Till min glädje upptäckte jag att vi inte bara har en novellsamling av Stieg Trenter utan faktiskt två. Den första, Flickan som snavade på guldet, har jag redan haft i Hett i hyllan och nu är det dags för den andra. Den heter De döda fiskarna. Novellerna i den samlingen hade aldrig publicerats i bokform innan den här boken kom 2001. De har förekommit i vecko- och dagspress, alltså Lektyr, Allers, Veckorevyn, Veckojournalen och Stockholmstidningen.
De döda fiskarna och andra spänningsberättelser utgör en viktig och efterlängtad komplettering av ett av svensk (kriminal-)litteraturs mest hyllade och lästa författarskap hävdar man i baksidestexten. Jag får väl ta och testa en novell av Stieg Trenter framöver.
De döda fiskarna och andra spänningsberättelser – novellsamling av Stieg Trenter, Bonniers 2001. Förord: Per Olaisen.
Eleni är hotellstäderska på ön Naxos. Hon lever med sin man som är bilmekaniker och sina barn. Vi får följa henne i hennes arbete. Hon dagdrömmer ofta om hotellgästernas liv som är så annorlunda mot hennes eget. En dag städar hon ett rum där det står ett schackspel. Det gör att Eleni börjar fundera över schackspelet och vill lära sig spela schack. Men hon kan inte köpa ett schackspel själv i hemstaden. Allt man gör registreras och skvallras om och hon skulle inte kunna dölja sitt nya intresse för sin man.
Varför måste hon göra det? Varför får hon skämmas om hon börjar spela schack? Ungefär av samma orsak som ett arbetarbarn som studerade förr kunde bli en som man föraktade i grannskapet. En som inte utförde ett hederligt arbete och som säkert tyckte att hen var förmer än de andra. Att spela schack är så fjärran för alla människor som Eleni känner – utom möjligen för hennes gamle skollärare som tillhör den andra delen av samhället. De utbildades. Så hon söker hjälp hos honom.
Schackspelerskan är skriven enkelt och rakt. Författaren berättar vad som händer och det är ganska spännande att läsa. För mig framstår romanen som en slags feelgood. Det är ingen bok som tär på en och som man blir upprörd över. Ja, lite kanske på grund av omgivningens reaktion mot Eleni, men författaren skriver från sin position. Vi betraktar huvudsakligen befolkningen på ön Naxos lite från ovan. Ja, detta hände städerskan Eleni. Detta gjorde hon. Men läsaren är ändå långt borta från hennes tillvaro.
Men romanen har en annorlunda intrig. Det är inte vanligt att tänka sig en schackspelande städerska och berättelsen handlar om en kvinna som växer och blir starkare och som inom sig bär en intellektuell talang som ingen i omgivningen kunde ana. En ganska spännande och trevlig bok.
Schackspelerskan av Bertina Henrichs, Grate 2010. Översättning: Ragna Essén.
Romanens originaltitel är La Joueuse d’echecs. Bertina Henrichs skriver på franska.
Att Torgny Lindgrens Minnen finns i min läslista får jag tacka Klimakteriehäxan för. Det var hon som tipsade om den under en tisdagstrio. Minnen ska handla om bygden som Torgny Lindgren kommer ifrån, människorna som bodde där och de möten, de tankar och idéer som har format hans liv och författarskap. Det har blivit ganska mycket självbiografisk läsning för mig i år. Jag har läst Linn Ullmann, Agneta Pleijel och inte minst Annie Ernaux. Det ska bli intressant att läsa den här boken av Torgny Lindgren som jag har läst så mycket annat av. Minnen publicerades 2010 och den har legat i min läslista sedan 10 september 2019.
Att en bok av Michel Houellebecq kom in i min läslista 11 september 2019 får jag först och främst tacka Lina Wolff för. I hennes roman De polyglotta älskarna läser en av personerna Michel Houellebecq. Kulturmannen som hon tillfälligt bor hos och som har böckerna i sin bokhylla blir förvånad över att denna enkla flicka läser något så avancerat. Michel Houellebecq är en kontroversiell författare men Kartan och landskapet ska vara en stillsam och melankolisk roman som handlar om konst och pengar, kärlek, vänskap och död, om förhoppningar och förluster enligt baksidestexten. Den publicerades på originalspråket med titeln La carte et le territoire 2010 och fick Concourtpriset samma år. I svensk översättning kom den 2011. Kartan och landskapet blir det första jag läser av Michel Houellebecq.
Nyligen läste jag den första novellen ur den här samlingen, Fiskar simmar, fåglar flyger. Efter det ville jag läsa hela boken och det har jag nu gjort. I Aliens av Terézia Mora finns tio noveller och den andra heter Aliens. Kärlek och det är väl den som samlingen har fått sin titel ifrån. Novellerna kan handla om ensamma människor, om någon papperslös som inte har några rättigheter, om någon som inte ställer upp för andra, om någon som trasslar till det för sig och så vidare. Terézia Moras noveller är lätta att läsa. Hon skriver mycket konkret och samtidigt innehåller de så mycket. De har djup och talar till läsaren om en tillvaro som finns. De känns realistiska. De här människorna existerar. Någon av dem har vi säkert mött. Författaren har bara lyckats fånga dem allihop i ovanliga situationer. Läs gärna Aliens. Det är den värd.
Aliens – novellsamling av Terézia Mora, Rámus 2020. Översättning: Linda Östergaard.
November mitt i sommaren? Varför inte. Man kan alltid glädja sig över att det inte är november just nu. Det här är i alla fall en bok som publicerades 1969 på franska och 1975 i svensk översättning. Simenons produktion är enorm och den består inte bara av kommissarie Maigretböcker utan också en hel rad romaner. November är en av dem och på omslagets baksida läser jag:
De bor i ett ärvt gammalt kråkslott utanför Paris. Pappa är officer. Som ung löjtnant gifte han sig med sin överstes dotter, kanske för karriärens skull, för hon var verkligen ingen skönhet. Två barn fick de, sonen Olivier, nu student, och dottern Laure, laboratris hos en immunologprofessor.
Precis som om en man inte kan älska en kvinna som inte är en skönhet! Nåväl. Enligt baksidestexten är stämningen i familjen inte god. Fadern är insnörd och stel och modern är alkoholist. Och så blir både fadern och sonen attraherade av det spanska hembiträdet och Laure än invecklad i en komplicerad förbindelse med sin professor.
Problem så det räcker och blir över alltså.
November av Georges Simenon, Bonniers 1975. Översättning: Britte-Marie Bergström.
I Mikael Niemis roman Fallvatten brister plötsligt dammarna i Luleälven på grund av att det har regnat intensivt i Norrland hela hösten. Och det förstår vi allihop att om dammarna plötsligt brister, alltså om man inte har sett tecken och befarat det tidigare så blir det en stor katastrof. Fallvatten är alltså en katastrofroman, en actionroman, faktiskt. Flera olika människor kämpar för att klara sig själva eller anhöriga från att bli slukade av vattnet. En man försöker till och med köra ifrån den enorma vågen som rusar mot honom bakifrån. Fallvatten skulle kunna ha varit en film, men utan någon eller några huvudpersoner som vi får lära känna i början och kan identifiera oss med. Och utan Hollywoodslut. Men den är spännande.
Fallvatten är en mörk och hård historia. Där finns både de obevekliga naturkrafterna och en psykopatisk man som får ett ypperligt tillfälle att leva ut sitt hat mot kvinnor. Men där finns också hjälpsamhet och omtanke. Människan är mycket liten i förhållande till naturen i den här romanen. Hon gör vad hon kan, men det är inte så mycket.
Fallvatten är spännande underhållning, om man vill se den så, men den har fler kvalitéer. Den handlar om människor som mycket väl kan finnas i verkligheten. Jag kan inte miljön själv, men det känns som om Mikael Niemi är väl förtrogen med den och människorna som kan tänkas leva där. Berättelsen känns realistisk mitt i alltihop och att beskriva så ingående och detaljrikt vad som händer och göra det så spännande, det förmår inte vem som helst. Man kan också se berättelsen som en varning. Visst säger forskarna att klimatförändringen kan göra att det regnar mycket mer i vårt land? Och vilken beredskap finns egentligen?
Nu hoppas jag i alla fall, som svensk som är van att känna mig förhållandevis trygg och lita på att myndigheterna gör vad de ska, att Vattenfall och berörda myndigheter håller mycket noga koll på de stora dammarna i våra älvar.
Sommarsorger av Nina De Geer är ingen mysig sommarbok, men det är en spännande bok om ett allvarligt ämne. Agnes i romanen har två barn och en man som är alldeles för intresserad av tonårsflickor. Romanen har varit med i en tidigare tisdagstrio men den är värd att uppmärksammas igen. Den kom 2022.
Blomsterdalen av Niviaq Korneliussen är ännu längre ifrån det man skulle uppfatta som en mysig sommarbok. Men den är full med blommor på omslaget och den heter ju Blomsterdalen så därför tar jag med den här idag. Den handlar om självmord och elände på Grönland och den tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2021. Blomsterdalen har jag i läslistan men inte hunnit läsa ännu så jag länkar till förlaget.
Midsommarnatsdrömmar av Bengt Ohlsson handlar om ett gäng människor som firar midsommar tillsammans. Författaren gör tre nedslag i deras liv med ganska många års mellanrum så berättelsen spänner över lång tid. Det är en intressant och mänsklig roman om drömmar i ungdomen och hur det kan gå. Romanen kom 2020.
Om du vill ha tips på fler somriga böcker kan du gå till Ugglan & Boken.
Första halvåret av 2023 har gått så det är dags att titta på hur det står till med mina läsprojekt.
Först tar jag hyllvärmarprojektet för där ligger jag mycket bra till. Jag har läst åtta av de tolv och har alltså bara fyra kvar att läsa.
När det gäller Läs färdigt trilogin, kvartetten osv. Har jag läst färdigt Johan Theorins årstidsdeckare som utspelas på Öland. Fast nu sägs det att det kommer en femte bok i serien så vi får se vad som händer. Jag har också läst alla tre böckerna om Jana Kippo av Karin Smirnoff. För det tredje har jag nu läst alla fyra i Maja Lundes miljökvartett. Det resultatet är jag nöjd med, särskilt att jag äntligen läste färdigt Karin Smirnoffs trilogi.
De två författarna som jag ville läsa mer av, Jamaica Kincaid och Thomas Bernhard känner jag mig inte färdig med så jag fortsätter så sakteliga med dem.
Och sist har vi då omläsningsprojektet. Där får jag nog ta mig i kragen. Jag skulle läsa Swanns värld av Marcel Proust och Natt klockan tolv på dagen av Arthur Koestler. Jag står och stampar på sidan 108 i Swanns värld. Det beror inte på att den är fruktansvärt svårläst för det är den inte. Det beror heller inte på att den är tråkig. Det kommer helt enkelt så mycket emellan. Natt klockan tolv på dagen har jag inte ens öppnat. Ja, ja. Vi får se hur läget är när året är slut.
Det är sommar på Öland och massor med turister kommer till ön. Där finns den välbeställda familjen Kloss som äger en lyxig turistresort. Där är Lisa som är discjockey och trubadur på resorten där rika människor festar loss. Där är Jonas, en tolvårig grabb, son till den av syskonen Kloss som inte har lyckats väl i livet. Där finns hemvändaren som vill hämnas och som gör vad som helst för att det ska ske. Och där finns den gamle skutskepparen Gerlof som förekommer i flera andra böcker av Johan Theorin. Det finns fler människor än så i den här deckaren och problemet är att författaren berättar ur ganska många perspektiv utan att riktigt förankra någon av personerna hos läsaren. Det blir ganska platt. Nästan lite barnsligt, Kalleblomkvistaktigt.
Ett plus är berättelsen om hemvändarens liv i utlandet. Ett sådant liv har nog skrivits om bättre av andra men det är ändå bra att det uppmärksammas. Jag vill inte berätta mer om det för att inte förstöra läsupplevelsen för den som inte har läst Rörgast. Men hemvändarens livserfarenheter är berättelsens stora plus och så det att den är förlagd till Öland. Jag menar, Öland är i alla fall Öland, en alldeles speciell miljö med stark atmosfär även om jag tycker att författaren inte riktigt har fångat den i Rörgast..
Rörgast är den fjärde deckaren i en årstidskvartett med handlingen förlagd till Öland. Jag tycker att både Nattfåk och Blodläge är bättre än denna, men Rörgast är ändå ganska spännande. Skumtimmen läste jag för så länge sedan att jag inte riktigt minns.
Rörgast av Johan Theorin, Wahlström & Widstrand 2013.
Det finns fler deckare av Johan Theorin med handlingen förlagd till Öland. En är Benvittring och det blir nog den nästa Theorindeckaren jag läser. I höst kommer Ristmärken, så även om de fyra jag har läst utgör en årstidskvartett kan man också säga att det finns en Ölandssvit om fem böcker med en sjätte på gång.
När det står Post-trial edition på en boks framsida undrar man förstås vad det handlar om. Jo: Last Exit to Brooklyn was found obscene at the Old Baily in November 1967, a decision which was reversed by a historic Appeal Court judgement in July 1968. Now ”this honest and terrible book”, as Anthony Burgess describes it in his Introduction to this new edition, can take its rightful place as one of the major books of our time.
Från bokens baksida alltså. Den ska handla om ett kärlekslöst samhälle, om samhällets bottenskrap, om våld och prostitution och där ska också finnas en strejkledare. Enligt baksidestexten får författaren oss läsare att känna medlidande med dem som befinner sig där och inte kan ta sig därifrån.
Romanen åtalades alltså på grund av innehållet och blev också bannlyst i Italien och jag får medge att det gör mig nyfiken. Jag vill nog läsa den fast innehållet verkar vara påfrestande.
Last exit to Brooklyn av Hubert Selby jr., Calder & Boyars 1968. I boken finns två förord, ett av förläggarna och ett av Anthony Burgess.
Hubert Selby jr. (1928-2004) var en amerikansk författare. Han föddes i Brooklyn, slutade skolan vid 15 års ålder och tog hyra som sjöman, men han drabbades av tuberkulos och kunde sedan inte utföra kroppsarbete. Därför började han skriva. Han har skrivit romaner, noveller och filmmanus. Last exit to Brooklyn kom ut 1964 i USA. Den är filmatiserad.
Mösstanten 