Kungsgatan av Ivar Lo-Johansson

~ Mösstanten ~ 9 kommentarer

Adrian är bondpojke från Sörmland. När han är tonåring träffar han statarflickan Marta. Hon är inget lämpligt parti anser hans föräldrar. Men båda ungdomarna vill till staden och staden är Stockholm. Marta ger sig iväg först. Hon försvinner från bygden, men Adrian kan ändå inte låta bli att tänka på henne. Det är meningen att han ska ta över den lilla gården, men det vill han inte. Så småningom reser han också till Stockholm för att skapa sig en framtid där.

Det är år 1926 och Kungsgatan dekoreras för prinsessbröllop. Men för Adrian och Marta väntar en helt annan tillvaro. Klyftan mellan rika och fattiga är stor. Arbetare får slita, och kommer man från landet och inget vet om staden och till och med har svårt att hitta är tillvaron inte lätt. Adrian blir arbetare medan Marta blir prostituerad och Kungsgatan är stråket där de hittar sina kunder.

Berättelsen rör sig kring Adrian och Marta som tar sig fram i staden på var sitt håll. Men den är också en bredare berättelse om migrationen till staden. En stor del av Stockholmarna kom utifrån och antagligen hade de flesta av dem betraktats som dumma bondlurkar från början. Det gällde att passa in. Att lära sig reglerna. Ivar Lo-Johansson har flera gånger skrivit om hur underlägsna människor från landsbygden kunde känna sig i Stockholm. Marta har den fördelen att hon är vacker. Men det finns många som vill utnyttja en ung vacker flicka. Prostitutionen är vida utbredd och i romanen utnyttjas prostituerade av såväl män med högre ställning som av arbetare. Också av Adrian. Könssjukdomar grasserar och sprids vitt och brett.

Romanen Kungsgatan kom 1935 och kritiken var stark just för att författaren hade skrivit så öppet om prostitutionen. Ivar Lo visste vad det handlade om. Han hade själv drabbats av syfilis i sin ungdom och genomgått den långa och påfrestande behandlingen mot sjukdomen. Effektiv behandling kom först mycket senare och många människor dog. I romanen får vi följa både Adrian och Marta och vi får inblick i många miljöer – landsbygden, postverket, byggarbetsplatser, arbetarhem, hyresrum, politiska möten och caféer där försupna bohemer sitter och läser upp vers. Intressant är också Adrians stora avstånd till sina föräldrar. Han har inte mycket gemensamt med dem. Han kommer ut i världen och får andra vyer och kunskaper och han verkar heller inte ha särskilt stor känsla för att de kan behöva hjälp. Författaren skildrar Adrian med fel och brister. Han skildrar också Marta i stora partier av romanen, men han berättar mer inifrån Adrian än inifrån Marta och jag kan tänka mig att en hel del av berättelsen om Adrian bygger på hans egna erfarenheter.

Kungsgatan av Ivar Lo-Johansson Bonniers 1985.

Ivar Lo-Johansson (1901-1990) är en av Sveriges stora arbetarförfattare. Hans far var torpare och hade varit statardräng i sin ungdom. Ivar Lo-Johansson är mest känd för sina böcker om och sin kamp mot statarsystemet på de stora godsen. Jag har läst en hel del böcker av honom, men Kungsgatan är den första under min bloggtid.

Hett i hyllan #300 – Flygsmeden

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Det här lilla, lilla häftet har jag haft länge. Men har jag läst det? Nej faktiskt inte fast det inte kan ta särskilt lång tid.

Detta står skrivet om boken på sista sidan:

Flygsmeden publicerades första gången som en ”folksägen från Södermanland” i” Illustrerad tidning” mars-april 1862. Den föregavs vara inlämnad till tidningen av ”en gammal sagoberättare vid namn Acharius” bakom vilken signatur emellertid dolde sig arkitekturprofessorn, akademidirektören, konstnären och diktaren Fredrik Wilhelm Scholander.

Flygsmeden publicerades sedan 1885 i Scholanders sagobok. Det är en Ikarossaga så vi kan räkna med att smedens flygtur inte slutar alldeles lyckligt.

Flygsmeden – en folksaga berättad i vers och bilder av F. W. Scholander, Allhem 1967.

Fredrik Wilhelm Scholander (1816-1881)

Vuxna människor av Marie Aubert

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Ida reser till sommarhuset vid kusten för att fira sin mammas 65-årsdag. Där finns också hennes syster med sambo och bonusdotter. Ida är arktitekt och barnlös och hon har aldrig haft ett kärleksförhållande som har varat. Nu har hon kommit till den ålder när det börjar bli för sent att skaffa barn.

När man läser Vuxna människor märker man ganska snart att det är något som är fundamentalt fel i Idas familj. Det kan vara bara Ida det beror på, men jag misstänker att det finns mycket mer bakom. Jag kan förstå att hon kan känna sig missgynnad gentemot sin syster. Att aldrig få till det och bilda familj fast man vill måste vara svårt. Och den alltför vanliga dynamiken mellan människor, att ensamstående barnlösa kvinnor är mindre värda än de som har familj, den finns ju fortfarande här i vårt moderna samhälle, medvetet eller omedvetet.

Men Ida manipulerar hela tiden. Hon bryr sig inte om de andra i familjen, deras känslor, att de ska ha det bra. Hon utgår bara från sig själv, hon vill ha, hon vill ta. Det snörper åt i en när man läser och det känns som om en katastrof lurar någonstans.

Vuxna människor är en kort och tät roman. Allt överflödigt, som inte skulle vara överflödigt i en annan roman, är borttaget. Eller annars fanns det aldrig där. Det blir mycket effektivt. Man sitter med en illavarslande förväntan i kroppen och läser. Det är bra gjort, och jag vill gärna läsa mer av Marie Aubert. Den enda kritik jag kan ha är att människorna himlar med ögonen hela tiden. Jag undrar varför författaren har uttryckt sig på det viset? Romanen verkar annars mycket medvetet skriven. Rekommenderas.

Vuxna människor av Marie Aubert, Wahlström & Widstrand 2020. Översättning: Cilla Naumann.
Romanen publicerades första gången 2019 (Voksne Menneske).

Tisdagstrion – Sommar och värme

~ Mösstanten ~ 22 kommentarer

Halva kungariket av Per Wästberg läste jag för länge sedan. Jag kommer ihåg att jag blev förvånad över hur författaren kunde minnas så bra hur det var i Stockholm på 1950-talet. Sedan upptäckte jag att boken publicerades första gången 1955. Inte så konstigt alltså. Romanen är enligt förlaget ”en romantiskt ironisk pikaresk om två unga älskande på upptäcktsfärd i ett somrigt Stockholm med omgivning”. Den handlar om den unge Felix som får pengar av sin far för att klara sig under sommarmånaderna i Stockholm och så träffar han Helena och kärlek uppstår. En mycket somrig roman.

Varför vara lycklig när du kan vara normal? av Jeanette Winterson är ingen somrig bok, men omslagsbilden stämmer med tanke på dagens tema. Romanen är självbiografisk. Jeanette Winterson var adoptivbarn och växte upp i en industristad i norra England i en fattig familj. Många, många där var fattiga, skriver hon. Hennes adoptivmor var en tyrann, strängt religiös och mycket svartsynt. Hon hade två uppsättningar löständer och en revolver i köksskåpet. När flickan skulle straffas beordrade hon henne att gå ut och låste sedan dörren så att hon måste sitta utanför huset hela natten. En svår uppväxt, alltså.
Boken publicerades första gången 2011 (Why Be Happy When You Could Be Normal?) och kom i svensk översättning 2012.

De små hästarna i Tarquinia av Marguerite Duras (1914-1996) handlar om några vänner som tillbringar sin semester i en liten ort i Italien. Det är hett, fruktansvärt hett, det finns inte så mycket att göra. De dricker Campari, de pratar, de spelar boule och badar och de talar om att resa någon annanstans, varför inte till Tarquinia för att se de små etruskiska hästarna? Men de kommer aldrig iväg. Deras dagar är loja och stillastående. Inte ens otrohet orsakar någon dramatik.
Romanen publicerades första gången 1953 (Les petits chevaux de Tarquinia) och kom första gången i svensk översättning 1963.

Då hoppas jag på sommar och lagom varmt framöver och om du vill ha tips på fler böcker på dagens tema kan du gå till bloggen Mina skrivna ord.

Nytt i bokhyllan

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

När jag först hörde talas om den här boken trodde jag inte att det var sant. Det måste vara ett påhitt, tänkte jag. Men The Stasi Poetry Circle är alltså en faktabok med källor och index. Författaren har undersökt Stasiarkiv i fem års tid.

Tydligen var det så att Stasi fruktade att författare lade in subversiva meddelanden i sina verk och därför beslutade man att träna egna författare i kampen mot klassfienden. Boken handlar om hur en grupp soldater och gränsvakter samlades för möten en gång i månaden i en välbevakad militärlokal i Östberlin för att lära sig att skriva poesi.

Philip Oltermann är en tysk-brittisk journalist som för närvarande är chef för The Guardian´s Berlinkontor.

The Stasi Poetry Circle – The Creative Writing Class that Tried to Win the Cold War av Philip Oltermann, Faber 2022.

Hett i hyllan #299 – Hundra fristående kolumner

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Hundra fristående kolumner i Dagens nyheter av PC Jersild undrar jag om jag någonsin kommer att läsa. Det känns som om jag hellre borde ha läst dem när de förekom i pressen.

Från baksidestexten:
PC Jersild är en av Sveriges främsta opinionsbildare; både som romanförfattare och debattör har han väckt diskussion ända sedan sextiotalet. Sedan 1987 medverkar han också som fristående kolumnist i Dagens Nyheter. I denna bok har han samlat hundra av sina DN-kolumner, i vilka han med omisskännlig skärpa fördjupar och intensifierar diskussionen, prövar och omprövar idéer och tankar.

Kolumnerna handlar om inrikespolitik, världsfrågor, religion, genteknik, rätten till ett värdigt liv och till en värdig död, enligt baksidestexten och de ska vara skrivna med överraskande infallsvinklar och respektlös humor. Kanske bör jag inte avfärda boken rakt av utan istället prova ett par kolumner för att se vad de kan ge?

Hundra fristående kolumner i Dagens Nyheter av PC Jersild, Bonniers 2002.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Myten om den förstfödde av Tony Samuelsson

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Tony Samuelssons andra roman handlar om Bruno som på 1960-talet flyttar till Farsta med sin mor och far och sina två yngre syskon. Men Bruno är inte det äldsta barnet. Det äldsta levande barnet i familjen är han, men före honom föddes en bror alldeles för tidigt och han dog. Detta minne ligger i bakgrunden under Brunos uppväxt. Han känner som att han inte hör till, som om den förstfödde borde ha varit där istället och han plågar ibland sin mor med det minnet, som inte är hans eget, men ändå hans.

Bruno är en inåtvänd pojke som har svårt att få kamrater. Han är inte en av de populära och inte någon av de dominerande. Han har svårt att finna sig tillrätta. Samtidigt som han med tiden, när han blir äldre, kommer till att förakta sin skrytande far, vill han ändå så gärna duga. Tony Samuelsson skriver om Brunos liv bland kamrater och plågoandar där han växer upp i den nybyggda förorten bland mammor som är hemma och sköter familjen och en pappa som arbetar mycket, och som verkar ha en del ljusskygga affärer. Fadern vill vara mer framgångsrik än vad han är och han vill gärna att Bruno ska vara annorlunda, inte den spinkiga tysta pojke som han är.

Den här romanen har mycket att ge. Den handlar om livet i förorten och om människor som bor där. A-lagare, arbetare och tjänstemän, fäder som super till ibland, pojkar som far omkring i omgivningarna och ofta gör det förbjudna, ett delvis hårt liv ute på gårdar och i skogsområden. Så som det kanske kan ha varit. Tony Samuelsson flyttade själv med sin familj till Farsta år 1966 då han var fem år gammal.

Om jag ska jämföra den här romanen med Tony Samuelssons första, Seymor, griper Myten om den förstfödde mer tag i mig när jag läser. Seymor kändes mer distanserad. Myten om den förstfödde är kraftfullt och enklare skriven och jag blir lite överraskad alldeles på slutet. Ojdå, tänker jag. Var det så det var?

Myten om den förstfödde av Tony Samuelsson, Prisma 1990.
Romanen är första delen i Tony Samuelssons Farstatriolgi. De andra två delarna är Den harmynte trumpetaren och Gäst hos borgerligheten och jag vill gärna läsa också dem.

Tisdagstrion – Isländska författare

~ Mösstanten ~ 17 kommentarer

Något hände när jag publicerade mitt islandsinlägg förut. Det försvann, så det här får bli kort.

Salka Valka av Halldór Laxness från 1932 handlar om en fattig kvinna som kommer till en kustby på Island med sin dotter. Den rike köpmannen styr. Romanen är också filmatiserad.

Glasbruket av Arnaldur Indridason är enligt min åsikt en av hans bästa deckare. Den kom år 2000 på isländska och 2003 på svenska.

Ärr av Audur Ava Ólafsdóttir handlar om en man som reser till ett land där det har varit krig. Hans avsikt är att ta livet av sig och han vill göra det långt hemifrån så att hans dotter inte ska vara den som hittar honom. En inte så dyster bok som man kan frukta.

Fler tips på isländska böcker hittar du på bloggen Mina skrivna ord.

Dr H. A. Moynihan – Novell av Lucia Berlin

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Juni månads författare i Novelltolvan är Lucia Berlin. Det har jag inget emot. Jag tycker att hon är en strålande novellförfattare och jag har tidigare läst och skrivit om två andra noveller ur samlingen.

Lucia Berlins noveller berättas ofta i första person och så också i denna. Det är en flicka som berättar om sin morfar som är tandläkare. Han är alkoholiserad liksom flickans mamma, och hennes mormor, tror jag att det är, ligger sjuk och är nära döden. Det är ingen välbeställd tandläkare det handlar om även om flickan påstår att han är bäst i landet. Tydligen är han mycket skicklig i att tillverka löständer.

Flickan börjar sin berättelse så här:
Jag avskydde St. Joseph’s. Jag var livrädd för nunnorna och en het Texasförmiddag slog jag syster Cecilia och blev relegerad. Som straff fick jag jobba hela sommarlovet på morfars tandläkarmottagning. Jag visste att det verkliga skälet var att de inte ville att jag skulle leka med grannbarnen. Mexikaner och syrier. Inga negrer, men det var bara en tidsfråga, sa mamma.

Sedan fortsätter flickan att berätta om arbetet på morfaderns sunkiga tandläkarmottagning och novellen utvecklas till en rent grotesk historia, nästan skräckartad. Det är blod som rinner, kackerlackor i foajén och ett laboratorierum där farfadern tillverkar löständerna där smutsen ligger i tjocka lager. En berättelse som skakar om lite.

Tidigare har jag läst två noveller av Lucia Berlin, Angels tvättomat och Handbok för städerskor och nu när jag har läst även denna är jag ännu mer nöjd över att jag köpte den här samlingen.

Dr H. A Moynihan – novell av Lucia Berlin ur samlingen Handbok för städerskor, Natur & Kultur 2017. Redaktör: Stephen Emerson. Översättning: Niclas Hval. Förord: Klas Östergren.
Samlingen publicerades första gången 2015 (A Manual for Cleaning Women: Selected Stories) Men novellerna publicerades ursprungligen på 1970-, 80- och 90-talet.

Lucia Berlin (1936-2004) skrev noveller och hade en liten hängiven läsekrets. Hon försörjde sig på olika arbeten som till exempel städerska men senare i livet arbetade hon som gästförfattare på University of Colorado och fick sedan fortsatt anställning som lärare. Inte förrän flera år efter sin död slog hon igenom hos den breda publiken med samlingen Handbok för städerskor.