De vuxnas lögnaktiga liv av Elena Ferrante

Två år innan pappa stack sa han till mamma att jag var väldigt ful.

Så börjar Elena Ferrantes nya roman, men egentligen hade inte pappan sagt så. Han hade sagt att Giovanna var lik sin faster Vittoria. Om henne brukade föräldrarna säga att hon var ful, elak och obildad och förstörde för andra människor. Giovannas föräldrar är universitetsutbildade och de bor uppe på höjderna men Giovannas pappa kommer från de fattiga kvarteren nere i Neapel och där bor fortfarande faster Vittoria. Hon försörjer sig som hemhjälp hos de mer välbeställda och är bitter över sitt öde.

Giovanna har svårt att finna sig tillrätta. Hon har varit duktig i skolan men nu går det sämre. Hennes föräldrar anser att det är mycket viktigt att klara sig bra i skolan och att utbilda sig vidare. Jag tror att även mamman kommer från enklare förhållanden, om än inte lika fattiga som pappans. Det finns en osäkerhet hos föräldrarna. Kan de hålla sig kvar bland de intellektuella?

Nu vill Giovanna träffa sin faster som familjen inte umgås med och så rullar berättelsen igång.

Elena Ferrante skriver vidare om sitt Neapel och den skarpa skillnaden som finns mellan folk och folk. Hon har skapat en fin skildring av en flickas utveckling från tolvårsåldern till hon är sexton år, en utveckling från barn till nästan vuxen. Klasskillnaderna är tydligt gestaltade. Det är två olika världar med två olika språk och mycket olika sätt att uppföra sig. Att tala italienska som man gör uppe på höjderna är fint och bildat. Att tala Neapolitanska som faster Vittoria gör är obildat och vulgärt. Fastern är också en besvärlig människa, hon har stora känslosvängningar, hon skriker, hon pussas och kramas och hon är mycket gåpåig. En som styr andra människor och som Giovanna är rädd för men tycker om. Över huvud taget är kulturen mycket kroppsligare nere i själva Neapel.

Vilka förebilder har då Giovanna? Hennes mor blir böjd, mager och sliten när hennes pappa har lämnat familjen, men är ändå solidarisk med honom, älskar nog honom fortfarande. En något äldre bekant ung flicka från de fattiga kvarteren är mycket rädd att förlora sin välutbildade fästman. Vittoria är trogen minnet till en gift älskare som dog för länge sedan. Inte direkt förebilder för att slå sig fram i livet.

Berättelsen handlar mycket om kroppen och om att bli kvinna. Att kroppen betyder mycket i tonåren känner jag igen. Och också svårigheten att manövrera som tonåring. Man har inte varit med om så mycket. Man har så många drömmar och de flesta av dem skulle man antagligen tycka var naiva och fåniga om man kom ihåg dem senare i livet. Som vi vet är det lätt att hamna i obehagliga sexuella situationer. Och de vuxna är kanske inte lika ärliga som man trodde.

Ja, jag säger inte mer. De vuxnas lögnaktiga liv är en mycket bra bok som jag rekommenderar.

De vuxnas lögnaktiga liv av Elena Ferrante, Norstedts 2020. Översättning: Johanna Hedenberg.

Hett i hyllan #77 – Stinas möten

Tröttnat du inte på att intervjua, frågar folk mig ibland. Nej det gör jag inte. Jag kan tröttna på omständigheter kring en intervju, men att möta en människa tröttnar jag nog inte på förrän det är dags att dö.

Att intervjua celebriteter och andra svårfångade typer kräver framförallt psykologisk insikt, uthållighet och mod. Det journalistiska är bara en liten del. Jag hoppas att den här boken ska förklara varför.

Så skriver Stina Lundberg Dabrowski i förordet till den här boken som ska handla om vad som egentligen hände bakom kulisserna när hon träffade personer som Khadaffi, Nelson Mandela, Margaret Thatcher, Arnold Schwarzenegger, Jane Fonda, Hillary Clinton med flera.

Stina Lundberg Dabrowski har arbetat som journalist och programledare på TV. Hon har fått flera journalistpriser och hon har arbetat som professor i TV-produktion på Stockholms dramatiska högskola. En spännande och stark människa, absolut, och jag tror att den här boken kan vara både intressant och underhållande. Blir den läst någon gång? Ja, det tror jag.

Stinas möten av Stina Lundberg Dabrowski, Piratförlaget 2006.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Arv och miljö av Vigdis Hjorth

Bergljot har brutit med sin familj, men en av sina systrar har hon en viss kontakt med. Plötsltigt får Bergljot veta att sommarhusen som föräldrarna äger ska överföras på hennes två systrar och att brodern protesterar eftersom husen har värderats alltför lågt.

Det är upptakten till den här berättelsen där författaren bit för bit skalar fram en familj där barnen har behandlas olika och där ett av dem, alltså Bergljot, har blivit utsatt för incest. Och där modern och syskonen inte har velat se det. De fyra syskonen är i femtioårsåldern men motsättningarna och förtigandet finns kvar och blossar upp när föräldrarna vill överföra stugorna på de två barn som fortfarande umgås med dem och testamente och arv ska diskuteras.

Hela historien är berättad inifrån Bergljot. Det är känslosamt och frenetiskt skrivet och mycket drabbande. Jag känner starkt hur svårt detta är för Bergljot och jag förstår att hon har varit tvungen att bryta med famlijen för att rädda sig själv. Det svåraste för henne är att hon inte har blivit sedd och att resten av famlijen inte har velat lyssna på hennes historia.

Men det finns också resonerande partier i romanen om vad lidande kan innebära för en människa och om ondska finns i oss alla. Hennes vän Bo pratar om konflikten mellan Israel och palestinierna där han tycker att parterna borde bryta med varandra, fast det kan de naturligtvis inte göra. Och förresten har ju Bergljot inte blivit helad trots att hon har brutit med familjen. De här resonemangen ger perspektiv på Bergljots lidande.

Och samtidigt är boken mycket spännande att läsa. Vigdis Hjort har skrivit en mycket bra roman om ett mycket svårt ämne. Men boken har verklighetsbakgrund och famlijemedlemmar har reagerat starkt. Som vid andra boklanseringar av berättelser om svåra famlijeförhållanden har olika familjemedlemmar olika syn på vad som har hänt och olika minnen. Det blev skandal. Här är en länk till Vi läser som handlar om Vigdis Hjort och om skandalen.

Arv och miljö av Vigdis Hjorth, Natur & Kultur 2019. Översättning: Ninni Holmqvist.

Tisdagstrion – Fiktiva karaktärer jag kan tänka mig att döpa ett husdjur efter

Idag följer jag inte temat troget men jag hoppas att det går bra ändå. Så här är tre fiktiva karaktärer som husdjur har fått namn efter och en karaktär som jag inte tror bidrog till husdjurets namn, men som heter likadant.

Först har vi Hans och Greta. När jag var liten hade vi två undulater som hette Hans och Greta. Hans var grön och Greta var blå. Hon la ägg och vi var så förväntansfulla, men en dag låg hon död i buren. Stor förtvivlan förstås.

När jag var riktigt liten hade vi en katt som hette Måns. Det berodde absolut på Pelle Svanslösböckerna att katten skulle heta Måns fast den var en hona. Hur det kunde komma sig att det var just Måns, denne elaka katt, som vår fina katt skulle få namn efter, det minns jag inte.

Min man hade en gång en hund som hette Jack. Jag tvivlar på att den var döpt efter Ulf Lundells romanfigur, men samma namn är det i alla fall. Boken Jack har jag skrivit om och den texten hittar du här.

Nej, jag kunde inte tänka ut något annat än detta, men om du går till Ugglan & Boken så hittar du nog en massa fiktiva karaktärer som de andra bokbloggarna kan tänka sig att namnge sina husdjur efter.

Den fina bilden på Hans och Greta som är något beskuren här har Arthur Rackham gjort.

Jag fick en puff

Det var en del spekulationer om vem som skulle få Nobelpriset i litteratur, precis som vanligt. Och jag läste i media vem olika författare och kulturpersonligheter tyckte borde få priset i år. Margaret Atwood och Joyce Carol Oates nämndes flera gånger och jag trodde nästan att jag skulle få utbrista ”Äntligen!” för andra gången. Första tillfället var när Doris Lessing fick priset.

Och så satt jag där och gapade som en fågelholk. Vem är Louise Glück? tänkte jag. Aldrig hört talas om. Det här visar naturligtvis bara min okunnighet. Efter att ha lyssnat och tittat färdigt på SVT:s program och sedan kollat runt lite har jag förstått att hon är en mycket fin poet som har fått många priser och som många håller högt. Jag kastade mig iväg till nätbokhandeln och beställde ett par volymer. Jag tror att Louise Glück är en författare som jag kan tycka om, inte bara läsa därför att hon har fått Nobelpriset, fast det är ju i och med det som jag har insett att hon finns. Det är svårt att få tag på hennes dikter i översättning just nu men förlaget som ger ut hennes dikter på svenska, Rámus, meddelar att det kommer tilltryck av hennes samlingar Averno, Ararat och Vild Iris snart. Hannele har publicerat ett fint smakprov på en av hennes dikter på sin blogg.

Sedan var det så att när de pratade om Louise Glück i tv-programmet nämnde de Emily Dickinson. Nog hade jag hört talas om henne här och där, men aldrig läst någon av hennes dikter. Jag har länge sagt till mig själv att jag borde läsa Emily Dickinson men det har inte blivit av. Nu blir det framöver ändring på det. Min bokbeställning kommer inte direkt utan om några veckor. Jag nöjde mig alltså inte bara med att beställa ett par av Louise Glücks diktsamlingar utan också en svensk översättning av Dickinsons dikter i urval och en på engelska. Äntligen!

Emily Dickinson levde mellan 1830 och 1886 och var mycket tillbakadragen. Enligt Wikipedia skrev hon närmare 1 800 dikter men bara några få av dem publicerades under hennes livstid. Här är en länk till Wikipedias sida om Emily Dickinson.

Här är en länk till Wikipedias sida om Louise Glück.

Som avslutning vill jag säga att jag inte bara blir glad när en författare som jag har läst en hel del av och som jag tycker är bra får Nobelpriset i litteratur. En stor fördel med priset är att det ofta ger mig en puff som leder till att jag börjar läsa en författare som jag inte kände till. Det ska bli intressant och givande att lära känna Louise Glücks poesi – och som en extra bonus även Emily Dickinsons.

Renegater av Klas Östergren

Författaren/berättaren står vid grinden och tittar ut över landskapet där han bor. Då kommer Henry Morgan vandrande, en person som har varit betydelsefull i två av författarens tidigare romaner. Han har ett meddelande till författaren, han uppmanas att skriva en rapport om de händelser i Svenska akademien som fick honom att avgå.

Renegater är den tredje delen i en trilogi vars första två delar är Gentlemen (1980) och Gangsters (2005). Det är länge sedan jag läste dessa två och jag får erkänna att jag inte minns så mycket av dem. Kanske bidrar det till läsningen av Renegater om man nyligen har läst Gentlemen och Gangsters, men jag tycker att den också står bra för sig själv. Nu, 2020, är författaren mycket äldre och berättelsen är präglad av det. Åren har gått, erfarenheter har lagrats, om det inte är kväll i livet ännu så är det i alla fall eftermiddag. Renegater är samtidigt djupt allvarlig och rolig. Den är eftertänksam, fantasifull och mystiskt och samtidigt realistisk. Den är väldigt mycket och det är en stor textmassa man ska igenom, men det är värt besväret.

Romanen handlar om flera saker. En stor del av den upptas av försäljningen av JAS Gripen till Sydafrika, händelser omkring det och efterverkningar av det som hände. Den innehåller rapporten om författarens syn på det som hände i akademien. Korruption är ett viktigt tema. Stor korruption när det gäller Sydafrika och med livsfarliga konsekvenser och i mindre skala när det gäller akademien. Samtidigt finns i bakgrunden en mystisk organisation av tjänstemän (kanske?), en underrättelse-/spionorganisation som vill styra förloppet när det gäller de stora händelserna. Och när det gäller händelserna i Svenska akademien berättar författaren om hur han blir utsatt för en metod som ofta har använts av spionorganisationer, ett försök att locka honom till kontakt med en prostituerad, en provokation som han tror måste komma från någon med anknytning till akademien.

Där finns också en historisk utveckling, från ett mer folkhemsliknande samhälle till det vi har idag. Mycket av den utvecklingen får vi uppleva genom reklambranschen där Torsten Ljung är en viktig person. I början av karriären arbetar han på en byrå som gör reklam för kooperationen, men så småningom bryter han sig loss, hans nya byrå blir alltmer en PR-byrå och den blir anlitad under Sydafrikaaffären.

Romanen är spännande att läsa men den innehåller också mänskliga relationer och fina miljöbeskrivningar. Torsten Ljung har länge samlat konstverk där snö finns avbildad och när författaren skriver om hans snögalleri och tar upp alla möjliga aspekter på snö, hur ljuset faller, hur olika vi ser snön beroende på hur solen står på himlen, litteratur om och med snö, olika konstnärer som har målat snö, då är det mycket vackert och poetiskt.

Renegater är en roman om och med så mycket. Den har stor tyngd, inte bara fysiskt och jag rekommenderar den varmt.

Renegater av Klas Östergren, Polaris 2020.

Gentlemen och Gangsters ges nu ut på nytt så de lär vara lätta att få tag på.

Hett i hyllan #76 – Skriet från vildmarken och Varghunden

Dessa två klassiska berättelser av Jack London har jag inte läst.

Skriet från vildmarken handlar om en hund som kidnappas och säljs och förs till Alaska där han får slita som slädhund. Jag hittade den på Projekt Runeberg där man kan läsa hela boken på nätet. Den översättningen i en utgåva från 1918 verkar mycket mer lättläst än den snårigare och krångligare översättningen i vår utgåva från 1935, men jag vet inte hur trogen originalet den äldre översättningen är. (Och inte heller den nyare).

I Varghunden blir några män attackerade av vargar. Ledaren för vargflocken är en hona som är till hälften hund. Senare får hon en unge och den blir omhändertagen av indianer. Varghunden hos Projekt Runeberg.

Jack London levde mellan 1876 och 1916. Hans böcker från och om vildmarken blev mycket populära och finns översatta över hela världen. Men han skrev också samhällskritiska romaner och några av hans böcker eldades upp i nazistbål på 1930-talet.

Jag tror att jag vill läsa de här två berättelserna, men i så fall på originalspråket eller den senaste svenska översättningen.

Skriet från vildmarken och Varghunden av Jack London, Saxon & Lindströms förlag 1935.

Det är Bokföring enligt Monika som har hand om Hett i hyllan.

Walters dotter av Lídia Jorge

På en avsides gård i Portugal bor Fransisco Dias och hans barn. Det är en stenig och karg trakt men de har arbetat hårt och lagt teg efter teg till egendomen. Fadern är en patriark som styr sina barn – utom sonen Walter. Han är inte som de andra. En riktig slarver och drömmare och han vill inte arbeta som sina syskon.

Walter tecknar och målar fåglar. Dessutom har han framgång hos de unga kvinnorna och det bär sig inte bättre än att en av dem blir gravid. Hon får gifta sig med en av de andra sönerna och flickan hon föder får växa upp som deras dotter. Fast flickan förstår så småningom att Walter är hennes pappa.

Det är förutsättningen för den här romanen som handlar både om hur det gamla samhället med storfamilj och en massa daglönare och hårt kroppsarbete övergår till det moderna med nedlagda jordbruk och en turistindustri vid kusten, och en flicka som älskar en omöjlig far som aldrig är där. Det är hjärtskärande.

Berättelsen är suggestivt skriven med många hopp i tiden och får delvis en drömlik karaktär. Vad som är verklighet och vad som är önskningar och dröm får läsaren trevande söka sig fram till. Men det är inte en brist. Jag upplever det stora huset med sin korridor och alla dörrar där flickan har vuxit upp i trygghet men i en atmosfär där mycket förtigs och det tas för givet att man ska vara på ett visst sätt. Det finns mycket att fundera på efter att ha läst Walters dotter. Kärlek och föräldraansvar. Barns utsatthet. Vad hård disciplin och inskränkthet kan ställa till med. Hur olika barnen i en syskonskara kan vara och hur ett av dem kan bli syndabock. Walters dotter är en bra bok som jag rekommenderar.

Walters dotter av Lídia Jorge, Brombergs 2001. Översättning: Örjan Sjögren.

Tisdagstrion – Miljö och klimat

Miljö och klimat är viktiga frågor och det temat eller stråk av det kan man hitta i många böcker. Jag har valt dessa:

Elefantens fot av Madeleine Hessérus. Titeln kommer av att härdsmältan i Tjernobyl liknade en elefantfot. Hessérus bok är en roman om en svensk forskare som deltar i ett team som är stationerat utanför den förbjudna zonen. Den innehåller både kärlek och skrämmande beskrivningar av området runt kärnkraftverket.

Intelligenta växter av Stefano Mancuso och Alessandra Viola. I den här boken får vi veta massor om växternas intelligens och samarbete. Bara det borde göra oss varsamma och tänka på miljön, men den kommer också in direkt när författarna skriver om sjukdomar på majs och besprutning och om naturens egen lösning på det problemet.

Lilo av Erik Hågård. Det sägs inget om miljöförstöring klart och tydligt i den här dystopin så vitt jag minns, men jag tror att alla som läser den tänker att så här har det blivit därför att miljön är förstörd. Solen lyser obarmhärtigt, det är svårt att få tag på vatten och det finns sjunkna delar av en stad vilket får mig att tänka att havsnivån måste ha stigit.

Titlarna är länkar till mina texter om böckerna.

Och nu kan du gå vidare till Ugglan och Boken och få tips om fler böcker på temat.

Månadens språk är portugisiska

När det gäller portugisiska är det som med många andra språk. Jag har läst ytterst lite av författare som skriver på portugisiska, inte ens något av nobelpristagaren José Saramago. Men en portugisisk bok har jag läst sedan jag började blogga, Carlos Gardels död av António Lobo Antunes. Svår, men bra. Jag har skrivit om den så titeln är en länk.

António Lobo Antunes (1942-) är en av de stora förnyarna av den portugisiska litteraturen, läser jag på Wikipedia. Där finns en hel rad titlar som är översatta till svenska. António Lobo Antunes är också en av de mest översatta portugisiska författarna.

På min bokvagn står en hyllvärmare som är portugisisk, Walters dotter av Lídia Jorge. Så den läser jag nu. Walters dotter har jag haft med i Hett i hyllan och titeln är en länk till det inlägget.

Lídia Jorge (1946-) tillhör också de stora portugisiska författarna, men endast en av hennes böcker är översatt till svenska, alltså Walters dotter. Däremot är många översatta till engelska. Du hittar dem på Wikipedia och dit kommer du via länken i början av det här stycket.

Av José Saramago (1922-2010) läser jag nu äntligen en bok och det är Blindheten. Den kom ursprungligen ut 1995 och på svenska 1997. På Wikipedia finns en hel rad titlar av Saramago som är översatta till svenska.

Två böcker från det portugisiska språkområdet blir alltså lästa nu.

Och den som har hand om Månadens språk är Scyllas hylla.