Norrlands akvavit av Torgny Lindgren

Den före detta predikanten Olof Helmersson kommer tillbaka till Västerbottens inland. I många år har han bott i ett höghus i Umeå, och under den tiden har han ändrat sig. Nu anser han att Gud och himlen och helvetet inte längre finns. Därför vill han förmedla det till människorna i den trakt där han frälste så många på 1950-talet. Det verkar nog som om han i alla fall vill predika en del, men ett annat budskap.

Nu visar det sig att nästan inga av hans gamla församlingsmedlemmar finns kvar i livet. Den församling som finns nu består endast av två personer. Inga är frälsta längre, inga tror på det han tidigare predikade om.

Norrlands akvavit är en eftertänksam och sorgsen bok med en stillsam humor. Olof Helmersson är visserligen en pigg åttioåring, han cyklar långa sträckor för att träffa olika människor, men han är gammal och allt är förändrat. Inlandet är avfolkat, skolor nedlagda liksom konsumbutiken. Det är glest mellan människorna.

Helst kanske man bör höra berättelsen läsas av författaren själv, om det finns en sådan inspelning. Det är lätt hänt att halka över en roman av Torgny Lindgren för snabbt, men jag tycker ändå att jag har läst andra som var bättre. Det var lite för många omtagningar. Det blev inte tillräckligt angeläget. För mig i alla fall, och det trots att det finns en dramatisk händelse i boken och att det också finns finstämdhet och medkänsla med en gammal sjuk människa på väg mot livets slut.

Men det är väl tristessen och Olof Helmerssons meningslöshet som gestaltas i romanen och det blir ju lite sorgligt och trist.

Norrlands akvavit av Torgny Lindgren, Norstedts 2007.

Hett i hyllan #125 – I sanningens tjänst

I sanningens tjänst handlar om Ned, en erfaren brittisk agent, som undervisar underrättelsetjänstens unga rekryter. På avslutningskvällen bjuder han in sin före detta chef, George Smiley, att föreläsa. Smiley ställer allt på sin spets och får Ned att återuppleva det förflutna.

Det här gör mig intresserad. Jag har läst John le Carré tidigare, både Spionen som kom in från kylan och böckerna om mullvaden i den brittiska underrättelsetjänsten, böckerna med George Smiley. När jag tänker på honom ser jag Alec Guinness från filmatiseringarna och han är en romanfigur som jag gärna återvänder till. Om den här boken är lika spännande som historien om mullvaden eller om den är mera lik en vanlig roman, vet jag inte. Men den verkar onekligen intressant.

Från omslagsfliken: I en rad episoder med närmast magisk lyskraft förs vi här in i den hemlige agentens skymningsland, det offentliga livets innersta rum, som också är skådeplatsen för många av vår tids centrala och mest djupgående konflikter.

I sanningens tjänst av John le Carré, Bonniers 1991. Översättning: Sam J. Lundwall.

Det är Bokföring enligt Monika som sköter Hett i hyllan, och att delta på torsdagarna är ett utmärkt sätt att undersöka innehållet i ens bokhyllor och påminna sig vilka böcker man inte läst.

Sändebudet av Yoko Tawada

Japan har isolerat sig från omvärlden. Barnen är så svaga att de nästan inte kan gå. Deras huvuden framstår som stora på deras smala halsar. De äldre däremot är pigga och starka och verkar leva för evigt. Gammelmorfar Yoshiro tar hand om sitt barnbarnsbarn, pojken Mumei. Medan han har svårt att äta och dricka och bara kan gå korta sträckor mycket långsamt springer hans gammelmorfar långa sträckor varje dag. Dessutom tar han sig runt till olika marknader för att hitta bra mat till Mumei. Gammelmorfar är en av de unga äldre.

Efterhand träder ett samhälle fram som vi förstår har varit utsatt för en katastrof. En miljökatastrof, tänker jag. Ingen bor längre i centrala Tokyo. Mat är inte helt lätt att få tag på. Japan importerar inga varor och människorna i de bördiga jordbruksområdena ser först och främst till sina egna behov.

Berättelsen är skriven mycket sakligt och konkret men det finns också en stor vaghet. Vi får aldrig veta vad som har lett till den nuvarande situationen och heller inte klart och tydligt hur landet styrs. Vi får delar av bilden.

Texten är alltså konkret, men också vacker. Det finns poesi i berättelsen. Jag tolkar den som en varning för vad vi gör med vår jord. Men den handlar också om att bara finna sig i vad som är bestämt, eller att göra motstånd. Efterhand kommer det fram att det finns människor som tyst och stilla handlar mot bestämmelserna.

Sändebudet är en vacker och lite obehaglig berättelse. För mig som läsare är den delvis dimhöljd. Den har en alldeles egen atmosfär och känsla och jag tycker absolut att den är läsvärd. Slutet kom lite snopet men för övrigt vill jag rekommendera boken.

Sändebudet av Yoko Tanawa, Tranan 2020. Översättning: Vibeke Emond.

Tisdagstrion – Black Lives Matter

Idag har vi fått ett viktigt och allvarligt tema av Ugglan & boken, Black Lives Matter. När jag funderade på vilka böcker jag kunde välja kom jag först och främst att tänka på Dödssynden av Harper Lee. Den läste jag för så länge sedan att jag faktiskt inte minns något av den boken men nyligen såg jag en filmatisering med Gregory Peck som advokaten. Dödssynden handlar alltså om en advokat i en liten stad i södra USA som försvarar en svart man som är anklagad för våldtäkt av en vit kvinna. Det är advokatens nioåriga dotter som berättar. Jag länkar till förlaget för mer information.

Allt går sönder av Chinua Achebe läste jag däremot ganska nyligen. I Den romanen skildrar Chinua Achebe ibofolkets kultur (kallas också igbo) i Nigeria på 1800-talet och hur den slås sönder av kolonialmakterna. I förordet läste jag att det var första gången som en roman skildrade händelser i ett afrikanskt land sett från afrikanernas synvinkel. Allt går sönder har sålts i större upplagor än någon annan afrikansk roman. Jag länkar till mitt inlägg om boken.

Den tredje boken har jag redan haft med i en tisdagstrio, men den är så bra och den passar så väl in på temat att den får vara med en gång till. Det är En liten plats av Jamaica Kincaid där hon med stor vrede kritiserar Storbritanniens fula koloniala förflutna på Antigua. Med skarpa exempel visar hon på diskrimineringen av öns svarta befolkning. Även här länkar jag till mitt inlägg om boken.

Om du går till Ugglan & Boken hittar du fler bokbloggare som deltar i Tisdagstrion.

Augustprisprojektet – vad gav det?

Detta är alltså de åtta Augustprisvinnare som jag inte hade läst. Det blev ett bra projekt att läsa dem. Största läsglädjen gav Tecknens Rike och Osebol. Det är faktiskt de två böckerna som har fastnat mest i mitt sinne. Men alla böckerna är läsvärda, Sorgegondolen inte minst. Osebol och De kommer att drunkna i sina mödrars tårar hade jag nog läst ändå eftersom de är så nya vinnare och Johannes Anyurus bok hade jag redan på min läsvagn. Men de andra hade jag kanske aldrig läst och då hade jag gått miste om en hel del.

Nu känns det bra att vara uppdaterad och det blir spännande att se vilka som blir nominerade till Augustpriset i år, om det är några som jag redan har läst. Här nedan finns en lista över de åtta böckerna med länkar till mina inlägg.

En fruktansvärd grönska av Benjamín Labatut

Under första världskriget får Albert Einstein ett brev från östfronten. Det kommer från matematikern Grohendiek och han har löst ekvationerna i Einsteins allmänna relativitetsteori. Så börjar den här romanen. Sedan fortsätter författaren att berätta om andra vetenskapsmän, bland annat fysikerna Schrödinger och Heisenberg.

En fruktansvärd grönska handlar alltså om matematiker och fysiker och hur de så småningom utvecklar kvantteorin som sätter de gamla fysiska lagarna ur spel. De är alla udda personer med stark vilja och det de kommer fram till ställer så mycket på ända att flera av dem blir skräckslagna.

Jag kan inte säga att jag förstår de här teorierna och inte heller slutsatserna. Det är obegripligt. Det handlar om tid som är något helt annat än det vi uppfattar som tid i vardagslivet. Det handlar om tillvarons minsta beståndsdelar, så som vi känner till det nu, och att de inte uppför sig som man skulle kunna förvänta sig. När jag tänker på det börjar tillvaron gunga. Vilka är vi egentligen? Vad är fast? Var befinner vi oss? Det är svindlande och dimmigt och bottenlöst.

Nu är jag ganska fast förakrad i det som jag uppfattar som verkligheten så jag tar inte lika illa vid mig som mateamtikerna och fysikerna i romanen och jag har stort utbyte av berättelsen fast jag inte förstår deras arbete. Men en fruktansvärd grönska har ännu ett tema som också kan ge rädsla. Det handlar om att vetenskapliga framsteg kan användas på flera sätt på gott och ont. Vi vet ju att atombomben inte hade funnits utan fysikers arbete. Ett annat exempel som finns i boken är Preussiskt blått, eller Berlinerblått som är ett pigment som Heinrich Diesenbach upptäckte på 1700-talet. Ur Berlinerblått kan man utvinna blåsyra som har utvecklats och använts i förintelsen under andra världskriget.

Det är spännande att följa vad dessa udda vetenskapspersonligheter företar sig. Författaren skriver mycket konkret om vad de gör och det uppstår en svindlande klyfta mellan det konkreta och teorierna som kastar om verkligheten och mina famlande tankar om universum, om tid, om vårt medvetande, om all obegriplighet. Berättelsen är grundad på verkliga händelser, men författaren har också fabulerat. En fruktansvärd grönska är en stark och ovanlig roman som både handlar om människor och relationer och teorier.

En fruktansvärd grönska av Benjamín Labatut, Nirstedt/litteratur 2021. Översättning: Hanna Nordenhök.

Hett i hyllan #124 – Pesten

Nu har jag kommit till C i bokhyllan och där står en bok som jag borde ha läst för länge sedan, kan man tycka. Men det har jag inte. Av Albert Camus har jag bara läst Främlingen. Jag tror att det var en bok som rekommenderades när jag gick gymnasiet. Pesten har sannerligen känts aktuell under pandemin och jag har sett den här och där på bloggar. Nu tar jag i alla fall upp den i Hettihyllan och då är det stor möjlighet till att jag kommer att läsa den inom en inte alltför lång framtid. Jag kan ju lägga in den i mitt hyllvärmarprojekt nästa år.

Pesten kom ut 1947 och betraktas som ett av den franska, ja världslitteraturens mästerverk. Albert Camus fick Nobelpriset i litteratur 1957.

Från bokens baksida:

Med råttorna kommer pesten, och Oran i Nordafrika blir en stad i belägringstillstånd. Isolerade från omvärlden är invånarna utlämnade åt varandra och åt skräcken. Men en liten grupp, med läkaren Bernard Rieux i spetsen, tar upp kampen mot pestens härjningar. Hans skildring av det sega motståndet mot lidande och död är en ständigt aktuell berättelse om människans förhållande till det onda; om underkastelse och feghet, om ansvar och mod, och om solidariteten som en revolt mot tillvarons meningslöshet.

Pesten av Albert Camus, Bonniers 2003. Översättning: Elsa Thulin.

Nu är det här en pocket och när jag tittar på sidorna så är de kanske inte de läsvänligaste. Det kan hända att jag lånar boken på biblioteket när jag vill läsa romanen. Men den här pocketen får stå kvar i bokhyllan så länge som en påminnelse.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Londonflickan av Susanna Alakoski

Londonflickan är andra delen i en svit romaner om kvinnors liv och längtan och arbete under nittonhundratalet. Den första var Bomullsängeln som jag tyckte var riktigt bra. I Londonflickan fortsätter Susanna Alakoski berätta om Hilda som kommer från den gudfruktiga Sorolasläkten och som arbetar på den stora textilfabriken i Vasa och om Hildas barn Greta och Jonni som båda far till Sverige. Jonni börjar arbeta på Algots i Borås där han blir facklig ombudsman och Greta far vidare till London.

Det är ett lovvärt projekt att berätta om de människor som kom till Sverige från Finland som var så sargat och fattigt efter krigen. Många av dem kom till textilindustrin och böckerna skildrar också textilindustrins historia. Problemet med Londonflickan är att författaren vill berätta och förklara så mycket och att det har tagit över i boken så att skildringen av människorna och vad som händer dem och vad de känner kommer för mycket i skymundan.

Författaren vill alltså berätta detaljrikt om textilindustrin och dess plats i Sverige, Finland och i världen. Som lösning på det problem som det innebär i en roman lägger hon förklaringsorden i munnen på olika romanpersoner. Det håller inte riktigt. Hon gjorde så också i Bomullsängeln, men där framstod det på ett annat sätt. När en förman visar de nyanställda flickorna Hilda och Helli runt på den stora fabriken i Vasa strömmar orden ur hans mun där han berättar mycket detaljrikt om alla maskiner och vad de gör. Det blir nästan som poesi, ett halv galet flöde av textilindustriord, och det tillför berättelsen en ytterligare dimension. Tyvärr finns inte poesin i Londonflickan och det blir ganska krystat.

Bäst i den här romanen tycker jag partiet om Gretas tid i London är. Det känns levande och författaren ger ganska stort utrymme till det. Däremot känns mycket annat alltför rapsodiskt. Men trots min kritik här tycker jag fortfarande att det är ett spännande och viktigt projekt att skriva om textilindustrin och de finska invandrarna. Och jag tycker att Hildas knappa ekonomiska villkor skildras så att det griper mig som läsare och jag får också en liten inblick i sömmerskornas slit i den svenska textilindustrin. Jag hoppas på mer gestaltning i nästa del i sviten och jag kommer absolut att läsa den också.

Londonflickan av Susanna Alakoski, Natur & Kultur 2021.

Tisdagstrion – böcker jag ser fram emot att läsa i höst

Den här veckan vill Ugglan & Boken veta vad vi vill läsa i höst. Det är inte lite det. I år har det kommit många bra böcker. Här är tre av dem som jag är intresserad av:

Hunter i Huskvarna, en novellsamling av Sara Stridsberg, vill jag gärna läsa. Jag har den inte än, men så småningom kommer den hit. Under min bloggtid har jag läst Beckomberga och Kärlekens Antarktis och visst vill jag läsa mer av författaren till de böckerna.

Shuggie Bain av Douglas Stewart däremot, ligger och väntar här hemma. Min man köpte den, så här har jag en riktig tegelsten att sätta tänderna i. Shuggie Bain är en Bookerprisbelönad roman om en pojkes fattiga uppväxt i Glasgow. Jag hoppas verkligen att jag kommer att läsa den innan året är slut.

Ellen Mattson kommer med en ny roman, Den svarta månens år. Av henne har jag läst Snö, Vinterträdet och Tornet och fåglarna sedan jag började blogga. Mycket bra böcker, så jag ser fram emot att läsa också denna.

Jag länkar till förlaget för mer information om böckerna.

Om du tittar in hos Ugglan & Boken får du fler tips på höstläsning.

Idag öppnar huvudbiblioteket

Hurra! Efter att ha varit stängt hela sommaren för golvrenovering öppnar huvudbiblioteket i Linköping idag. Och betydligt bättre öppettider än för foajén kommer det också att bli. Lördags- och Söndagsöppet bland annat. Så nu firar jag med ett foto av glatt färgade tuplaner.