Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez

Den här romanen liknar inget jag tidigare har läst. Det är en släktkrönika över sju generationer full av människor, magi och händelser. Den börjar med att överste Aureliano Buendía står framför en exekutionspatrull och minns sin barndom och som läsare inser vi genast att det finns en del krig och våldsamhet i den här berättelsen.

Den första generationen i släkten, José Arcadio Buendia och Úrsula Iguarán, grundar byn Macondo tillsammans med en grupp andra yngre människor som med möda har vandrat över berg och genom djungel för att ta sig dit. Allt ordnas på bästa sätt i byn. Alla får likvärdiga tomter att bygga hus på. Alla är unga och livet är bra. Någon gång om året kommer vandrande romer till byn och de är de som inför magin.

Jag vet inte hur jag ska beskriva den här romanen: En släktkrönika som samtidigt är Colombias historia med inbördeskrig, utländska exploatörer, korruption, magiska händelser, bordeller, passion, broderande kvinnor, starka kvinnor och svaga, starka och svaga män, folkliga föreställningar, manligt och kvinnligt stark åtskilt, pedofili, lukter, stark sol, regn och gyttja, våld och en natur som växer och frodas och hela tiden hotar att ta över och förstöra husen och ordningen. Att förstöra och rasera är människorna också bra på.

Texten har stor tyngd. Det finns en tyngd i historien och i texten, någonting mörkt och svart med starka glimtar av ljus som skär in då och då. Boken är lite svår att läsa. Den innehåller väldigt många olika karaktärer och i familjen Buendía återkommer samma namn genom generationerna, men som tur är finns ett släktträd i början. Jag lämnar romanen lite överväldigad. Det känns som om det har varit för många karaktärer, för mycket bordeller och magi, för mycket av allting – och ändå inte. Det känns rätt. Det är också genialt av författaren att använda magi och drömmar för att gestalta den historieförfalskning som diktaturer och kolonialexploatörer ständigt bedriver. Att läsa Hundra år av ensamhet gav mig en stor upplevelse, det är en bok som är unik i min erfarenhet, myllrande, frodig, hård, underhållande och överväldigande.

Jag har läst romanen i Lina Wolffs nya översättning och det känns som om den är bra. Jag kan inte spanska och jag har inte läst Hundra år av ensamhet i den gamla översättningen så jag kan inte jämföra, men som sagt, det här känns bra. Boken rekommenderas.

Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez, Wahlström & Widstrand 2020. Översättning: Lina Wolff.

Tisdagstrion – Norden runt

Våra nordiska grannländer är kanske de andra länder, förutom Storbritannien och USA, som vi svenskar läser mest böcker från. Eller är det så? Jag vet inte säkert. Men en sak vet jag – att det finns en uppsjö av spännande och intressanta nordiska böcker. Och väldigt många av dem har jag inte läst.

Först har jag valt en av alla dem som jag inte har läst men som jag gärna vill läsa och det är Arv och Miljö av Vigdis Hjort. Den ska vara en uppgörelse med en högborgerlig familj som är fin på utsidan men raka motsatsen inuti och den ska handla om incest, om vreden på grund av den och om förnekelsen i familjen. Så nu är Arv och miljö med i min tisdagstrio för att påminna mig om att jag ska läsa den.

Ditte människobarn av Martin Andersen Nexö läste jag när jag växte upp och den gjorde stort intryck. Den handlar om Ditte som är ett oönskat barn i den fattigaste underklassen och hur hennes godhet och hjälpsamhet utnyttjas. En bok som grep mig mycket på sin tid. Den kom ut på danska 1917-1921 och finns utgiven på svenska. Men jag tror att man endast kan köpa den antikvariskt översatt till svenska, eller låna den på biblioteket.

Brudar i svart av Sirpa Kähkönen, som kom ut på svenska förra året, har jag nyligen läst och skrivit om här på bloggen.

Om du tittar in hos Ugglan & Boken kan du hitta massor av nordiska böcker av olika slag.

Abibliofobi

Det börjar glesna i min bokvagn och jag börjar känna av en åkomma som jag aldrig har lidit av tidigare: abibliofobi. Det är alltså rädslan över att inte ha några böcker att läsa. Förut – vilket egentligen betyder före corona – tänkte jag: Äsch, vad är det där för dumheter. När det finns bibliotek och bokhandlar och jättebilliga second hand-böcker och nätbokhandlar, hur kan man då känna att man måste hamstra mängder med böcker?

Jag vet inte om det ligger i släkten, fast i så fall bakvänt. När min dotter växte upp och vi skulle resa bort kunde man tro att hennes väska var packad med telegsten. En gång lossnade handtaget för att väskan var så tungt packad med böcker. Kanske har jag ärvt åkomman från henne? Nej, jag skyller på viruset. Jag tror att det har blivit en ögonöppnare för de flesta av oss. Vi lever inte så tryggt som vi trodde och vi vet inte vad framtiden för med sig. Min man läser en bok med titeln Deadliest Enemy – Our War against killer Germs. Själv låter jag gärna bli sådana böcker, men jag kan ju inte undgå att få reda på vad den handlar om.

På grund av försiktighet har jag undvikit biblioteket tills alldeles nyligen. Men när min beställning (som jag gjorde för länge sedan) av nyutgåvan av Márquez Hundra år av ensamhet plötsligt droppade in i mailen gick jag dit. Iförd plasthandskar och ivrigt spanande inåt lokalen för att se om där var för mycket folk smög jag mig in, hämtade boken på hyllan och lånade den i låneapparaten. Jag tror att det gick bra.

Men dåså, kan man ju tänka. Risken i att beställa lite böcker framöver och gå och hämta dem på beställningshyllan på biblioteket den är nog inte så stor. Och ändå gnager det i mig. Mitt olästa bokbestånd krymper! Det hjälper inte att jag inte bara har böckerna på bokvagnen att läsa. Det vimlar av hyllvärmare i våra bokhyllor. Tänk bara på alla böcker jag visar i Hett i hyllan på torsdagar.

Nej, jag känner att jag måste fylla på, så nyligen beställde jag två böcker på nätet som jag hoppas blir ett så pass litet och nätt paket att jag inte behöver gå till ombudet och hämta det.

Säg nu inte: Nämen det finns ju E-böcker. Dem kan du hämta hem utan att ens lyfta på rumpan. I så fall ska ni veta att jag stirrar så mycket på skärmen ändå om dagarna så litteraturen vill jag ha som pappersböcker.

Mörk fjäril av Margaret Drabble

Mörk fjäril hänsyftar på Björkmätaren som finns i en ljus och en mörk variant. I Storbritanniens kolgruvedristrik blev den mörka varianten vanligast eftersom den var bättre kamouflerad i det sotiga landskapet.

Det är just i kolgruvebältet som Bessie växer upp. Hon föds i början av 1900-talet och hon är annorlunda, mycket intelligent och mycket nogräknad. Hon är också känslig och sjuklig och utnyttjar det till sin fördel. Mest av allt vill hon bort från den sotiga, smutsiga och fula miljön som hon bor i, och hon lyckas. Hon till och med studerar i Cambridge på stipendium.

Margaret Drabble har skapat romangestalten Bessie inspirerad av sin mor. När jag läser boken känns det som om den här berättelsen är författarens försök att förstå sin mor och hennes bakgrund. Bessies dotter Crissie och Crissies dotter Faro är däremot helt fiktiva personer. Mörk fjäril handlar om dessa tre och på så sätt också om utvecklingen i England under 1900-talet. Men det som är mest framträdande i romanen är de mänskliga relationerna, mor – dotter, kvinna – man och släktrelationer. Det är ganska många personer i romanen. En hel släkt finns med.

Mörk fjäril är skriven med humor och värme och människokännedom. Med skarp insikt pekar författaren på olika företeelser i samhället. Romanen är lätt att ta till sig och känna igen sig i.

Mörk fjäril av Margaret Drabble, Forum 2000. Översättning: Dorothee Sporrong.

Hett i hyllan #55 – Döden spelar falskt

När James Bondfilmerna kom en gång i tiden tyckte jag att de var spännande att se, men efterhand tröttnade jag och nu tycker jag att de är tråkiga. Möjligen kan jag titta lite på någon av de tidigare för att kunna utbrista: ”Men så idiotiskt! Vilken kvinnosyn! Och så vidare. Någon bok av Ian Fleming, skaparen av James Bondfiguren, har jag aldrig läst.

På Wikipedia läser jag att Ian Fleming (1908-1964) själv hade varit spion under andra världskriget. Han kom från överklassbakgrund och var först emot att Sean Connery skulle spela Bond i filmerna eftersom han kom från ett fattigt arbetarhem i Skottland och dessutom inte hade gått på Eton. Trots detta, eller kanske tack vare detta, blev Sean Connerys James Bondgestalt ikonisk som vi alla vet.

Kommer jag att läsa den här boken? Det skulle visserligen vara intressant att göra det för att få veta hur Ian Fleming skrev, men jag tror knappast att det blir av. Visserligen börjar den lite spännande med en skorpion och en skalbagge, men det finns så mycket annan spänningslitteratur som jag hellre läser.

På baksidan finns denna text:

Hans viljestyrka var borta. Han ville bara sova. Eller till och med dö. Vad som helst som kunde minska smärtorna som rasade inne i honom och över hela hans kropp, som stack och sved och dunkade och malde i honom – som kunde döda minnet av fyra kängor som sparkade honom och minnet av grymtningarna från de två svarthuvade gestalterna.

Döden spelar falskt av Ian Fleming, Bonnierförlagen 2001. Översättning: Torsten Blomkvist.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Nätternas gräs av Patrick Modiano

Berättaren Jean vandrar genom Paris och minns en kvinna som kallades Dannie som han kände en gång. Hon var gåtfull, han fick aldrig veta mycket om henne och efter ett tag försvann hon. När han kände henne rörde hon sig bland män som troligtvis var kriminella och kanske hade hon något att göra med frihetskampen i Marocko. Det här var fyrtio år sedan och Jean minns bara glimtvis det som hände då. Allt är vagt och nästan lite drömlikt.

Vi får inte veta särskilt mycket om Jean heller. Allt är som sagt vagt, som minnen. Nätternas gräs liknar på sätt och vis De dunkla butikernas gata som jag har skrivit om tidigare här på bloggen. Men i nätternas gräs vet Jean vad han heter och även om vi inte får veta hans bakgrund så vet han den själv. Båda romanerna handlar om minnen från förr när huvudpersonen var mycket yngre och i båda vandrar huvudpersonen omkring på Paris gator.

Nätternas gräs är en lugn roman. Lugn och vacker och grå och melankolisk. Jag känner hur mina minnen också undflyr mig och hur det är så mycket som jag har glömt. Kanske måste man uppskatta Modianos sätt att skriva för att tycka om den. Romanen har en alldeles speciell stämning som man inte hittar var som helst. En läsvärd bok.

Nätternas gräs av Patrick Modiano, Grate 2013. Översättning: Anna Säflund-Orstadius.

Tisdagstrion – Bäst hittills i år

Det här var inte svårt. Hur lätt som helst att välja ut de tre bästa som jag har läst i år. Jag brukar inte slösa med femmor, men de här tre böckerna har fått full pott.

Min kamp (1) av Karl Ove Knausgård som jag precis nyligen läste.

Människornas jord av Pramodeya Ananta Toer.

Och Klubben av Matilda Gustavsson.

Eftersom jag har skrivit om alla tre har jag länkat till mina inlägg.

Om du tittar in hos Ugglan& Boken så får du veta vilka böcker andra bokbloggare tyckte var bäst hittills i år.