Hett i hyllan #114 – Ett hörn av paradiset

Knut Ståhlberg (1919-2015) var i många år utrikeskorrespondent från Paris och han brukade förekomma i tv-nyheterna när jag växte upp. Jag minns att han gestikulerade mycket när han pratade och att vi sa till varandra i familjen att det berodde på att han hade påverkats av att leva i Frankrike. Jag har däremot aldrig läst något av Knut Ståhlberg men den här hyllvärmaren lockar mig faktiskt.

Från bokens baksida: Alla paradis – eller hörn av paradis – är personliga. I Knut Ståhlbergs fall finns paradiset på rue du docteur Blanche, en stilla gata i ett stilla kvarter i 16:e arrondismentet i Paris. Där bor Juliette i en våning tre trappor upp över gården. ”Tre lätta trappor att gå.” Dit flyttar den unge svenske journalisten och får en hustru och en familj. Paradisets barn.

Men om den lilla världen är ljus blir den stora snabbt mörkare. Det kalla kriget bryter ut. Utrikeskorrespondenten Knut Ståhlberg följer spelet kring atombomben och blockaden av Berlin och det som sker när ett nytt Europa blir till.

Ett hörn av paradiset – ljusa och mörka år i Paris av Knut Ståhlberg, Norstedts 1998.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Mödrarnas söndag av Graham Swift

Det är den 30 mars 1924 och det är mödrarnas söndag. Det innebär att tjänstefolk får ledigt nästan hela dagen för att kunna besöka sina mödrar. Jane Fairchild är husjungfru och föräldralös. Men hon har en älskare, Paul Sheringham, som är son i en förmögen familj med stort hus. Han ringer till henne samma dag för att stämma träff eftersom han är ensam i huset han bor i. Istället för att ge sig iväg på en cykelutflykt med picknick cyklar Jane Fairchild till Paul Sheringham.

Obalansen i förhållandet är påtaglig. Ett hemligt förhållande mellan en husjungfru och en ung man från den klassen hon tjänar hos har ingen framtid i längden. Dessutom är mannen ifråga förlovad och ska snart gifta sig. Vi får veta en hel del om Jane Fairchilds tidigare liv och om hennes tillvaro som husjungfru och över huvud taget om husjungfrurs situation. De vet mycket om familjerna där de tjänar och det kommer fram mycket konkret i berättelsen. Vem tar hand om lakanet med spermafläcken, till exempel? Det får familjen Sheringhams husjungfru göra när hon har kommit tillbaka från sin utflykt till föräldrahemmet. Hon kommer alltså att veta vad som har pågått, men inte vilken kvinna det gäller. Eller hur blir det?

Efterverkningarna av första världskriget präglar romanen. Unga söner har dött och aldrig kommit tillbaka. Det finns en melankoli i berättelsen och den har en mycket lugn och eftertänksam ton. Men den innehåller också stor dramatik även om texten inte är dramatisk i sig. Under läsningen undrar jag hur det ska gå. Berättelsen blir spännande, kanske tack vare dess lugn. Så småningom kommer en vändning i berättelsen, eller jag kanske ska säga en oväntad öppning. Jane Fairchild är intelligent och intresserad av böcker. Hennes framtid finns också i berättelsen och när hon tänker på den här dagen ser hon tillbaka på något som hände för länge sedan.

Boken rekommenderas. Berättelsen är fint skriven både språkligt och i hur den är konstruerad. Den känns lite ovanlig och den överraskade mig.

Mödrarnas söndag av Graham Swift, Bonniers 2017. Översättning: Hans-Jacob Nilsson.

Tisdagstrion – Sommarläsning

En del älskar att resa medan andra trivs bäst hemma och kanske reser genom att läsa böcker. Det har inte varit så lätt att resa under det senaste året ens för den mest ressugne. Därför tänkte jag att det kan passa med några böcker om resor som sommartips.

Varför inte resa till Frankrike och Italien genom att läsa Birgitta Stenbergs Kärlek i Europa?

I England, Skottland och Wales kan du resa med Bill Bryson om du läser Anteckningar från en liten ö.

Och om du vill kan du resa till Bulgarien med Kapka Kassabova. I boken Gata utan namn berättar hon om sin barndom, men hon reser också i Bulgarien som vuxen.

Det var mina sommartips. Om du klickar in dig på Ugglan & Boken kan du hitta fler.

Efter detta blir det ett sommaruppehåll på fyra veckor för Tisdagstrion. Men min blogg fortsätter, så jag får hitta på något annat att skriva om under de följande fyra tisdagarna. Det ska nog bli bra, det också.

Längst bak i min läslista #13-14

Fortfarande skriver jag om alla de böcker som jag la in från min lista i anteckningsboken den 24 augusti 2019. Näst i tur är:

Kruso av Luts Seiler. Den handlar om Edgar, en litteraturstudent i DDR som tar jobb på ön Hiddensee där han har varit som barn. Hiddensee är nu en plats där dissidenter har tillfälliga jobb på hotellen eller som badvakter. Där träffar Edgar Kruso. Jag länkar till förlaget.

Lutz Seiler är en tysk författare. Han har skrivit dikter, essäer och noveller. Kruso är hans första roman. Han har skrivit en andra, Stern 111, men den är inte översatt till svenska.

Och sedan kommer:

Allt går sönder (Thing fall apart 1958) av Chinua Achebe. Tiden ska vara 1800-tal och den ska handla om familjerelationer och kolonialism. Ingen afrikansk roman har sålt i så stora upplagor, läser jag hos Världslitteratur. Allt går sönder är första delen av en tetralogi. De andra delarna är: Guds pil (Arrow of God), Inte hemma här (No longer at ease) och En folkets man (A man of the people). Alla delarna är översatta till svenska enligt Libris-katalogen och Wikipedia.

Chinua Achebe (1930-2013) var en nigeriansk författare och räknas som en av de stora från Afrika. Jag länkar till Wikipedia.

Vilken spännande läslista jag har! Båda romanerna som jag tar upp idag verkar mycket intressanta.

Tecknens rike av Cecilia Lindqvist

Tecknens rike var den första bok som fick det skönlitterära Augustpriset och det var 1989. Den finns alltså i listan över skönlitteratur. Nu bör väl den här boken betraktas som facklitteratur och jag förstår att orsaken till att den finns i den skönlitterära lista beror på att det inte fanns något pris för facklitteratur från början. Den äldsta boken i den facklitterära listan fick priset 1992.

Men eftersom Tecknens rike står i den skönlitterära listan har jag läst den och det ångrar jag inte. Cecilia Lindqvist skriver om de kinesiska skrivtecknen och hur de har utvecklats under århundradenas lopp. De äldsta tecknen har daterats till 4800-4200 fvt. Det är symboler inristade på krukskärvor och de har ingen klar koppling till de senare skrivtecknen. Under Shangdynastin, som Cecilia Lindqvist daterar till 1523-1028 fvt, ristade man in tecken på orakelben och man har också hittat många bronskärl med tecken vid utgrävningar. De användes vid riter för att spå vad som skulle hända i framtiden och dessa tecken har man kunnat koppla ihop med den senare skriften.

De kinesiska skrivtecknen har alltså en lång historia och genom att berätta om den och hur tecknen har utvecklats från enkla bildtecken till sammansatta tecken för adjektiv och verb med mera, berättar hon också om Kinas kulturhistoria. Tecknens rike skrevs för ganska länge sedan och sedan dess har säkert nya rön gjorts och allt i boken stämmer kanske inte med vad vetenskapen säger idag, men jag skulle tro att den ger en gedigen beskrivning över Kinas utveckling och kulturhistoria. Dessutom är den skriven med stor känsla för kinesiskt vardagsliv så som det tedde sig före 1989. Kinas klimat och natur är också beskrivna med stor känsla. Jag förstår mer om Kinas historia och kultur efter att ha läst den och jag rekommenderar den till den intresserade.

Tecknens rike av Cecilia Lindqvist, Bonniers 1989.

Den här boken ingår i Augustprisprojektet där jag läser de skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte tidigare har läst. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @karenina.se och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger. Om ni läser detta på platta eller telefon finns knappen efter texten.

Hett i hyllan #113 – Liten katekes för de ännu vanmäktiga och August Strindbergs lilla katekes för underklassen

En bok som innehåller två böcker och där den ena börjar framifrån och den andra bakifrån och den ena är upp och ner i förhållande till den andra har en särskild beteckning och den kan jag inte komma ihåg. Jag har försökt googla men inte hittat ordet och det retar mig obeskrivligt. Kan någon biblioteks- och bokkunnig hjälpa mig?

Men det var hyllvärmare det här handlar om och Göran Greiders Liten katekes för de ännu vanmäktiga har jag inte läst. Strindbergs Lilla katekes har jag däremot läst i en annan utgåva, men eftersom jag inte har läst Greiders och inte i den här boken alls betraktar jag den som en hyllvärmare. Det är två korta skrifter det handlar om, Greiders är på 19 sidor och Strindbergs på 51. När jag läser Greiders skrift kommer jag nog också att läsa om Strindbergs. Jag räknar alltså med att läsa den här hyllvärmaren. Att den är läsvärd tvivlar jag inte på.

Egentligen kommer Greider och Strindberg i fel ordning på bilden. Jag får nog betrakta Strindberg som bokens framsida för det är där alla uppgifter från förlaget finns.

Liten katekes för underklassen av August Strindberg och Liten katekes för de ännu vanmäktiga av Göran Greider, Karneval bokförlag 2012.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Piranesi av Susanna Clarke

Piranesi bor i Huset. Det är mycket stort. Där finns trappor och stora salar. De översta våningarna har raserats och längst ner i botten finns tidvattnet som kommer och försvinner. Huset är byggt av sten.

Piranesi för noggrann journal över det som händer och hur han sköter sina uppgifter. De olika salarna och rummen i Huset är fulla av statyer. Han för bok över dem, han har tagit hand om människoskelett som han har funnit, han har lagt dem på en lämplig plats och han besöker dem regelbundet och offrar till dem.

Det är en märklig plats han befinner sig på. Kanske är den oändlig. För Piranesi är det hela världen. Han är ensam levande människa där, förutom Den andre som han träffar en gång i veckan. Men i Huset finns många fåglar och Piranesi känner sig inte ensam. Han har alla statyerna och fåglarna och människobenen.

Det här låter kanske flummigt, men boken är mycket konkret skriven. Piranesis liv i Huset känns realistiskt fast det är så underligt. Susanna Clarke avslöjar efterhand mer och mer. Det är vackert och det är spännande. Hon har fångat en stämning av uråldriga myter. Havet i salarna längst ner känns bekant från gamla föreställningar om världen. Samtidigt är det något som inte stämmer. Det finns moderna detaljer. Piranesis värld verkar existera samtidigt som den moderna.

Den andre, han är ingen vänlig person och varifrån kommer han? Piranesi, däremot är en medkännande människa, en snäll människa som bryr sig om andra och som läsare vill jag att det ska gå bra för honom. Han har fått sitt namn av Den andre och när jag söker på Piranesi på nätet hittar jag den italienske konstnären Giovanni Battista Piranesi (1720-1778) och när jag ser bilderna på hans verk förstår jag varför Piranesi har fått sitt namn och romanen sin titel.

Susanna Clarke har skrivit en mycket bra roman, spännande och vacker. Jag rekommenderar den varmt.

Piranesi av Susanna Clarke, Bloomsbury Publishing 2020.

Piranesi finns inte översatt till svenska. Susanna Clarkes första roman Jonathan Strange & Mr Norell finns däremot i svensk översättning. Den läste jag med stor behållning för ett antal år sedan.

Tisdagstrion – Bokomslag med ansikten

Temat bokomslag med ansikten är inte svårt. Det finns så många. Antagligen beror det på att ansikten lockar till köp och till läsning. Ansikten är ju det första av det vi ser som vi riktigt intresserar oss för som spädbarn. Här har jag valt tre böcker som jag har läst och skrivit om under min bloggtid.

Kvicksand av Anne Swärd har jag nyligen läst. En bra roman om en nära framtid i Köpenhamn där några människor försöker överleva i en svår värld. Om trasiga familjeförhållanden och kärlek.

Skönhetens linje av Alan Hollinghurst handlar om en kille som är gay och som är inneboende hos en överklassfamilj i London. Den rekommenderas.

Människornas jord är första delen i Burukvartetten av Pramoedya Ananta Toer. Romanen innehåller en stark kärlekshistoria i det tidiga 1900-talets koloniala Indonesien.

Alla mer eller minde lätta ämnen till Tisdagstrion får vi från Ugglan & Boken. Titta in där så får du fler boktips.

Halvårsrapport för mina läsprojekt

Projektet Längst bak i min bokhylla har fungerat bra. Jag har kortat av läslistan med tolv böcker bakifrån och fått spännande och intressant läsning av tolv författare från åtta länder. Särskilt vill jag nämna Vegetarianen av Han Kang, Den skeva platsen av Caterina Pascual Söderbaum, Den tid då ljuset avtar av Eugen Ruge och The Magic Toyshop av Angela Carter. Jag fortsätter till årsskiftet så får vi se hur många böcker det blir allt som allt. Fast listan har inte blivit kortare förstås. Den har vuxit på andra hållet.

Hyllvärmare 2021 går också bra. Jag har läst sex av de tolv böckerna och tar snart sats och ger mig på Ulysses. Det ska bli spännande.

Augustprisprojektet startade jag också i vintras. Jag ville läsa de åtta vinnare av det skönlitterära Augustpriset som jag inte hade läst. Nu har jag bara en bok kvar att läsa, Synden av Björn Ranelid. Det här projektet är jag också nöjd med så jag ska naturligtvis läsa också den sista av de åtta böckerna. Jag har den på långlån från biblioteket så den står redan på bokvagnen.

Och sist vill jag nämna mitt läsprojekt Anne Swärd som jag startade i somras och som jag har avslutat.

Efter att ha bloggat ett par år har jag kommit fram till att läsprojekt passar mig. Så det är bara att fortsätta.

Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark

På bokens omslag ser vi ett skepp på väg att tippa över jordskivans kant, ner i det stora djupet, och det är dit Hasse är på väg. Han ligger på en sal på sjukhuset och väntar på att dö. På salen finns tre andra män som är i samma situation. Det är tragiskt. Döden vill vi oftast inte tänka på. Och att befinna sig i en sjukhussal – eller hemma – med en sjukdom som försvagar en mer och mer och som ger smärta, den situationen vill i varje fall jag inte befinna mig i. Ändå vet jag att det inte är otroligt att det också kommer att hända mig. Att Carl-Henning Wijkmark i den här romanen lurar döden håller jag inte med om. Det ingår i juryns motivering till att han fick Augustpriset i skönlitteratur 2007. Men berättelsen håller sig ovanför tragiken och skräcken. Den är delvis lite rolig och mycket saklig. Wijkmark berättar lugnt om sjukdomens utveckling. Vi får ta del i det som händer på sal fem där Hasse ligger. En efter en av männen på salen dör och så blir Hasse flyttad till en enskild sal. Vi får ta del av minnen ur Hasses liv och hans funderingar. Han har varit operettskådespelare. Kan han vara nöjd med sitt liv? Det var så här det blev, varken mer eller mindre.

De som betyder mest för honom är två sjuksköterskor. Hasse har ingen familj som sitter hos honom när han är döende. Inte heller några vänner. Kanske har han valt bort dem.

Berättelsen om Hasse är inte en så tungsint historia att den blir svår att läsa av det skälet. Tvärtom saknar jag känslor lite grand. Författaren kan ha menat att läsaren får skapa sina känslor själv. Tyvärr fungerar det inte riktigt för mig, men det finns partier mot slutet som talar till mig. En fladdermus har kommit in i rummet och sitter i taket och tittar ner på Hasse. Kanske är den verklig. Kanske inte.

Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark, Norstedts 2007.

Den här romanen ingår i Augustprisprojektet där jag läser de skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte tidigare har läst. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @karenina.se och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger. Om ni läser detta på platta eller telefon finns knappen efter texten.