Nej, att läsa Sully Prudhommes dikter var ingen höjdare. Jag antar att de är bättre på franska, annars hade de väl ändå inte givit honom Nobelpriset i litteratur. Men jag kan tyvärr inte läsa dem på origianspråket utan jag är hänvisad till översättning. Dikterna är rimmade och har har en särskild rytm, bunden vers kanske det ska kallas, och jag räknar med att översättaren Göran Björkman har fört över det till svenska. Att göra det måste vara bland de svåraste översättningsuppdragen man kan få. Troligen faller sig rimmen naturligt i de franska dikterna men att läsa dessa meningar med omvänd, krystad ordföljd för att få till rimmen det känns nästan Grönköpingsaktigt ibland. Det hade dugt bra till femtioårskalaset där den släktingen som rimmade bäst hade skrivit text om jubilarens liv till en välkänd melodi som skulle sjungas i allsång under middagen.

Nåja, nu vet jag det, och jag är ändå glad över att jag har läst de här dikterna. Något mycket litet hum har jag ändå fått om denne förste Nobelpristagare, och nu fortsätter jag med Gabriela Mistral (1889-1957) som fick Nobelpriset 1945. Hon hette egentligen Lucila de María del Perpetuo Socorro Godoy Alcayaga, men antog namnet Gabriela Mistral som författarnamn. Att det blev Mistral kommer sig av att hon beundrade Frédéric Mistral som fick priset 1904. Hans poesi betydde mycket för henne. I sin ungdom förälskade hon sig i en järnvägsarbetare som efter tre år tog sitt liv och det påverkade hennes diktning. Hon arbetade som lärare och hade ett antal uppdrag för det chilenska staten. 1946 fick hon i uppdrag av FN att skapa en världsomfattande fond för barn i fattiga länder, det som senare blev Unicef.

Skönheten, av Gabriela Mistral – dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg, Norstedts 2018.

Och av den förste Nobelpristagaren i litteratur läste jag alltså Dikter af Sully Prudhomme i översättning af Göran Björkman från 1889.