Kategori: Noveller

Kyparen och slinkan av Nina Berberova

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Inte för att jag är särskilt förtjust i ordet slinka som har använts som skällsord i stor omfattning mot kvinnor. Men så heter faktiskt den här boken och den är värd att skrivas om.

Den innehåller tre berättelser, alla om ryska emigranter i Paris. Tiden är 1930-talet och i en av berättelserna åren under kriget och tiden därefter. Vi får möta olika karaktärer, En cynisk man som säljer livförsäkringar och som klarar sig bra ekonomisk. En kvinna som vill hitta en man som försörjer henne och som slutar i ett dåligt förhållande med en fattig kypare. Det är hon som är slinkan.

Den tredje novellen handlar om en kvinna som har en intensiv kärlekshistoria med en svenska man. När kriget bryter ut 1939 reser han tillbaka till Sverige. Det är den jag tycker bäst om i boken. Mycket fint skriven.

Människorna är bra beskrivna och också miljöerna. Berberova skriver med människokännedom och en viss del mer eller mindre svart humor. Boken är lättläst och ger en hel del att tänka på.

I den första historien, om mannen som säljer livförsäkringar, hamnar hans potentiella kunder alltid i resonemang om liv och död och vad som finns bortom döden. Försäkringsagenten är sannerligen ingen biktfader utan en cynisk man som vill sälja och tjäna pengar och som missbrukar kvinnor.

Historien om kyparen och kvinnan är en riktig melodram.

Och den sista novellen är skriven vackert, poetiskt och klart och sakligt om att bli bortglömd och hur kärleken mellan två personer kan ha så olika grund och att det man känner själv kanske inte alls finns lika starkt hos den andre.

Kyparen och slinkan av Nina Berberova, Bonniers 1992. Översättning: Hans Björkegren.

Vintersagor av Karen Blixen

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Den här boken innehåller elva berättelser av Karen Blixen. De är alla förlagda till gången tid och känns gammaldags. De har gjort ett lite blandat intryck på mig. Ibland har jag känt igen Karen Blixen som den stora berättare som jag har upplevt tidigare. Ibland har jag tyckt att det var lite tradigt.

De berättelser som gjorde störst intryck på mig är Alkmene och Sorgens åker.

I den sistnämnda tvingas en äldre sliten mor skära säden på en hel åker under en dag om hon ska rädda sin son från fängelse. Och här rör det sig inte om lie som redskap utan skära. Tiden är 1700-tal och platsen är ett gods på den danska landsbygden. Groteskt.

Men den av berättelserna som ändå  höjer sig högst över de andra är Alkmene. Hon är ett barn från Köpenhamn som uppfostras av ett prästpar på landet och de vet inte vem hennes far och mor är vilket kanske inte var så ovanligt på 1800-talet när det gällde utomäktenskapliga barn. I den berättelsen har vi en avgrund under texten. Karen Blixen berättar mästerligt precis så mycket som behövs.

Den berättelse som heter Från det gamla Danmark säger mig däremot inte mycket och jag förstår inte vad den har i boken att göra. Den är förlagd till Dansk medeltid. Kanske säger den en mer om man kan den danska tidiga historien?

På Wikipedia läser jag att novellerna i Vintersagor berör frihet och fångenskap i allegorisk form och att den ingår i Danmarks kulturkanon och ska vara det verk som Karen Blixen var mest nöjd med. Kanske är det något jag inte har fattat här? Kanske var jag för trött när jag läste vissa av berättelserna?

Det jag kan säga är att jag absolut rekommenderar Alkmene och Sorgens åker och att den enda av berättelserna som jag tycker är direkt dålig är Från det gamla Danmark. Där tänkte jag faktiskt lite på Thomas Manns Den helige syndaren, en ganska galen men ändå fantastisk historia, kanske för att trälen Granze lever ensam på stranden. Men Från det gamla Danmark framstår för mig som en skiss, något som inte är fullbordat.

Blixens Vintersagor kräver en del av läsaren. Där ingår mycket av tankar om människans plats på jorden och vad som är rätt och orätt. Den utkom under den tyska ockupationen av Danmark och kanske kan man läsa in mer i berättelserna än vad jag gjorde. Man får läsa eftertänksamt och inte vara alltför trött i huvudet. Avslutningsvis vill jag säga: läs den gärna. Den ger en del att tänka på och berättelserna innehåller mycket stämning och atmosfär.

Vintersagor av Karen Blixen, MånPocket 1986. Översättning: Sven Barthel och viveka Starfelt.

Boken kom ursprungligen ut 1942.

Berättat om natten av Niklas Rådström

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Boken innehåller en rad spökhistorier och andra mystiska berättelser. Vissa är riktigt otäcka och vissa är mer gripande och vackra.

En taxichaufför i New York får döden som passagerare. En man som tränar maraton springer förbi en grav på sin dagliga runda. Varje gång blir han olustig och känner kylan från graven. Berättelserna är olika. Alla griper mig inte, men de som gör det griper tag ordentligt. Den sista berättelsen handlar om en pappas rädsla för att han och hans barn ska råka ut för en olycka. Den är oerhört vacker med stjärnhimmel och en karusellgondol som seglar iväg mot månen.

Fast boken känns lite ojämn vill jag rekommendera den till läsning. En sådan bok passar utmärkt så här års.

Berättat om natten av Niklas Rådström, Wahlström och Widstrand 1990.

Efter balen – novell av Leo Tolstoj

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Den här lilla boken från 1958 innehåller två berättelser av Leo Tolstoj. Jag har läst den kortare av dem, Efter balen. Tolstoj skrev den året innan han gick bort, år 1909. Han är en av de mest betydande ryska författarna och levde mellan 1828 och 1910. Hans mest kända verk är Anna Karenina och Krig och Fred.

I novellen Efter balen berättar Ivan Vasiljevitj för sina vänner en historia om sitt liv. Han berättar att de bara brydde sig om nöjen när han var ung. Hans främsta nöje var bjudningar och baler. Han var förälskad i en flicka som hette Varenka och det var den största kärlek han någonsin hade upplevt. En dag när han var som mest förälskad var han på bal hos guvernementsmarskalken och där dansade han så mycket han bara kunde med flickan han var förälskad i.

Leo Tolstoj skildrar den ljusa glimmande balen, den vackra flickan och hennes fina klänning och hennes fryntlige far som tar sig en svängom med dottern. Han verkar vara en riktig hedersman, tycker den unge Ivan Vasiljevitj som är så uppfylld av sin förälskelse att när han kommer hem kan han inte somna. Efter ett par timmar, tidigt om morgonen, går han ut igen och han kan inte låta bli att gå till huset där Varenka bor.

B-s bodde vid denna tid i utkanten av staden, nära ett stort öppet fält, vid vars ena sida var en promenadväg och vid den andra en flickpension. Jag följde vår tomma gränd och kom ut på en större gata där jag mötte både fotgängare och vedslädar, vilkas medar gnisslade mot gatubeläggningen. Både hästarna, som gungade i jämn takt med huvudena under de våtglänsande bogträna, kuskarna, som var insvepta i bastmattor och traskade bredvid lassen i sina väldiga stövlar, och husen, som i diset föreföll att vara mycket höga, allt var mig så ovanligt kärt och meningsfyllt.

Men när han närmar sig huset hör han flöjter och trummor och han ser något svart borta i dimman. Vad det är han ser och det som händer sedan är bäst att inte avslöja här. Novellen efter balen är så bra. Tolstoj målar skickligt fram förälskelsen, som vi åtminstone delvis kan känna igen oss i, som en kontrast mot det som händer i slutet. Efter balen är en kraftfull protest mot våld och maktmissbruk. Läs den!

Efter balen av Leo Tolstoj. Ur boken Polikusjka, Efter balen, Tidens förlag 1958. Översättning: Staffan Dahl.

Brorsan är mätt av Mirja Unge

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Den här novellsamlingen handlar om flickor och unga kvinnor, vanliga flickor. Men novellerna känns inte vanliga. Det är stark spänning i dem.Titelnovellen handlar om en en ung kvinna, tror jag. Det sägs inte rent ut att den som berättar är en kvinna, men det känns så. Hennes bror har rymt från ett psykiatriskt sjukhus och kommer och ringer på dörren. Hon släpper in honom i avsikt att ringa polisen så att de kan hämta honom.

Novellen är skriven med talspråk och när jag läser den känns det nästan som om den unga kvinnan satt och berättade alltihop för mig. Det är bedrägligt förstås. Mirja Unge har inte tagit något som berättats muntligt rakt av och skrivit ner det, men hon utnyttjar skickligt det här sättet att skriva.

Språket och konstruktionen av berättelserna är mycket bra hanterat. Innehållet känns viktigt och några av berättelserna griper tag ordentligt. Till exempel Vindsvåningen där huvudpersonen flyttar ihop med en ung kvinna hon råkar träffa på orten där hon börjar studera. Eller Apelsinerna där huvudpersonen fyller arton år och hennes pappa kommer på besök.

Alla huvudpersonerna kommer från lägre samhällsskikt. Ofta har de en förälder eller annan släkting som är udda och lever i utkanten av samhället. I flera av berättelserna utnyttjas huvudpersonen på olika sätt och det är så bra skrivet att det riktigt kryper i kroppen. Jag känner underläget.

Denna novellsamling rekommenderar jag varmt.

Brorsan är mätt av Mirja Unge, En bok för alla 2008.

Originalutgåvan är utgiven på Norstedts 2007.

Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar – antologi från Arbetarskrivare

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Arbetarskrivares nya antologi (2018) handlar om nuet, det Sverige vi har idag. I boken finns texter om undersköterskors slit i äldrevården, om brevbärare, städare, jobb på bensinmack, lärare, bemanningsföretag, callcenter, arbete på bibliotek, gruppbostad, vakt på häktet, tidningsbud, stadstjänstekvinnor, renhållningsarbetare och om arbetslöshet. Det här blev en lång uppräkning och jag är inte säker på att jag har fått med allt.

Antologins titel säger mycket om innehållet i boken. Sammantaget ger bidragen en svidande kritik mot hur arbetslivet organiseras idag och hur arbetande människor förstörs och slängs bort. Inom vissa yrken går kropparna sönder genom tunga lyft. Inom andra yrken förstör stressen människor psykiskt.

Stressen finns i alla yrkena; att inte hinna jobba på ett vettigt sätt i äldrevården och att ta hand om svåra brukare som kan vara våldsamma; att trasas sönder genom orealistiska krav, datasystem som strular, ständiga omorganiseringar och mer eller mindre dumma ”lösningar” på arbetsorganisationen, idiotiska kurser och floskler som är på modet, och att inte kunna koncentrera sig på arbetsuppgifterna i kontorslandskapet; att mer arbete läggs på den som redan går på knäna.

Jag blir ganska arg när jag läser den här boken. Jag tänker att det är ett förskräckligt arbetsliv vi har idag. Och jag tänker: Vilket slöseri med mänskliga resurser. Så dyrt det här måste bli i längden. Ur folkflertalets synvinkel är det både dumt och omänskligt.

Men intrycket av antologin blir ändå inte hopplöst. Det mesta är bra skrivet med fint språk. Kraftfullt. Det känns heller inte som plakatpolitik. Det känns äkta. Antologin har också stor variation. Varje författare skriver på sitt sätt; jag räknar till 40 namn i slutet av boken. Författarna skriver också i olika genrer. I boken finns prosastycken, poesi och även serier. Boken innehåller en stor portion svart humor. Den är faktiskt bitvis riktigt underhållande.

Föreningen Arbetarskrivares nya antologi är en bra och viktig bok som många borde läsa.

Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar, Föreningen Arbetarskrivare 2018. Redaktörer Anna Jörgensdotter och Henrik Johansson.

Länk till Föreningen Arbetarskrivare.