Kategori: Noveller

Absint – Historien om en blåmes

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Så här i midsommartid kan det kanske passa bra med en berättelse om en blåmes?

Den börjar en vårdag då Niklas Rådströms fru hittade en liten fågelunge under ett träd. Den var inte större än en kastanj. Hon bar den hem till huset och de tog hand om den så gott de förmådde.

Fågelungen fick namnet Absint och den visade sig vara en blåmes. I boken får vi följa blåmesens utveckling och liv med familjen. Niklas Rådström skriver både humoristiskt och med stort allvar. I berättelsen finns såväl filosofiska reflektioner över människors och djurs liv som målande beskrivningar av den lilla ungen som åt till synes omättligt och när den väl blev mätt föll omkull och sov. Där finns också på sätt och vis hela fågelvärlden beskriven, en skyndande fretetisk värld där mycket ska hinnas med innan sommaren tar slut. Jag sitter på balkongen och ser på svalorna som flyger snabbt hit och dit uppe i skyn. Att de orkar, tänker jag. Hur är det möjligt att de kan fånga så mycket insekter där uppe att det både räcker till dem själva och ungarna och till att få krafter nog att flyga långt, långt söderut när sommaren tar slut?

Rådströms försökte först ge Absint flugmos, men sedan fick de rådet att ge honom valpfoder och det fungerade bättre. Jag vill inte berätta för mycket om den här boken, men det är en fin berättelse med vår och mycket sommar i, illustrerad med härliga teckningar av Catharina Günther-Rådström.

Absint – Historien om en blåmes av Niklas Rådström, Wahlström & Widstrand 2003. Illustrationer: Catharina Günther-Rådström.

Det finns en ny upplaga, utgiven på Bonniers 2017 så boken ska inte vara svår att få tag på vare sig på bibliotek eller i bokhandeln.

Och med detta önskar jag er alla en fin midsommar.

Om katter av Doris Lessing

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Doris Lessing hade levt med katter i många år när hon skrev de tre berättelserna som är samlade i den här boken. De är: Katter, Rufus – Berättelsen om en okuvlig katt och El Magnifico.

Berättelserna handlar om katter både på farmen i Sydrhodesia där Doris Lessing växte upp och om katter i London. De är från en tid när det inte var vanligt att kastrera katter och då p-piller för katter inte fanns, så det vimlar av kattungar och många av dem dödas. På farmen är katterna arbetande och de finns där för att döda råttor. Men de är också i viss mån sällskapsdjur även om de är skyggare för människor än stadskatterna och mestadels lever sitt eget liv. I staden är katterna sällskapsdjur och Doris Lessing har levt nära dem och berättar ingående om de olika katternas personligheter.

Det här är en mycket bra bok. Doris Lessing berättar knivskarpt och initierat och det märks att hon älskade katter. Det är ingen sötsliskig bok utan våld och död och svårigheter finns med. Skarpast tycker jag att partierna från Afrika är, men allt i den här boken är bra. Jag blir så imponerad av Doris Lessings språk och förmåga att gestalta och levandegöra. Hon har en stramhet i sitt sätt att skriva men saknar inte heller känslosamhet. En fin läsupplevelse.

Om katter av Doris Lessing, Forum 2006. Översättning: Harriet alfons och Jadwiga P. Westrup (Katter), Solveig Nellinge (Rufus) och Annika Preis (El Magnifico)

Skåpet – novell av Olga Tokarczuk

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Novellen Skåpet inleder den här novellsamlingen och den börjar nog så konkret och realistiskt:

När vi slog oss ner här köpte vi ett Skåp. Det var mörkt och gammalt och kostade mindre än vad vi fick betala för transporten från antikaffären till lägenheten. Det var försett med dubbla dörrar ornamenterade med slingerväxter och en tredje av glas som återspeglade hela staden under hemkörningen i en hyrd skåpbil.

Men den första bokstaven i Skåp är en versal och redan det och att glasdörren återspeglade hela staden för in något annat. Det måste vara ett alldeles särskilt skåp som har fått stor bokstav i början och att hela staden återspeglas ger rymd, frågor, minnen och en vaghet. Diffusa speglingar som far förbi i en skåpdörr, vad var det jag såg? Och hur kunde de uppstå där om skåpet låg i en skåpbil? Och hur kunde berättaren se dem?

Möbeln som berättaren och hennes man har köpt är ett stort klädskåp som ska stå i sovrummet, ett skåp som man kan kliva in i om man vill. Skåp och speglar har använts i litteraturen som portar in i andra världar. Stora skåp och garderober har också framställts som hotande. Hur många gånger har vi inte sett en thriller där mördaren stått gömd i garderoben? Ett skåp kan vara ruvande, farligt, det kan väcka nyfikenhet. Vad finns där inne? Kanske har du också legat vaken på natten och känt dig tvungen att gå upp och stänga en garderobsdörr som har stått på glänt? Men novellen Skåpet är ingen thriller och ett skåp kan också vara en tillflykt, något att gömma sig i. Det är en underlig stämning i den här berättelsen.

Skåpet är en kort novell och jag vill inte säga mer än att jag rekommenderar den och att när jag lägger ner boken känner jag att jag måste läsa hela novellsamlingen. Skåpet blir på så sätt en väg in.

Skåpet – novell av Olga Tokarczuk ur samlingen Spel på många små trummor, Bonnier pocket 2020.

Ett halvt ark papper – novell av August Strindberg

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Det här är nog den kortaste novell jag någonsin läst – drygt två sidor sammanlagt. Men den innehåller två år av en mans liv. Han hittar arket i hallen när han ska lämna sin lägenhet. Anteckningarna han läser omfattar två år av spirande kärlek, giftermål och sorg.

Ett halvt ark papper är en novell som bygger på läsarens fantasi. Det är läsaren som fyller ut så att det blir en berättelse av anteckningarna på arket, en finstämd berättelse som ger en bild av den unge mannen och jag undrar hur det ska gå för honom i fortsättningen.

Han tog ner arket; det var sådant där sol-gult konceptpapper, som det lyser av. Han lade det på kakelugnens kappa, och lutad över densamma läste han. Först stod hennes namn: Alice, det vackraste namn han då visste, därför att det var hans fästmös.

Ett halvt ark papper, novell av August Strindberg ur samlingen Ensam, Lindelöws 2012.

August Strindberg skrev novellen 1903.

Om våren – novell av Tove Jansson

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Det växer inga tulpaner utomhus i den här novellen. Det är alldeles för tidigt om våren. Det är snö och takdropp. Ljuset har kommit tillbaka.

På morgonen var himlen fullständigt klar och fylld av ett flödande hårt ljus och senare på dagen började snön smälta. Den dråsade ner från taket i tunga våta massor, där utanför var ett oavbrutet skeende av förskjutning och förändring, smattrande droppar mot plåt och rinnande vatten och hela tiden det uppfordrande starka ljuset. Jag gick ut på gatan. Där var ljudet av framstörtande vatten nästan våldsamt, det risslade och flödade över gata och trottoar och hela tiden de tunga dunsarna av fallande snö.

Om våren är en helt underbar novell, skriven mer som prosalyrik än berättelse. Den publicerades i novellsamlingen Lyssnerskan år 1971, men jag har läst den i den här stora novellsamlingsboken som jag köpte på bokrean förra året.

Jag säger bara: Läs den, jag kan inte förklara bättre. Om våren är en stämningsbild av hur det kan kännas när vårens våldsamma krafter börjar besegra vintern. Det finns ett jag i novellen och det finns spirande möjligheter. Kanske.

Om våren – novell av Tove Jansson ur samlingsboken Tove Jansson, Noveller, Modernista 2019.

Biblioteket i Babel – novell av Jorge Luis Borges.

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Biblioteket i Babel som finns i den här antologin med samma titel har jag länge velat läsa. Det var titeln som lockade mig först. Sen kom det en parfym med samma namn som var inspirerad av Borges. Jag testade den för jag tänkte att den kunde passa mig, bibliotek och allting, men det blev inget köp. Sedan läste jag något positivt om Borges någonstans och efter långt om länge har jag nu läst novellen.

Det ångrar jag inte även om det är ganska svårt att skriva om den. Borges liknar universum vid ett bibliotek, men inte ett bibliotek så som vi känner till det.

Universum (som andra kallar Biblioteket) består av ett obestämt eller kanske ändlöst antal hexagonalgallerier, med stora ventilationsbrunnar i mitten, vilka är omgivna av mycket låga balustrader. Från alla hexagoner kan man i oändlighet se de lägre och övre våningarna. Galleriernas placering är invariabel. Tjugo hyllor, fem långa hyllor på varje sida, täcker alla sidor utom två. Deras höjd som är lika med avståndet från golv till tak, överskrider knappast en ordinär bibliotekaries längd.

Så börjar novellen, med en noggrann redogörelse över bibliotekets beståndsdelar. Sedan fortsätter Borges att berätta om böckerna och skrivtecknen och mer och mer framkommer att vi inte förstår skriften, att vi inte kan greppa helheten. Olika försök att förstå biblioteket som är universum har inte lyckats och jag tänker på både försök genom tro och fysikernas matematiska formler fast det i novellens bibliotek bara förekommer bokstäver, komma och punkt. Novellen har på så sätt en utveckling från det konkreta till det ogripbara fast den inte har någon handling. Och också från det lugnt konstaterande till det förtvivlade.

Biblioteket i Babel är inte lätt att läsa, på sätt och vis liknar den mer poesi än prosa. Den lämnar mycket till läsaren att fundera över och jag är glad att jag har läst den. Novellen är ytterst allvarlig men också ironisk och ganska rolig på vissa ställen. Den skrevs 1941, alltså under andra världskriget och det finns också en förtvivlan över tillståndet i världen i novellen. Jag har läst den två gånger nu, men jag är övertygad om att den tål att läsas om och om igen och att man kan få ut nya upplevelser och synvinklar och detaljer ur den för varje gång. Den innehåller så mycket. Jag ser till exempel också en frustration över att språket inte räcker till, oförmågan som alltid finns hos en författare, att hen aldrig når fram till den fullkomliga texten.

Biblioteket i Babel av Jorge Luis Borges, en novell ur samlingen Biblioteket i Babel, Bonniers 1963. Översättning från spanskan av Sun Axelsson i samarbete med Marina Torres.

Handboll – novell av Marie Norin

~ Mösstanten ~ 9 kommentarer

Det är en mamma som berättar. Hennes åttaåriga dotter, Beatrice, har börjat träna handboll och där blir hon vän med en annan flicka, Nancy. En dag på träningen tar Nancys mamma Barbro kontakt. Hon följer med Beatrices mamma till kaffeautomaten.

Jag kände mig invaderad. Jag tryckte på fel knapp, det blev latte istället för cappuccino. Barbro köpte en varm choklad. Hon småpratade. Hon har en väldigt ljus röst. Jag tyckte att den lät för nära mitt öra hela tiden. Mitt högra öra. Jag försökte flytta mig så att hon inte skulle komma för nära, helst hade jag velat be henne att gå på min andra sida, det vänstra örat är inte lika känsligt, även om också det är känsligt.

Mamman som berättar har uppenbarligen svårt med kontakt med andra människor. Som introvert känner jag igen mig lite grand, men här är det uppskruvat till en annan nivå. Det är stelbent och hopknutet, klaustrofobiskt. Jag har läst en till av berättelserna i boken, inga. Den har samma ton fast där finns lite satirisk humor också. Jag vet inte om resten av novellerna i samlingen är likadana. Det är i alla fall skickligt skrivet med stark driv. Spännande. Det knöt sig inombords, särskilt när jag läste handboll. Man bör alltså inte läsa den här novellen om man vill ha något trevligt. Men den är mycket bra.

Handboll av Marie Norin ut samlingen Tomasfilmerna, Norstedts 2016.

Juldagar av Jeanette Winterson

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Undertiteln till Juldagar är 12 berättelser och 12 festmåltider för 12 dagar och det är just vad den här boken innehåller. Det finns berättelser som har härlig julstämning, berättelser med spöken, berättelser om mirakel och med magi. Jag föll för många av dem: Den hjärtskärande Snömamman, om Jerry som har en mamma som dricker, Silvergrodan som är en galen Dickensartad historia och Lyshjärtat om sorg över en kärlekspartner som har gått bort.

Men alla historierna är värda att läsas och recepten också, även om man inte är intresserad av recept och aldrig tänker använda dem praktiskt i köket. Matlagningsavsnitten är personligt skrivna med små berättelser från författarens liv. Till exepel kan vi läsa om Ruth Rendells röda surkål.

Att jag hittade den här boken beror på andra bokbloggare som har rekommenderat den. Tack för det! Det är en fin bok att läsa under julen eller i vintermörkret. En bok att bli glad och sentimental och lite sorgsen över.

Juldagar – 12 berättelser och 12 festmåltider för 12 dagar av Jeanette Winterson, Wahlström & Widstrand 2017. Översättning Lena Fries-Gedin och Jessica Gedin.

Den oförglömlige – berättelse av Mats Gellerfelt

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Den oförglömlige är Mats Gellerfelts berättelse om Labradoren Rasmus. Dottern Elin ville så gärna ha en hund. Gellerfelt hade tidigare erfarenheter av hundar, liksom hans fru, men de tvekade ändå. Föräldrarna visste vilket stort åtagande det innebar att bli hundägare, men så småningom lyckades dottern övertala dem och de bestämde sig för att köpa en valp.

I en hage låg Umbras valpar i en hög och sov. Vi tittade på dem en efter en, och föll omedelbart pladask för Rasmus. Det är den lugnaste av dem, sade Inger, medan Elin förklarade att hon ville ha en busig, men ändrade sig då hon höll honom i famnen. Han var en kraftig kille redan då och visade omedelbart en egenskap som utvecklades ännu mer under åren: han var en ”cool cat”, om uttrycket ursäktas, som höll sig till dem han kände väl och naturligtvis till familjen. Visserligen fick alla klappa honom, men några utbrott av entusiasm rörde det sig aldrig om. Han höll distansen.

Sedan berättar Mats Gellerfelt om livet med Rasmus, hur han fnyste åt sin sovplats i hallen och istället låg och bredde ut sig i sängen, hur de på sina promenader träffade andra hundägare, hur Gellerfelt var den som mest tog hand om Rasmus eftersom han arbetade hemma, om hur Rasmus blev skadad och om att han följde med Gellerfelt nästan överallt.

Språkkunnig var han också, tidigt talade jag franska med honom, och en gång frågade en man på Stallmästaregårdens uteservering om han bara talade franska. Nej, svarade jag, men som alla bildade människor är det det språk han helst talar.

I berättelsen finns både humor och allvar och Gellerfelt slutar med att citera en dikt av Lars Gustafsson – Elegi över en död labrador. Hundar lever ju inte så länge och i hundägares liv finns glädjen och kärleken mellan människan och hunden, men också stor sorg.

Den oförglömlige finns i antologin Tio hundar och en katt, Brombergs 2009.

Skönlitterärt – novell av Alice Munro

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Skönlitterärt handlar om Joyce som är gift med Jon. Han arbetar med trä och har en snickarverkstad vid deras hus. Hon undervisar i musik på en skola i trakten. En dag börjar Edie arbeta som lärling hos Jon. Det första hon gör är att visa att hon är tatuerad eftersom en del människor skulle reagera mot det och inte vilja anställa henne. Hon är nykter alkoholist och har en dotter.

Munro beskriver med få ord hur olik Edie är Joyce, till utseende, förhistoria och åsikter. Och ändå, eller kanske just därför, blir Jon förälskad i henne.

Munros novell Skönlitterärt handlar om kärlek och vad vi gör med våra liv. Skilsmässor som blir allt vanligare. Familjer med barn som har kommit till i olika konstellationer. Många av Alice Munros noveller spänner över ett långt tidsrum. Så är det också här. Munro berättar lugnt och stillsamt vad som har hänt människorna och hon lämnar mycket utrymme mellan orden. Skönlitterärt blev en stor upplevelse att läsa. Munro skapar genast från början stämning och visar oss vad novellen kommer att handla om, själva kärnan, men på ett sätt som vi inte förstår förrän vi har läst den till slut.

Citat från novellens första sida:

Det var särskilt en sak som Joyce njöt av att se när hon var på väg hem och svängde in på deras tomt. Vid den tidpunkten var det många, till och med en del halmtaksfolk, som installerade glasdörrar, som till en uteplats – även om Jon och Joyce inte hade någon uteplats. För det mesta hade man inga draperier där, och de avlånga upplysta fönstren var som ett tecken på eller löfte om trevnad, om trygghet och fullständighet. Varför det inte kändes riktigt så med vanliga fönster kunde Joyce inte säga. Kanske var det för att man inte bara kunde se ut genom glasdörrarna utan också öppna dem rakt ut mot skogens mörker, för att de så naturligt visade upp hemmet som tillflyktsort.

Skönlitterärt ingår i novellsamlingen För mycket lycka, Atlas 2018. Översättning: Rose-Marie Nielsen.

Boken ingår i serien med kvinnliga nobelpristagare som gavs ut 2018.