Först tar vi Den skeva platsen av Caterina Pascual Söderbaum (1962-2015). Det är en roman om en kvinna som söker sig bakåt i sin familjehistoria som innehåller spanska inbördeskriget och andra världskriget. I romanen finns stor sorg och frustration och författaren gestaltar på ett mycket bra sätt krigets konsekvenser. Den skeva platsen publicerades 2016 och fick Sveriges radios romanpris.
Sedan kommer en bok som är ny för i år, Min bokvärld av Kerstin Ekman. Den har jag köpt, för en sådan bok vill jag äga, särskilt som den är på mer än 400 sidor. Annars lånar jag gärna på biblioteket. Den innehåller essäer om läsande och litteratur. Men jag har inte hunnit läsa den ännu.
Så tar vi en titt längst bak i läslistan igen och först hittar vi Liv efter Liv av Kate Atkinson. Den handlar om Ursula Todd som dör och återuppstår många gånger och hon blir tydligen en hjältinna som räddar vår civilisation. Det tycker jag låter spännande och det verkar som om romanen har fått positiva omdömen. Kate Atkinson är en brittisk författare som har skrivit en rad romaner. Tidigare har jag läst I museets dolda vrår, men det var före min bloggtid. Enligt Wikipedia är Atkinsons stil magisk realism.. Liv efter liv publicerades första gången på originalspråket 2013 och kom på svenska 2015. Den har legat i min läslista sedan 17 september 2019.
Härnäst har vi Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead. Han är en amerikansk författare och hans roman är flerfaldigt prisbelönt. Den underjordiska järnvägen var ett nätverk som hjälpte slavar att fly från den amerikanska södern till de norra delstaterna. Men i Colson Whiteheads roman är den tydligen en konkret underjordisk flyktväg genom vilken den sextonåriga slaven Cora flyr, jagad av den skoningslöse slavjägaren Ridgeway. Jag räknar med att den här romanen både är spännande tar upp ett viktigt och svårt problem. Rasismen har inte försvunnit och vi behöver påminnas om slaveriet. Dessutom flyr människor fortfarande från slavliknande villkor runt om i världen. Den underjordiska järnvägen har legat i min läslista sedan 19 september 2019. Den publicerades på originalspråket 2016 och i svensk översättning 2017.
De sista amerikanska soldaterna har lämnat Vietnam och Ahn reser med sina två bröder till Hongkong. De lyckas ta sig dit utan att båten sjunker och utan att bli rånade och dödade. Deras föräldrar och de yngre syskonen ska komma senare. Familjen ämnar sig till släktingar i USA.
Det är storasyster Ahn som berättar i den här fina romanen om flyktingar från Vietnam. Den innehåller stor sorg och förlust. Resten av familjen går under på havet och deras själar irrar omkring eftersom de inte blir begravda på sedvanligt sätt. Ahn får ta ett ansvar som förälder fast hon är mycket ung, och istället för att utbilda sig vidare måste hon börja arbeta i en konfektionsfabrik med låg lön och usla arbetsvillkor för att försörja den rest av familjen som finns kvar.
Men egentligen är det ju inte Ahn som berättar. Det är författaren, och i romanen finns kortare stycken om författarens tankar. En författare som kanske är Cecile Pin själv – eller kanske inte. Där finns också avsnitt där en av de vandrande själarna talar. Det här kan kanske verka komplicerat och rörigt, men berättelsen är skriven med stor klarhet och enkelhet, fast den inte är enkel. Det är också lätt att läsa boken och ta till sig familjens öde. De tre olika rösterna är presenterade på ett tydligt sätt och man behöver inte börja läsa ett avsnitt och samtidigt undra vem och vad är det här? Det uppskattar jag. Romanen är också mycket drabbande. Jag inser sådant som jag egentligen vet, att det är mycket farligt att vara båtflykting, eller flykting över huvud taget, på flera olika sätt: drunkning, rånrisk och stor risk att bli våldtagen. Men trots att Vandrande själar handlar om mycket svåra händelser finns där ett lugn och en förtröstan. Det enda jag har att invända är att texten kunde ha varit lite bättre korrekturläst. Men det är en bisak. Läs gärna den här boken.
Vandrande själar av Cecile Pin, Nirstedt/litteratur 2023. Översättning: Peter Samuelsson.
Originalets titel är Wandering Souls. Den kom också 2023 och det är Cecile Pins debutroman. Hon har vuxit upp i Frankrike och USA men flyttade som artonåring till Storbritannien.
Denna volym med Albert Engströms samlingar Kryss och landkänning och Bläck och saltvatten är den sista Albert Engströmboken som står i hyllan. Sedan finns det ingen mer sådan att ta upp i Hett i hyllan, och tur är väl det. Jag vet inte om jag vill behålla dem alla. Hans historier var populära en gång, men jag tror inte att de direkt är något för mig. Kanske vill jag behålla någon av böckerna av sentimentala skäl.
De båda samlingarnas titlar verkar passa till innehållet. Där finns såväl berättelser från havet som från land. Kryss och landkänning publicerades första gången 1912 och Bläck och saltvatten 1914, men båda har sedan kommit i många upplagor genom åren. Engströms historier var som sagt populära.
Kryss och Landkänning av Albert Engström, Bonniers 1941.
Bläck och saltvatten av Albert Engström, Bonniers 1941.
Utgångspunkten för Klas Östergrens roman Gentlemen är att författaren har blivit bestulen på allt han äger utom två skrivmaskiner. Så träffar han en man som heter Henry Morgan. Han bor i en stor, bedagad lägenhet på Hornsgatan och han erbjuder Klas Östergren att flytta in i ett rum där, och när romanen börjar sitter författaren i denna lugubra våning och berättar vad som har skett det senaste året.
Författaren berättar om Henry Morgan och hans bror som är poet och han berättar om vad som händer honom och bröderna under den tid som han bor hos dem. Boxning spelar viss roll, liksom mer eller mindre laglig verksamhet, och många krogbesök. Henry Morgan är en mystisk person och det är inte alls säkert att man kan lita på honom. I berättelsen finns mystik, drastiska händelser och stor humor. Allt sker mot en fond av ockupationen av kvarteret Mullvaden, Vietnamdemonstrationer och protester. Författaren deltar någon gång i utkanten av de händelserna, men mest befinner han sig i Henry Morgans värld, och alla händelser i Stockholm, i Sverige och i resten av världen sker utanför. Där finns samhällskritik och storföretag som har makt, men i den dunkla våningen kan man dra för gardinerna och sitta vid kakelugnsbrasan.
Den dystra våningen på Hornsgatan i det gamla risiga huset blir som en trygg grotta där man befinner sig högt uppe, ovanför och undan allt som händer utanför. Men det är en bedräglig trygghet. Dels är lägenheten gammal, en rest av något som kanske ska rivas så småningom Och det som brinner i kakelugnen kommer från nattliga containerfynd. Dels kommer omvärlden obönhörligt in i lägenheten genom sprickorna. Henry Morgans bror tar droger och är psykiskt instabil, och som sagt, vem och hurdan är egentligen Henry Morgan? Vad har han sysslat med, och varifrån kommer alla lunchkupongerna? Något som gör berättelsen så bra är att författaren lämnar så mycket till läsarens fantasi och undringar.
Gentlemen är en skröna med mer eller mindre troliga händelser skriven av en tjugofemåring med stor berättarglädje. Det är en fröjd att läsa romanen. Kanske vill författaren briljera lite väl mycket med latinska citat och sitt språk, men det är en bisak. Klas Östergren målar upp miljöer och människor så att de stannar i en sinne, och ordet luguber sitter i texten ganska naturligt, precis som det ska.
Gentlemen av Klas Östergren, Bonnier Pocket 2006.
Gentlemen publicerades första gången 1980 och den var Klas Östergrens genombrottsroman..
Romangestalten Henry Morgan förekommer också i Klas Östergrens romaner Gangsters (2005) och Renegater (2020).
Mitt första liv av Bodil Malmsten (1944-2016) är en självbiografisk roman över hennes liv upp till tjugoårsåldern. Den är skriven med ilska och poesi och gav mig en stark upplevelse. En stor del av boken handlar om hennes barndom i den jämtländska byn där hennes mormor och morfar bodde. Den publicerades 2004.
Julstädningen och döden av Margareta Strömstedt (1931-2023) handlar om en flicka som växer upp i Småland i frikyrkomiljö, en fin berättelse med humor och värme om ett barn var far är frikyrkopredikant och vars mor har problem med sina nerver. Julstädningen och döden kom 1984 och det var länge sedan jag läste den men jag minns att jag tyckte om den.
Ett litet liv av Hanya Yanagihara är en omfångsrik roman med mycket känslor och den är skickligt skriven. Det gör ont att läsa den. Romanen handlar om Jude som är föräldralös och som blir utsatt för övergrepp som barn. Han får möjlighet att gå på college och blir så småningom en framgångsrik jurist. Men det han har varit med om i barndomen präglar hans liv både fysiskt och psykiskt. Ett litet liv publicerades på originalspråket 2015 med titeln A little life och kom i svensk översättning 2016.
Temat för dagen har vi som vanligt fått från bokbloggen Ugglan & Boken och om du går dit får du fler tips på böcker med liv och död i titeln.
Jag läste Horan på den Normandiska kusten av Marguerite Duras och först begrep jag inte så mycket. Jag hade trott att det skulle vara en berättelse, men texten handlade om att skriva och så var det någon som hette Yann som var arg mest hela tiden men som också hjälpte författaren att skriva ut texter. Då insåg jag att jag måste Googla och läste om Marguerite Duras på nätet och också om Horan på den normandiska kusten. När jag hade gjort det insåg jag att Yann var författarens älskare och att texten handlade både om att skriva och om ett svårt kärleksförhållande. Jag insåg också att jag vill läsa mer av Marguerite Duras.
Vad har jag läst av henne hittills? Älskaren och Smärtan för länge sedan, och En fördämning mot Stilla havet och Monsieur Andesmas eftermiddag under min bloggtid. Men det finns mer som jag vill läsa. Jamaica Kincaid, som är den ena av två författare som jag ville läsa mer av, känner jag att jag snart vill lämna. Jag har lånat Se nu då på biblioteket och efter den har jag läst hennes romaner. Jag vet att det finns mer, men det får räcka så, åtminstone just nu.
Horan på den normandiska kusten av Marguerite Duras, Ellerströms 2015. Översättning: Kennet Klemets.
Horan på den normandiska kusten är en mycket kort text, verkligen läsvärd. Den publicerades 1986 på originalspråket.
Den andra författaren jag ville läsa mer av är Thomas Bernhard och honom fortsätter jag med.
På flodens botten är en novellsamling, och för en liten tid sedan läste jag den första novellen, Flicka. Den tyckte jag var så bra att jag ville läsa hela samlingen. Men de andra novellerna visade sig vara mycket annorlunda. Medan Flicka är rak och drastisk och lätt att förstå är de andra mer poetiska och dunkla. De är inte berättelser och det är inte heller Flicka. Men de andra bilderna i samlingen är lite svårare att koppla till verkligheten. Där finns den mörka natten och starkt solljus, där finns kroppar och där finns vardagsscener, men allt är drömlikt. En hel del verkar vara barndomsbilder. Jag känner igen stämningar, den karibiska ön och förhållandet mor-dotter som Jamaica Kincaid har skrivit om i andra böcker. För mig blev novellerna i På flodens botten dock alltför dunkla och svårtydda. Kanske på grund av att jag väntade mig något annat.
På flodens botten – novellsamling av Jamaica Kincaid, Tranan 2017. Översättning: Madeleine Reinholdsson.
At the Bottom of the River (1983) var Jamaica Kincaids litterära debut.
Ja, vad kommer härnäst i Hett i hyllan om inte Next, alltså ytterligare en bok av Michael Crichton (1942-2008). Det står många sådana i hyllan.
Next var den sista av Michael Crichtons romaner som gavs ut under hans livstid. Det är en tekno-satirisk roman som handlar om ett antal människor och genmodifierade djur som försöker överleva i en värld som domineras av genetisk forskning och stora penninghungriga företag.
Från omslagets flik: Is a loved one missing some body parts? Are blondes becoming extinct? Is everyone at you dinner table of the same species? Humans and chimpanzees differ in only 400 genes; is that why a chimp fetus resembles a human being? And should that worry us?
Framtidsfrågor, kan man tänka, men kanske inte så avlägset. Jag tvekar nog ändå inför att läsa den här boken.
Kartan och landskapet handlar om konst och konstvärlden och mycket om ensamhet och ickekontakt med andra människor. Vi får efterhand följa konstnären Jed Martins karriär, från okänd elev på konstakademin till rik och uppburen konstnär. Författaren själv Michel Houellebecq finns också med i romanen, men inte i jagform. Han ses utifrån. Han ska skriva en essä i katalogen till Jed Martins utställning.
Berättelsen om Jed Martins liv går långsamt framåt. Den är återhållet och sakligt skriven men resultatet blir att jag uppfattar den som både lite sorglig och som en, inte protest, men väl att författaren vill ha fram det groteska i att viss konst köps för astronomiska summor och att vissa samlare kan göra nästan vad som helst för att få tag på ett konstverk, som sedan allmänheten inte har möjlighet att se och uppleva. Romanen ger också en bild av hur konstnärens talang och tillfälligheter samverkar. Det gäller att komma på rätt idé i rätt tid och att ha bra marknadsföring omkring sig. Och samtidigt finns melankolin och avsaknaden av mänskliga relationer. Men det är inget som skrivs läsaren på näsan. Författaren konstaterar och berättar vad som händer, och det gör han så intressant och bra att boken blir spännande att läsa. Både Jed Martin och hans far blir gestalter att fundera över. Faktiskt romangestalten Michel Houellebecq också.
För mig som på intet sätt är i konstvärlden känns Jed Martins arbete och utveckling trovärdig. Det finns inget tillgjort och konstigt påhittat i den här romanen. Allt kunde ha hänt. Och som så ofta, när man läser en bra roman, är det mycket man inte får veta.
Kartan och landskapet av Michel Houellebecq, Bonniers 2011. Översättning: Cecilia Franklin.
Originalets titel är La carte et le territorie (2010)
Mösstanten 