Fågeltribunalen av Agnes Ravatn

Alice Hagtorn var programledare på tv, men efter en skandal måste hon sluta och hon skäms så mycket att hon söker arbete hos en man som bor i ett hus på landet. Hon tar tjänst som trädgårdsmästare och hushållerska fast hon inte vet särskilt mycket om trädgårdsarbete. Men där, hos den fåordige mannen som beter sig egendomligt, är hon borta från världen och skvallret, och allt kritiskt människor kan säga och tänka når henne inte.

Men situationen är konstig och så snart hon har kommit till mannen i huset uppstår en illavarslande stämning. Mannens fru är bortrest, säger han. Hur länge hon ska vara borta får Alice inte veta. Mannen stänger in sig i sitt arbetsrum så snart han har ätit. Vad han gör där vet hon inte. Han säger bara det ytterst nödvändiga och när hon är ute i trädgården kan hon se honom stå i fönstret och betrakta henne.

Fågeltribunalen är en psykologisk thriller, en bra sådan, mycket spännande att läsa. Den har stark stämning och vardagsbestyren håller kvar den i en verklighet. Miljön med huset och trädgården och fjorden är fint beskriven. Berättelsen är både mystisk och hotfull och blir mer spännande efter hand. Kanske blir jag ändå lite besviken på slutet. Så är det oftast när jag läser spänningslitteratur. Men jag rekommenderar den absolut. Om du vill läsa en psykologisk thriller, välj då gärna denna.

Fågeltribunalen av Agnes Ravatn, Modernista 2020. Översättning: Cajsa Mitchell.

Tisdagstrion – Böcker som utspelas under olika århundraden

Fursten av Niccolò Machiavelli publicerades på 1500-talet. Den handlar om hur en man bör handla för att komma till makten och bli furste och vad han ska göra för att behålla makten. Inte demokrati direkt, men mycket intressant. Jag läste en utgåva som faktiskt hade en nyare översättning än denna bok från 2019 vars översättning är från 1950-talet.

Så såg den ut. Mycket bra översättning. Det blev lite tokigt när jag gjorde triobilden, ursäkta.

Oceanen av Steve Sem-Sandberg är en roman som handlar om Jean-Jacques Rosseau och den utspelas på 1700-talet under en tid när Rosseau hade varit tvungen att fly från Frankrike och befann sig i Schweiz tillsammans med sin hushållerska som han också hade ett förhållande med, men som aldrig blev hans hustru.

Shirley av Charlotte Brontë skrevs på 1800-talet och utspelas i början av det seklet under den begynnande industrialismen. Napoleonkrigen hade lett till stor arbetslöshet i textilindustrin och arbetare protesterade mot att industriägare införde mer effektiva maskiner, vilket skulle leda till att ännu fler förlorade sin anställning. Romanen handlar om mycket annat också förstås, kvinnors självständighet eller beroende, kärlek och relationer.

Det är Ugglan & Boken som ger oss alla temana till Tisdagstrion. Om du är nyfiken på vilka böcker som utspelas i olika århundraden som andra bokbloggare har tagit fram kan du klicka på länken dit.

Brändö i mitt hjärta av Nicko Smith

Mitt i vintern, efter att ha läst Dröm, baby, dröm av Jenny Tunedal som handlar om svåra familjeproblem och förlust, kändes det bra att bekanta mig med diktsamlingen Brändö i mitt hjärta av Nicko Smith.

Brändö är en halvö i Vasa och Nicko Smith tar med oss på en promenad där. Dikterna är korta och avskalade och samlingen kan läsas rakt igenom som en promenad på Brändö och samtidigt lite av en vandring in i Nicko Smiths minnen och känslor.

I diktsamlingen finns iakttagelser från naturen, där finns också några korta fragment av Brändös historia och människor som har funnits där. Allt ses genom Nicko Smiths öga. Han skriver enkelt och avskalat och samtidigt räds han inte formuleringar som i själens vind och Poesin vecklas ut till en blodröd ros. Så diktsamlingen är både vardaglig, mycket allvarlig och samtidigt också rolig och högstämd. Där finns också några foton från Brändö.

Jag avslutar med en av dikterna:

På något sätt
känns det som
att jag alltid
har bott här

Som om vinden i vassen
är min riktiga röst

Brändö i mitt hjärta av Nicko Smith 2022.

Djurdoktorn av P. C. Jersild

Att det är en apa som ser ut att ha någon slags chip eller plastkort inopererat i huvudet och som dessutom har simfötter på omslagets bild säger en hel del om den här berättelsen. Djurdoktorn är en satirisk roman där veterinären Evy Beck blir anställd på Alfred Nobels Mediko-kirurgiska institut. Romanen kom 1973 och handlingen är förlagd till någon gång i framtiden.

Institutet är Skandinaviens största utbildningsplats för läkare och medicinska forskare och den medicinska forskningen försiggår till stor del på djur. Det finns massor med djur på institutet, alltifrån möss till hundar och apor. Tyvärr blir djuren ofta sjuka och dör under pågående försök och därför anställs då Evy Beck för att få det att fungera bättre. Men en sådan tjänst, som väl varje läsare uppfattar som mycket viktig, finns det inte utrymme för i budgeten så den finansieras istället med arbetsmarknadspengar. Evy Beck får alltså en dåligt betald tjänst utan tyngd, som ska omprövas varje halvår.

Djurdoktorn är en framtidssatir som fortfarande håller. Den handlar om djurförsök som ofta är grymma och onödiga och om Evy Becks strävan att förbättra verksamheten. Men djurförsöken är en del av ett samhälle där mängder med människor går på olika bidrag och utnyttjas av företag och institutioner. Där finns stor byråkrati, mycket snömosprat och avledande utvecklingskurser som man kan hamna på. Nobelinstitutet är ett maskineri som den kritiska människan har mycket svårt att stoppa eller få till att ändra riktning. Det finns starka krafter däremot, som bara strävar efter sina egna fördelar.

Jag trodde inte att en framtidssatir skriven i början på 1970-talet skulle hålla än idag, men det gör den alltså. Jag känner igen en hel del. Tekniken är inte riktigt som den har blivit och förorterna runt Stockholm är inte avfolkade idag men mycket känns igen. Djurdoktorn är satirisk, till viss del rolig och det är spännande att läsa om hur det går för Evy Beck.

Djurdoktorn av P. C. Jersild, Bonniers 1973.

Hett i hyllan #188 – Erik Johan Stagnelius dikter

Stagnelius har jag läst tidigare, men aldrig ur den här boken. Jag tror att den kommer från mina föräldrars bokhylla och jag har haft den länge men aldrig öppnat den.

Erik Johan Stagnelius (1793-1823) vet man inte så mycket om och därför har det spekulerats en del omkring honom. Han kom från en prästsläkt och hans far var biskop. Han utbildades i hemmet tills han kom till universitet och blev ordinarie kopist och sedan kanslist på ecklesiastikexpeditionen i Stockholm. Tidigare såg man på Stagnelius som ett romantiskt geni men modernare forskning framhåller bilden av en hårt arbetande intellektuell. Han har skrivit poesi och dramer. Hans liv blev kort. Sannolikt var han sjuklig och hade hjärtfel. De allra flesta av hans verk har publicerats postumt.

Jag vet inte tillräckligt för att berätta om hans viktigaste verk, men hans namn länkar till Wikipedia och där finns upplysningar om litteratur både av och om honom. Här är en länk till Litteraturbanken. Och länk till Svenskt biografiskt lexikon.

Så här skriver Gunnar Ekelöf i förordet till samlingen jag har:

I svensk dikt är han en främmande, byzantinsk uppenbarelse, hans bästa dikter har mosaikens azurblå eller gyllene grund och dess stela, ändå så storslaget levande och blickande andlighet.

Och ändå är han samtidigt så provinsiell, så folkligt svensk: hans egenartade ikonmåleri har något av pietistiskt skillingtryck, något trohjärtat och en smula utkrusat bondskt, något av ”Till Österland vill jag fara”.

Erik Johan Stagnelius – Dikter i urval av Gunnar Ekelöf, FIB:s lyrikklubb 1954.

Hett i hyllan där vi visar upp våra olästa böcker drivs av Bokföring enligt Monika.

Spådomen – en flickas memoarer av Agneta Pleijel

Spådomen är en självbiografisk roman där Agneta Pleijel berättar om sin barndom. Berättaren finns både i författandets och undersökandets nutid och i den tid som har varit. Flickan har en far som är forskare och en mor som har givit upp sin yrkesverksamhet inom musiken. De bor i Stockholmstrakten men snart flyttar de till Lund där flickan och hennes lillasyster växer upp i en dysfunktionell familj.

Mamman är svår och tidvis deprimerad och mycket bitter. Fadern är fjär och den distansen och behärskningen och kylan finns i hans familj. Vi får följa flickan i skolan, hos mor- och farföräldrar och på semester med familjen. Författaren försöker hitta vem hon var, vilka de var i hennes familj, och hon undersöker vad kärlek är, vilket inte är förvånande eftersom hennes föräldrars äktenskap var så dåligt. Fram kommer en mycket levande bild av flickan och hennes liv och hon blir tonåring och ung vuxen. Mestadels benämner författaren flickan hon. Jag kan tänka att författaren har behövt den distansen, att försöka se på sig själv utifrån. Men Spådomen är ingen distanserad berättelse, den är levande och drabbande och framstår som ärlig. Hur ärlig och hur riktig nu en biografisk berättelse kan bli. Det är kvinnan från 2000-talet som ser tillbaka.

Något som slår mig är att det finns likheter i berättelsen mellan Spådomen och Promenaderna i Dalby hage av Hanna Nordenhök. Där är också en mor som har givit upp musiken, en far som är forskare och där finns otrohet och svek och perioder när pappan arbetar i USA. Och berättelsen präglas av det akademiska Lund. Hanna Nordenhöks bok kom först, men jag tror inte ett ögonblick att Agneta Pleijel skulle ha hämtat mycket av sin berättelse därifrån. Den framstår som äkta och till viss del självutlämnande och det är väl bara så att liknande mönster har funnits i mer än en familj.

En viktig person i Spådomen är flickans faster Ricki. Hon är raka motsatsen till flickans mor, en elegant yrkeskvinna, som visserligen är reserverad som de andra i hennes släkt, men som också kan hysa mycket varma känslor och som skapar sig ett liv som skiljer sig mycket från resten av hennes familj. Agneta Pleijel börjar romanen med att berätta om henne och hon får också avsluta den. Och under den ganska långa tidsperiod som romanen omfattar växer flickan och försöker hitta sin väg i kärlek, sexualitet och yrkesframtid.

Spådomen av Agneta Pleijel, Norstedts 2015.

2017 kom Doften av en man som är Agneta Pleijels fortsättning på spådomen och 27/3 i år kommer del tre med titel Sniglar och snö. Den vill jag också gärna läsa men det är nog bäst att jag tar tvåan först..

Tisdagstrion – Systrar

Systrar i litteraturen – jag antar att det finns ganska mycket av det, och en bok som har en självklar plats i dagens trio är Björnjägarens döttrar av Anneli Jordahl som kom förra året. Där finns inte mindre än sju systrar. De är döttrar till den avlidne björnjägaren och de försöker klara sig i vildmarken. En burlesk och ganska rolig bok med allvar i botten.

I Vinter av Ali Smith finns två mycket olika systrar. Den ena är en miljö- och anti kärnvapenaktivist och den andra är en ganska kallhamrad affärskvinna. Vinter är en rolig och allvarlig roman där en del som man inte väntar sig händer. Ali Smith har skrivit fyra årstidsböcker för att spegla Storbritannien under och efter Brexit och Vinter är den som jag tyckte bäst om av dem.

I En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka finns också två systrar som är olika och har svårt att komma överens när de ska ta hand om sin pappa. Han är en gammal änkling som har hittat en ny mycket yngre kvinna på ålderns höst. Han och barnens mamma kom från Ukraina och i boken finns både en del av Ukrainas historia och att vara invandrad. Också i den här romanen finns mycket humor, men bakgrunden är allvarlig, särskilt nu när Ukraina är invaderat av Ryssland. I år kommer boken som nyutgåva på Norstedts och där ser jag att det finns en uppföljare också, Två husvagnar, från 2007. Den måste jag titta närmare på.

Det var mina tre romaner med systrar i. Om du vill ha fler sådana tips kan du gå till Ugglan & Boken.

Läsprojekt 2023

Det här ser lite magert ut kanske. Ska hon bara läsa två böcker som projekt i år? kan man undra. Nej så är det inte, men det var de här två böckerna som jag hade till hands för att illustrera läsprojekten och de hör bara till ett av dem, nämligen

Omläsning. Natt klockan tolv på dagen av Arthur Koestler har jag länge velat läsa om och för att äntligen komma igång med På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust måste jag tydligen ta med den första delen i ett projekt. Och det blir ju omläsning eftersom jag har läst hela sviten tidigare, fast länge sedan.

Läs färdigt trilogin/kvartetten/sviten. Det projektet får fortsätta även i år. Ambitionsnivån är inte så hög, men några böcker ska det bli.

Längst bak i min läslista kommer tillbaka i år. Jag vet inte varför men det känns så tillfredsställande att läsa böcker bakifrån i min läslista. Det ser jag fram emot att göra igen när jag nu äntligen har läst Ett litet liv av Hanya Yanagihara, en bra men mycket omfångsrik bok, som satt där som en propp längst bak.

Hyllvärmare 2023 skrev jag om förra måndagen.

Sedan har jag ett löpande projekt att läsa mer av Jamaica Kincaid och Thomas Bernhard och det fortsätter jag lite långsamt med.

Det här är mer än nog med läsprojekt för i år så KAOS-utmaningen deltar jag inte i. Men den finns även i år. Tant Augustas tekopp har hand om den och jag länkar dit ifall du är intresserad av att vara med.

Ett litet liv av Hanya Yanagihara

Jude, JB, Willem och Malcolm träffar varandra på college. De flyttar alla fyra till New York för att ta sig fram i livet. Och tar sig fram, det gör de verkligen. Alla fyra blir framgångsrika inom sina områden. De blir respekterade och tjänar mycket pengar. Inte från allra första början. Då har vissa av dem det knapert, men så småningom strömmar pengarna in.

Det är Jude som berättelsen kretsar runt. Han är föräldralös och har upplevt sådant som barn som vi inte vill att någon ska få vara med om. Han har blivit utnyttjad till bristningsgränsen och det får han leva med resten av livet. Det har skadat honom svårt, både fysiskt och psykiskt. Så man kan säga att Ett litet liv är en stor protest mot övergrepp mot barn. Det är en stark sådan som får känslorna att koka hos läsaren. Det är plågsamt att läsa vissa partier i boken. Som kontrast finns vänskap och kärlek. Det finns mycket av det och det är vackert och starkt berättat. Judes svårigheter påverkar inte bara honom själv utan också människorna omkring honom som älskar honom.

Ett litet liv är en mycket känslosam och stark berättelse. Den är som en saga där det goda kämpar mot det onda. Samtidigt är inget som händer i boken helt orealistiskt. Det hade mycket väl kunnat hända. Det jag funderar över är om det är möjligt att Jude kan vara så framgångsrik inom juridiken när han är så förstörd som han är. Hur kan han ha detta enorma självförtroende och denna enorma arbetskapacitet inom sitt område? Kanske är det möjligt i verkligheten? Kanske inte. Men i romanen är det så och om Jude inte hade haft en skarp hjärna och fått möjlighet att utbilda sig, vilket inte är fallet för de flesta barn i världen som blir svårt utnyttjade och hemskt behandlade, hade han säkert gått under i mycket unga år. Det man också kan fundera över är om det är nödvändigt att ge så mycket plats i berättelsen för övergreppen. Nej, inte igen, inte mer! Det här vet vi redan. Så kan det kännas när man läser. Å andra sidan kan man hävda att det här är vad en del barn genomlever dag efter dag år efter år. Ska då inte jag kunna läsa några sidor till?

Att läsa Ett litet liv leder alltså inte bara till en mycket stark känsloupplevelse, det leder också till många funderingar över människorna i romanen och över de problem som finns där. Den var spännande att läsa men samtidigt tyckte jag att den var lite väl omfångsrik, 731 sidor. Kunde den ha kortats något?

Ett litet liv av Hanya Yanagihara, Bonniers 2017. Översättning: Niclas Nilsson.

Jag läste en utgåva i storpocket. Första svenska utgåvan kom 2016. På originalspråket kom romanen 2015.

Hett i hyllan #187 – Herrgården

Herrgården av Anna-Karin Palm är ännu en bok från bibliotekets bokbytardisk, men tidigare utgallrad från Stockholms stadsbibliotek och inbunden i ett hållbart biblioteksband. Den verkar riktigt spännande enligt baksidestexten.

Overkligt och hemlighetsfullt ligger det graciöst harmoniska huset plötsligt framför dem, Ben, Alex, Leila och Juri, som gått flera nätter i sträck genom skogar och plundrade byar. Ingen syns till, och där inne finns allt de behöver, där råder ordning och skönhet. De kan inte fatta sin osannolika tur, att så av en slump ha funnit en fristad när omvärlden befinner sig i upplösning.

Berättelsen verkar vara en dystopi, men när jag läser vidare på baksidan framstår den mer som en psykologisk thriller, en existentiell rysare. Kanske är de plundrade byarna bilder för en kaotisk värld och herrgården symboliserar så ordning och harmoni som så småningom bryts upp och ersätts av kaos? Mitt intresse är i alla fall väckt.

Herrgården av Anna-Karin Palm, Bonniers 2005.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.