Rolf lever ensam. Han är 60 år gammal och just nu arbetar han som vikarie på komvux. Han har inga vänner. Den han kallar sin vän är en mycket ytlig bekantskap. Rolf är inte intresserad av vännen och har svårt att se det som en relation där man ger och tar. Men en dag efter skoldagens slut, när Rolf dröjer kvar i arbetsrummet som han delar med kolleger, kommer en ung kvinna in till honom. Hon är en trasig människa som skär sig själv, och hon fortsätter med att dyka upp hos Rolf. I vanliga fall går han i sina dagliga rutiner, en tråkig man i beige jacka som står och huttrar på busshållspatsen tillsammans med andra oansenliga män, men nu rubbas hans inrutade tillvaro.

Rolf är en kort, tät berättelse och efterhand drar författaren åt skruven mer och mer. Det är en obehaglig, otäck liten roman som börjar med att Rolf sitter i sin lilla tråkiga, ostädade lägenhet och skriver en bekännelse. Han har dödat en flicka, skriver han, och sedan berättar han vad som har hänt. Utifrån sin synvinkel naturligtvis. Ja, Rolf är en obehaglig berättelse som är svår att lägga ifrån sig när den väl kommer igång. Men märk väl, att jag skriver så är inte menat att avskräcka. Romanen är skickligt skriven och den ger många tankar. Den är mörkare än de tidigare böckerna som jag har läst av Malin Lindroth. I dem finns en svart humor som genomsyrar alltihop. Här finns den inte. Det enda som jag har svårt för (bortsett från att det innebär en viss påfrestning att läsa en sådan här bok) är slutet. Det är visserligen öppet, men det känns ofullbordat. Men det är kanske meningen?

Rolf av Malin Lindroth, Norstedts 2020.

På en gammal gård i Bohuslän bor syskonen Märta och och Nils Kleve. Gården är vanskött och huset förfaller. Dit anländer Peter Ask och hans ressällskap Olof Clarin. De har varit ute på en lång resa och är nu på väg hem, men de stannar på gården och Peter Ask tycker om att vara där så då blir det som han vill, för det är han som har pengarna. Olof Clarin är betalt resesällskap och syskonen Kleve är fattiga.

Tiden är omkring 1900 och det är sommar och varmt och omgivningarna är vackra. Men det är ingen idyll som läsaren har hamnat i. Nils Kleve är alkoholist och eftersom han är sonen ärvde han alltihop och det har han gjort sitt bästa för att förslösa och föröda. Hans syster går på gården och längtar kanske bort, men hon känner att hon måste stå för ordningen och att brodern inte kan klara sig utan henne. Hela tiden ruvar faderns minne över dem, en maktfullkomlig och våldsam och straffande far, och Olof Clarin är beroende av Peter Ask som är charmig och vacker men som gör det han har lust till utan att tänka på andra människor.

Men den som egentligen sköter det mesta och står för ordning är den femtonårige Benjamin som är den ende kvarvarande tjänaren på gården. Han är faktiskt den ende som beter sig och resonerar som en klok vuxen, fast han anses som mindre vetande. I den här romanen har Ellen Mattson skruvat upp dramatiken och känsloläget och visar det mer öppet än de två tidigare romanerna Nattvandring och Vägen härifrån. Det är starka känslor som kommer till ytan mellan människorna på gården och det blir hårda konfrontationer. Samtidigt känner man miljön, och språket och det författaren har valt att berätta ger en stark upplevelse. Där finns poesi, mänskliga fel och brister, oförmåga och cynism och jag känner att Märta Kleve som kvinna sitter i kläm i allt det här. Man kan få många tankar av att läsa den här berättelsen. Ellen Mattson skriver inte läsaren på näsan vad hon vill säga. Det finns i alltihop och läsaren får fundera och föreställa sig. Med andra ord en bra roman.

Resenärerna av Ellen Mattson, Bonniers 1998.

Vindspejare är skriven med inspiration från Agneta Pleijels egen familj. Berättelsen börjar på 1890-talet och handlar om två bröder, Abel och Oskar. Deras far är marinmålare och dövstum. Abel som är den yngre brodern går i faderns fotspår och utbildar sig till målare. Oskar som är den äldre är rastlös och plågar sin yngre bror. Det är meningen att Oskar ska gå in i affärslivet, men han är inte uthållig, han tröttnar lätt och han vill tjäna snabba pengar. Han far iväg till Nederländska Ostindien, det som idag är Indonesien.

Och där har vi Agneta Pleijels indonesiska anknytning. Romanen är upplagd så att berättaren är den som skriver berättelsen och det är kanske Agneta Pleijel själv. Hon skriver om sina minnen av sin mormor och morfar och släkten från Nederländerna som brukade komma på sommaren och arbeta i hennes morfars handelsträdgård och hon skriver om sig själv och sitt skrivande. Detta varvas med den historiska berättelsen. Berättaren ser tillbaka och försöker förstå varför det blev som det blev, varför relationerna i familjen är som de är, varifrån hon har kommit och varför hon är som hon är.

Och som med så mycket i det verkliga livet kommer inga fasta, helt klara slutsatser fram i romanen. Läsaren får skapa sig en bild av familjen och fundera över relationerna. Jag tycker att författaren har gjort det bra. Hon har skildrat livet i Sverige och människorna så att de är levande och trovärdiga och hon skildrar Nederländska Ostindien så att man som läsare känner frodigheten, värmen och skillnaden mot livet här uppe i norr och också hur svårt och slitsamt livet där borta kan vara, långt hemifrån och utan stöd från anhöriga. Vindspejare handlar om människor och drömmar som inte infrias. Och varför då? Det är samma fråga som många av oss ställer till oss själva. Vindspejare var Agneta Pleijels första roman men hon hade tidigare skrivit kritik, dramatik, poesi och filmmanus.

Vindspejare av Agneta Pleijel, Norstedts 1987.

Rafa kommer till den lilla bergsorten Strega. Hon och åtta andra unga kvinnor ska läras upp för att bli hotellpersonal under vintersäsongen. Hotellet är gammalt och har sett bättre dagar. Korridorerna och rummen är tomma. Flickorna får lära sig allt som hör till arbetet, ja mer än det, verkar det som. De ska tydligen sköta såväl köket som rummen och städningen och tvätten.

Det är en egendomlig stämning i Rafas berättelse. Strega är en liten plats med berg runt om. Hotellet ligger en bit därifrån, ensamt bland bergen. Det finns ett nunnekloster i närheten, men flickorna ska inte prata med nunnorna. De få erfarna som styr hotellet och ska lära upp flickorna är mystiska uppenbarelser och som läsare vet man inte om de har något mörkt, hemligt i sitt liv. Hela berättelsen har en lite hotfull ton. Jag väntar mig att hemska saker ska hända. Det är en isolerad kvinnovärld där det kanske finns svartkonst och blodig kvinnlig urkraft. Men bara kanske. Det är en berättelse med många frågetecken. Det finns inte riktigt något före och efter. Det finns bara orten och hotellet och flickorna, även om en del börjar tänka på att ge sig iväg därifrån. Det känns nästan som om flickorna är fångna där i en stillastående tillvaro. Liksom fångna i en svart borg, och där finns krafter under ytan som hotar.

Författaren skriver väldigt hackigt, med korta meningar i en del partier av berättelsen. Det störde mig lite när jag läste, men jag räknar med att det ligger en avsikt bakom. Kanske bidrar det ändå till stämningen. Man kan ta den här berättelsen som en mystisk, lite spännande, lite hotfull historia rakt av, men man kan också börja fundera över vad den säger om kvinnokollektiv. De unga kvinnorna är alldeles i början av livet. Ska de klara livets alla faror? En sådan här vag historia kan leda till många funderingar.

Strega är en fiktiv ort. Det finns en italiensk likör som heter Strega och ordet strega betyder också häxa på italienska.

Strega av Johanne Lykke Holm, Bonniers 2020.

Ett år av apokalyptiskt tänkande är en serieroman där handlingen uttrycks genom pratbubblor och bilder. Den börjar med att en ung kvinnas pappa är död. Men han kan fortfarande kommunicera med sin dotter och som ni ser på omslagsbilden stakar döden båten med fadern och dottern över dödens hav, eller Styx, till dödsriket. Denna färd blir en bild över faderns och dotterns resa under ett år efter att fadern hade fått besked om att han drabbats av ALS, och under resan berättar dottern för döden vad som har hänt.

Romanen bygger på det som verkligen har hänt i Linda Spåmans liv. Det är henne själv och hennes far det handlar om, men i serieromanform. ALS är en fruktansvärd sjukdom som slutar med döden och det kan inte vara lätt att skriva och berätta om hur det var. Det är också ett ämne som många av oss undviker att läsa om eftersom det är så tungt och hotande. Men Linda Spåmans grepp att använda magisk realism och den svarta humor som finns i boken underlättar. Berättelsen är realistisk, magisk och mycket mänsklig. Denna besvärliga far vars övriga barn vägrar ha kontakt med honom. Vi kan bara försöka föreställa oss det som har hänt tidigare under hans och dotterns liv. Och jag tänker att om han har varit besvärlig tidigare så blir han inte mindre besvärlig nu. Denna hemska sjukdom kan nog göra många människor besvärliga och egoistiska även om de inte var det tidigare. Också bilden av dottern är mycket mänsklig med dåligt samvete och en far som inte ger mycket tillbaka.

Ett år av apokalyptiskt tänkande är den första serieroman jag läser och jag hade nog inte gjort det om boken inte hade varit nominerad till Augustpriset i år. Men detta blir inte den sista. Berättelsen är mycket rörande och den etsar sig fast. Den känns äkta och bilderna ger en stor del av upplevelsen. Allt hänger ihop. Som sagt är detta inget lätt ämne att bearbeta konstnärligt och förmedla till andra, men Linda Spåman har gjort det mycket bra. Boken rekommenderas.

Ett år av apokalyptiskt tänkande av Linda Spåman, Galago 2025.