Det här året när Asien är ett prioriterat område i min läsning vill jag gärna läsa dikter av Rabindranath Tagore (1861-1941) från Indien. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1913 som den första författaren som inte kom från Europa. Jag har läst dikter av honom tidigare, men då läste jag på kvällarna eftersom jag arbetade. Kanske får jag ut mer av hans verk nu.
Dikterna i den här boken är översatta från engelska och så verkar det vara med allting av Tagore på svenska. Tagore skrev på bengali och jag tror att det mesta är tolkat eller översatt till engelska av andra, men det finns exempel på att Tagore själv förde över text till engelska. Han skrev poesi, romaner, noveller, dramatik och även facklitteratur. Dessutom var han bildkonstnär och kompositör.
Pizzeria Roma handlar om Magnus, en svetsare i sextioårsåldern. Han har arbetat hela sitt liv och aldrig varit sjukskriven. Men arbetet har slitit på hans kropp och nu har han en sådan värk att han inte kan stå ut, och hans kropp kan inte längre fungera så som den måste för att klara jobbet. Så han går till doktorn och där får han veta att han har en svår arbetsskada och att det behövs operation.
Det är förutsättningen för den här berättelsen, men där finns så mycket mer. Magnus har varit stolt över sitt arbete, noggrann och pålitlig, och nu kan han inte arbeta. Han är en man som fixar saker och som håller ordning och reda och som är van vid att vara igång. Men vad ska han nu göra av sina dagar? Han bor i glesbygd i ett hus en bit från byn. Han tycker om att vara i naturen och fiska och så har han sina vänner som brukar ses på Pizzeria Roma i byn.
Det verkar kanske som om den här romanen är en grå och tråkig arbetarskildring, men det är den inte alls. Den är intressant och rörande, den innehåller mycket mänsklighet och den är spännande att läsa. Jag vill hela tiden vidare. Porträttet av Magnus är mångfacetterat. Samtidigt som han är en pålitlig man är han det inte när det gäller att berätta om sina svårigheter. Han har svårt att tala klarspråk om sin skada och han har svårt med kommunikationen med sin dotter, men man förstår så väl varför. Det känns inte påklistrat. Han framstår som en människa som finns i verkligheten. Hans liv känns också realistiskt och samvaron med kompisarna känns inte som påhitt. Visserligen har jag aldrig varit på Pizzeria Roma och jag har aldrig träffat de här människorna och naturligtvis kan jag inte veta säkert om författaren har träffat rätt i skildringen av dem, men det känns så när jag läser. I romanen finns också en fin skildring av vänskapen mellan Magnus och vännen Kenneth. De har varit vänner sedan de var barn.
Pizzeria Roma av Elin Persson, Wahlström & Widstrand 2025.
En man reser iväg för att samla insekter. Han är lärare och hängiven insektssamlare på fritiden. Han kommer till ett sandigt område vid kusten för det är insekter som lever i sanden som han är intresserad av just nu. Han går över sanddynerna och kommer till en by. Där är sand, sand och åter sand. Det börjar kvällas och mannen frågar efter nattkvarter.
Så börjar Kobo Abes roman Kvinnan i sanden, en mycket spännande roman, nästan som en thriller. Jag har läst andra böcker där handlingen går ut på att någon kommer till en liten stad eller by och gradvis upptäcker att det är en konstig och farlig plats. Det är kanske inte ett sällsynt tema i litteraturen, men här är det använt av en mästare. I romanen finns inte bara den ytliga handlingen. Det är så mycket mer. Det blir ett ödesdrama och som läsare får man många tankar som rör människans plats i naturen, våra egensinniga vanor, fångar av olika slag, mäns behandling av kvinnor och hur svåra situationer kan orsaka handlingar mot andra människor som vi kanske inte hade utfört i en mer välordnad tillvaro. Fast hur mannen är i sitt vanliga liv vet jag inte som läsare. Jag kan inte tycka om honom och det är ett plus i romanen. Han blir ingen hjälte som man helhjärtat önskar gott. Man kan också se berättelsen som en naturens hämnd. Som en liten insekt sitter han fast i sin grop. Som myrlejonets byte, kanske, denne man som fångar insekter och dödar dem och sparar dem och nålar fast dem.
Kvinnan i sanden är ingen realistisk roman, men så bra skriven att under läsningen tror jag nästan på berättelsen och accepterar alltihop. Den är en fantasiskapelse väl förankrad i sanden, fast i sand är det nog svårt att förankra något. Sanden yr, den blåser iväg, den rinner nerför sluttningarna och ibland rasar den i stora sjok. Så i romanen kan man också hitta temat människans osäkra tillvaro. Allting flyter. Det är sand överallt, och just det är skildrat så att man nästan känner sanden i munnen och ögonen. Människans kamp mot naturen; det är inte givet att människan vinner.
Kvinnan i sanden av Kobo Abe, Norstedts 2015. Översättning: Irmelin Fritzell och Keiko Kockum. Romanen publicerades första gången 1962 (Suna no onna) och kom i svensk översättning första gången 1981.
Nattflyg av Antoine de Saint-Exupéry utspelas i Argentina när kommersiell flygning just hade startat. Den handlar om en pilot som flyger post och företaget han flyger för har just startat nattflygningar, vilket var farligt i flygningens ungdom eftersom de inte hade den navigations- och kommunikationsutrustning som dagens flygplan har. Jag minns det som en poetisk och gripande roman. Den publicerades första gången 1931 (Vol de nuit) och kom i svensk översättning 1933 (Nattflygning). Det finns en senare utgåva på svenska men med samma översättning. Modernista planerar en nyutgivning nästa år. Om det blir den gamla översättningen vet jag inte. På 1930-talet var ju flygplan och flygning en stor och ofta glamourös företeelse. De berömda piloterna var kändisar. Det finns en parfym från 1930-talet med samma namn som Antoine de Saint-Exupérys roman, Vol de Nuit (1933) från parfymhuset Guerlain. Den finns att köpa än idag som Eau de Toilette, men man får räkna med att den versionen skiljer sig mycket från ursprunget.
Aerodynamiska tal av Lotta Lotass är en samling texter som grundar sig på flygningens historia från 1903-1947. Boken innehåller inte essäer, snarare prosadikt. Grunden är fakta och historien men författarens skapande fantasi har gjort texterna till något alldeles eget. De är mycket konkreta och ofta tekniska, ibland stolpiga, men verkligheten i dem flyter ut i naturbilder, drömmar och omkomna piloter som talar till oss efter döden. Vad blir kontentan av detta? Känsla, ljus, mycket ljus – och mörker. Lidande som pionjärerna utsätter sig för genom sina beslut. Jag tänker att världen behöver dessa människor som jag skulle kalla dumdristiga, som utför handlingar som jag aldrig skulle våga mig på. Och delvis blir det roligt också. Aerodynamiska tal publicerades 2001.
Airframe av Michael Crichton har jag inte läst, men jag har haft den i Hett i hyllan. Airframe, eller med svensk titel Flight 545 från Hongkong handlar om ett plan som är på väg från Hongkong till Denver och en halvtimme från den Kaliforniska kusten kommer ett nödrop från piloten. Romanen ska handla om undersökningen efter olyckan för att utröna vad den berodde på. Romanen har fått blandad kritik. Pappfigurer och alltför mycket teknik är kritiska synpunkter som jag har sett som hastigast, men jag är nog lite sugen på att läsa den i alla fall. Jag tror att det blir i svensk översättning i så fall, fast då måste jag fjärrlåna den förstås. Hm. Det krävs nog lite tid för att läsa den på engelska eftersom jag räknar med att behöva slå upp många tekniska termer. Vi får väl se hur det blir. Airframe publicerades första gången 1996 och kom i svensk översättning 1998.
Det var mina böcker om flygning. Fler tips hittar du på bloggen Mina skrivna ord.
Det är trevligt att tänka framåt och fundera på vad man vill läsa i sommar och det är naturligtvis massor som jag vill läsa, som vanligt mer än vad jag förmår. Men jag tycker ändå att det känns bra att välja ut några böcker som jag absolut vill läsa då.
Tess of the D’Urbervilles av Thomas Hardy tillhör de lite mer ambitiösa projekten. Det är en bok som jag läser i då och då, mellan andra böcker. Det har faktiskt fungerat bra trots de långa uppehållen mellan läsningarna. Nu har jag läst mer än halva boken och det känns som om det börjar bli dags att läsa den till slut, så det vill jag göra i sommar.
Fast jag inte läser så mycket spänningslitteratur vill jag ändå läsa minst en deckare på sommaren. Eftersom jag satsar extra på att läsa litteratur från Asien det här året tänker jag läsa Tokyo Express av Seicho Matsumoto.
Här är ytterligare tre böcker som jag vill läsa. Män och kvinnor av Lena Andersson och En annan doktor Glas av Malin Lindroth köar jag för på biblioteket och de lär trilla in nu i sommar. Jag ser mycket fram emot att läsa dem.
En deckare till vill jag läsa, De sju morden på Evelyn Hardcastle av Stuart Turton. Den är antagligen lite mer lättläst än Tokyo Express eftersom jag tänker läsa den i svensk översättning. Den ska vara mycket spännande.
Fem böcker alltså som kommer att bli lästa i sommar – plus en hel del till, hyllvärmare, säkert något av mina två prioriterade författare Ellen Mattson och Tony Samuelsson. Och något mer asiatiskt kommer det säkert också att bli.
Sommaren är härlig. Man är ute mer än under de andra årstiderna, det är grönt och ljust på morgnar och kvällar, och fast sommaren lockar med utomhusaktiviteter brukar den ändå vara en bra läsperiod för mig.
Chimamanda Ngozi Adichies nya roman Drömräkning handlar om kvinnor och män och kärlek och kvinnornas längtan och drömmar utifrån fyra västafrikanska kvinnors erfarenheter. Det är tre välbeställda kvinnor, Chiamaka som är reseskildrare med familjepengar bakom sig, Zikora som är en framgångsrik advokat, Omelogor som är finanskvinna, och så Chiamakas hushållerska Kadiatou.
Romanen handlar om liv både i Nigeria och i USA, men de rika Nigerianska kvinnorna reser också till europeiska länder och andra länder i världen. Kärleksförhållandena håller inte och mycket av ansvaret för det läggs på männen. Det finns många män i den här romanen som tänker mest på sig själva, både nigerianska och västerländska. Fast vad de gör och hur skiljer sig mellan de olika kulturerna. Romanen är starkt feministisk och bilden blir en värld där männen härskar men där några kvinnor kan skaffa sig utrymme och vara självständiga. De flesta porträtten av män är negativa, men det basuneras inte ut, det ingår som en del av berättelsen och kvinnorna är inte heller felfria. Deras förhållande till kärlek skiljer sig åt. Omelogor är cyniskt och tar för sig men också hon kan bli deprimerad. Chiamaka drömmer om det perfekta förhållandet där de två älskande förstår varandra helt och fullt.
Det är en rik text jag läser. Ibland känns den lite tillrättalagd, en konstruktion. Men där finns djup. Där finns rasism och kulturkrockar och en dröm om ett bättre liv i USA. Där finns kvinnornas förhållande till sina föräldrar. Längtan efter att få barn och trycket från familjen att gifta sig och få barn. Tjatet från släktingar. Mödrars åsikt om vad en bra man är. Jakten efter pengar, korruptionen i Nigeria, som är ingående och detaljrikt skildrad och så omfattande att man nästan inte tror att det är sant. Fast det är det nog. Det är stor rättsosäkerhet i Nigeria. Mäktiga män pekar med hela handen och det blir som de vill. Ingen kan tro att Omelogor har gjort karriär och blivit rik på grund av sin egen förmåga. Hon måste ha gått sängvägen sägs det och skvallras det. I romanen finns också en mäktig västerländsk man som betraktar hotellstäderskor som lägre stående varelser och begår svåra övergrepp.
Samtidigt som allt detta finns i berättelsen är den stundvis nästan vacker. Delvis är den också mycket spännande och drabbande, men en stor del av romanen är lugn, lite eftertänksam, berättande och resonerande. Det kan kännas lite långt. Kanske hade texten kunnat skäras ner lite grand, men jag är osäker på det. När jag har läst romanen till slutet känns det som om allt i texten behövs.
Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie, Bonniers 2025. Översättning: Niclas Nilsson.
Den här boken köpte jag på bokrean förra året, men har jag läst den? Nej det har jag inte gjort. Ändå vill jag så gärna läsa Landet som icke är av Christa Wolf (1929-2011). Romanen skildrar ett fiktivt möte mellan de två tyska poeterna Heinrich von Kleist (1777-1811) och Karoline von Günderrode (1780-1806). Inga långa liv alltså, och tydligen begick båda dessa poeter självmord.
Att jag inte har läst Christa Wolfs roman beror antagligen på att jag äger den och inte behöver passa någon lånetid på biblioteket – och så kommer så mycket emellan. Kanske är enda möjligheten att jag tar med den bland mina tolv hyllvärmare?
Landet som icke är av Christa Wolf, Lind&Co 2022. Översättning: Margareta Holmqvist. Förord: Martin Lagerholm. Romanen publicerades första gången 1979 (Kein Ort. Nirgends) och kom i svensk översättning första gången 1982.
Oskuldens minut är den sjunde och sista boken i Sara Lidmans Jernbanesvit. Det var länge sedan jag läste de övriga så när jag skriver att den här sista inte verkar byggd riktigt på samma vis som de övriga så kan jag ha fel. Jag minns de tidigare som mer sammanhängande historier. Oskuldens minut är en löst sammansatt roman. Den består av berättelser om olika personer i byn Ecksträsk på 1920-talet. Vissa återkommer flera gånger.
Jag har försökt läsa den här boken en gång tidigare, men gav upp mitt i. Orsaken till att jag inte läste den till slut förra gången var att personerna dök upp i boken som om jag redan visste vilka de var och deras inbördes förhållanden. Jag mindes så lite av de tidigare sex romanerna. Nu bestämde jag mig för att strunta i det. Jag googlade lite för att förbereda mig, men i stort sett kom personerna till mig som förra gången. Det visade sig att jag mycket väl kunde läsa boken ändå och få mycket ut av den. När jag accepterade förutsättningarna fick jag en samling historier om de här människorna, om mer eller mindre svåra familjeförhållanden, om skuldsättning, om kärlek och död.
Språket är fantastiskt. Starkt och närvarande. Vissa av historierna är mycket drabbande. Personerna framstår som människor med egenheter och brister. Jag är glad att jag ändå la in den här romanen som en av årets hyllvärmare. Sara Lidman var en kraftfull berättare. Hon är kritisk till att bönderna fick så dåligt betalt för sin skogsmark och att de som köpte berikade sig storligen på deras bekostnad. Men inget är enkelt och rätlinjigt och programmatiskt i den här romanen. Berättelserna känns som en del av den verklighet som har varit.
Barndomens kalla nätter av Tezer Özlü (1943-1986). Hon var en turkisk författare och Barndomens kalla nätter handlar både om hennes barndom och delar av hennes liv som vuxen. Hon bodde först i mindre städer i Turkiet och flyttade vid tio års ålder till Istanbul där hon var elev på en Österrikisk skola för flickor. Berättelsen är inte kronologiskt upplagd utan glimtar från olika tider i författarens liv blandas. Det handlar alltså om minnen och det finns stark närvaro i texten och mycket kropp. Den handlar också om övergrepp på mentalsjukhus. Barndomens kalla nätter är den första roman av Tezer Öslu som är översatt till svenska (1924)
Ankomstens gåta av V.S. Naipaul (1932-2018) handlar också om minnen. Det är en självbiografisk berättelse om en yngling som kommer från Trinidad till England för att studera, om hans utveckling och om förhållandet mellan det främmande landet och honom. Den unge är av indisk släkt. Han studerar, han börjar skriva och så småningom bosätter han sig i Wiltshire, inte så långt från Stonehenge. Han hyr en stuga som tillhör ett stort gods. Där skriver han och tar långa promenader i omgivningarna. Ankomstens gåta publicerades första gången 1987 (The Enigma of Arrival) och kom i svensk översättning samma år.
Gå, gick gått av Jenny Erpenbeck. Gå, gick gått kan man tycka är en lite egendomlig titel, men när man läser Jenny Erpenbecks roman förstår man. Det är naturligtvis gehen, ging, gegangen och det hänsyftar på undervisning i tyska för invandrare. Romanen handlar om Richard, en nyligen pensionerad tysk professor i Berlin, och där ockuperar en grupp unga asylsökande Oranienplatz. Richard tar kontakt med dem. Han vill intervjua dem och skriva om dem. Ett projekt att arbeta med nu när han har blivit pensionär. På tyska kom romanen 2015 (Gehen, ging, gegangen) Och i svensk översättning 2017.
Om du är nyfiken på fler böcker av utomnordiska författare kan du gå till bloggen Mina skrivna ord.
Det kom just två nya böcker till bokhyllan, böcker som inte alls är nya, men nya hemma hos oss.
Svartvita bilder och andra noveller av Bodil Malmsten (1944-2016) ville jag ha därför att det är så bra och praktiskt att äga en novellsamling istället för att låna den på biblioteket. Äger man den själv kan man läsa en novell i taget om man vill och det vill jag gärna. Den här boken innehåller två novellsamlingar av Bodil Malmsten, Svartvita bilder från 1988 och Undergångarens sånger som kom 1998. Några fler novellsamlingar av Bodil Malmsten kan jag inte hitta, men som vi vet finns det gott om kortare texter i hennes loggböcker.
Svartvita bilder & andra noveller av Bodil Malmsten, Modernista 2019.
Down and Out in Paris and London av George Orwell (1903-1950) publicerades första gången 1933. Den är självbiografisk och handlar om hans fattiga år i Paris i slutet av 1920-talet och i England då han begav sig ut på luffen som research för att kunna skriva bokens brittiska del. Down and Out in Paris and London är hans debutbok. Den kom i svensk översättning 1973 och i en nyöversättning 2023.
Down and Out in Paris and London av George Orwell, Penguin Classics 2020.
Mösstanten 