Tisdagstrion – Fönster, dörrar och portaler

Här blir det två dörrar och ett fönster. Ingen portal alltså, men snart kommer ett inlägg om en novell ur samlingen Bortom portalen II, en antologi med noveller av svenska fantastikförfattare. Bara så ni vet.

På omslaget till Gisslan av Nina Bouraoui finns något som ser ut att vara en del av en dörr. Berättelsen var ursprungligen en teatermonolog och den handlar om en kvinna som tar sin chef som gisslan.

I romanen Den svarta månens år av Ellen Mattson står huvudpersonen ofta om natten vid fönstret och tittar ner på den mörka parken. Och vad har vi på omslaget om inte just ett fönster.

Dörren av Magda Szabó är självklar i den här trion och jag misstänker att den inte bara förekommer hos mig. Den handlar om en ungersk författarinna och hennes hushållerska.

Alla tre böckerna är väl värda att läsas och jag har skrivit om dem så titlarna är länkar till mina inlägg.

Om du vill ha fler tips på böcker med fönster, dörrar och portaler kan du gå till Ugglan & Boken.

Bokpost

Henrik Johanssons nya bok Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött kom med posten. Den ska bli spännande att läsa. Det är ingen roman. Kanske kan den kallas diktsamling?

Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött av Henrik Johansson, Verbal 2022.

10 minuter och 38 sekunder i en märklig värld av Elif Shafak

Huvudperson i den här boken är Leila som är mördad och slängd i en soptunna i Istanbul. De tio minuterna och de trettioåtta sekunderna är den tid efter döden när hjärnan, eller själen eller ett medvetande i hennes kropp finns kvar, och då minns hon olika perioder och händelser från sitt liv. Tidsmässigt går handlingen från 1950-talet in i 2000-talet.

Leila kommer från en liten stad där många tror på det onda ögat, på elaka spöken och annan vidskepelse. Hennes far har två fruar. Den äldsta är han lagligt gift med men hon har inte fött något barn. Den yngre är han religiöst gift med och hon föder Leila. Efter döden minns Leila hur det var när hon var barn. Hon minns varför hon gav sig iväg till Istanbul och hur illa det gick för henne där. Men under sitt liv i den stora staden har hon fått några vänner. De är udda existenser, sådana som inte räknas med, som man kan kasta glåpord efter – utom en, och det är barndomsvännen som har ett ordentligt arbete i administrationen men som måste leva ett dubbelliv för att umgås med Leila och hennes vänner.

Dubbelliv och dubbla regler gäller i Istanbul. Där finns lagliga licensierade bordeller, men de som utnyttjas där räknas inte som fullvärdiga medborgare. Många av kvinnorna är ditlurade och offer för människohandel. Däremot kan högt uppsatta män och de rika köpa deras tjänster. I det Istanbul där Leila befinner sig finns många människor, mest kvinnor, som familjerna och släkten inte vill veta av. De har blivit gravida, kanske på grund av våldtäkt, de har rymt från misshandlande män. Där finns också flyktingar och mycket fattiga gästarbetare och kvinnor som har lurats dit från fjärran länder. När någon av dem dör hamnar de på de bortglömdas begravningsplats, där de lämpas av och grävs ner utan vidare ceremonier och utan gravsten. Deras släkt vill ju inte veta av dem eller är svår att spåra. Då hjälper det inte om de har vänner. Enligt bestämmelserna får endast familjen begrava dem.

Genom att berätta om de här människorna berättar författaren om ett korrupt land med hyckleri och förtryck. Romanen spänner över lång tid och det händer en hel del. Där finns stora demonstrationer där fredliga människor skjuts ihjäl, där finns de prostituerades farliga tillvaro och människor som bara vill leva på sitt eget sätt men som får lida eftersom de inte passar in i samhällets mall. Där finns fattigdom och de rika, mäktiga. Det kan tyckas tungt och dystert och visst handlar romanen om mycket elände, men författaren skriver drastiskt och faktiskt humoristiskt. Romanen blir underhållande samtidigt som den är drabbande och avslöjande och har värme. I slutet av boken finns ett foto från de bortglömdas begravningsplats, ett område som ser nygrävt ut med träbrädor som sticker upp ur jorden med endast nummerskyltar på. Ungefär som om det var en plats där man har grävt ner bilar. Det är inget ställe där man skulle vilja att någon kär människa skulle hamna efter döden. Faktiskt ingen människa alls.

Detta är det första jag läser av Elif Shafak och jag vill mycket gärna läsa mer.

10 minuter och 38 sekunder i en märklig värld av Elif Shafak, Tranan 2022. Översättning: Klara Lindell.

Hett i hyllan #171 – Flickan som snavade på guldet

När jag trodde att jag hade läst alla böcker av Stieg Trenter (1914-1967) som vi har i hyllan då trodde jag fel. Där finns faktiskt två novellsamlingar som jag inte har läst en enda berättelse ur och detta är den ena. Stieg Trenter skrev 25 romaner men bara en novellsamling i kriminalgenren enligt baksidestexten. Den andra novellsamlingen är hopsatt efter författarens död av noveller som har varit publicerade på annat håll.

I den här boken finns fyra noveller, Spökjakt med hund, Spår i nysnö, Sista tåget från Paddington och titelnovellen Flickan som snavade på guldet.

Flickan som snavade på guldet och andra detektivberättelser av Stieg Trenter, Bonniers 2000. Efterord: Per Olaisen.

Novellsamlingen kom ursprungligen ut 1962. Det finns också en utgåva från 2014.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Löparna av Olga Tokarczuk

Liksom Olga Tokarczuk roman Daghus, natthus består Löparna av en massa olika delar, korta och långa kapitel som till synes inte har med varandra att göra. Ett collage som läsaren kanske tolkar till något sammanhängande. Men medan Daghus Natthus handlar om ett område i Polen och är förankrad i jord och lera och kulturen där handlar Löparna om världen. Människorna kommer från olika platser. De är kanske uppvuxna på ett ställe men bor på ett annat. De rör på sig. På så sätt ger Löparna en bild av vår moderna, splittrade värld medan Daghus, natthus ger en känsla av något mer statiskt.

Löparna handlar mycket om resor, flygplatser, flygplan, kartor, att inte rota sig. I boken finns en flyende verklighet. Det är människor som försvinner och som blir tokiga, människor som inte har ro, som måste resa. Man kan också säga att romanen handlar om livet och döden och övergången mellan liv och död som den slutliga resan. Löparna handlar också om att inte acceptera sin situation. Genom att vara i rörelse kan man kanske undgå svårigheter, döden, myndigheterna.

Som ni märker är inte Löparna lätt att skriva om. Detta är min bild av boken och under hela läsningen arbetar min hjärna för att skapa den bilden. Där finns korta faktabetonade avsnitt och essäliknande avsnitt, men också några längre berättelser om några olika människor och de berättelserna gör intryck och känns. Det är en mamma som ger sig iväg från sin obotligt sjuke pojke, från en vardagstillvaro som verkar helt tröstlös. Där finns en man vars fru och barn försvinner under en semesterresa på en ö där som är så pass liten att det borde vara omöjligt. Och där finns en kvinna som reser över halva jordklotet för att hjälpa en svårt sjuk ungdomskärlek över till andra sidan.

Löparna av Olga Tokarczuk, Bonniers 2019. Översättning: Jan Henrik Swahn.

Löparna är tidigare utgiven på svenska av Ariel Förlag 2009.

Olga Tokarczuk belönades med Nobelpriset i litteratur 2018.

Tisdagstrion – Svart och vitt

Svart och vitt i titel, på omslag eller i handling är temat vi fått från Ugglan & Boken till denna tisdagstrio. Och så här får det bli hos mig – en bok som jag har läst och två som jag vill läsa. Jag har visserligen blandat in lite rött här också men det får duga ändå.

Björnkvinnan av Karolina Ramqvist handlar om en fransk adelskvinna som levde på 1500-talet och som följde med på en expedition över havet till det som idag är Kanada. Där blev hon ilandsatt på en öde ö som straff, antagligen därför att hon hade haft sexuellt umgänge med en man på skeppet. Björnkvinnan har jag läst så titeln är en länk till mitt inlägg.

Rött och svart av Stendhal (1783-1842) har jag länge velat läsa så det här kanske blir en extra puff till att verkligen göra det. Romanen kom på franska 1830. Rött är kärlekens färg och svart är prästkappans. Romanen handlar om en pojke från landsorten som studerar till präst. Han är äregirig och han hatar överklassen och han beslutar sig för att förföra borgmästarens hustru.

Den vita staden av Karolina Ramqvist har jag också länge velat läsa. Den är en fristående fortsättning på Flickvännen som jag har läst för ganska länge sedan och som jag tyckte var bra. I den vita staden är Karin ensam med sin dotter. En dag knackar kronofogden på dörren och Karin ger sig iväg med sitt barn för att få tag på det som hon har rätt till, skriver förlaget.

Fler böcker på temat svart och vitt hittar du om du går till Ugglan & Boken.

Inledningar #6

Hur börjar en roman? Vad säger den läsaren? Anger den tonen? För den in i berättelsen? Jag analyserar inte utan skriver bara ett litet stycke inledning och så kan var och en fundera över den. Här kommer den sjätte:

När börjar en händelse?
Den börjar inte. Det var alltid något före. Den börjar som bäcken börjar i rännilen och som rännilen börjar i det sipprande myrvattnet. Regnet är det som får myrens vatten att stiga.
Om vintern får granarna vida kjolar. Snön når så högt att den flätar sig in i den nedersta kransen av grenar. När stormen driver ihop den blir det hålor och bon under granarna. En räv kan söka daglega där undan blåst och lursk. Orrhönorna ligger under granarnas kjolar men aldrig under samma rot som räven. Han kurar ihop sig därinne och väntar på natten. På månljuset och skaren väntar han.

Hunden av Kerstin Ekman.

Djävulsgreppet av Lina Wolff

En kvinna kommer till Florens och där träffar hon en man som hon flyttar in hos. Hon är ensam, hon har varken kontakt med släkt eller vänner. Hon har sagt upp sig från sitt jobb och åkt iväg. Hon har svårt att finna sig tillrätta i tillvaron, hon famlar, hon är instabil. Tyvärr är mannen hon har träffat en som bara tänker på sig själv. Allt utgår från honom och ska göras på hans sätt och han är kontrollerande. De har en mycket stark erotisk bindning.

Det här kan aldrig gå väl är väl de flesta läsares reaktion. Vi får inte veta så mycket om de två, inte ens deras namn. På något sätt blir de representanter, eller figurer i en myt där kvinnan måste gå igenom den yttersta förnedring, som gudinnan Inanna som steg ner i dödsriket. Fast för Inanna slutade det helt annorlunda. Som läsare kan man reagera negativt på det skenbart schematiska. Vårt sinne för verklighet och realism pockar på. Varför stannar hon hos den här kontrollerande mannen som hon inte har något gemensamt med bortsett från sex? kan man undra fast det är välkänt att det är mycket svårt att bryta sig loss. Många frågor uppstår. Men det är också romanens styrka. Den är tät, den är spännande som en thriller. Den är stramt och sparsmakat skriven. Pregnant. Bara det som behövs för att föra handlingen framåt finns med och språket är säkert.

Samtidigt som Djävulsgreppet är en slags historia efter en mall för en destruktiv relation mellan en kvinna och en kontrollerande våldsam man så bryter den mallen. Den är på intet sätt förutsägbar utan en ganska otäck, spännande bladvändare med stor litterär kvalitét. Jag har delvis känt mig ambivalent till den här boken och tyckt att som roman betraktad är den inte lika bra som De polyglotta älskarna och Köttets tid. Djävulsgreppet är mycket trängre. Men när jag tänker efter tycker jag inte att den är sämre. Den är bara något helt annat men som också rör upp känslor och leder till funderingar och frågor. En intressant och spännande bok, helt enkelt.

Djävulsgreppet av Lina Wolff, Bonniers 2022.

Hett i hyllan #170 – Det förflutnas ständiga närvaro

Det förflutnas ständiga närvaro är tredje delen i en trilogi om Frankrike. Vi har också den andra delen i trilogin, Ett hörn av Paradiset, i bokhyllan och den finns i ett hettihyllaninlägg här på bloggen. Men den första delen har vi inte. Den heter Storklockan i Paris och jag funderar på om jag borde läsa den innan jag läser del två. Men jag kan tänka mig att de är fristående och att man mycket väl kan läsa bara en av dem. Dessutom är jag rädd att det kommer att dröja. Vi har så många intressanta böcker i hyllan som jag vill läsa.

Knut Ståhlberg var i många år utlandskorrespondent, bosatt i Paris, så han känner landet väl. Från baksidestexten:

Han förklarar hur de bägge världskrigen påverkat och ännu påverkar Frankrike. Han för ned de stora händelserna till den enskilda människans plan och visar hur det förflutna lever kvar och griper in.

I boken berättar Knut Ståhlberg om en rad franska författare och om målare som Modigliano och Picasso. Baksidestexten igen: Det förflutnas ständiga närvaro är en djupt personlig bok om livet, döden och kärleken. Paris hjärta. Frankrikes själ.

Intressant? Javisst!

Det förflutnas ständiga närvaro av Knut Ståhlberg, Norstedts 2002.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Blodläge av Johan Theorin

Det är vår på Öland. Vid ett nedlagt stenbrott finns ett par gamla små hus, ärvda från släkten. Och så finns där två nybyggda, stora tjusiga villor. De flesta husen i trakten är obebodda just nu men längre fram kommer alla sommargästerna. I ett av de små husen vid stenbrottet bor Per Mörner som ska ha sina två barn hos sig över påsken, men tonårsdottern Nilla är sjuk och ligger på sjukhuset i Kalmar. Per Mörner har ett dåligt förhållande till sin åldriga pappa som aldrig har tagit ansvar för sitt barn. Men så ringer han och ber om hjälp, förvirrat och obegripligt, och Per Mörner ger sig motvilligt iväg för att träffa sin pappa.

Sedan kommer en rad händelser. Det är mordbrand och misstankar. Det är människor med rötter på Öland som har farit illa som barn. Det som påverkar handlingsförloppet är både det som finns nu och det som har varit tidigare. Per Mörners far har tydligen sysslat med skumma affärer. Dessutom väver författaren in folktro i berättelsen och precis som i Skumtimmen och Nattfåk finns natur- och sagoväsen kanske inte bara i människors föreställningsvärld utan också i verkligheten.

Johan Theorin har skrivit en berättelse som stundvis är riktigt spännande, som ger god underhållning och där det finns stämning och atmosfär och mänskliga relationer som man kan tro på. Hans huvudperson Per Mörner ger sig naturligtvis ut på en del expeditioner fast det vore klokare att låta bli, så som det brukar vara i deckare, men här tycker jag att det håller. Han är mycket orolig för sin dotter och det bidrar till att han inte hela tiden är klok och eftertänksam.

Blodläge är den tredje i en kvartett Ölandsdeckare, en för varje årstid. Skumtimmen (2007) och Nattfåk (2008) har jag läst tidigare. Den fjärde med handlingen förlagd till sommaren heter Rörgast (2013) och den vill jag gärna också läsa.

Blodläge av Johan Theorin, Wahlström & Widstrand 2021. Boken jag har läst är en pocketutgåva. Ursprungligen kom Blodläge 2010.