Lina Wolffs roman är uppdelad i tre delar och i varje del berättar en person. I den första delen är det Ellinor som är jaget. Hon är en trettiosexårig kvinna från en lite ort i Skåne som har lärt sig att slåss. Hon registrerar sig på en dejtingsajt och träffar där den fete litteraturkritikern Calisto som bor i Stockholm. Hemma har han ett oavslutat romanmanus som en författare har bett honom läsa.

Manuset heter De polyglotta älskarna.

I Den andra delen är det Max som för ordet. Han är en författare med skrivkramp som försörjs av sin fru. Max har haft många kvinnoaffärer.

I den tredje delen berättar Lucretzia, dotterdotter till en Italiensk markisinna.

Lina Wolff väver ihop de här tre människornas berättelser. Några av dem möts. Romanmanuset De polyglotta älskarna finns med på olika sätt i alla de tre delarna. De tre perspektiven känns trovärdiga.Vad handlar då Lina Wolffs roman om? Kvinnor och män, kvinnan som objekt, och framförallt om mannens bild av kvinnan. Kvinnan ska vara ung och läcker. Hur ska en kvinna kunna manövrera sig fram och klara sig i dagens värld?

Det här framställer Lina Wolff på ett suveränt sätt utan att det känns som om hon viftar med pekpinnen. Ellinors möte med Calisto är ett möte mellan två människor från helt olika delar av samhället. Genom hennes berättelse får vi mannens syn på kvinnan genom vad som händer henne. Hon är en tuff kvinna med mycket styrka och ingalunda dum, även om det är hennes förmodade dumhet och enkelhet som Calisto faller för.

Max är en tragikomisk gestalt som glider omkring i sin författarverksamhet och skapar förödelse bland de människor som kommer i hans väg. I början av hans romandel tar han med sig datorn för att sätta sig och skriva på stan och så går han in i World Trade Center. Bara Max beskrivning av miljön, både interiören och de människor som rör sig där inne gör boken värd att läsas. Max berättar om de unga fina kvinnor som han ser gå omkring där inne samtidigt som det finns en receptionist som inte är ung och fräsch som hon borde vara just där han har satt sig – det är bokens tema i ett nötskal.

Men det är för enkelt uttryckt. De Polyglotta äslkarna innehåller mycket humor och mycket allvar. Den handlar om att utnyttja och bli utnyttjad och vilka konsekvenser det kan få. Bokens olika delar bildar en helhet som säger mycket om mänskligt liv. De är som satser i ett musikstycke, de har olika karaktär och klangfärg men tillsammans bildar de en helhet.

De polyglotta älskarna av Lina Wolff, Bonniers 2016.

Den här berättelsen handlar om familjen Toimi som bor i finländska Tornedalen. Det är en stor familj med tolv levande barn och två som dog tidigt. Det är nu 1980-tal, många av barnen är vuxna och de samlas till jul i barndomshemmet tillsammans med föräldrarna. Eller tillsammans är de inte. Pappan, Pentti är inte tillsammans med någon. Han håller mest till i ladugården och när han kommer in för fika tar han sitt kaffe och sätter sig framför TV:n.

Snart förstår vi att de flesta av de äldsta barnen vill övertyga sin mamma Siri att ta ut skilsmässa. Hon har haft ett svårt liv med Pentti. Alla i familjen trippar på tå för att inte Pentti ska explodera. Han är en mörk, elak gestalt som ligger som ett åskmoln över familjen.

Vi får efterhand veta lite om varje person. Men för lite och på fel sätt. Historien blir platt. Jag tycker inte att jag kommer någon av dem riktigt nära, mer än modern Siri. Alla barnen med deras egenheter beskrivs men det blir ytligt. Författaren redogör och talar om för mig hur det är alltför rakt på istället för att lämna utrymme till min fantasi. I boken finns visserligen en mordgåta, men för mig blir det aldrig särskilt spännande att få veta svaret på den.

Romanen är uppdelad i tre delar. Under den första håller jag intresset uppe. Del två börjar lugnt, som en utandning. Nu har Siri flyttat ut från gården och kan leva i frid och ro med sina hemmavarande barn. Dock finns det ett hot i bakgrunden. Kommer Pentti dit och ställer till bråk? Denna utandning behövs. Det finns många problem i familjen Toimi. Vi får också veta Siris och Penttis historia och hur de träffades. Men jag blir aldrig riktigt engagerad i familjens problem.

Sedan kommer del tre och jag tappar helt intresset. Nu måste det visserligen vara svårt att skriva om så många människor på färre sidor, men jag tycker att boken är för lång när jag läser. Den innehåller också en del språkliga fel som förlaget borde ha rättat.

Boken är ovanlig, upplagd som en skröna. Att få till så många problem i en och samma roman är lite av en bedrift: En son har nyligen suttit i fängelse, en dotter har drabbats av en neurologisk sjukdom, en son intrigerar och fifflar för att kunna överta gården, en son är psykopatisk och håller på pappan, två barn dog som små med allt vad det innebar för föräldrarna. Men när berättelsen är platt bryr jag mig inte ändå.

En del av gestalterna stannar dock kvar hos mig, särskilt Siri, jag tycker att författaren har skapat ett fint porträtt av henne och av en del av familjelivet, hur barnen måste hjälpa till på ett jordbruk och ta hand om varandra när de är en så stor syskonskara.

Testamente av Nina Wähä, Norstedts 2019.

Sara är lite över 20 år gammal. Hon studerar vad? Litteraturvetenskap kanske? Hon kommer från en stad i Norrland men bor i Stockholm och rör sig bland intellektuella och konstnärliga unga människor med olika könsidentitet.

Sara är kär i Joanna som vill utbilda sig till skådespelare men hon är inte intresserad av ett kärleksförhållande. Joanna är en dominerande person medan Sara är mer tillbakadragen, en iakttagare som letar efter sin identitet, sin bas i tillvaron. Sara är en tänkande människa. Hon skriver också. Hon har svårt att närma sig dem hon älskar, att vara öppen, att visa sin kärlek. Hur ska hon våga?Efter hand berättar Sara om en annan kärlek, en flicka från hemstaden som aldrig har blivit mer än vän.

Senare i  berättelsen träffar Sara C. Ja hen kallas bara C och omtalas bara som hen. Så diffus den gestalten blir för mig då. Tydligen får jag problem när jag inte kan bestämma om C är en man eller kvinna. En liten ögonöppnare. Hur vi ser på manligt och kvinnligt sitter så djupt. Tankar och funderingar om mänskliga relationer finns genomgående i Ett så starkt ljus och det får mig att tänka tillbaka på min egen ungdom och fundera över hur vi stoppar in människor i fack.

Längtan efter kärlek genomsyrar den här romanen. Samtalen är många, skeendet långsamt. Ett så starkt ljus är en mycket vacker berättelse med fin beskrivning av människor och miljöer. Författaren har skapat en bild av en ung människa som känns sann. Jag upplever texten som genomskinlig när jag läser, en lugn text fast det finns upprörda känslor i den, en text som jag lämnar lite lycklig.

Boken rekommenderas.

Ett så starkt ljus av Lyra Ekström Lindbäck, Modernista 2014.

Lyra Ekström Lindbäck heter numera Lyra Koli.