Kategori: Romaner

Air av Christian Kracht

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Paul är inredningsdesigner och bor på Orkneyöarna. Han tycker om grått och enkelt, spartansk och minimalistisk design. En dag får han ett mejl från Stavanger, från en tidskrift som han beundrar. Han reser dit och det är meningen att tidskriften ska anlita honom som designer. Men där visar det sig att det är en jättestor serverhall han ska måla alldeles vit, och därinne, i det enorma komplexet, går han omkring med sina färgprover för att hitta den rätta vita färgen. Men då kommer en solstorm och efter det utvecklas berättelsen – ja hur? Sagoaktigt kan man väl säga.

Denna äventyrs-sagafortsättning var inget jag väntade mig när jag läste början av berättelsen. Den börjar som en lite avmätt berättelse, lite iroisk, om en utbildad människa i det gråa och vita, en människa som är ganska isolerad, som omfattar en kulturell trend. Och när jag nu tänker efter finns det avmätta, kontrollerade kvar i författarens sätt att hantera berättelsen. Allting är klart och tydligt berättat, men med många hål, och det ger berättelsen kraft. Bilderna är klara och tydliga. Berättelsens fortsättning innehåller våld och spänning och verkar handla om flera dimensioner, om flera världar. Jag tänker på kvantfysik, som jag har ett mycket dimmigt begrepp om. Berättelsen är samtidigt konkret och vag och dimmig. Den är skickligt skriven och ger en underlig känsla. Det är som att den är ett skal och innanför det finns massor som ännu är dolt.

Jag tycker att Air är en mycket intressant roman. Den är det första jag läser av Christian Kracht och jag vill läsa mer av honom. Man kan nog se på berättelsen på flera sätt. Enligt Wikipedia hävdar författaren att han skriver underhållning, och visst är Air underhållande och kanske är det jag som lägger djup i den som inte författaren har avsett ska finnas där. Men det här djupet som jag anar, det finns ju där i min upplevelse.

Air av Christian Kracht, Ersatz 2025. Översättning: Anna Bengtsson.
Romanen publicerades första gången 2025 och kom i svensk översättning samma år.

Mina onda tankar av Nina Bouraoui

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Ett inlägg om den här boken borde passa bra idag. Vi hade ju ondska som tema i tisdagstrion igår och nu spär jag på lite. Fast egentligen är berättarens tankar inte särskilt onda. Det handlar nog mest om att hon har ont själv. Har man läst annat av Nina Bouraoui känner man igen en del. Algeriet – Frankrike. Att ha en algerisk far som morföräldrarna inte tycker duger, morföräldrar som har betytt mycket för barnet, som har tagit hand om flickan när modern var sjuk. Flyttning till Frankrike med modern i början av tonåren och svårigheter att komma tillrätta i det franska samhället. Att vara lesbisk med allt vad det innebär av att vara udda och att vara fel enligt många människors syn. Och svårigheter att hitta en varaktig kärlek.

Det är ett sårigt liv det handlar om och romanen är upplagd som ett enda långt flöde av tankar förmedlade till en terapeut. Den är inte särskilt omfångsrik, men för mig var den mycket besvärlig att läsa, ett enda flöde som texten är, skriven utan styckeindelning. Den har inte heller någon handling från A till B förutom kanske berättarens insikt och större lugn mot slutet. Alla händelser och relationer med människor och tider i livet kommer upp om varandra framåt och tillbaka. Så ja, den här romanen kräver sin läsare. Jag tappade hela tiden koncentrationen och kunde inte läsa mycket i taget. Man får kanske behandla den mer som poesi och på mig gjorde den inget större intryck, frustrerad som jag var när jag läste. Dessutom kände jag ingen en hel delfrån andra böcker av författaren så mig gav den inte så mycket mer. Fast när jag tänker efter är de andra böckerna publicerade senare är denna och det är helt klar att den har givit mycket till andra läsare. Boken är prisbelönt. Så kanske kan den betyda mer för dig.

Mina onda tankar av Nina Bouraoui, Grate 2017. Översättning: Maria Björkman.
Romanen publicerades första gången 2005 (Mes mauvaises pensées) och kom i svensk översättning 2006.

Bandy Futura av Nils Håkanson

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Sanna är dokumentärfilmare, men inte en framgångsrik sådan. Hon har hankat sig fram i många år inom kulturområdet. Nu har hon fått i uppdrag att göra en dokumentärfilm om bandy. Två extremt rika medlemmar av den inflytelserika familjen Bergenströmmer har skapat en stiftelse som heter Bandy Futura och de har anlitat henne som dokumentärfilmare. Där finns stora ekonomiska resurser, men de båda Bergenströmmers, som är far och dotter, har helt olika syn på vad filmen ska handla om.

Detta innebär naturligtvis problem för Sanna och hon är inte problemfri innan hon fick det här uppdraget heller. Hon är cynisk och ganska uppgiven, äter skräpmat och dricker för mycket. Och nu ska hon filma något som hon inte vet något om och inte har någon personlig koppling till. I romanen får vi följa henne runt om i Sverige, till småorter och större orter, till bandyplaner utomhus och enstaka inomhus. Bandy, denna sport som har betytt mycket i Sverige, lever fortfarande, men har dött ut på många orter i takt med avfolkningen och i och med att människor har fått andra intressen än att stå och frysa och heja på sitt lag.

Romanen blir inte bara en skildring av bandy, den blir en skildring av Sverige och den utveckling som har skett under 1900-talet och början av 2000-talet med många gliringar mot kulturvärlden och mot ansökningar och företagsdokument fulla av innehållslösa floskler. Nils Håkanson ställer upp motpoler där frivilliga tränar barn och sköter allting omkring matcherna, där supporters och lag reser mycket långa sträckor för att följa bandymatcherna och spela, där många människor är tilltufsade och inte särskilt lyckade – och så en ganska ful tillvaro med snikenhet där pengar styr. Och det finns inte stora pengar i bandy. Den lämpar sig inte som TV-sport, man ser ju inte riktigt vad som händer och var sjutton är bollen? Men runt omkring i landet slås strålkastarna på under den mörkaste och kallaste årstiden och spelarna åker ut i det vita ljuset.

Ungefär så. Bandy Futura är ingen psykologisk roman. De tilltufsade och till synes vardagsgrå människorna som Sanna kommer att umgås med är mer skildrade som typer än komplexa människor. Men jag känner igen många av typerna. Det är också en rolig bok. Jag skrattade mycket när jag läste. Och så tänkte jag på mina rötter. I Ankarsrum, som jag kommer ifrån, spelades bandy när jag växte upp, och Linköping där jag bor nu har ett bandylag. Jag har aldrig haft en tanke på att se en match här i Linköping. Jag fick nästan lust. Men säsongen är över nu.

Bandy Futura av Nils Håkanson, Nirstedt/litteratur 2025.

Annalena Bilsini av Grazia Deledda

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Annalena Bilsini är änka och hon flyttar med sina fem söner, en sonhustru och sin morbror till en egendom som tidigare hade varit ett länsgods. Men med tiden hade den förfallit mer och mer. Den var så förfallen att familjen kunde köpa den för en mycket liten summa av en kvastfabrikant. Familjen Bilsini fick arrendera egendomen mycket förmånligt. Den näst äldste sonen är borta och gör sin värnplikt. Annalena Bilsini styr sin familj med fast hand, men näst äldste sonen är fortfarande sturskt och han ber gång på gång om mer pengar. Modern är rädd att det ska gå för honom som vissa andra manliga släktingar i familjen som har lidit av lättja och lastbarhet och hon undrar hur det ska gå när han kommer hem igen från det militära.

Det finns många ingredienser i romanen som håller intresset uppe. Ska familjen lyckas odla upp egendomen så att den ger god bärgning? Hur ska det gå med med näst äldste sonen? Vad ska han ställa till med? En av de yngre sönerna är olyckligt kär i en flicka, en förbindelse som familjerna nog inte uppskattar. Ägaren till egendomen har en mentalsjuk hustru och Annalena Bilsini är inte gammal än.

Handlingen i romanen är förlagd till Podalen, inte Sardinien, och vi får följa den hårt arbetande familjen genom årstiderna. Miljön känns i berättelsen. I övrigt kan jag tycka att det fattas lite för att romanen ska kännas riktigt bra, men det är spännande och intressant att att läsa den som något annat än Elias Portolu som jag läste för länge sedan. I den här romanen finns både en fördel och en nackdel i att författaren lämnar oss utan att knyta ihop allting. Man kan förstås tänka att sånt är livet. Kanske ger romanen en viss bild av hur livet kunde vara i Po-dalen på 1920-talet?

Annalena Bilsini av Grazia Deledda, Tidens förlag 1928. Översättning: Karl August Hagberg.
Romanen publicerades första gången 1927 och kom i svensk översättning året efter. Grazia Deledda (1871-1936) belönades med Nobelpriset i litteratur 1926.

Om Grazia Deledda på engelska Wikipedia och den svenska.

Vinter av Magnus Dahlström

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

En tandläkare och hans sambo har flyttat till en liten ort i glesbygd. Det är sommar och de hyr ett hus som inte är vinterbonat, men det är ovanligt kallt för årstiden. Det är frost på nätterna och på dagarna är det mycket svalt. Tandläkaren har ett vikariat. Han är ensam på mottagningen, där finns ingen sköterska och ingen receptionist. De har svårt att rekrytera både tandläkare och övrig personal till orten. Tandläkaren får arbeta hårt och hinner ändå inte ge alla dem som behöver tandvård. Hans sambo är gravid och det är meningen att de ska flytta tillbaka hem innan hon ska föda. Och det är egendomligt kallt, men när de lyssnar på nyheter eller läser dem på nätet så har andra delar av landet mer normal temperatur och köldhålan där de bor nämns aldrig.

Det är en tung stämning i berättelsen, en illavarslande känsla av att det kommer att gå illa. Det är tandläkaren som berättar och han verkar liksom avskärmad från andra människor. Han berättar i romanens första del och sedan kommer två delar med nästa och nästa generation människor och det är samma illavarslande stämning i varje del. Cheferna träffar de aldrig personligen, bara genom telefon. Där finns också en osäkerhet och vaghet hela tiden. Andra människor kan påstå att berättaren har gjort något hemskt. Nej, det har hen inte. Absolut inte. Eller? Och personen resonerar fram och tillbaka, och fram och tillbaka och blir mer och mer osäker på hur det verkligen förhåller sig. Osäkerhet, skam, dåligt samvete och skuld strömmar starkt genom berättelsen. Och vad är verkligt?

Språket i berättarnas resonerande är lite krångligt och kan innehålla ord som redundans, sådana ord som de flesta människor inte använder dagligdags, och meningsbyggnaden kan bitvis vara helt skriftspråksaktig. De tre berättarna karakteriseras inte av sitt språk utan av vad de gör. Men förvånande nog fungerar det fast berättarna har vitt skild utbildning. Det håller i den här berättelsen i den här författarens konstruktion. Detta är den första roman som jag läser av Magnus Dahlström och jag vet inte om han alltid brukar arbeta på samma sätt. Men jag vill gärna läsa mer av honom, det gäller bara att se till att jag är i rätt balans så jag orkar med hans tryckande stämning. Det blir bara kallare och kallare i den här romanen, fruktansvärt kallt så småningom. Man kan tyda romanen som att vi är på väg att skapa vår egen undergång, men den känns ändå inte riktigt som ett inlägg i miljödebatten. Mer som en ond saga som ligger ganska långt borta från verkligheten. Eller kanske ganska nära ändå.

Vinter av Magnus Dahlström, Bonniers 2026.

Den brutna kvinnan av Simone de Beauvoir

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Den brutna kvinnan är en dagboksroman och den som skriver dagbok heter Monique. Hon är hemmafru med hembiträde och hon lever ett bekvämt liv i centrala Paris. Hon har kulturella intressen och vänner och ägnar sig även åt välgörenhet. Döttrarna har för länge sedan flyttat ut. Hennes man arbetar mycket och reser en del i jobbet. När han mer och mer söker sig bort från hemmet drömmer Monique om hur deras förhållande var från början och försöker på olika sätt få honom mer intresserad av deras liv tillsammans.

Så får hon så småningom veta att hennes make har en älskarinna. Hon blir svartsjuk. (Vem skulle inte bli det?) Men hon försöker bemästra den och det blir hon rådd till av en väninna. Alla män har sådana historier och de återvänder alltid till hustrun, menar väninnan. Det kommer att gå över, intalar sig Monique. Nu gäller det att hålla god min och vara fortsatt trevlig så kommer det att lösa sig så småningom.

Den brutna kvinnan handlar om en kvinna som har levt för sin familj. Mannen och döttrarna har varit allt. Kanske så till den grad att hon blev ett påhäng för döttrarna? Nu rasar hennes föreställning om hennes fina familj ihop. Och vad ska hon göra? Vad kan hon göra? Hon vill inte söka sig ut på arbetsmarknaden och tänker att det enda arbete hon kan få är ett trist lågavlönat kontorsjobb. För mig känns det som att författaren har tagit i ordentligt och skrivit en berättelse om en kvinna som sitter i en fälla och som inte verkar kunna ta sig därifrån. Det gör faktiskt ont att läsa om allt Monique gör för att vara mannen till lags och få honom tillbaka. Det blir mannens behov som styr. Men romanen publicerades första gången 1968 och antagligen var Moniques situation inte så ovanlig då.

Den brutna kvinnan är en intressant roman och den är också lättläst och spännande att läsa.

Den brutna kvinnan av Simone de Beauvoir (1908-1986), Ellerströms 2019. Översättning: Kristoffer Leandoer.
Som sagt publicerades romanen första gången 1968 (La Femme rompue) och den kom i svensk översättning 2018.

Grupp Krilon av Eyvind Johnson

~ Mösstanten ~ 9 kommentarer

Nu har jag alltså äntligen läst Grupp Krilon och den var inte alls sådan som jag trodde att den skulle vara. Jag hade trott att den var eftertänksamt resonerande med stilla liv och tankar. Och jovisst är den resonerande, men det händer mycket i den här boken. Huvudpersonen, eller den som är förutsättningen för berättelsen är Johannes Krilon, en fastighetsmäklare i Stockholm i början av 1940-talet. Han har samlat runt sig en grupp herrar, de flesta företagare och eller högt utbildade. De träffas varje söndag för att umgås och samtala, och varje gång resonerar de under ett visst tema.

Det är krig ute i världen, det är diktatur i Tyskland och den svenska regeringen faller undan och tillåter tyska trupptransporter och köp av strategiska råvaror. Men författaren fokuserar på det lilla, personliga och genom det berättar han om desinformation och ryktesspridning och vänskap ställs mot rädsla. Författaren skriver på lite olika sätt i olika delar av boken. Den börjar med ett långt avsnitt där Krilon är ute och går på Mälarens is. Det är kallt, men han är inte den enda människan som promenerar där. Samtidigt ger oss författaren en presentation och beskrivning av Krilon som är den längsta som jag hittills har stött på i en roman. Jag bävade där i början, men jag fortsatte och det gjorde jag rätt i. Det finns andra avsnitt som gränsar till magisk realism och där tar författaren i ordentligt. Och så finns det mer realistiska, mänskliga partier.

Trots den långa presentationen blir Johannes Krilon en lite diffus figur som de andra personerna i berättelsen förhåller sig till. Man får lära känna dem mera personligen. Han har funktionen av en lite diffus hjälte, han som vet vad som är rätt och fel, som har blivit förd upp på berget och frestats, men står emot. Men samtidigt är han ingen hjälte som alltid gör rätt. När han stövlar in i en av herrarnas bostad när han just har förlorat kvinnan han alltid har älskat och är helt nedbruten av sorg kräver Krilon att han ska delta i samtalen, att människans frihet till ett öppet tankeutbyte måste försvaras. Inte särskilt lyhört och empatiskt just då. Det blir lite provokativt, men man kan också tänka att han ställer människans ansvar på sin spets. Vilka offer är man beredd att göra för att bekämpa ett fruktansvärt samhälle?

Grupp Krilon är en mycket intressant roman där det finns kärlek och sorg och rädsla och flera olika personligheter och olika sätt att leva. Dessutom träder miljön fram i berättelsen, det isiga, kalla Stockholm finns där och känns när man läser. Och så det viktigaste – tankarna om ett fritt meningsutbyte och motstånd mot det totalitära. Romanen handlar om Sverige under andra världskriget men den känns mycket aktuell just nu. Läs den gärna. Själv vill jag läsa också de följande böckerna i Krilontrilogin, Krilons resa och Krilon själv.

Grupp Krilon av Eyvind Johnson, Bonniers 2018.
Romanen publicerades första gången 1941.

Fiskaren av Linda Segtnan

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Magdalena Grip flyttar med sin man Johan som är jägmästare till Helö gård i Småland. Det är mitt i vintern och de anländer dit i släde. Gården ligger i den mörka skogen och det är en bra bit in till byn. På gården bor också den tyske bokhållaren Becker och jungfrun Annie som påstår att det spökar på gården.

Magdalena Grip är en känslig och skör människa som har varit medium vid seanser. Hon träffade sin man redan som barn och han är drygt tio år äldre. Han kallar henne också barn, vilket nog inte var så ovanligt förr i världen i borgerskapet där åldersskillnaden mellan mannen och hustrun ofta var betydande och mannen var mer utbildad och hade sett mer av världen. Och det var ju också männens samhälle där många hävdade att kvinnor hade mindre hjärnor än män och alltså inte samma intellektuella kapacitet. Det är mycket riktigt Johan Grip som bestämmer i familjen.

Man kan se det som att kvinnans utsatta situation är det bärande temat i den här romanen, kvinnor som blir utnyttjade på olika sätt. Där finns en berättelse om en piga som blev gravid och dränkte sig och det finns också mer dunkla antydningar om vad som har hänt under Magdalena Grips uppväxt. När spökerierna har blivit alltför påfrestande och hennes man skickar efter en läkare som sysslar med psykoanalys och hon blir hypnotiserad för att läkaren ska komma åt problemet, som tydligen anses sitta inuti Magdalena Grip, känner jag starkt hur utsatt hon är.

Det är mycket spökerier i romanen. Det knackar och bankar och stenar far in genom fönstren så berättelsen blir en spökhistoria, och spännande är den, men där finns också temat som jag har skrivit om här ovan. Det känns lite som om berättelsen bullrar för mycket, att det ena tar ut det andra. Men spännande är den och dunkel också. När jag har läst färdigt känner jag mig osäker på vad det egentligen är jag har läst.

Fiskaren av Linda Segtnan, Bonniers 2025.

Pascual Duartes familj av Camilo José Cela

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Pacual Duarte sitter i fängelse år 1937 och väntar på att bli avrättad. Under tiden skriver han om sitt liv som är fullt av olyckor och våld. Det är många händelser samlade på bokens 130 sidor, från barndomen med den våldsamme fadern, ungdomen med alla felsteg och den vuxne mannens alla brott. Detta, att det inte finns så mycket runt omkring händelserna gjorde att intrycket av våldsamheterna nästan kändes för mycket, när jag läste.

Det är naturligtvis alldeles för mycket om man tänker att det skulle ha hänt i verkligheten (fast jag naturligtvis vet att sådant händer). Pascual Duarte hade en hemsk barndom och antagligen ett dåligt arv och blev en man som inte hade några spärrar mot att bli våldsam. Som han framställer det ingår det också i kulturen i den lantliga avkrok han bor. Han bor en tid i Madrid och förvånas över att män där kan bli oense och smäda varandra utan att gå till handgripligheter. Dessutom är det ganska naturligt bland hans kamrater att en otrogen hustru förtjänar döden. Om mannen bara låter det passera är han en löjlig figur.

Pascual Duarte skriver sin levnadsberättelse som en botgöring och en varning till andra, men jag tycker att han alltför mycket lutar mot att det är omständigheterna som är orsaken till det han har gjort. Fast han har begått flera hemska brott verkar han samtidigt tycka synd om sig själv.

Enligt romanens förord skrev författaren berättelsen som en kritik mot situationen och hyckleriet i det spanska samhället. Romanen kom i en liten upplaga år 1942, men beslagtogs av myndigheterna. 1949 släpptes den av censuren i Francos Spanien och den första svenska utgåvan publicerades 1947.

Pascual Duartes familj, Atlantis 1986. Översättning: Alfred Åkerlund. Förord: Knut Ahnlund.

Camilo José Cela (2016-2002) tilldelades Nobelpriset i litteratur 1989.

Hundstjärnan av Agneta Pleijel

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Efter att ha läst Vindspejare blev jag förvånad när jag läste denna Agneta Pleijels andra roman. Hundspejare var inte alls vad jag väntade mig. Den är hård och stark och poetisk och handlar om svåra saker mest hela tiden. Där finns ingen eftertänksamhet. Den är direkt på och det är dottern i en familj som berättar om sin mor, sin far, sin farmor, sin bror och sin halvsyster som aldrig har varit med i familjen, men som dyker upp i berättelsen.

Här handlar det inte om en vuxen kvinna som försöker hitta tillbaka i sin släkthistoria. Man får tänka sig att berättaren är vuxen, men hon berättar ur en flickas perspektiv, en flicka som är på väg in i puberteten med allt vad det innebär av svåra känslor och ändring i livet. Familjen bor på slätten utan för en stad. Slätten känns hotfull. Vilken hemsk, stark kraft lurar där ute? Det finns en stor otrygghet hos barnen, och nog hos de vuxna också. Hundstjärnan är en mörk, lite obehaglig berättelse. Poetisk och stark. Man känner mörkret och kylan på cykeln på väg till staden och att flickan räknas som udda bland andra barn. Hon kommer från en udda familj, i utkanten.

Det är inte lätt för barnen att förstå sig på och bli utsatta för de vuxnas manövrer. Flickan fabulerar en del om det hon inte vet och det gör hon utifrån sin besvärliga situation. Och svåra känslor och händelser finns det gott om i romanen. Där finns en dominerande viljestark farmor i en oharmonisk familj som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Mellan familjemedlemmarna finns kärlek och starka band, men ofta är det en dominerande, ägande kärlek, en svartsjuk kärlek eller en undflyende kärlek eller en kärlek som kanske inte bör kallas så. Det beror ju på hur man definierar det begreppet.

Hundstjärnan av Agneta Pleijel, Norstedts 2010.
Romanen publicerades första gången 1989.