Längst bak i min läslista 71-72

Nu tittar jag igen längst bak i min läslista och den bok som har legat där längst tid är De förlorade barnen – ett arkiv av Valeria Luiselli. Enligt förlaget handlar den om barn som korsar gränsen mellan Mexico och USA och även om barn från USA:s ursprungsbefolkning. Barn som försvinner och har försvunnit. Samtidigt handlar romanen om ett New York-par som reser med sina två barn i bil genom USA på väg mot Arizona och de områden som en gång Geronimo styrde.
Den här romanen publicerades första gången 2019 (Lost Children Archive). Den kom in i min läslista 23 maj 2020 och den känns mycket aktuell. Det senaste jag hörde om ensamma immigrantbarn i USA är att de hålls i förvar och att deportationspolisen, ICE, hade kommit mitt i natten och hämtat barn från ett förvar och sedan satt dem i ett flygplan till Guatemala vilket inte var deras ursprungsland. Immigrationsadvokater i USA arbetade hela natten och gick till domstol om saken. En domstol bestämde att barnen måste skickas tillbaka till USA. Jag tror att de har kommit tillbaka nu, men historien slutar inte där. Sedan får vi se vad som händer.

De förlorade barnen – ett arkiv av Valeria Luiselli, Rámus 2020. Översättning: Niclas Nilsson.

Om Valeria Luiselli på engelska Wikipedia. Fyra av hennes titlar finns översatta till svenska.

Den bok som hr legat näst längst i läslistan är Sverigevänner – Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn. Den boken fick jag tips om på Hanneles blogg. I boken berättar specialistläkaren Arash Sanari om sin uppväxt och hur han, enligt sin far, lyckades bli 90 procent svensk. Så här skriver förlaget: Familjen kommer till Tjörn i slutet av 80-talet efter att ha flytt krigets Iran. Pappa Jamshid är ingenjör och ser Sverige som de stora möjligheternas land. Han drar igång det projekt som resten av familjen kommer att kalla för Projekt Svensk. Med hjälp av allt från skidsemestrar till noga utmätt mängd lördagsgodis ska han få familjen att smälta in i det bitvis mycket svårbegripliga samhället.
Jag räknar med att boken både är rolig och tänkvärd. Den kom in i läslistan 26 Maj 2020.

Sverigevänner – Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn av Arash Sanari, Volante 2019.

Om Arash Sanari.

Konsten att försvinna av Ellen Mattson

Ellen Mattsons nya roman handlar om en grupp vänner och vad som händer när konstnären i gruppen presenterar en tavla där de avbildas på ett sätt som gör att mycket avslöjas som alla inte vet om, eller som de flesta vet, men inte pratar om. Huvudperson är Miriam. Hon lever tillsammans med en man sedan länge. Dottern är vuxen och har flyttat hemifrån. Miriam är konservator och arbetar ensam. Konsekvensen av chocken när tavlan avtäcks gör att hon drar sig undan och flyttar in i sin ateljé.

Avtäckningen av tavlan får alltså stora konsekvenser, men Ellen Mattson har skrivit en mycket lugn och tillbakalutad roman. Miriam är introvert, mycket introvert, och att följa henne under månaderna efter avtäckningen känns som att komma in i en bubbla. Det är ett sorgearbete, men en tid av sorg på Miriams villkor. Som läsare vet jag att mänskliga relationer inte är så lätta, ibland mycket svåra och även dramatiska. Men här skjuts de delvis bort och det känns så mänskligt, det känns som om det skulle ha kunnat gå till så här i verkligheten – fast kanske en verklighet i en drömvärld?

Här finns inte mycket av omvärlden med och det gör att det känns så skönt att läsa den här romanen, att tränga in i Miriams värld. Ja, staden vill göra om utrymmena i hantverksbyn där Miriam har sin ateljé och det leder till att alla hantverkarna så småningom måste flytta. Romanen innehåller egentligen stora förändringar i Miriams liv, både personligt och arbetsmässigt, men hon hanterar det på sitt eget vis. Människorna i vängruppen verkar heller inte brottas med ekonomiska problem och allt som händer runt om i världen existerar inte i den här berättelsen, fast läsaren naturligtvis vet. Jag får lite av samma känsla som när jag läser Solvej Balles Om uträkning av omfång. Miriam lever vid sidan om. Ändå är Konsten att försvinna så annorlunda. Den är så mänsklig. Den handlar om människors relationer och den leder till många tankar när man läser. Författaren skriver så vackert och jag uppskattar att så mycket handlar om Miriams arbete och jag tycker mycket om långsamheten. Men när jag skriver långsamhet menar jag inte att det känns långsamt att läsa romanen. Det driver framåt, det är mycket intressant – och vackert.

Konsten att försvinna av Ellen Mattson, Bonniers 2025.

Äventyrsboken av Houssin Vennberg Sninate

Äventyrsboken handlar om Sally och Pausanias. Sally är en ung kvinna som bor kvar hos sin mamma eftersom mamman har psykiska problem och Sally känner att hon måste ta hand om henne. Pausanias är betydligt äldre. Han är långtradarchaufför, bor i Paris och kör i Europa och i Nordafrika. Författaren varvar avsnitt som handlar om Sally eller Pausanias och det tar tid innan det verkar finnas någon koppling eller något gemensamt.

I den här romanen berättas också om en bok som heter Äventyrsboken, där äventyrare, eller resenärer letar efter glasön. Sallys mamma har läst boken. Lysander, som Sally lekte med som barn, har läst den. Kanske är det så att psykiskt instabila ser mer och förstår mer om glasön och lysande skepp? Eller annars borde de aldrig ha läst boken. Men Äventyrsbokens verklighet finns någonstans i Sallys och Pausanias verklighet. Mest finns vanlig verklighet i den här romanen, men då och då tränger berättelsen om glasön och skeppet in. I den vanliga verkligheten finns ett tema som påverkar de flesta personerna i boken. Frånvarande fäder. Sallys pappa finns inte med i hennes liv och Pausanias har en dotter som nu är vuxen och som inte vill ha kontakt med honom. Han har inte varit där när hon växte upp.

När jag tänker tillbaka på den här berättelsen ser jag mestadels mörker. Det är som om allt i romanen har utspelats i mörker. Och ändå är det dag under den mesta tiden. Jag tror att det är mörkeravsnitten som är starkast och de sätter tonen och känslan, och då finns också kontrasten mellan det lysande skeppet och den mörka natten. Berättelsen handlar mycket om att gå vilse, om att inte ha någon riktning, om att låta tillfälligheterna styra, och om att det kanske finns något annat, en ljusare plats där man kan vila.

Äventyrsboken är en intressant debutroman som har ett rikt språk och många poetiska bilder mitt i den hårda, ibland leriga och kalla verkligheten.

Äventyrsboken av Houssin Vennberg Sninate, Norstedts 2025.

Tisdagstrion – Rött bokomslag

Europas Mödrar de senaste 43 000 åren av Karin Bojs. Att DNA-tekniken har utvecklats har lett till att många tidigare sanningar om hur människor levde för mycket längesedan i Sverige och varifrån de kom har omprövats, och det är ju så vetenskap fungerar. Naturligtvis blir en del slutsatser spekulationer när det handlar om vad som hände för så länge sedan. Men nu är slutsatserna mycket mer välgrundade än tidigare, främst genom DNA-tekniken och förbättrad kol-14-metod för tidsbestämning men också på grund av att man har hittat och undersökt fler och fler lämningar. Om detta handlar Karin Bojs bok Europas mödrar.
Boken kom 2022.

Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead. Den sextonåriga flickan Cora är slav på en bomullsplantage i Georgia. För en tid sedan rymde hennes mor och hon hittades inte av slavägarna. Cora är nu ensam och måste bo med andra utstötta kvinnor på plantagen. Att Coras mor flydde förvånar inte läsaren. Förhållandena på plantagen är fullständigt vidriga. Men att fly är mycket svårt. De flesta blir tagna av slavjägare. Men det fanns något som kallades den underjordiska järnvägen under slavtiden. Det var människor som hjälpte slavar att fly norrut med risk för sitt eget liv. I Colson Whiteheads roman finns en verklig underjordisk järnväg. Den är utbyggd under jorden och tågen tuffar på i tunnlar.
Romanen publicerades första gången 2016 och kom i svensk översättning året efter. Den är flerfaldigt prisbelönt.

Body double av Hanna Johansson är en mystisk bok. Där finns en kvinna som transkriberar åt en spökskrivare, men spökskrivaren skriver inte böcker som kommer ut på ett förlag. Han skriver kvinnors berättelser och binder in dem i ett exemplar som kvinnan som har berättat får, och hon betalar för alltihop. Sedan finns det två kvinnor, Naomi och Laura. De träffas och så inleder de en relation. Allt sker i samma stad, men ingen specifik stad. Allt är vagt, men intressant att läsa. Vad är vad? Och sedan på slutet blev jag överraskad och insåg samtidigt att ledtrådarna fanns där från början. Romanen har fått många uppskattande omdömen och jag tror att den blir nominerad till Augustpriset.
Body double kom i år.

Temana till Tisdagstrion får vi av Robert som driver bloggen Mina skrivna ord. Fler tips på röda böcker hittar du där.

Hey Sailor, what ship? – novell av Tillie Olsen

Tillie Olsen är Novelltolvans författare nu i september, och jag har läst hennes novell Hey Sailor, what ship? Utmärkt att Tillie Olsen är med i Novelltolvan, tycker jag. Hon var en amerikansk arbetarförfattare och aktivist. Hennes produktion var inte jättestor eftersom hon var tvungen att arbeta hårt för sin försörjning, men det jag har läst av henne är både intressant och bra. Den här novellsamlingen behövde jag inte låna på biblioteket. Den står i bokhyllan och nu har jag alltså läst den andra novellen i boken. Tidigare har jag skrivit om den första som heter Jag står här och stryker. Titelnovellen alltså. Men nu till dagens novell.

Hey Sailor, what ship? handlar om sjömannen Whitey. Han tog hyra första gången när han var mycket ung. Nu när han är äldre är han inte i särskilt bra form. Alkoholen har tagit för mycket av hans krafter. När novellen börjar är han iland och har druckit en tid. Han vill till sina vänner Helen och Lennie och deras barn, men har vågar inte riktigt. Han vill inte komma till dem i sitt nuvarande tillstånd.

Hey, Sailor, what ship? är skriven på ett annat sätt än den första novellen i boken. Här är det rörigt och fragmentariskt, ganska fartfyllt. Vi får ta del av det som Whitey upplever. I novellen finns alltså Whiteys röriga, dimmiga liv, men där finns också stor omtanke och vilja att hjälpa varandra. Författaren får också fram Whiteys goda vilja och hur han egentligen skulle vilja vara, och hon får fram det så att det känns när man läser.

Vart har de tagit vägen, alla pengarna? och hans tankar vinglar bakåt. Lyfte etthundrafemtio i går. Nej, i förrgår, kanske dan före i förrgår. Sju för en flaska när han löste in checken, tjugo till Blackie, trettitre återbetalning till Goldballs, taxi till Frisco, trettiåtta, trettinio för kavajen och dojorna (ny kavaj, nya dojor, måste vara fin när man hälsar på hos Lennie och Helen och flickorna), tjugofyra bagis i tullen och tio i böter. De böterna …
(sid 32)

Hey Sailor, what ship? – novell av Tillie Olsen ur samlingen Här står jag och stryker, Romanus & Selling 2022. Översättning: Else Lundgren.

Om Tillie Olsen (1912-2007) på engelska Wikipedia och på den svenska.

Driftens väg av Lise Tremblay

Efter att först ha läst Ingvild Rishøis novellsamling Historien om fru Berg och sedan Lise Tremblays samling med fem noveller tänker jag på hur rik litteraturen är och så många stilar, så många sätt att skriva det finns, och så olika känsla man kan få genom noveller. Rishøis noveller är skrivna så att man känner med hela kroppen. I Driftens väg är stilen mycket mer tillbakalutad och sval. Men med det menar jag inte att innehållet känns likgiltigt. Tvärtom. Den mer konstaterande stilen sätter igång tankar och känslor, men på ett helt annat sätt.

Boken innehåller alltså fem noveller. Det är fem kvinnor som berättar om vad de har varit med om. De är alla äldre, minst i sexioårsåldern och novellerna handlar om kärlek, om äktenskap, om att bli lämnad eller lämna. De handlar mycket om maktförhållanden, vem som anpassar sig och vem som breder ut sig och om den stora kris som ett havererat förhållande medför. Novellerna leder till många tankar om kvinnor och män och hur vi lever och jag tycker att det är så bra att det är äldre kvinnor som berättar.

Det här är det första jag läser av Lise Tremblay och jag vill gärna läsa mer. Boken rekommenderas.

Driftens väg av Lise Tremblay, Rámus 2024. Översättning: Elin Svahn.
Boken publicerades första gången 2022 (Rang de la Dérive)

Kalla handen av Stieg Trenter

Kalla handen är en pusseldeckare som utspelas i Stockholm. Berättaren är fotograf Harry Friberg som är vän med kriminalintendent Vesper Johnson. Deckaren publicerades första gången 1957 så här är det femtiotal på Djurgården och Stockholmskrogar. Harry Friberg är ju ungkarl och en ungkarl kan ju inte laga mat och tjänar man bra med pengar som Harry Friberg uppenbarligen gör och är världsvan så äter man inte på vilken sylta som helst.

Tonen är något för uppskruvad enligt min smak och några av de målande uttrycken hade gott kunnat rensas bort. Dessutom får man stå ut med att kvinnorna inte står på samma trappsteg som männen och kan bli kallade lilla vän. Men lösningen på mordet är mycket klurig (Undrar just om mordmetoden hade kunnat användas i verkligheten?) så som det gärna ska vara i en pusseldeckare och berättelsen har fart och är ganska levande. Där finns viss atmosfär även om jag tror att det finns mer av det i några andra av Trenters deckare. Inte så tokig underhållning med andra ord.

Kalla handen av Stieg Trenter, Bonniers 1957.

Tisdagstrion – Böcker vars författares för- eller efternamn börjar på A

Till dagens trio har jag valt tre författare med efternamnet Andersson.

Män och kvinnor av Lena Andersson. Detta är hennes tredje bok om Ester Nilsson och den handlar om kärleksförhållanden och svårigheten att få till ett bra sådant. Ester Nilsson är inte helt i centrum som i de två tidigare böckerna där hon är huvudperson. Väninnorna Lotta och Josefin tar stor plats i den här romanen. Här finns män som man kan lita på och män som ljuger eller håller undan, men kvinnorna har också fel och brister och egenheter och dessa spelar roll både i deras förhållande till män och i deras förhållande till varandra.
Män och kvinnor kom i år.

Sorgenfri av Mary Andersson skildrar författarens egen uppväxt i området Sorgenfri i Malmö under 1930-talet och 1940-talet. Jag läste boken för länge sedan, antagligen på 1980-talet. Sorgenfri är Mary Anderssons (1929-2020) debutroman och den kom 1979. Hon tillhör våra arbetarförfattare och har skrivit romaner, faktaböcker och dramatik. På 1980-talet spelades hennes teaterpjäs Maria från Borstahusen på många scener i landet. Omslagsbilden tillhör en E-bok, men för den som hellre läser pappersböcker kan romanen säkert lånas på biblioteket.

Hittebarnet i Kyjiv av Lars Andersson. Se, jag får inte bara tips från andra bloggare via Tisdagstrion. Nu tipsar jag mig själv också. Eftersom jag tänkte satsa på Andersson dök Lars Andersson upp och denne intressante författare har jag aldrig läst något av. Det måste det bli ändring på, kanske genom att jag läser den här lilla romanen, eller novellan, som utspelas år 990. Förlaget skriver så här: ”I storfurstens rike råder tillfälligt lugn, och hans drottning Anna har upplåtit ett eget rum i palatset åt sin unge skyddsling Olav, hittebarnet som sägs vara en kungason från norr.”
Hittebarnet i Kyjiv kom 2023. I år är Lars Andersson aktuell med en biografi över Göran Tunström.

Fler tips på böcker av författare på A får du genom att gå till bloggen Mina skrivna ord

Nu ska jag läsa Gilgamesh

Nu avslutar jag alltså läsningen av Berghäxans dröm av Mizuta Noriko, och jag tänkte att eftersom Mesopotamien, som Gilgamesheposet kommer ifrån, ligger i Asien skulle jag kunna läsa det nu så som jag läser poesi varje morgon. (Ett av mina läsprojekt i år är ju att läsa böcker av asiatiska författare.) Detta är en översättning av Gilgamesheposet till engelska som har fått många lovord och den verkar mycket gedigen. Själva eposet tar endast upp 120 sidor. Resten av de 286 sidorna består av fem essäer och noter. Ja, lite noter kommer jag säkert att läsa nu men inte essäerna. Det gör jag senare. Nu läser jag alltså bara Sophus Helles översättning av texten som finns på lertavlorna.

Gilgamesh av Sophus Helle, Yale University Press 2021.

Sophus Helles hemsida. Han har också översatt eposet till danska tillsammans med sin far. På hans hemsida kan den som är intresserad ladda ner början av den danska översättningen.

Under Sophus Helles bok ligger Berghäxans dröm av Mizuta Noriko, Tranan 2020. Urval och tolkning: Lars Vargö.

Historien om fru Berg av Ingvild Rishøi

Historien om fru Berg är en novellsamling av Ingvild Rishøi, och den innehåller fem noveller. Flera handlar om barn och föräldrar som inte fungerar som de borde. Det är vanliga människor, såna som finns runt omkring oss. Eller det kan vara om oss själva, kanske lite uppförstorat och hårddraget, och jag känner mig tacksam för att jag från början i mitt liv hade en mycket fastare och tryggare grund att stå på. Men även om det inte handlar om mig känner jag igen mig och förstår alltihop. Det känns som riktigt liv och riktiga människor. Inga fantasiskapelser. Och det som finns där på boksidorna, det som är utvalt, det som vi får veta om människorna det handlar om, känns mycket effektivt utskuret. Läsaren får veta det som behövs. Varken mer eller mindre. Ingvild Rishøi är en mästare på det där.

Novellerna får en att känna mycket. De är spännande att läsa eftersom jag är så angelägen att få veta hur det går. Det driver framåt. Jag vill så gärna att det ska bli bra. Rekommenderas.

Historien om fru Berg av Ingvild H. Rishøi, Flo förlag 2023. Översättning: Marie Lundquist.
Novellsamlingen publicerades första gången 2011.

Tidigare har jag läst Vinternoveller av Ingvild H. Rishøi.