer och mer bekant med området och dess människor. Långsamt växer han in i miljön, men han är alltid till viss del främmande.
Ankomstens gåta av V.S. Naipaul, Månpocket 2002. Översättning: Rose-Marie Nielsen.
V.S. Naipaul (1932-2018) växte upp på Trinidad och hade indisk familjebakgrund. Han skrev romaner, essäer, reseskildringar och facklitteratur, mer än 30 böcker, under sitt liv. Han debuterade 1957. Ankomstens gåta publicerades första gången 1987 (The Enigma of Arrival) och kom i svensk översättning samma år. Engelska Wikipedia har mer information om V.S. Naipaul.
2001 belönades V.S. Naipaul med Nobelpriset i litteratur.
Öster om Eden handlar om två familjer, familjen Trask och familjen Hamilton. Berättelsen går över flera generationer från det amerikanska inbördeskriget fram till första världskriget. Familjen Hamilton är lite mer i bakgrunden. Det är John Stenbecks egen familj på moderns sida. Hon hette Olive Hamilton och hennes släkt hade irländska rötter. Steinbecks far finns nämnd i romanen och också han själv finns med som barn, men mer som en skugga.
Det är alltså på familjen Trask som fokus ligger. Där finns en lögnaktig anfader, maktfullkomlig i familjen. Han har två söner som är mycket olika. Den känslige och allvarlige Adam Trask och den utåtlevande och egoistiske Charles. Fadern tvingar Adam till att bli soldat. Efter många år i det militära kommer han hem till gården som Charles driver. Då kommer en kvinna dit en mörk kväll. Hon är svårt misshandlad och får stanna. Så småningom gifter sig Adam Trask med henne och ger sig iväg med sin hustru till Californien, de nya möjligheternas land. Tyvärr saknar hon helt samvete. Hon är en ruggig figur.
Öster om Eden är en omfångsrik historisk roman som är lite av ett ödesdrama. Den är dels en gestaltning av hur de vita människorna erövrar områdena i väster och tar dem i besittning och hur samhället utvecklas, dels är den ett starkt drama om hur fädernas och mödrarnas gärningar och arvet från dem inverkar på de efterlevandes liv. Men Öster om Eden är inte ett koncentrerat ödesdrama. Adam Trask bosätter sig i Salinasdalen och John Steinbeck som växte upp i staden Salinas kände miljön väl. Författaren målar med bred pensel upp miljö och handling. Där finns mycket som är vackert, där finns omtänksamhet och humor och många intressanta gestalter. Öster om Eden är en stor episk roman som kan ge läsaren mycket.
Öster om Eden av John Steinbeck, Bonniers 2007. Översättning: Nils Holmberg.
Den första svenska utgåvan kom 1953 och den allra första utgåvan på engelska publicerades 1952. John Steinbeck (1902-1968) tilldelades Nobelpriset i litteratur 1962.
Trilogin av Jon Fosse innehåller tre kortromaner som ursprungligen är publicerade separat. Det är Sömnlösa (Andvake 2007), Olavs drömmar (Olavs draumar 2012) och Kvällning (Kvellsvævd 2014). I den här boken har man samlat alla tre, och de hör ju ihop. De handlar om Asle och Alida som är personer som har funnits i Jon Fosses släkt. Tiden är artonhundratal och början av 1900-talet, tror jag. Asle och Alida är ett mycket ungt, fattigt kärlekspar och Alida är gravid. De tar sig från ön där de bor till Bergen. Men hur ska de hitta husrum? Det är hjärteknipande att läsa om hur de två försöker orientera sig och ta sig fram i staden.
Jon Fosse skriver med många upprepningar på ett alldeles särskilt sätt. Han är också inuti Asles och Alida huvuden. Det är deras tankar och vad de ser och upplever som läsaren får ta del av. Det är drömlikt och vagt men inte lika förvirrat som i Melancholia som jag också har läst. I den romanen finns också häftigare känslor direkt uttryckta i texten både i avdelningen om den mentalsjuke konstnären Lars Hertervig och i avdelningen där hans gamla syster Oline är huvudperson. I trilogin är det lugnare, mer drömlikt, men där finns mycket som inte berättas och som läsaren kan tro och så småningom veta har hänt. Det är inga vardagshändelser utan påtagliga dramatiska händelser och de lurar under ytan.
Jon Fosses trilogi belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2015 och som vi vet fick han Nobelpriset i litteratur 2023.
Trilogin av Jon Fosse, Bonniers 2015. Översättning: Urban Andersson.
Julen är nästan här och vad passar utmärkt då om inte att läsa en julnovell. Selma Lagerlöf kom ofta med en novelllsamling inför julen. Hon hade ju inte bara försörjningsansvar för sig själv och behövde säkert få in pengar under åren innan hon fick Nobelpriset i litteratur 1909. Den här samlingen, Osynliga länkar, publicerades första gången 1894 och det var tre år efter Gösta Berlings saga.
Jag måste säga att jag känner igen tonen och sättet att skriva från Selma Lagerlöfs debutroman i den här novellen. Den handlar om Fredrika Bremers sista dagar så jag ville gärna läsa den, men det är nästan så att sagotonen står mig upp i halsen. Man får helt enkelt ställa om sig och ta till sig berättelsen, för det är härligt språk ändå och lite magiskt är det allt. Osynliga länkar har kommit i många upplagor, senast 2018.
Novellen börjar så här: Det var julnatt, en riktig julnatt. Trollen lyfte upp berghällarna på höga guldpelare och firade midvinterfest. Tomten dansade kring julgröten i ny röd mössa. Gamla gudar drogo kring fästet i grå oväderskappor, och på Österhaninge kyrkogård stod Helhästen. Han krafsade med hoven i den frusna marken. Han märkte ut platsen för en ny grav.
Novellen handlar om Fredrika Bremers sista dagar. Hon ligger och sover på Årsta under julnatten och märkliga saker händer. Hennes döda syster kommer in i rummet och i kyrkan firar de döda midnattsmässa. Ja, mycket kunde hända en julnatt 1865.
Mamsell Fredrika – novell av Selma Lagerlöf ur samlingen Osynliga länkar, Bonniers 1938.
Den här boken innehåller fyra noveller av Thomas Mann. Det är Tonio Kröger (1903), Tristan (1903), Döden i Venedig (Der Tod in Venedig, 1912) och Mario och trollkarlen (Mario und der Zauberer, 1930).
Tonio Kröger har självbiografisk grund. Han är son till en köpman i en liten stad som är präglad av köpmännens verksamhet. Men han passar inte in och han ses av många som udda och konstig. Han är intresserad av litteratur och att skriva och han föraktar stadens, som han anser, inskränkta borgerlighet. Samtidigt har han dåligt självförtroende och det verkar som om föraktet han känner till viss del beror på hans underlägsenhetskänsla. Men han blir en betydande författare så småningom, men ensam.
Tristan är en satirisk berättelse från ett sanatorium. Thomas Mann gisslar borgerskapet för hyckleri och dumhet. Där finns en cynisk författare som gärna utnyttjar människor.
Döden i Venedig handlar också om en ensam författare. Han börjar åldras, han har arbetat hårt och skrivandet har tärt på honom. Han är högst femtio år gammal, men det var ganska gammalt år 1912. Han reser till Venedig och har tänkt sig att skriva där, men han blir helt fixerad vid en fjortonårig vacker pojke. En besatthet som han försöker hålla hemlig, men andra hotellgäster kan inte undgå att märka det.
Mario och trollkarlen berättas av en framgångsrik författare som reser till Italien på ferie med sin fru och sina barn. Italien är inte som tidigare. En sak som jag lade märke till är att det i novellen verkar som om fascismen har bidragit till att italienarna har spottat upp sig och inte längre är lika undfallande mot välbeställda tyskspråkiga turister. Andra krafter har tagit över. I bokens förord hävdar Björn af Kleen att ett genomgående tema i novellerna är kontroll, att ha kontroll eller inte, att förlora den och rädslan för att göra det. Det missade jag när jag läste fast både Döden i Venedig och Mario och trollkarlen är starka exempel på det.Ja, naturligtvis märkte jag det och kände det, men att se det som ett tema, något som finns i Thomas Manns författarskap, så långt tänkte jag inte.
Det var mycket intressant att läsa dessa fyra noveller. Jag hade lite svårt för en viss högstämdhet som finns i Tonio Kröger och även i Döden i Venedig men att läsa dem gav mycket. Starkast är Döden i Venedig och Mario och trollkarlen. De är innehållsrika, de är komplexa och ger en upplevelse som man minns, men även de andra två novellerna tål att läsas.
4 noveller av Thomas Mann, Bonniers 2019. Översättning: Linda Östergaard. Efterord: Björn af Kleen.
Melancholia handlar om den norske bildkonstnärer Lars Hertervig (1830-1902). Han kom från en fattig kväkarfamilj och fick genom en mecenat möjlighet att studera måleri, först i Christiania som den norska huvudstaden hette på den tiden, och sedan i Düsseldorf. Efter två år i Düsseldorf kom han tillbaka till Norge men han led av schizofreni och levde i armod de sista åren av sitt liv. Utgåvan jag har läst omfattar både Melancholia I och II och i den första är Lars Hertervig i Düsseldorf. Hela avdelningen handlar om en enda dag, utom ett kapitel på slutet om en annan person.
Jon Fosse har ett säreget sätt att skriva. Han är inne i romanpersonens huvud. Konstnären håller på att få ett psykiskt sammanbrott och hans tankar virrar hit och dit med många upprepningar. Jag gav nästan upp efter femtio sidor, men ändrade mig och har läst hela boken. Det var tur att jag gjorde det, för det här är bra. Fosse skapar en bild av en människa som går in i läsaren. Hertervigs osäkerhet och sårbarhet, hans självhävdelse, hans vanföreställningar och hans oförmåga att passa in känns både skrämmande och ömkansvärda. Språket böljar och flyter. Det håller på, det flödar ända tills författaren har bestämt att här tar denna första avdelning i romanen slut. Men det är inte ett oavbrutet flöde av tankar. Händelser under dagen upplevs genom Hertervig.
Melacholia I innehåller också ett kapitel då vi är inne i en författares huvud. Det är nutid och han ska skriva en roman om Lars Hertervig. I Melancholia II är vi inne i Hertervigs syster Olines huvud. Hertervig har nyligen dött och Oline är gammal. Hon har svårt att minnas det som händer nu, men hon har minnen från broderns tidigare liv.
På sätt och vis är allt skrivet på samma sätt, men ändå inte. Det är mest upprepningar i den första delen om konstnären i Düsseldorf och där är tankarna mycket förvirrade. Författarkapitlet är svalt. Först undrade jag vad det har i romanen att göra, men det känns ändå som om det ska vara där. Det är fascinerande att Fosse lämnar allt så öppet. Det känns som om det ingår att läsaren ska undra. Melancholia I och II är en märklig blandning av tankar, bilder, handfasta verkliga händelser, vardaglighet och livets förtretligheter som att bli genomsur en regnig och blåsig dag i Bergen eller att ta med fisk köpt från fiskaren in på dass därför att man inte hinner och orkar in med den i huset före. Fosse skapar människor som man kan känna med.
Melancholia av Jon Fosse, Bonniers 1999. Översättning: Urban Andersson. Den här utgåvan innehåller både Melancholia I och II. I Norge kom ettan 1995 och tvåan 1996.
Som vi väl alla vet vid det här laget tilldelas Jon Fosse Nobelpriset i litteratur i år. Han var inte okänd för mig, jag har sett att det har skrivits en del om honom och hans verk och han har varit med i listan med troliga Nobelpriskandidater i flera år. Många gånger har jag tänkt att jag borde läsa något av Jon Fosse. Men sedan har det inte blivit av. Det finns ju så mycket att läsa och dessutom har jag tänkt att han nog är svår.
Nu visar det sig att panelen i programmet om litteraturpriset i torsdags menade att Fosse inte är svår att läsa. Och faktiskt. Så snart jag fick veta vem som får priset i år beställde jag Trilogin på nätet. Jag tänkte att det var bra att börja med något som inte var så långt (Så tänkte visst litteraturpanelen också.) Trilogin ska handla om kärleken mellan Asle och Alida och den har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris. Det blir bra, tänkte jag, så boken är beställd, men det kommer att dröja innan jag får den. Dessutom reserverade jag Melancholia på biblioteket. Varför den? kan man undra. Jag visste ingenting om boken när jag reserverade den. Kanske gjorde jag det för att jag har en annan roman med samma titel av Mircea Cartarescu som väntar på bokvagnen? Inte särskilt kunnigt och logiskt, men någonstans ska man börja.
Och det kommer jag att göra. Nobelpriset i litteratur medför inte bara att man kan få kunskap om en författare som man inte visste existerade, det kan också medföra att man äntligen läser en författare som man har funderat på i flera år. Jag ser fram emot att lära känna Jon Fosses författarskap.
Trilogin av Jon Fosse, Bonniers 2015. Översättning: Urban Andersson.
Melancholia av Jon Fosse, Bonniers 1999. Översättning: Urban Andersson.
Mösstanten 