Hur jag läser nu när jag är äldre III

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Så var det dags för inlägg tre i min serie om läsning och det handlar om koncentration och uthållighet. Jag orkar helt enkelt inte läsa lika långa sjok som tidigare. Jag tappar koncentrationen och måste ta en paus. Det kan förstås delvis bero på allt det digitala som jag håller på med. Det är tydligen så att även yngre personer kan ha svårt att behålla koncentrationen nu för tiden. Men till stor del tror jag att det för mig beror på åldern.

När jag var ung kunde jag läsa i många fler miljöer, till exempel utomhus i en park. Eller under en tio minuters busstur. Det kan jag inte nu. Helst ska jag sitta på de vanliga platserna – alltså i soffan eller i sängen. Där går det bäst. En tråkig vanemänniska, kanske man kan tycka. Men om man då tänker på hur olika böckerna som jag läser är. Skrivna på skilda sätt, förlagda i olika miljöer och med vitt skilda sorters människor i dem, då blir ju variationen hur stor som helst.

Här läser jag Den osynliga skriften av Arthur Koestler. Det är andra delen av hans självbiografi och den är inte helt lättläst. Jag kan tala om att lässjoken inte blir jättelånga. Men den är intressant.

(Förresten. Någonting annat som skiljer sig mot hur det var när jag var ung är, att om jag då hade visat en bild som föreställde mig när jag läste hade mina naglar inte varit till hälften rosa. Det beror på att ett nagellack som jag använde för flera månader sedan lämnade denna missfärgning, och sedan dess har naglarna vuxit. När jag var ung, däremot, då använde jag inte nagellack. Men läste, det gjorde jag.)

Kärlek i det nya årtusendet av Can Xue

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Kärlek i det nya årtusendet är en märklig roman. Det finns ingen huvudperson utan den handlar om flera kvinnor och några män. Kvinnorna är så att säga vanliga kvinnor. De har arbetat på textilfabrik och några söker sig istället till en bordell. De väljer hellre det livet än att fortsätta med slitet i den hälsofarliga miljön i fabriken. De lever i en tillvaro där det mesta flyter och egendomliga saker händer. Ibland, när jag läste; tänkte jag på Alice i underlandet. En person kan gå genom en dörr och utanför den finns en gata som de aldrig förr har sett. De kan hamna i en buske och somna och sedan vakna hemma i sin säng. Det är en värld full av korruption och magi och kriminalitet, en hård och stundvis farlig värld.

Men det finns en vackrare värld, på landet vid Chaoberget. Där är det lugnt. Människor verkar leva där i lugn och ro och tonåringarna på högstadiet verkar veta allt om jorden och växterna och om magin som finns där. Den trakten framstår om ett himmelrike i jämförelse med staden där textilfabriken finns. Kanske har människorna där bättre kontroll över sin liv, men då har de egentligen överlämnat kontrollen till naturen. Det är den som styr, den livskraftiga, magiska växtligheten.

Det jag får med mig från den här romanen är en berättelse om människor som inte har kontroll. De kan påverka sin tillvaro i viss mån men samtidigt är de utsatta för egendomliga, godtyckliga händelser. De kan bara påverka en del av sitt liv. De flyter runt och famlar i något som liknar drömmar fast berättelsen stundvis verkar konkret. Det leder ingenstans. Det finns ingen handling att följa i den här boken. Den skildrar ett tillstånd, eller rättare sagt två tillstånd, det i staden och det på landet. Bitvis kände jag mig mycket frustrerad över att läsa den här romanen med alla sina 434 sidor.

Och ändå. Det finns något här. Det är vackert och fult och poetiskt och magiskt och det liknar inget som jag tidigare har läst. Så efteråt, när jag har läst färdigt, vill jag ändå läsa mer av författaren. Det är helt enkelt bra på något sätt som jag har svårt att sätta fingret på. Att läsa Kärlek i det nya årtusendet är inte helt lätt, men det är faktiskt värt besväret.

Kärlek i det nya årtusendet av Can Xue, Bonniers 2022.
Romanen publicerades första gången 2013 och kom i svensk översättning 2022.

Om Can Xue på engelska Wikipedia och på den svenska. Förutom romanen Kärlek i det nya årtusendet finns en novellsamling och en teaterpjäs översatta till svenska.

Ett år av apokalyptiskt tänkande av Linda Spåman

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Ett år av apokalyptiskt tänkande är en serieroman där handlingen uttrycks genom pratbubblor och bilder. Den börjar med att en ung kvinnas pappa är död. Men han kan fortfarande kommunicera med sin dotter och som ni ser på omslagsbilden stakar döden båten med fadern och dottern över dödens hav, eller Styx, till dödsriket. Denna färd blir en bild över faderns och dotterns resa under ett år efter att fadern hade fått besked om att han drabbats av ALS, och under resan berättar dottern för döden vad som har hänt.

Romanen bygger på det som verkligen har hänt i Linda Spåmans liv. Det är henne själv och hennes far det handlar om, men i serieromanform. ALS är en fruktansvärd sjukdom som slutar med döden och det kan inte vara lätt att skriva och berätta om hur det var. Det är också ett ämne som många av oss undviker att läsa om eftersom det är så tungt och hotande. Men Linda Spåmans grepp att använda magisk realism och den svarta humor som finns i boken underlättar. Berättelsen är realistisk, magisk och mycket mänsklig. Denna besvärliga far vars övriga barn vägrar ha kontakt med honom. Vi kan bara försöka föreställa oss det som har hänt tidigare under hans och dotterns liv. Och jag tänker att om han har varit besvärlig tidigare så blir han inte mindre besvärlig nu. Denna hemska sjukdom kan nog göra många människor besvärliga och egoistiska även om de inte var det tidigare. Också bilden av dottern är mycket mänsklig med dåligt samvete och en far som inte ger mycket tillbaka.

Ett år av apokalyptiskt tänkande är den första serieroman jag läser och jag hade nog inte gjort det om boken inte hade varit nominerad till Augustpriset i år. Men detta blir inte den sista. Berättelsen är mycket rörande och den etsar sig fast. Den känns äkta och bilderna ger en stor del av upplevelsen. Allt hänger ihop. Som sagt är detta inget lätt ämne att bearbeta konstnärligt och förmedla till andra, men Linda Spåman har gjort det mycket bra. Boken rekommenderas.

Ett år av apokalyptiskt tänkande av Linda Spåman, Galago 2025.

Tisdagstrion – Systrar

~ Mösstanten ~ 15 kommentarer

Nu har vi haft både fäder och bröder och idag är det dags för systrarna. Precis som med de andra familjemedlemmarna är det inte särskilt svårt att hitta böcker som passar idag.

Vuxna människor av Marie Aubert. Ida reser till sommarhuset vid kusten för att fira sin mammas 65-årsdag. Där finns också hennes syster med sambo och bonusdotter. Ida är arktitekt och barnlös och hon har aldrig haft ett kärleksförhållande som har varat och hon känner sig underlägsen och är mycket avundsjuk på sin syster.
Denna lilla täta roman publicerades första gången 2019 (Voksne Menneske) och kom i svensk översättning 2020.

Vägen härifrån av Ellen Mattson. Eva är trettioåtta år, ensamstående och läkare. Nu dör hennes mamma och det är alldeles för tidigt. Modern bor i en stor lägenhet och där bor också hennes gamla väninna Iris och just nu Thomas, som inte heller är släkt, men som Evas föräldrar tog hand om när han växte upp. Bland de sörjande finns också Evas syster Louise och moderns gamle vän Henry som bor på äldreboende.
Romanen publicerades 1995.

Liken vi begravde av Lina Wolff handlar om systrarna Peggy och Jolly som bor hos fosterföräldrar på en svingård där det också finns en bilskrot. Det är en grotesk roman med en del våldsamheter. Gården finns i närheten av Hörby i Skåne och Victoria Benediktsson går igen i skogen. Åtminstone tror byborna det.
Romanen kom nu i höst och den är nominerad till Augustpriset.

Om du vill veta vilka böcker med systrar i som de andra bokbloggarna skriver om idag kan du gå till bloggen Mina skrivna ord.

Längst bak i min läslista 75-76

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Den bok som nu har legat längst tid i min läslista är Rolf av Malin Lindroth. Så här skriver förlaget om boken : Rolf är Komvuxvikarie, snart 60 år och bor ovanför Safiren Livs. Inatt har han dödat en flicka. Nu väntar han på polisen som ska komma och förlösa honom från hans brott. Och från hans ensamhet. Romanen ska vara både mörk och underhållande och jag ser fram emot att läsa den.
Rolf har legat i min läslista sedan 1 juni 2020.

Dagen efter kom Agaat av Marlene van Niekerk in i min läslista, också en roman med ett förnamn i titeln men med mycket större omfång än romanen Rolf. Orsaken till att jag inte läste Agaat när den kom på svenska beror just på omfånget. Men någon gång måste jag ju, så känner jag, och denna roman om den vita lantbrukarhustrun Milla de Wet och den svarta kvinnan Agaat tror jag är är både spännande och intressant. Så visst vill jag läsa den.

Jag räknar med att dessa två böcker är mycket olika både när det gäller handlingen och miljön och författarens sätt att skriva.

Eurydikes natt av Elin Cullhed

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Karin har inga vänner. Den enda vännen hon hade var storasystern, men hon har flyttat. I sin familj har hon inte mycket stöd. Mamman förmår bara tänka på sig själv och hon styr familjen med ömsom ilskna utbrott, ömsom ljudliga och långvariga gråtatacker. Hon tror nog att hon bara vill väl och att hon är ett stöd för sin dotter men i verkligheten är det tvärt om. Både Karin och hennes pappa anpassar sig och manövrerar i förhållande till mamman och lillebrodern håller nog på att så småningom lära sig det han också.

Karin, är utanför på skolan, hon håller en vägg mot omgivningen som ett skydd mot situationen i familjen, hon är intelligent och talangfull och udda och några snygga kläder får hon inte tillgång till. Familjen är fattig. Karin som redan har det svårt blir våldtagen och brutalt förnedrad på en fest och hon är ett utmärkt mål för en mobbare och mobbaren styr i skolan.

Det är en fruktansvärd situation hon har hamnat i, hon som är nitton år och snart ska ta studenten och gå ut i livet. Men hon har en styrka och hon hittar en kärlek, Alfred som är god vän med våldtäktsmannen. Det komplicerar naturligtvis det hela och de båda älskande kommer också från olika håll. Alfreds familj har pengar och ett intellektuellt kapital medan Karin är fattig och kommer från en förort med dåligt rykte.

Eurydikes natt är en högst läsvärd roman. Författaren har skrivit en berättelse där hon använder poesi och myten om Orfeus och Euridyke och romanen är inte sådan som jag skulle förväntat mig. Det finns mer i den. Det bärande temat är att männen styr på det ena eller andra sättet och att kvinnorna anpassar sig och ofta kommer till korta. Kvinnorna verkar vara de ansvarsfulla, de som håller ihop helheten och som inte överger barnen. Där finns då Karins mamma som en stark kontrast, men jag tänker att samhället också har format henne. Ja, hon verkar vara en narcissist och så vitt jag förstår brukar det finnas ett arv där, men hon agerar ju på ett mycket ”kvinnligt” sätt. Hon styr genom att vara offer.

Eurydikes natt når inte upp till Cullheds förra roman Eufori, men en sådan roman leder ju också till mycket höga förväntningar på den nästa. I Eurydikes natt tycker jag att författaren förklarar lite för mycket alltför tydligt och blir lite för undervisande. Men romanens ämne är så viktigt att det kanske kan vara befogat ändå och läsningen leder till många tankar om de olika personerna i berättelsen.

Eurydikes natt av Elin Cullhed, Wahlström & Widstrand 2025.

En inre angelägenhet av Kristian Fredén

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Den här romanen handlar om Kristian Fredéns mamma och om honom själv. Hon var barnbarn till ärkebiskop Natan Söderblom och tillhörde en stor släkt med biskopar och biskopinnor. Det gamla ordet biskopinna, som inte brukar användas mer, är högst relevant här eftersom det förväntades att de skulle anpassa sig efter sin man. Kristian Fredéns mamma var inte biskopinna, men också hon anpassade sig när familjen flyttade till Borås, där hon aldrig trivdes. Men det är bara en del av den här romanen. Det största temat är sorg och chock, Kristian Fredéns mamma tog livet av sig på äldre dar, tydligen väl förberett och genomtänkt.

Men när författaren skriver om sin sorg och saknad skriver han om så mycket mer. Hans mamma blir satt i både ett kärnfamiljs- och ett släktsammanhang. Författaren försöker förstå vem hans mamma var och också vem han själv är. Vad blev det av allt? Han har skrivit en ganska kort roman, men jag tycker att han får med mycket iden. Läsaren får glimtar från den stora släkten och från författarens uppväxt och utveckling i en intellektuell familj där böcker och språk är viktigt. Han skriver också kärleksfullt om släktens sommarhus. Ett skimmer står över hans minnen därifrån.

Det känns som om boken är skriven med stor kärlek. Det är en melankolisk roman, men jag lämnar den inte sorgsen utan mer eftertänksam. Man får glimtar av många människor i berättelsen, mest av modern och författaren själv. Jag får känslan att berättaren har kommit långt i sitt sorgearbete när boken skrivs. Kanske är det därför som boken inte upprör mig som läsare. Bitvis känns den riktigt trevlig, och med det menar jag inte att den känns förfuskad och ytlig. Visst förstår jag något av hur det kan kännas när en förälder dör på det här sättet och jag tänker på de närstående som jag har förlorat, hur det gick till och hur jag reagerade. Det ligger ett stort djup under berättelsen och fast jag bara får småbitar av hans mammas liv så känns det som om jag har fått ganska mycket.

En inre angelägenhet av Kristian Fredén, Ordfront 2025.

Tisdagstrion – Kvinnliga författare utanför Sverige

~ Mösstanten ~ 11 kommentarer

Förbjuden skrivbok av Alba de Céspedes. Valeria Cossati är ute för att köpa cigaretter till sin man. I butiken får hon syn på en trave skrivböcker och hon köper en. Men det är förbjudet. Det är söndag år 1950 och tydligen ansågs cigaretter så oundgängliga då att man fick sälja dem på söndagar, men skrivböcker fick man inte köpa. Valeria Cossati bryter mot lagen och köper skrivboken och så börjar hon skriva dagbok. Men hon bryter inte bara mot lagen, hon bryter mot konventionerna. Det är konstigt och misstänkt att hon börjar skriva dagbok istället för att hela tiden arbeta i hushållet för sin familj, så hon skriver i hemlighet.
Romanen publicerades första gången 1952 (Quaderno proibito). Den kom första gången på svenska 1954 (Förbjuden dagbok). Jag läste 2024 års utgåva som är en nyöversättning.

En ond tid av Deepti Kapoor handlar om korruption och gangstervälde i Indien. Den politiska makten och kriminaliteten hör ihop. Fattiga människor har möjlighet att underdånigt böja sig och tjäna makten. På så sätt kan enstaka av dem arbeta sig upp. Rika familjer blundar, om de inte själva är kriminella. Att protestera leder oftast ingenstans. De fattigaste flyttas från sina bostäder om de med makt har behov av det. Kvinnor utnyttjas som prostituerade. Allt är lögn och maktfullkomlighet. En spännande bok om den fattige Ajay, den rike Sunny och den unga journalisten Neda.
Romanen publicerades första gången 2023 (Age of Vice).

Mrs Dalloway av Virginia Woolf. Mrs Dalloway bor i ett stort hus i London. Hon har gott om tjänstefolk, men ikväll ska hon ha fest och tjänstefolket har så mycket att göra ändå för att ordna till festen så hon går ut själv för att köpa blommor. Hon njuter av promenaden i den myllrande staden och att höra klockan i Big Ben slå. Sedan får vi ta del av hennes tankar och upplevelser under hela denna dag, men inte bara hennes. En god vän från ungdomen dyker upp, Han ser ett par i parken. Ja det är fler människor vars tankar och görande vi får läsa om.
Romanen publicerades första gången 1925 och finns i flera upplagor på svenska. Den jag läste är en nyöversättning som kom i år.

Om du vill veta vilka författare andra bokbloggar har valt till dagens trio kan du gå till bloggen Mina skrivna ord.

Spökhuset – Novell av Virginia Woolf

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Månadens författare i Novelltolvan är Virginia Woolf (1882-1941) och passande nog köpte jag den här boken med hennes noveller och prosaskisser på bokrean i år. Ur den har jag valt att läsa Spökhuset eftersom jag tänkte att den stämde bra att läsa i november. Nu visade det sig att novellen inte alls var otäck, utan vacker och lite melankolisk.

Så här börjar novellen:

Vilken tid man än vaknade var det en dörr som stängdes. Ur rum i rum gick de, hand i hand, lyfte och öppnade, undersökte – ett spöklikt par.
”Här lämnade vi det”, sade hon. Och han lade till: ”Men också här!” ”Det finns en trappa upp”, mumlade hon. ”Och i trädgården”, viskade han. ”Tyst!” sade de, ”så vi inte väcker dem.”
Men det var inte så mycket det att ni väckte oss. O nej. ”Nu letar de efter det; de drar ifrån gardinerna”, kunde man säga och läsa en sida eller två. ”Nu har de hittat det”, antog man och hejdade pennan vid marginalen. Och till slut, när man tröttnat på att läsa, kanske man gick upp och tittade efter och fann huset alldeles tomt, men dörrarna stod öppna …
(sid. 148)

Och vad det är som det spöklika paret letar efter, det får man veta om man fortsätter att läsa.

Spökhuset – novell av Virginia Woolf ur samlingenVirginia Woolf, samlade noveller & prosaskisser, Modernista 2017. Översättning: Margareta Ekström. Förord: Josefin Holmström.
Boken publicerades första gången 1985 (The Complete Shorter Fiction of Virginia Woolf) och den kom första gången i svensk översättning 1990. Novellen Spökhuset finns i avdelningen för noveller skrivna 1917-1921.

Arendal av Karl Ove Knausgård

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Arendal är femte boken i sviten Morgonstjärnan. Där är Syvert Løyning på väg hem efter en tjänsteresa men alldeles i närheten av Arendal går bilen sönder. Efter att bilen bogserats till en verkstad bestämmer han sig för att stanna i Arendal över natten fast han har fått en lånebil och mycket väl kunde ha kört hem till fru och barn. Det är Syvert som berättar och han är alltså den Syvert som finns i Vargarna från evighetens skog, han som reste till Sovjetunionen och träffade en kvinna där. Men i den här romanen har han ett rejält alkoholproblem. Jag minns faktiskt inte att så var fallet i Vargarna från evighetens skog.

Man kan nog säga att det är alkoholen som styr i den här berättelsen. Jag blir djupt tagen av Syverts drickande, smygande med flaskor och hans ljugande både för sig själv och andra. Knausgård kan skriva så att jag känner starkt för romanpersonerna och hans detaljrika berättelse om Syverts irrande under natten i Arendal är så sorgligt trolig. Javisst, så känns det, precis så här gick det till. Hans dilemma är kärleken i Sovjetunionen. Hur ska han kunna ge upp den? Och hur ska han kunna leva med sin familj? Ska han överge sina två pojkar? Och jag tänker att detta kommer aldrig att gå väl. Hans största dilemma är spriten. Först måste du bli nykter Syvert, tänker jag. Annars rasar ditt familjeliv samman även om du stannar med fru och barn.

Det har funnits ett övernaturligt inslag i hela romansviten, mycket lite i den fjärde boken, men ändå något vagt som kan vara svårt att greppa. Det finns även här och också frågan om döden, vad som händer med oss, om det finns ett liv efter detta och om vi kan få kontakt med våra kära avlidna. Syvert funderar mycket, inte bara över vad han ska göra i förhållande till familjen och kärleken i Ryssland, utan också över sin barndom och över liv och död. Knausgård skriver så att jag upplever Arendal och kylan och mörkret och isen och krogarna. Och den lille sonen Joar som är så känslig och som ser främmande män om natten och hans mor kramar honom och säger att han har drömt. Syvert med familjen är så bra fångat av författaren, vad han har valt att berätta för läsaren och hur han gör det. Så tydligt det framgår att Syvert har ett avstånd till familjen även när han är där utan att författaren behöver skriva det rakt på.

Arendal är en bra roman, men den når inte upp till Nattens skola som var den förra i sviten. Jag trodde att sviten Morgonstjärnan skulle bestå av fyra böcker, men detta är den femte och den slutar med något som känns som en cliff hanger. Jag undrar jag.

Arendal av Karl Ove Knausgård, Norstedts 2025.

Här är länkar till mina inlägg om de tidigare fyra romanerna: Morgonstjärnan, Vargarna från evighetens skog, Det tredje riket och Nattens skola. Alla romanerna kan läsas separat.