Kategori: Romaner

Bokhandlaren i Kabul av Åsne Seierstad

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Åsne Seierstad kom till Kabul med Norra alliansen när talibanerna föll i oktober 2001. Där, i en bokhandel vars hyllor bågnade av böcker på många språk, träffade hon bokhandlaren som hon i den här boken kallar Sultan Kahn. Hon bad att få leva med hans familj för att sedan kunna skriva en bok. Hon var välkommen att bo hos bokhandlaren och hans stora familj och flyttade in där. Kvinnor har en mycket underordnad ställning i Afghanistan men Åsne Seierstad hade som västerländsk kvinna en annan status och kunde umgås både med männen och kvinnorna.

En stor del av boken handlar om Sultan Kahns kamp för yttrandefriheten och hans verksamhet som bokhandlare. Han har suttit i fängelse på grund av sin verksamhet och levt i landsflykt i Pakistan. Vi får också läsa om hur talibanerna förstörde böcker och bilder på levande väsen för sådana fick inte förekomma. Sultan Kahn var en betydande affärsman och hade flera bokhandlar. Piratutgåvor av alla möjliga böcker var vanligt och dessa trycktes i Pakistan.

Men den största delen av boken handlar ändå om familjens liv och kvinnornas situation. Allt är levande beskrivet och boken blir på så sätt ett viktigt vittnesbörd om hur förhållandena var i Kabul i början på 2000-talet.

Det är Sultan Kahn som bestämmer och hans ord är lag. Nästan inget kan företas utan att han har bestämt att så ska ske. Hans söner måste göra som han säger och flera av dem får slava i bokhandlarna istället för att vidareutbilda sig. Kvinnorna har inte mycket att säga till om och också det faktum att de nästan inte kan göra någonting utan att dra skam över sig och familjen begränsar deras tillvaro till något som vi skulle känna vara ett fängelse. Ändå finns exempel på kvinnor som på alla sätt och vis försöker få möjlighet att arbeta och att studera.

Boken är bra skriven, lättläst och spännande. Den är en dokumentärroman. Men det finns några problem med den här romanen. Den är till synes mycket dokumentär men också litterär. Åsne Seierstad går in i många av personerna och skildrar hur de tänker och känner. Även om författaren gör sitt bästa för att vara trogen mot det hon får veta kommer ändå författarens skapande att göra att det blir något annat. Några av familjemedlemmarna kan prata engelska och dem har väl författaren kunnat prata med, men de flesta måste hon ha pratat med genom tolk. Kanske har tolken varit någon av de engelskkunniga. Kanske har de berättat i andra hand om andra familjemedlemmar? Ändå berättar hon tvärsäkert i romanen om vad människorna upplever och tänker och känner. Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara om en författare flyttade in hos oss och sedan skrev en roman om oss som innehöll många personliga och även pinsamma detaljer och där många människor lätt kunde förstå vilka hon skrev om. Hur skulle jag känna mig då?

Bokhandlaren stämde också Åsne Seierstad och krävde skadestånd för den skada som han ansåg att han och hans familj hade lidit och 2010 dömde Oslo tingsrätt Åsne Seierstad att betala 125 000 till bokhandlarens fru, Suraia Rais, för att Seierstad hade kränkt hennes privatliv.

Jag känner mig kluven. bokhandlaren i Kabul är en bra roman om ett angeläget ämne men är det etiskt riktigt att använda sig av människor på det här viset?

Bokhandlaren i Kabul – ett familjedrama av Åsne Seierstad, Pan 2003. Översättning: Jan Stolpe.

Kartor av Nuruddin Farah

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Askar föds i Ogadenprovinsen som tillhör Etiopien, men huvuddelen av befolkningen där är somalier. Hans mor dör i samband med förlossningen och den etiopiska kvinnan Misra tar hand om honom. Hon är en underlydande till Askars farbror Qorrax som bor strax intill med sina fruar och barn. Han känner ansvar för Askar men han är en våldsam despot och han utnyttjar Misra sexuellt.

Så startar Somalia krig för att erövra Ogadenprovinsen och Askar får åka till sin farbror Hillaal i Mogadishu. Där är livet ett helt annat.

Det är mycket som ställs mot vartannat i den här romanen: det traditionella livet i Ogaden mot det moderna i Mogadishu. Farbror Qorrax som misshandlar sina fruar och barn och även Askar mot farbror Hillaal som är mild och resonerande. Han lagar all mat och hans fru Salaado kör bilen. I Ogaden sätts Askar i koranskola där den viktigaste pedagogiska metoden är att misshandla honom, men i Mogadishu får han gå i vanlig skola och hans farbror och faster diskuterar ständigt och vänder och vrider på allt och farbrodern ställer frågor till Askar och ber om hans åsikt och vill att han ska tänka och fundera. Hur ska han finna sin väg i denna splittring och bland dessa motsägelser? Vem är han i allt det här?

Romanen heter kartor och Askar sätter upp kartor i sitt rum, kartor och speglar. Somaliska språket och somalisk kultur finns i många länder. Gränserna är satta av kolonialmakterna. På kartorna kan Askar få en överblick över det somaliska området. De ger en förenkling av verkligheten. Men inget är enkelt. Askar blir nationalist och vill ge sig ut i kampen. Samtidigt är Misra som han älskar, hans mor i praktiken, etiopiska. Hon blir anklagad för att vara förrädare och hon har också ett förhållande med en etiopisk officer. Hur ska den nationalistiske Askar tackla det?

Romanen är skriven som om den är Askars berättelse om sin barndom och ungdom. Författaren använder tre berättarperspektiv, jag, du och han. Det känns inte konstigt alls. Det ena glider över i det andra. Självbiografiska böcker har också skrivits på alla tre sätten men då har författaren använt något av dem genomgående. Kanske har Naruddin använt alla tre för att gestalta komplexiteten och splittringen? Det blir lite olika, det känns lite olika att läsa avsnitten beroende på tilltalet, men samtidigt känns hela texten som om den kommer från Askar.

Kartor är en mycket intressant roman, mycket vacker och poetisk bitvis. Den är inte helt lättläst men verkligen värd att läsas. Den rekommenderas.

Kartor av Nuruddin Farah, Modernista 2015. Översättning: Lennart Olofsson.

Flickor av Stig Claesson

~ Mösstanten ~ 9 kommentarer

Håkansson och hans vän är på järnvägsstationen i Falköping en söndagsmorgon och väntar på tåget. De sitter i serveringen, betjänade av servitrisen Edith. Håkansson och hans vän talar om flickor som de har känt tidigare i livet. Det blir inga riktiga berättelser om flickorna utan mest ett tradigt samtal som går runt, runt. Ibland när jag läser känner jag att jamen nu, nu blir det bättre, nu får det lite tyngd. Edith kommer också med en del bra inpass. Men så börjar snart det tjatiga igen.

Jag vet inte. Kanske ville författaren gestalta två inte helt unga mäns tjat? Hur tråkigt det kan vara att sitta i Falköping mellan två tåg? Antagligen är det meningen att det ska vara lite roligt. Att den som läser ska le lite. Men humor är svårt. Det som den ena skrattar åt tycker den andra bara är platt. Jag faller i alla fall inte för den här boken. Jag har inte läst mycket av Stig Claesson men det jag har läst var bättre än detta.

Flickor av Stig Claesson, Bonniers 1979.

Ett halvt liv av kärlek av Eileen Chang

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Manzhen arbetar på kontoret på en fabrik i 1930-talets Shanghai. Där möter hon Shijun som är son till en välbärgad köpman. De blir förälskade men de har mycket emot sig. Manzhens far dog när hon var barn. För att försörja familjen började hennes storasyster arbeta som dansflicka och blev prostituerad. Shijuns familj är gammaldags och en flicka från en familj som Manzhens måste vara dålig. De älskande skiljs åt och efter många år möts de igen.

Kvinnorna har det inte lätt i det här samhället. De rika männen tar sig konkubiner och det får fruarna finna sig i. Konkubinernas villkor är heller inte de bästa. Fruarna har vissa lagliga rättigheter som konkubinerna inte har. Dubbelmoralen härskar. Männen med pengar träffar dansflickor och prostituerade och det tycker de är en självklarhet, medan naturligtvis inte en flicka från en sådan familj får bli deras sons fru. De unga flickorna från de fina familjerna ska bli hustrur och helst inte läsa på universitet. Att det anses rätt att ett våldtäktsoffer gifter sig med förövaren förekommer också här om än den yngre generationen inte håller med om det.

Eileen Chang beskriver många olika människor i boken. Den utspelas både i rika och fattigare kretsar. Ofta skriver hon rakt på att en person är svartsjuk eller ledsen. Jag brukar ha svårt för sådana böcker, men här fungerar det. Handlingen framskrider långsamt och detaljrikt och resultatet blir en rörande kärlekshistoria som den krassa verkligheten sätter stopp för. Romanen ger en inblick i förhållandena i 1930-talets Kina och särskilt i borgerskapets liv och kvinnornas villkor. Vi får också en känsla för livet i Shanghai som är modernare än i Shijuns hemstad. Mot slutet av romanen angriper Japan Kina och Shanghai blir ockuperat. Det har en viss betydelse i romanen men ingen framträdande roll. Huvudvikten ligger i relationerna mellan människorna.

Ett halvt liv av kärlek är en bra bok som jag rekommenderar.

Ett halvt liv av kärlek av Eileen Chang, Atlantis 2019. Översättning: Anna Gustafsson Chen.

Människornas jord av Pramoedya Ananta Toer

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Människornas jord är del ett av en episk kvartett historiska romaner från Indonesien. Den kallas Burukvartetten och den framförde författaren för sina medfångar under 15 år då han var politisk fånge på ön Buru.

Människornas jord utspelas på Java och huvudsakligen i Surabaya. Det är i slutet av 1800-talet. Huvudperson är ynglingen Minke som är elev sista året på det holländska gymnasiet. Java är en del av Nederländska Ostasien, kronkolonin som bildades år 1800. Minke är i början bländad av det västerländska men under berättelsens gång framträder orättvisorna och förtrycket mer och mer. Minke är infödd och tillhör en gammal javanesisk adelssläkt. Juridiskt räknas han dock till gruppen infödda som är den lägsta. Lagen i kronkolonin delar människorna enligt ras: vita, indos och infödda. Indos är av blandras, en vit far och en infödd mor resulterar i en indo.

Minke har svårt att finna sig tillrätta. Han med sin västerländska utbildning hör inte längre hemma i det traditionella javanesiska samhället. Samtidigt kan han aldrig bli en fullvärdig medlem av den europeiska befolkningen i landet fast han är intelligent och bland de duktigaste i skolan. Nederländska ostinidien är ett starkt rasistiskt samhälle

I romanen gestaltas kvinnornas svåra situation. Traditionellt enligt kulturen i landet är det männen som styr. Till det tillkommer kolonialmaktens förtryck. I landet finns ett system med konkubiner. Vita män tar sig ofta en sådan. Hon kan ha blivit såld av sin far till den vite mannen, en slav alltså, men i folkets allmänna medvetande är hon en omoralisk person. Allt dåligt kommer från henne. Om de får barn blir de indos och har alltså högre status än sin mor. Den vite mannen kan erkänna barnen som sina inför lagen, men då förlorar modern alla rättigheter till sina barn. Dessutom finns bordeller här och där. Trafficing fanns redan på den här tiden. Prostituerade såldes mellan olika bossar och fick tjänstgöra som slavar på bordellerna.

Men Människornas jord är också en vacker kärlekshistoria och där finns en stark kvinna, nämligen modern till flickan som Minke förälskar sig i. Modern är konkubin, helt outbildad när hon såldes av sin far till den vite mannen, men hon har lärt sig holländska och mycket mer än det. Hon sköter ett stort jordbruksföretag utanför Surabaya.

Författaren berättar levande och spännande. Som läsare lever jag med i historien samtidigt som jag lär mig mer om förhållandena i Nederländska Ostasien och får uppleva det myllrande Surabaya där människor från olika nationer och kulturer bor. Inga människor är endimensionella. Det finns progressiva vita och förtryckande infödda. Människornas jord är en hjärtskärande historia som jag lämnar med önskan att läsa fler delar av Burukvartetten. Mycket bra. Årets första fem stjärnor.

Människornas jord av Pramodeya Ananta Toer, Leopard 2003. Översättning: Roy Isaksson.

Burukvartetten består av: Människornas Jord, Ett barn av alla folk, Fotspår och Glashuset.

Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Hönan som drömde om att flyga är en saga eller en fabel om hönan Knopp. Hon är inburad i hönshuset i en minimal bur och hennes uppgift är att lägga ägg. Buren är konstruerad så att ägget trillar ut, för ägget är endast avsett att konsumeras av människorna, inte att ruvas av Knopp och bli till en kyckling.

Men Knopp drömmer om att ruva. Det är hennes starkaste önskan. Hon blir deprimerad och äter inte och till slut är hennes tillstånd så eländigt att bonden tar ut henne och lägger henne i en grop tillsammans med andra döende hönor. Då hör Knopp en röst som manar henne att inte ge upp.

Hönan som drömde om att flyga är ingen barnbok fast den handlar om talande djur. Det är en roman om att vara fångad, om mod och envishet, om moderskärlek, om vänskap, om rivalitet och hackordning, om dödsfara – ja om hela livet. Den ger också perspektiv på tamdjurens situation. Just en sådan här, till synes naiv berättelse kan innehålla mycket klokhet och livserfarenhet. Hönan som drömde om att flyga är en vacker berättelse som är spännande att läsa. Jag berättar inte mer om handlingen utan säger bara: Läs den gärna.

Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang, Norstedts 2015. Översättning: Ninni Holmqvist.

Väsen – Ett familjedrama av Domenico Starnone

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Daniele Mallarico är 75 år gammal och illustratör. Han har nyligen genomgått en operation och håller på att hämta sig från den. Då ringer hans dotter från Neapel och undrar om han kan komma och passa sitt fyraåriga barnbarn, Mario. Daniele vill inte. Han har en deadline för ett illustratöruppdrag som snabbt närmar sig och han är trött efter operationen, men har reser ändå till Neapel.

När han kommer dit hamnar han mitt i dotterns och svärsonens äktenskapliga gräl. Men de åker iväg på sin konferens och morfar Daniele ska nu ta hand om Mario i flera dagar. Morfar Daniele vill arbeta på sina illustrationer, men Mario pockar på hans uppmärksamhet. Daniele har vuxit upp i den här lägenheten. Han blir ständigt påmind om den tid som har gått. Han ser sina föräldrar som spökbilder, han känner sig svag och funderar på sin konstnärskarriär. Han är inte särskilt efterfrågad längre och han funderar över sitt liv. Vad har han åstadkommit?

Han är trött. Han glömmer saker. Var har han lagt sin mobil? Hur var det nu med den där balkongdörren som inte kan öppnas utifrån och som är så svår att öppna inifrån om den väl är riktigt stängd?

Mesta delen av romanen utspelas i den här lägenheten. På sätt samma sätt som i Elena Ferrantes Dagar av ensamhet känner sig huvudpersonen instängd, blir både instängd och utestängd men Ferrantes berättelse är hatisk och frenetisk. Den här romanen handlar om en trött åldrande man och har en helt annan ton.

Under berättelsens gång lär jag känna både morfadern och barnbarnet. Det är lek, det är trötthet, det är surhet och livsleda men livskraft och lekglädje finns hos barnbarnet. Jag ska inte säga mer om vad som händer i romanen men så småningom spetsar det till sig ordentligt. Romanen är dramatisk och stundvis komisk. Författaren berättar mycket om oss människor. Det är en bra bok som jag rekommenderar. Appendixen med morfaderns anteckningar förstår jag dock inte riktigt meningen med. Vet vi inte allt det där ändå?

Väsen – Ett familjedrama av Domenico Starnone, Bazar 2019. Översättning: Helena Monti.

Vem dödade Bambi? av Monika Fagerholm

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Fyra gymnasieynglingar begår ett fruktansvärt brott. De bor i Villastaden, en fasionabel förort till Helsingfors. Där har familjerna stora hus och pengar och resurser och tillhör de ledande i samhället. Brottet ska förtigas och sopas under mattan.

Och hur stort brott var det egentligen? Var det inte en lek som gick överstyr? Var det inte så att offret var så provocerande att en stor del av ansvaret ligger på henne? De var ju så unga, pojkarna, nästan barn. Nu vänder vi blad och går vidare.

Vi känner igen resonemanget från andra våldtäktsbrott. Nu var det här en brutal gruppvåldtäkt och offret hölls fången och bunden. Det var till och med noga planerat i förväg av den ledande brottslingen. Desssutom var det väl dokumenterat genom foton. Men makt och pengar vinner.

Vem dödade Bambi handlar om förtigande, om makt och klass. Fagerholm berättar mästerligt om gruppvåldtäktens konsekvenser. För Gusten Grippe innebar den att han förlorade vänner och blev utslängd från familjen Häggerts hus där han har fått bo långa tider eftersom hans mamma är operasångarska och arbetar utomlands. Gusten går till polisen och berättar om våldtäkten. Han är förrädare. Brottet får också konsekvenser för Emma och Saga-Lill som inte vet något, som bodde i landsorten när brottet skedde, men som båda har kärleksförhållanden med Gusten och som blir påverkade av Gustens samvetskval och det trauma som brottet innebär också för honom.

Monika Fagerholm berättar om brottet så att vi alla förstår brutaliteten, men hon gör det helt utan något frosseri i det som händer. Mycket bra. Minnen från Gustens tidigare liv och från brottet dyker upp i fragment, rörigt och ofullständigt. Författaren återkommer till samma, eller liknande händelser gång på gång, men på olika sätt. På det viset gestaltar hon brottets konsekvenser för Gusten. Med psykologisk skärpa berättar hon om hyckleri, om pengarnas makt och våldets följder. Hon säger inte för mycket utan precis så mycket som behövs. Boken rekommenderas varmt.

Vem dödade Bambi? av Monika Fagerholm, Bonniers 2019.

En överlevandes minnen av Doris Lessing

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Berättelsens jag befinner sig i en stor stad där allt ordnat liv har brutit samman. Många har redan givit sig av från staden. De som är kvar gör vad de kan för att överleva. Byteshandel och varubrist råder. Ibland drar ungdomsgäng genom staden. Då håller sig invånarna inne i husen.

Berättaren lever hemma och ger sig ut i staden ibland för att skaffa förnödenheter och få höra nyheter. Visst finns radionyheterna men där får man inte veta allt. De styrande lever fortfarande gott. De pratar och pratar men gör inget för att förbättra situationen. Vad berättaren lever av vet jag inte. Besparingar?

Det här är en dystopi, men det är något annat också. Berättaren är mestadels hemma och när hon (Jag tror att det är en hon.) sitter i vardagsrummet och solen lyser på väggen kommer hon plötsligt över på andra sidan. Där finns egentligen bara en korridor men vid de här tillfällena kommer hon till en annan värld, ett stort hus med många rum som ändrar karaktär från gång till gång. Hon ser en mor och en liten flicka och flickan blir illa behandlad.

En dag står plötsligt en man och en flicka i hennes vardagsrum. Han ber henne ta hand om flickan och rätt som det är har flickan ett djur som är ett mellanting mellan hund och katt. Han heter Hugo och honom kan man inte gå ut med i stan för då riskerar man att han blir uppäten.

En överlevandes minnen är en egendomlig bok som berättar om samhällets undergång och tankar om föräldrar och barn och barnets utveckling till kvinna och som samtidigt innehåller magi, att komma in i en annan värld. Fast den världen kan vara en gestaltning av berättarens inre. Kanske handlar romanen om att överleva sin barndom?

Fast den verkar spretig blir det här en mycket bra berättelse. Doris Lessing är en stor författare. Hon beskriver händelser och miljöer så att det känns. Hennes gestaltning av barngänget, en hop mycket unga, ja också små barn, som har levt nere i tunnelbanan och aldrig lärt sig annat än att den starkaste överlever, är oerhört drabbande. Berättelsen känns aktuell fast den publicerades 1974. Kanske känns slutet lite väl lättköpt, men En överlevandes minnen är värd att läsas.

En överlevandes minnen av Doris Lessing, Trevi 1975. Översättning: Sonja Bergvall.

Björnkvinnan av Karolina Ramqvist

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Björnkvinnan ska ha hetat Marguerite de la Rocque de Robeval och var en fransk adelskvinna som levde på 1500-talet. Hon följde med på en expedition över havet till det som idag är Kanada. Där blev hon ilandsatt på en öde ö som straff, antagligen för att ha haft sexuellt umgänge med en man på samma skepp.

Man skulle kunna tänka sig att författaren har broderat ut den historien och att vi får leva med Björnkvinnan på ön genom årstider och mycket svåra strapatser. Men så är det inte här. Mest handlar romanen om en författare som skriver om Björnkvinnan, om hur det är att skriva och hur svårt det är att hitta klara fakta om Marguerite de la Rocque. Det är till exempel oklart om expeditionsledaren som fattade beslutet om att förvisa henne till den öde ön var hennes farbror, hennes kusin eller hennes bror. Författaren tvivlar också på att det går att skriva traditionella berättelser idag.

Författaren i Ramqvists roman famlar sig bakåt i historien. Fakta om kvinnor är inte lätt att hitta. Kvinnor var inte registrerade i Frankrike på 1500-talet. Romanen blir på så sätt en bild av hur lite som finns om kvinnors liv i historien. Den ger också en bild av hur rättslös en kvinna kunde vara, helt beroende av männen. Samtidigt får vi glimtar ur författarens eget liv med barn och man. Ramqvist skriver om sommardagar i en stuga på landet, om att dra barnvagn genom snömodd i Stockholm, om författarresor i USA, om hennes besök på platser i Frankrike som har anknytning till Marguerite de la Rocque eller andra som fanns i hennes närhet och om författarens dåliga samvete gentemot barnen. Försummar hon dem när hon tränger in i skrivandet?

Hela tiden svävar historien om Björnkvinnan i bakgrunden. I vissa partier kommer den fram i skarpa glimtar. Historien om Björnkvinnan blir stark och drabbande fast den nästan inte berättas. Kanske beror det på att den bara finns med glimtvis, kanske beror det också på kontrasten mot författarjagets moderna liv och författarjagets sårbarhet. Ramqvist ger oss efterhand de fakta som finns och författarens spekulationer om orsaken till att Marguerite de la Rocque förvisades till ön. Boken blir spännande läsning. På ett sätt handlar den om allt vi inte vet. Som läsare vet jag ju varken vem Marguerite de la Rocque var eller vem författaren i boken är.

Björnkvinnan av Karolina Ramqvist, Norstedts 2019.