Nu börjar det bli dags att lämna Drömbroar av Henrik Nordbrandt och istället läsa Höstmörkret över mig av Snorri Hjartarson (1906-1986). För den fick han Nordiska Rådets litteraturpris 1981. Snorri Hjartarson var en Isländsk författare. Han studerade på konstakademien i Oslo och bodde sedan i Norge till 1936. Han debuterade med en norskspråkig roman 1934, Højt flyter ravnen, men han är mest känd för sina isländska dikter. Senare arbetade han som bibliotekarie i Reykjavik.
Höstmörkret över mig av Snorri Hjartarson, Walter Ekstrand bokförlag 1980. Tolkning: Inge Knutsson. Den isländska titeln är Hauströkkrið yfir mér och den kom 1979.
Det finns ytterligare en diktsamling av Snorri Hjartarson tolkad till svenska, Löv och stjärnor (1984).
Under Snorri Hjartarsons diktsamling ligger Drömbroar av Henrik Nordbrandt, Ellerströms 2000. Översättning: Jonas Ellerström.
Efter att ha läst Den första boken av Karolina Ramqvist ville jag läsa också More fire, som faktiskt är hennes debutroman, alltså hennes första bok. I More fire är en ung kvinna i Jamaica liksom i hennes senaste roman, fast där ser hon tillbaka på sin ungdom. Hon har tydligen ett förhållande med en jamaicansk man också i More fire, men här har de grälat i början av berättelsen och just det kärleksförhållandet tar inte stor plats i romanen.
De båda romanerna är ganska olika, vilket inte är underligt. Karolina Ramqvist är mycket äldre nu och har många romaner bakom sig. Hon är en mycket bättre författare nu. Hennes senaste roman är suveränt bra. I More fire arbetade hon mer fragmentariskt och rannsakade inte sig själv på samma sätt. Men den har en del händelser gemensamt med den senaste romanen. I More fire använder hon greppet att hon ska dokumentärfilma människor och intervjua dem och det framstår inte som riktigt naturligt, utan just som ett grepp. Problemen med turismen, med arbetslöshet, med män som överger kvinnor och droger och våld och kriminalitet finns i båda romanerna, men behandlade på olika sätt.
More fire kan absolut läsas med behållning, men efter att ha läst flera nyare romaner av författaren ser man dess brister. Men det är ändå en intressant debut och särskilt intressant är More fire när man har läst Den första boken.
Då var det återigen dags för en av våra många böcker av Georges Simenon (1903-1989) att uppmärksammas i Hett i hyllan.
På omslagets baksida läser jag: Antoine och Julie är en bitterljuv äktenskapsskildring som i sina mest förtätade ögonblick har något av strindbergsk furia. Man fascineras ohjälpligt av Simenons som alltid hänsynslösa och avslöjande människokunskap och av hans virtuosa skildring av miljön, denna gång ett kulet Paris om vintern i dimma och snö.
Jag får också veta att Antoine är professionell illusionist och gift med Julie sedan många år. De har inga barn, inga syskon, inga vänner. De älskar varandra men efter tio års äktenskap har de börjat gå varandra på nerverna. Och Antoine börjar supa.
Ja, den här romanen är kanske bra och läsvärd och kanske läser jag den en dag. Vi får väl se.
Antoine och Julie av Georges Simenon, Bonniers 1978. Översättning: Kerstin Hallén. Romanen publicerades första gången 1953 (Antoine et Julie).
I den här romanen berättar en kvinna om sin familj i flera generationer. Hon skriver faktiskt, framkommer det så småningom. Ska det bli den här boken? Kvinnan berättar fragmentariskt med hopp i tiden och bilderna och scenerna som hon frammanar äger rum vid olika tider huller om buller. Det medförde att jag hade lite svårt att greppa alltihop när jag läste. Vem var det här nu egentligen? Frågade jag mig då och då. Vilken generation är vi i nu? Det hände under läsningen att jag önskade att det fanns ett släktträd i boken. Samtidigt skulle ju det inte fungera till det här luftiga, fragmentariska berättandet. Det ordningsamma släktträdet skulle skära sig allt för mycket mot romanens stil. Så jag beslutade mig för att ta det som det var och glädja mig åt upplevelsen som jag fick av läsningen.
Farväl till Panic Beach är full av mörker och ljus på samma gång. Den handlar om en familj som i flera generationer inte har givit barnen den trygghet och uppmärksamhet som de behöver. Mest handlar romanen om berättarens förhållande till sin pappa och om förlusten av en syster. Det är mycket mörker och vinter i berättelsen, men också sommar och starkt ljus, men då kanske samtidigt lite disigt på Panic Beach. Jag uppfattar det som att berättaren, Nina heter hon förresten, måste skriva sin historia på detta viset. Det luftiga, fragmentariska berättandet gestaltar också hennes osäkerhet som barn till en alkoholiserad men charmig far som inte gick att lita på, som inte hade en tanke på att barnet behövde mat. Och en mor som naturligtvis i längden inte orkade leva med den här mannen, men som lämnade dottern i hans obefintliga vård veckor i streck.
I berättelsen finns stark sorg över och stark kärlek till fadern och samtidigt något avvaktande, en vana att ta hand om sig själv. Där finns en stark dragning till teatern. Berättaren sitter ofta utanför Dramaten och skådespelaren Helena, som hon känner, har till och med givit Nina en nyckel. Visst är väl Helena en släkting? Men hur? Kanske borde jag inte skriva om den här boken när mina begrepp är så vaga? Men ändå. Som läsare är jag nog inte den enda som känner sig lite virrig. Teater eller människor som beter sig som om de spelade någon och som är svåra att lära känna på djupet finns också i Ninas släkt.
Romanen blir drömlik och stundvis är den mycket vacker. Den stannar kvar inom mig, mycket som en känsla.
Farväl till Panic Beach av Sara Stridsberg, Bonniers 2024.
När temat är Frukt och bär måste Jävla Karlar av Andrev Walden vara självklar med ansiktet med päronnäsa och äppelkinder på omslaget. Jävla karlar är en barndomsskildring på självbiografisk grund. Under sju år har pojken Andrev sju olika pappor. En del av dem är pappor inom citationstecken, men ett par av dem fungerar mer som riktiga pappor, fast inte alltid som bra pappor. Det blir delvis kaotiskt, barnen och mamman får anpassa sig till olika män och deras beteende och förhållningssätt. En del män är våldsamma och/eller oerhört kontrollerande. En bra tragikomisk roman som vann Augustpriset förra året.
Vredens druvor av John Steinbeck (1902-1968) läste jag när jag växte upp och blev djupt gripen. Tiderna är svåra och familjen Joad har vräkts från sin gård. De ger sig iväg till Kalifornien för att arbeta som fruktplockare. Men där vimlar av arbetslösa och arbetsgivarna utnyttjar dem hänsynslöst. Handlingen är förlagd till 1930-talet då det var depression och stor arbetslöshet och fattigdom. Vredens druvor publicerades första gången 1939 (Grapes of Wrath) och kom i svensk översättning 1940. John Steinbeck belönades med Nobelpriset i litteratur 1962.
Mamma är bara lite trött av Sara Beischer handlar om Minna som är lärare och har två barn och är gift med Niklas. Att vara lärare kräver stor kraft, och att samtidigt ha två ganska små barn gör det naturligtvis svårt att få ihop livspusslet. Men för Minna är det ännu värre. Hon ska klara allt. Hon ska träna, vara en fantastisk mamma och hustru och lärare, tänka på miljön och vad hon och familjen äter, klara allt och ha ett perfekt liv. Dessutom kan hon inte säga nej. Jag är nästan säker på att hon har bakat jordgubbstårtan från grunden fast hon varken hade tid och ork till det. Mamma är bara lite trött kom 2016.
Om du går till bloggen Mina skrivna ord får du fler tips på böcker med anknytning till dagens tema..
Halim bodde med sin mor och far och bror i Skärholmen, men hans familj har flyttat till Söder efter mammans bortgång eftersom fadern ville starta på nytt. Men Halim trivs inte i skolan och förlusten av modern har tagit honom hårt. Han är mobbad som invandrare, fast han är född i Sverige. Han är en som inte passar in på det nya stället. I Skärholmen känner han en gammal kvinna som är dogmatiskt för Kampen och som berättar för honom om den blomstrande arabiska kulturen som fanns en gång när arabiska vetenskapsmän visste mer om världen och universum än de västerländska. Av henne får han en dagbok och det är hans skriverier i den som vi får läsa i Ett öga rött.
Halim skriver på Rinkebysvenska och det gör han som protest. Han skriver om Kampen och vill vara Sveriges mäktigaste revolutionsblatte och han filosoferar över olika företeelser i samhället och privatlivet. För hans pappa är kampen inte lika viktig längre. Han vill att sonen ska lära sig riktig svenska och lyckas i livet. Men pappan har det inte lätt. Livet är tungt utan modern.
Samtidigt som Ett öga rött handlar om allvarliga problem är den mycket rolig att läsa. Texten är ofta dråplig och full av drastiska händelser. Man både skrattar åt och känner med den unge huvudpersonen och hans försök att hävda sig. Författaren har tagit ett effektivt grepp om berättelsen som därför slinker ner mycket lättare än om romanen vore skriven mer genomgående på allvar. Som läsare känner man ändå tyngden hos problemen. Författaren skojar både om familjens arabiska sätt att vara och om svenska företeelser, och han ser på sin stundvis mycket kloke och stundvis förvirrade huvudperson med stor humor. Det finns mycket värme och människokärlek i berättelsen. Att författaren med en blinkning blandar in sig själv mot slutet av berättelsen är jag lite tveksam till, men kanske finns han med i texten som en förebild, en bild av vad Halim skulle kunna bli. Kanske är han rent av vad Halim så småningom blev? I övrigt tycker jag att detta är en mycket bra debutroman.
Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri, Norstedts 2003.
Han Kang är en Sydkoreansk författare som har skrivit ett flertal romaner, noveller, poesi och essäer. Hon arbetar också med musik och bildkonst och hon är flerfaldigt prisbelönt. Fyra av hennes romaner är översatta till svenska och av dem har jag faktiskt läst två. Fler titlar finns översatta till engelska. Det är första gången en författare från Sydkorea tilldelas Nobelpriset.
Här är Nobelkommitténs motivering:
för hennes intensiva poetiska prosa, som konfronterar historiens trauman och blottlägger människans sårbarhet
Här är de fyra romanerna av Han Kang som finns översatta till svenska:
De två jag har läst är Vegetarianen och Den vita boken. Jag länkar till mina inlägg om dem. Levande och döda har jag reserverat på biblioteket och Jag tar inte farväl beställer jag på bokhandeln. Det kommer att ta lite tid innan jag har dem här.
Den här boken såg vi omskrivas i pressen för ett par år sedan och blev entusiastiska och köpte den. Och sedan har den blivit stående. Undrar just om det ska krävas att jag stoppar in den bland mina tolv hyllvärmare för att den ska bli läst? Och undrar också när det kommer att ske. Hur som helst är den säkert läsvärd.
Atochastationen finns i alla fall i Madrid ser jag på Wikipedia och boken handlar om en ung amerikan. Han är poet och befinner sig i Madrid på stipendium.
Adam Gordon is a brilliant young American poet on a prestigious fellowship in Madrid, and things are not going well. Fuelled by strong coffee and self-prescribed tranquilizers, Adam’s ”research” soon becomes a meditation on the possibility of authenticity, as he finds himself increasingly troubled by the uncrossable distance between himself and the world around him. (Från omslagets insida.)
Romanen ska vara rolig och den är ganska tunn, så den ska väl bli läst. Någon gång.
Leaving the Atocha Station av Ben Lerner, Granta 2013. Romanen publicerades första gången 2011 och kom översatt till svenska 2017 (På väg från Atocha).
Benjamin S. Lerner är en flerfaldigt prisbelönad amerikansk poet, essäist och kritiker och författare till tre romaner. Han undervisar på Brooklyn College.
Therese Belivet är 19 år och drömmer om att bli scenograf. Hon bor i New York och över julen jobbar hon extra på leksaksavdelningen på ett stort varuhus. En dag kommer en elegant kvinna för att köpa en julklapp åt sin dotter. Therese blir alldeles tagen och skickar ett julkort till kvinnan. Hon har ju fått adressen för att sända dit julklappen. Kvinnan heter Carol Aird. Hon är äldre än Therese och hon tillhör ett annat skikt i samhället, men mellan dessa två kvinnor uppstår stark kärlek och det är den kärlekshistorien som Patricia Highsmith berättar i den här romanen.
Carol är alltså inte en spänningsroman men den är ändå mycket spännande att läsa. Kärlekshistorien orsakar stora komplikationer. Carol ligger i skilsmässa och hennes man vill helst ha vårdnaden om dottern själv och nu kan han utnyttja kärleken mellan Carol och Therese för att få det som han vill. Handlingen är förlagd till någon gång i slutet av 1940-talet och vi vet ju så väl att lesbisk kärlek då ansågs pervers och sjuk. Carol och Therese måste hålla kärlekshistorien hemlig, men Carols man anlitar en privatdetektiv och så går det som det går.
Romanen är inte bara spännande läsning, den är en fin berättelse om två kvinnor med olika personligheter som kommer från olika håll. Therese har tillbringat en stor del av sin barndom på en klosterskola. Fadern finns inte i hennes liv och inte heller modern brydde sig om henne. Hon är sårbar, och när jag läser undrar jag hur det ska gå för henne. Carol är starkare och solidare. Hon har varit med om en hel del i livet. Men hennes styrka är kanske skenbar. Att förlora dottern är en katastrof för henne. Jag berättar inte hur det går. Läs gärna den här romanen. Det är en fin berättelse om kärlek.
Carol av Patricia Highsmith (1921-1995), Modernista 2016. Översättning: Karin Lindeqvist. Romanen publicerades första gången 1952 med titeln The Price of Salt under pseudonymen Claire Morgan. Den första svenska utgåvan kom 2006.
Mösstanten 