Det verkligt viktiga av Maria Hamberg

Det verkligt viktiga – minne, kropp, plats är en självbiografisk bok som består av 26 korta stycken som innehåller tankar, minnen och reflektioner om livet och samhället. Kroppen är en utgångspunkt, Maria Hambergs egen kropp som har drabbats av sjukdom och årens gång. Platsen är också viktig och rötterna bakåt i tiden. Maria Hamberg kommer från Norrgällsta, en by i Ångermanland, en trakt där hon har rötter bakåt i tiden med lantbruk och bagarstuga och tunnbrödsbak. En hel del av det gamla finns med, glimtar och minnen av hennes mormor och farmor.

Men Maria Hamberg stannar inte vid det. Lika viktig är tidens gång och alla förändringar som har skett med åren. Jordbruk blev olönsamt och lades ner. Hennes mor använde aldrig bagarstugan. Hon bakade tunnbröd i köket och fadern rev det oanvända uthuset. Som med alla minnes- och reflektionsböcker är det fragment vi får ta del av, fragment som kanske inte ens är sanna. Vad minns man? Vad har man fått berättat? Och vad har man gjort om i sitt minne? Vi läsare är hänvisade till det författaren minns och det författaren vill berätta. Men mig ger det som finns i den här boken en rik bild och en stark känsla för platsen och människorna, särskilt för kvinnorna.

Det verkligt viktiga är en lugn bok, vardaglig och eftertänksam, med fint språk. Jag tycker mycket om Maria Hambergs sätt att skriva. Orden hon väljer. Språkmelodin. Det betyder inte att texten är idyllisk. Det finns mycket som stör, och detta är inte menat som något negativt. Tvärtom. Författarens svåra sjukdom, faderns häftiga humörsvängningar och minnena från åren som industriarbetare i sydligare delar av landet, som är något helt annat än tillvaron på landsbygden i Ångermanland, ger djup och gör att jag uppfattar det författaren skildrar som verkligt liv. Jorden, kornet, grönsakerna, marken, platsen, gråa dagar och dålig ork. Fast Maria Hamberg skildrar många svårigheter är Det verkligt viktiga en bok som jag lätt läser igenom och som ger många bilder och tankar och en känsla av människans styrka.

Det verkligt viktiga – minne, kropp, plats av Maria Hamberg, Ordfront 2025.

Tidigare har jag skrivit om Maria Hambergs roman Allt under himmelens fäste.

Hett i hyllan #296 – England Made Me

Ännu en av våra många böcker av Graham Greene (1904-1991), England Made Me. Det är en tidig Graham Greene publicerad första gången 1935. Det var hans sjätte roman och den kom året efter It’s a Battlefield. Jag citerar baksidestexten:

Antony Farrant is back home after lying and cheating his way through one job after another in the Far East. When his adorning sister Kate sets him up with a role in Stockholm as bodyguard to her boss and lover, megalomaniac financier Krogh, Antony seems set on a path to redemption. But when he receives orders from Krogh that offend his own sense of decency, he begins to leak information to a down-at heel journalist …

En roman av Graham Greene som utspelas i Stockholm, den vore kanske spännande att läsa.

England Made Me av Graham Greene, Vintage Classics 2020.

Den smala lyckan av Hans Gunnarsson

Den smala lyckan är en novellfläta. Det innebär att det bästa är att läsa alla novellerna på en gång, ungefär som om man läste en roman. Den smala lyckan skulle till och med kunna kallas roman. Novellerna hör ihop. De handlar om ett gäng brevbärare och det som händer dem. Resor, kärlekar, vardagslivet på fritiden, sammankomster i en bokcirkel, nedskärningar på jobbet och annat. Efterhand får läsaren veta mer och mer samtidigt som brevbärarna kommer till att förstå varandra bättre.

Men inte förstår man andra människor helt och fullt. Hur kan man riktigt förstå vad som gör att en annan människa tar livet av sig? Vi läsare får glimtar ur dessa brevbärares liv. Det är inte mycket egentligen. Resten får vi fundera över. Det är det som är så bra med den här flätan. Den ger små fragment ur det vanliga livet som vanliga människor lever. Fast en så kallad vanlig människa är kanske inte så vanlig. Vad menar vi med vanlig?

Men jag uppskattar att den här boken handlar om brevbärare och inte om berömda arkitekter, kulturpersonligheter eller utslagna. Det är faktiskt inte jättevanligt att skönlitteratur handlar om vanligt folk. För mig känns det som om Hans Gunnarsson berättar något om vår tillvaro här i Sverige. Något som finns i verkligheten. Fast texten innehåller upprörande händelser är tonen sval. Resultatet blir en underhållande novellfläta med mycket allvar.

Den smala lyckan – en novellfläta av Hans Gunnarsson, Bonniers 2025.

Tisdagstrion – Skildringar av USA

Till dagens tisdagstrio har jag valt tre böcker som handlar om svunna tider men samtidigt är de högst relevanta idag, inte bara på grund av litterär kvalitet utan också genom vad de handlar om.

Den första är Sånt händer inte här av Sinclair Lewis (1885-1951) som kom 1935 (It can´t happen here). Då hade redan Hitler blivit rikskansler i Tyskland och etablerat en diktatur. I Siclair Lewis roman händer detsamma, fast i USA. Där får Demokraternas kandidat Berzelius ”Buzz” Windrip majoritet i valen och blir president. Vi känner igen en del av taktiken från ett modernare presidentval. Demagogi, lögner och stora löften till arbetare och medelklass. Alla ska få det bättre samtidigt som mer pengar ska satsas på det militära och skatterna ska sänkas. Presidenten får makt att stifta lagar utan medverkan av kongressen. Systemet med en dömande, en lagstiftande och en verkställande makt ersätts med presidentens diktatur. En fascistisk, korporativ stat skapas.
Romanen kom på svenska 1936 och 2017 kom en reviderad översättning.

Gilead av Marilynne Robinson handlar om en präst i en landsorshåla i USA år 1956. Eftersom kristen religion betyder mycket i USA och vissa kristna ledare stödjer den förändring som sker i landet nu tycker jag att den är högst relevant. Men när jag läste Gilead upplevde jag prästen John Ames som en ärlig man. Han är gammal och skriver nu ett brev till sin sjuårige son där han berättar om sitt liv och om släkten bakåt. Prästen Ames var säkert emot abort, vilken kristen präst var inte det år 1956? Men jag upplever ändå honom som en man med stor medkänsla med andra människor. Gilead är en mycket fin roman. Den publicerades första gången 2004 och kom 2007 i svensk översättning.

Gatan av Ann Petry (1908-1997) vill jag ha med här därför att det verkar som om den nuvarande administrationen i USA vill skriva om historien. Gatan är på sina håll i landet förbjuden på grund av att den handlar om rasism, sexövergrepp och fattigdom. Huvudperson är den ensamstående unga mamman Luthie Johnson. Berättelsen börjar med att hon kommer till en gata i Harlem i New York för att titta på en lägenhet. Genast, innan Luthie Johnson ens har sett lägenheten, känns miljön illavarslande. I bottenvåningen sitter en stor kvinna med onda ögon i fönstret och fastighetsskötaren verkar underlig och farlig. I trapphuset är det smutsigt och luktar illa. Och lägenheten är sunkig och mörk och liten, men vad ska Luthie Johnson göra? Hon har inte råd att hyra något dyrare.
Romanen publicerades första gången 1946 (The Street) och kom på svenska 1947. År 2022 publicerades en reviderad översättning.

Om du vill ha fler tips på litteratur om och från USA kan du gå till bloggen Mina skrivna ord.

Larven – Novell av Lydia Davis

Jag hittar en liten larv i min säng på morgonen. Det finns inget bra fönster att kasta ut honom genom och jag mosar eller dödar inte en levande varelse om jag inte måste. Jag kommer att göra mig omaket att bära den här tunna, svarta, hårlösa lilla larven nerför trappan och ut i trädgården.

Novelltolvan fortsätter och denna månad är Lydia Davis författaren som Ugglan & Boken tipsar om. Det är jag glad för eftersom jag aldrig har läst något av henne och när jag först såg hennes namn hos Ugglan & Boken trodde jag att jag aldrig hade hört talas om henne tidigare. Men när jag hade lånat novellsamlingen Samarbete med fluga på biblioteket visade sig det vara fel. Nu minns jag svagt att jag sett något om hennes noveller, och i synnerhet om en av hennes superkorta – två rader bara, titelnovellen Samarbete med fluga. Jag citerar hela den som ytterligare ett smakprov på hur Lydia Davis kan skriva:

Jag skrev det där ordet på papperet,
men han lade till apostrofen

Här, precis som i novellen Larven, som jag också har läst och som börjar med raderna som jag har citerat högst upp i det här inlägget, är flugan och larven inte en den utan en han. Det gör dem nästan förmänskligade och det gör slarvet hos författaren i larvnovellen nästan tragiskt. Men bara nästan. Man ler när man läser. Lite förvånat. Sedan stannar bilderna kvar. Jag ser den mörka trappan med all sitt damm och smuts, och den lilla, lilla larven som är där någonstans.

Dessa två noveller som är skrivna liksom bara konstaterande kan man sedan tänka länge på. Ur Larven kan man få tankar på sitt eget slarv, på fåfänga åtgärder, på om det är någon mening med att hjälpa en annan varelse, på larver man har fått i håret när man suttit under ett träd, på oönskade larver på ens plantor eller larver som äter upp våra kläder. Eller skillnaden mellan den lilla, lilla ynkliga och den jättelika allsmäktiga. Och så vidare.

Vad vi kan få ut av novellen Samarbete med fluga lämnar jag öppet. Märk väl att det inte betyder att jag tycker att vi inte kan hitta både det ena och det andra i den.

Larven- novell av Lydia Davis ur samlingen Samarbete med fluga och andra noveller, Sekwa 2012. Översättning: Erika Söderström/Kapish produktion.
Novellsamlingen publicerades första gången 2007 (Varieties of Disturbance: Stories).

Lycia Davis är en amerikansk författare och översättare från franska. Hon har skrivit noveller, romaner och essäer och band annat översatt Marcel Proust. Två av hennes novellsamlingar och en enstaka novell finns översatta till svenska.

Om Lydia Davis på svenska Wikipedia och på engelska.

Tunneln och andra berättelser av Friedrich Dürrenmatt

Tunneln och andra berättelser innehåller fyra noveller och Tunneln är den första och den räknas som en surrealistisk klassiker.. Den och novellerna Hunden och Huset handlar var och en om en människa som hamnar i mycket egendomliga situationer. De har alla en övernaturlig anstrykning, men författaren håller en saklig ton och ibland är det nästan som om det vore verkligt. Novellen Det välgödda korset skiljer sig från de tre andra. Den är en satir över Schweiz och landets historia.

Det är intressant att läsa något av denne författare som jag aldrig har bekantat mig med tidigare. Berättelserna är hållna i en ton som gör att jag inte rycks med, men undrar mycket över vad det hela ska utmynna i. På så sätt blir de ganska spännande. Ändå tror jag att man skulle kunna läsa dem flera gånger och kanske hitta nya saker i dem. Här är ett litet citat från titelnovellen:

Också i restaurangvagnen var allt som vanligt, fastän ingen plats var ledig och tunneln kunde ha väckt uppmärksamhet hos någon av resenärerna eller betjäningen som serverade wienerschnitzel och ris. Den unge mannen hittade tågmästaren, som han kände igen på den röda väskan, vid utgången från restaurangvagnen. ”Vad önskas!” frågade tågmästaren, som var en storvuxen lugn man med en omsorgsfullt ansad svart mustasch och ett par båglösa glasögon. ”Vi befinner oss i en tunnel sedan tjugofem minuter”, sade den unge mannen.
(Sid. 10)

Tunneln och andra berättelser av Friedrich Dürrenmatt, Ellerströms 2024. Översättning: Jan Erik Bornlid. Efterord: Rebecka Kärde.
Berättelserna publicerades mellan 1952 och 1990 med flera bearbetningar däremellan.

Friedrich Dürrenmatt (1921-1990) var en Schweizisk författare, dramaturg och regissör. Han skrev både noveller och romaner och några av dem är kriminalhistorier. Jag har stoppat in Domaren och hans bödel i min spänningslista.

Hett i hyllan #295 – Stig

Vi har många böcker av Stig Claesson (1928-2008) i bokhyllan – och så har vi den här också av Niklas Rådström, en minnesbok över Stig Claesson. Ibland undrar jag varför jag inte har läst den. Det är ju en liten bok på 162 sidor och jag är verkligen nyfiken på vad Niklas Rådström kan ha skrivit. Jag uppskattar honom mycket som författare och jag är intresserad av Stig Claesson och deras vänskap. De är ju två mycket olika författare. Åtminstone är deras verk mycket olika.

Nåja, vi får väl se när den blir läst. Någon gång ska det ske. På omslagets baksida skriver Niklas Rådström att när han fick veta att Stig Claesson hade avlidit genom ett telefonsamtal från en reporter på TT och reportern frågade vad Stig Claesson hade betytt för honom och hur han såg på honom som konstnär lyckades han nästan inte säga något som helst.

När någon man hållit mycket av går bort vill man inget annat än att tända ett ljus i den tomhet som den döde lämnat efter sig och sedan tyst sitta vid dess flackande låga. Jag vet att det är för sent som så mycket nästan alltid är för sent, men i denna lilla bok har jag ändå försökt ge svar på de där frågorna.
Citat från baksidestexten.

Stig av Niklas Rådström, Bonniers 2011.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Baba Jaga la ett ägg av Dubravka Ugresic

Först är de osynliga, men plötsligt börjar man lägga märke till dem, skriver Dubravka Ugresic. De man (eller hon) plötsligt ser är gamla kvinnor, det som hon själv kommer att bli om hon får leva så länge, liksom vi alla av kvinnligt kön. Baba Jaga la ett ägg handlar alltså om att åldras, att vara gammal och Baba Jaga är nidbilden av en äldre kvinna, en häxa som rövar bort barn. Ett farligt monster. Jag tror inte ens att Baba Jaga behöver vara riktigt gammal. Det räcker kanske med att hon inte är fertil längre.

Den här romanen har tre delar där författaren i den första skriver om sig själv och sin mor. Autofiktiv kan man nog säga. Den andra delen handlar om tre kvinnor i olika framskriden ålder som tar in på ett på ett spahotell och vad som händer där. Den tredje delen är en uppräkning av massor med belägg för historier om Baba Jaga och andra besläktade häxor i länder på Balkan och i övriga Östeuropa, så man kan säga att Baba Jaga la ett ägg dels är roman, dels essä. Uppräkningen är tråkig och omständlig, men den behövs kanske som en fördjupning och så att läsaren förstår att föreställningen om Baba Jaga är vida utbredd.

Romanen är lite mystisk, lite surrealistisk, samtidigt som den är lite humoristisk och ibland nästan verkar vara verklig. Där finns många fåglar och ett jätteägg som används till transportkista och andra symboler som jag kanske inte alltid greppar. Men romanen är intressant och delvis underhållande. I mellandelen återkommer författaren då och då till en sagoberättarton genom ett par rimmade rader som kan låta så här:

Och vi då? Vi drar vidare. Vi hoppas att Pupa, Kukla och Beba somnar sött i sina sviter, men vi får hålla oss vakna så att berättelsen inte från oss smiter.
(Sid. 136)

Kanske fungerar ordföljden i rimmet bättre på kroatiska, men jag tycker faktiskt inte att den stör på svenska. Det ger en känsla av att författaren berättar för oss och när hon gör det lite hastigt och lustigt rimmar helt opretentiöst i stunden.

Baba Jaga la ett ägg av Dubravka Ugresic, Bonniers 2009. Översättning: Drordje Zarkovic.
Romanen publicerades första gången 2008 (Baba Jaga je snijela jaje).

Dubravka Ugresic (1949-2023) var en kroatisk författare. Hon har skrivit romaner, noveller, essäer och barnböcker. Fyra romaner finns översatta till svenska.

Om Dubravka Ugresic på engelska Wikipedia och på den svenska.

Norrland från Lappland till Gästrikland

Vi börjar i Tornedalen och där bor Emma Niskanpää som Stina Aronson (1892-1956) har skrivit om i sin roman Hitom himlen. All Emmas värld är sonen och religionen. Och så hårt arbete. Det är en hård och strävsam tillvaro med snöstormar som skulle få de flesta att falla ihop, lång väg till byn på skidor eller till fots, och krämpor som blir värre och värre med åren. Gardiner är djävulens byxor och krukväxter kan man inte ha. Men författaren skildrar också hur tron och bönen ger Emma styrka.
Hitom himlen publicerades första gången 1946.

Om vi sedan läser Fallvatten av Mikael Niemi så har vi flyttat oss till Luleälven. Plötsligt brister dammarna i Luleälven på grund av att det har regnat intensivt i Norrland hela hösten. Och eftersom man inte har sett tecknen och befarat det tidigare så blir det en stor katastrof. Fallvatten är alltså en katastrofroman, en actionroman, faktiskt. Flera olika människor kämpar för att klara sig själva eller anhöriga från att bli slukade av vattnet.
Fallvatten kom 2012.

Sedan tar vi ett stort hopp och hamnar i Sundsvall där Lars Ahlins (1915-1997) roman Kanelbiten utspelas. Jag tror det i alla fall. Det var mycket länge sedan jag läste den. Men hur det än är med den saken har Lars Ahlin stark anknytning till Sundsvall. Eftersom det var så länge sedan jag läste boken kan jag inte berätta så mycket om den mer än att jag tyckte att den var mycket bra. Romanen handlar om flickan Britt-Marie och enligt Wikipedia är den en psykologisk studie av ”en ung flickas brådmogna utveckling till kvinna”.
Kanelbiten publicerades första gången 1953.

Om du vill få tips om mer Norrlandslitteratur kan du gå till bloggen Mina skrivna ord.

Längst bak i min läslista 65-66

Nu tar jag en titt på böckerna som har legat längst tid i min läslista igen och där hittar jag De gyllene frukterna av Natalie Sarraute. Det är den sista boken som jag la dit inspirerad av min läsning av Husmoderns död av Sara Danius.

De gyllene frukterna [1963] är en av den franska nya romanens självklara klassiker. En experimentell, lätt manisk dialog i romanform, som besvärjer tvånget att tycka saker, att ha en åsikt, för att smälta in, ta plats, överleva.” läser jag hos nätbokhandeln. Romanen är säkert intressant, kanske svårläst, det får visa sig.

Författaren Natalie Sarraute (1900-1999) ska vara en av de viktigaste förnyarna av 1900-talets litteratur i Frankrike och De gyllene frukterna belönades med Prix international de littérature år 1964. Romanen publicerades första gången 1963 (Les Fruits d’or) och kom i svensk översättning 1964. En senare reviderad översättning kom 2012.
Den har legat i läslistan sedan 16 maj 2020.

Den bok som har legat näst längst i min läslista är Vuxna människor av Marie Aubert. Den såg jag nästan överallt 2020 och därför la jag in den i läslistan 19 maj samma år, men har ännu inte läst den. Vuxna människor är ett familjedrama där arkitekten Ida reser till familjens sommarställe för att samlas med familjen och fira moderns 65-års dag.

Marie Aubert är en norsk författare och Vuxna människor är hennes tredje bok, men första roman. Den publicerades första gången 2019 (Voksne Menneske) och kom 2020 översatt till svenska.

Jag har aldrig tidigare läst något av de här båda författarna så det ska bli spännande att läsa böckerna som antagligen är mycket olika, och det tycker jag är bra. Variation gör läsningen mer intressant.