Ja, jag har alltså avslutat läsningen av Tagores dikter och istället läser jag nu Berghäxans dröm av Mizuta Noriko, en japansk författare. Och i och med det har jag upptäckt Tranans Cikadaserie där man kan hitta poeter från Japan, Kina, Sydkorea, Vietnam och Taiwan i svensk översättning. En liten guldgruva kanske.
Mizuta Noriko är en av Japans mest framstående poeter. Hon är litteraturvetare och är banbrytande inom kvinnoforskning och feministisk kritik och har översatt kvinnliga japanska författare till engelska.. Hon belönades med Cikadapriset 2013. Berghäxans dröm är den enda samling dikter i svensk översättning av Mizuta Noriko som finns hittills.
Berghäxans dröm av Mizuta Noriko, Tranan 2020. Urval och tolkning: Lars Vargö.
Under Berghäxans dröm ligger Mitt hjärta dansar av Rabindranath Tagore, Smockadoll 2014. Översättning, efterord och urval: Kristian Carlsson. Förord: Anisur Rahman.
Tokyo express är en deckare som är byggd helt kring mordgåtan. Vi får inte lära känna någon av personerna närmare. Det finns två kriminalpoliser i berättelsen som envist försöker lösa fallet. Om dem får vi inte veta mycket mer än att den ene är äldre och arbetar ute i landet medan den andre är yngre och hör till Tokyopolisen. Det är den andre som tar mest plats och han arbetar enträget med fallet och tror inte att det handlar om ett par älskande som har begått självmord tillsammans fast det verkar så säkert att det är så det måste vara.
Här, i Tokyo Express, håller det att jag som läsare inte har något mer att hänga upp mitt intresse på än mordgåtan. Det räcker så bra. Romanen är klart och koncist skriven. Det är ganska lätt att hänga med i svängarna, även om det är många orter som är betydelsefulla i sammanhanget. Allt sådant är naturligtvis lättare att ta till sig om det handlar om till exempel svenska orter där man från början har ett hum om var i landet man befinner sig. Men författaren låter föredömligt polisen flera gånger repetera det viktigaste händelseförloppet och vad han tror om mordet så lång i utredningen som han har kommit, och det är inte det minsta tjatigt utan känns naturligt och bra. Romanen är heller inte lång, endast 148 sidor och det, tillsammans med att den utspelas i en för mig främmande kultur gör att den blir spännande att läsa.
Tokyo Express innehåller en mycket klurig mordgåta som det är spännande att läsa om. Boken rekommenderas.
Tokyo Express av Seicho Matsumoto, Penguin modern classics 2023. Översättning: Jesse Kirkwood. Romanen publicerades första gången 1958.
Den japanske författaren Seicho Matsumoto (1909-1992) skrev en lång rad deckare. Flera av dem är översatta till engelska. Det finns också en samling noveller och en rad enstaka noveller som är översatta till engelska. Översatt till svenska finns en titel, Kvinnan som sålde hästar. Om Seichō Matsumoto på svenska Wikipedia och på den engelska.
Själarnas ö börjar dramatiskt. Den utarbetade Kristina Andersson dränker sina två sovande barn i Aura å och sedan ror hon hem. Hon häktas, men det konstateras att hon inte är vid sina sinnens fulla bruk och hon skickas till hospitalet på Själö som ligger i den Åboländska skärgården. De som är intagna där anses obotliga och nästan aldrig blir någon utskriven och får lämna ön.
Detta händer i slutet av 1800-talet och vi får följa Kristina under många år på hospitalet. Johanna Holmström har valt henne och två andra kvinnor som berättelsen kretsar kring. Den tredje är sköterska och med henne kommer vi ända till tiden efter andra världskriget. Dagens mediciner fanns inte. Det vården, eller ska man säga den så kallade vården, hade till sin rådighet var fastbindning, isolering och kalla och varma bad samt arbete för dem som klarade det. Men ändå finns medkänsla från vårdare och vilja att göra patienterna gott.
Samtidens syn på kvinnor och ras är också betydelsefull i berättelsen. Vetenskapens män mätte huvudform på olika folkgrupper och raser och som vi vet var ”rashygien” en viktig del av det. Den finska rasen ansågs vara sämre än den svenska och det var viktigt och riktigt att de undermåliga, som dessutom var dårar, inte förökade sig. Läkarens undersökning av flickan Elli när hon skrivs in på hospitalet är smärtsam att läsa. Vi vet ju också att besvärliga flickor och kvinnor kunde få diagnos och låsas in.
Berättelsen är mycket levande och medryckande och som läsare känner jag med kvinnorna på Själö. Personerna framstår som riktiga människor med fel och brister och goda sidor. Jag tror att författaren har satt sig in grundligt i mentalvårdens historia. Man lär sig om hur det kunde vara när man läser romanen och får samtidigt en stark upplevelse. Där finns atmosfär. Jag upplever ön när jag läser. Boken rekommenderas.
Andningsgunga av Herta Müller. Den sjuttonårige Leopold som tillhör den tysktalande minoriteten i Rumänien blir forslad till ett ryskt arbetsläger. Det är i slutet av andra världskriget och det räcker med att man är tysktalande för att man ska bli tagen. Alla rumänska tyskar, män och kvinnor, mellan 17 och 45 år deporterades, även medlemmar i Herta Müllers familj. Andningsgunga är en poetisk roman om fångenskap. Mycket bra och faktiskt lättläst. Romanen publicerades första gången 2009 (Atemschaukel) och kom i svensk översättning samma år. Herta Müller belönades med Nobelpriset i litteratur 2009.
Quo vadis av Henryk Sienkiewicz (1846-1916). Han är också Nobelpristagare och fick priset 1905. Sienkiewicz skrev främst patriotiska historiska romaner. Men Quo vadis handlar inte om Polen utan om den första kristna kyrkan i Romarriket. Som vi vet utsattes de kristna ofta för förföljelser och Quo vadis är förlagd till Neros dagar som vi kan se på romanens undertitel. De romerska kejsarna var nog mer eller mindre grymma allihop, men Nero lär vara ett praktexempel på grym kejsare. Jag läste Quo vadis många år innan jag började blogga och det var en gammal översättning. Omslaget här i min trio kommer från en nyöversättning från 2023. Jag blir sugen på att läsa den. Quo vadis publicerades första gången 1894–1896 och kom i svensk översättning första gången 1898 med titeln Från Neros dagar (”Quo vadis?”)
Sår av Oksana Vasiakina är en självbiografisk roman där Oksana Vasiakina skriver om sitt förhållande till sin mor och sorgen efter hennes bortgång. Sår är en rättvisande titel för romanen är sårig, så sårig att författaren kämpar och har svårt att berätta om hur det var. Romanen handlar också om det, svårigheten att skriva om dessa svåra minnen. Den blir faktiskt också en gestaltning av skrivvåndan. Den är fragmentarisk, innehåller dikter och först i den senare delen av boken kommer det fram hur eländig hennes uppväxt verkligen var med en alkoholiserad mor och en frånvarande far. Oksana Vasiakina är uppvuxen i Sibirien och en stor del av romanens behållning är partierna därifrån. Romanen publicerades första gången 2021 och kom i svensk översättning 2024.
Det var mina tre böcker på temat. Östeuropa är ett stort spännande område som jag har läst alltför lite ifrån. Nu är jag spänd på vilka tips jag kan få från de andra bokbloggarna. Dem hittar du på bloggen Mina skrivna ord.
I juli besökte jag Fårö och upplevde inte bara Fårös fantastiska natur utan också Bergmancenter där det finns ett museum om Ingmar Bergman (1918-2007) och hans verk. I utställningen kan man bland annat se filmaffischer, Oscarstatyetter, bilder från filminspelningar och Ingmar Bergmans arbetsböcker. Där finns också ett litet bibliotek.
I den lilla museibutiken köpte jag Boken om U – Ulla Isaksson: ett liv, ett författarskap, en farmor av Malin Isaksson. Ulla Isaksson (1916-2000) skrev manus till Ingmar Bergmans film Jungfrukällan från 1960 och filmen Nära livet från 1958 är en filmatisering av Ulla Isakssons novell Det vänliga, värdiga från 1954. Fler av hennes romaner är filmatiserade av andra regissörer.
Någon befinner sig plötsligt i en skog och ropar efter Anna. Vi vet inte vem denne någon är, men efterhand har vi förstått att denne någon är en man. Han verkar inte vara gammal och så småningom förstår han att han befinner sig i en annan mans kropp. Just att jag som läsare inte visste något om vem denne man var är den här bokens stora problem. De sju morden på Evelyn Hardcastle är en imponerande konstruktion. Det är en pusseldeckare skriven på ett mycket ovanligt sätt. Men eftersom jag inte hade fått något att hänga upp mitt intresse på när det gäller huvudpersonen, som också är berättare, tyckte jag att den var mycket tråkig. Mordgåtan i sig räckte inte för att jag skulle bli intresserad. Inte för en så pass omfångsrik bok.
Jag lägger in en brasklapp här. Det var äckligt varmt när jag läste boken. Då sover jag illa dåligt och min hjärna är inte helt ung. Det är många personer i berättelsen och de introducerades snabbt så jag hade svårt att hålla reda på dem. Som tur är finns personlistor i början av boken. Men den var ändå besvärlig att läsa för mig och inte det minsta underhållande. Kanske är det bara jag. Boken har ju fått priser och är en bestseller. Men jag behöver något att hänga upp mitt intresse på och det fanns inte här. Författaren skriver att han alltid har varit fascinerad av Agatha Christies böcker. Men de är aldrig så här långa, och oftast finns något att ta fasta på som personerna Miss Marple och Hercule Poirot och de andra romanpersonerna är kanske ofta schabloner, men de finns i någon slags verklighet.
Men en roman måste inte handla om den verkliga världen för att jag ska läsa den med behållning. Det är faktiskt inte där skon klämmer. Jag har till exempel läst både IshigurosBegravd jätte och Susanna ClarkesPiranesi och de gav mig mycket fina läsupplevelser. Men de författarna verkar i en annan division förstås.
De sju morden på Evelyn Hardcastle av Stuart Turton, Modernista 2020. Översättning: Ragnar Strömberg.
Olive Kitteridge bor med sin man i en liten kuststad i Maine. Hon är före detta lärare och hennes man är apotekare. De är motsatta personligheter. Han är vänlig och vill att alla ska ha det bra. Hon är kantig och besk i sina kommentarer, faktiskt en människa som en del andra kan vara rädda för. Boken är upplagd nästan som en sammanhållen samling noveller. I många av dem är Olive Kitterigde inte med, eller annars får vi veta hur hon ter sig genom andra människors ögon.
Berättelserna skildrar olika tidpunkter och händelser under hennes och de andra människornas liv, men sammantaget blir de en berättelse om Olive Kitteridge. Hon är alltså en besvärlig människa som ofta blir arg och känner sig förorättad fast andra och jag som läsare tycker att det är obefogat. Men när jag har läst färdigt boken tycker jag om henne med alla hennes fel och brister. Hon skulle vara ganska svår att umgås med, men hon vill väl. Hon har ett gott hjärta, men hur hon fungerar förstör lätt hennes relationer. Samtidigt som läsaren får lära känna Olive Kitteridge genom berättelserna får vi också lära känna en del människor i hennes närhet. Elizabeth Strout är bra på att skildra mänskliga relationer och hon gör det på ett sätt som framstår som mycket medkännande. Det känns verkligt. Boken rekommenderas.
Olive Kitteridge av Elizabeth Strout, Forum 2015. Översättning: Ulla Danielsson. Romanen publicerades första gången 2008 med samma titel.
Nu sätter Robert som har bloggen Mina skrivna ord igång med tisdagstrion igen. Roligt, men det kom lite hastigt på för mig så jag skriver inte mycket om varje bok, men titlarna är länkar till min inlägg om böckerna. Som ni ser har jag koncentrerat mig på tigrar.
Månadens författare i novelltolvan är Johanna Holmström, en finlandssvensk författare av noveller och romaner. Det är en spännande ny bekantskap för mig och jag har lånat hennes roman Själarnas ö som jag läser just nu. Gula gardiner är den första novellen i hennes samling Handbok i klardrömmar. Den handlar om en ung kvinna, hemmafru och gravid och hennes tankar om sitt äktenskap. Jag skulle säga att den handlar om att sitta fast, att hamna i ett sammanhang där självförtroendet blir mindre och mindre.
Det händer ibland. Det där. Att han vill när hon inte vill eller att hon vill när han inte vill. Eller att han inte vill att hon vill när hon vill utan att hon vill när han vill. Hon vill för tidigt och då vill han inte men när han vill är det redan för sent. Vad är det egentligen hon vill? Eller han? Vill han att hon ska vilja eller att hon inte ska vilja? Eller att hon inte ska vilja vilja, men vilja ändå? Ibland sker det utan förvarning. En snabb stöt bara, några till och allting är redan fullbordat innan hon hinner så mycket som vilja. Ibland sover hon när han vill. Hon har vaknat av hans vilja och sedan kanske vaknat till att vilja eller så inte velat vakna alls. Hon vet inte vilket som är mera förolämpande, det att hon inte ens vill vakna eller det att hans vilja väcker henne. I varje fall är det hon som torkar upp spillet sedan. Stryker de ledsna axlarna och det mjukblonda håret. Säger förlåt. … (Sid. 13-14)
Gula gardiner – novell av Johanna Holmström ur samlingen Handbok i klardrömmar, Bonniers 2022.
Det röda fältet är en grym och våldsam berättelse som utspelas i författaren Mo Yans hemtrakt, Gaomi nordöstra socken, under 1920- och 1930talet. Det var en våldsam och blodig tid med rövare, krigsherrar, rivalitet mellan nationalister och kommunister och japansk invasion. Berättelsen är bygg kring en familj som äger ett destilleri för durrabränvin. Det är barnbarnet som berättar om sin farmor, hennes älskare och om sin mor och far.
Berättelsen är så full av våld och grymhet att jag kände mig överväldigad när jag läste. Den är så fjärran från min lugna tillvaro och människorna är med om så mycket som jag knappt kunde föreställa mig även om jag teoretiskt sett vet en del om vad som hände i Kina och vad det kinesiska folket fick utstå på den här tiden. Författaren hoppar också fram och tillbaka i tiden. Det kan vara lite besvärligt att hålla reda på vem som är vem. Romanen är alltså inte skriven som en rak, spännande historia och det är mycket text. Helt enkelt är Det röda fältet inte helt lätt att läsa, men det är sannerligen mödan värt att göra det. Man får inblick i en kaotisk tid i ett land med en helt annan kultur. Gamla föreställningar och sedvänjor finns kvar. Till exempel har berättarens farmor små lotusfötter som lindades och deformerades när hon var liten, och männen älskar dem och blir eggade av dessa små fötter som har kommit till genom barnmisshandel.
Men det är inte bara att man får inblick i en annan kultur och Kinas historia som gör att jag tycker att romanen är läsvärd. Den är en myllrande väv av händelser, hat, kärlek och krig och våld och svält och elände. Och allt detta sker i en trakt där man odlar durra, där floden flyter fram och torka och regntid avlöser varandra. Naturen och omgivningarna har stor betydelse i berättelsen. Det röda fältet är ett fält av durra och plantorna växer sig höga. Där kan man gömma sig vid fientliga angrepp, men också för kärleksmöten.
Det röda fältet av Mo Yan, Tranan 2012. Översättning: Anna Gustafsson Chen. Romanen publicerades första gången 1987 (Hong gaoliang jiazu) och kom i svensk översättning 1997. Översättningen reviderades och en ny upplaga kom 2012.
Om Mo Yan på Wikipedia. Mo Yan tilldelades Nobelpriset i Litteratur 2012.
Mösstanten 