Tidstillflykt av Georgi Gospodinov

Jagberättaren i den här romanen är författare, kanske Georgi Gospodinov själv. Han har en vän som heter Gaustin och denne öppnar en klinik för alzheimersjuka i Zürich. Det är en påkostad klinik där man har skapat miljöer från tidigare decennier som patienterna kommer ihåg, åtminstone kan de känna igen sig i miljöerna. Många patienter kommer dit, många kliniker byggs på olika håll i Europa.

Men detta är ingen realistisk berättelse. Gaustin är egentligen inte Gospodinovs vän. Han är en romanfigur, en gåtfull flanör och tidsresenär, och författaren berättar att han har skrivit om honom tidigare. Kanske finns han i fler av Gospodinovs romaner. Det vet jag inte. I alla fall är den här berättelsen en slags lek, men en lek med mycket allvarlig bakgrund. Den är en lek med tiden, med Europas framtid, som enligt romanen inte finns. Den enda möjligheten är att söka sig bakåt, och det vet vi ju att tidigare i Europas historia har hemska saker hänt. Inte hela tiden förstås. Men varje decennium under 1900-talet har sina nackdelar, större eller mindre.

Berättelsen skummar på ytan av Europas historia, men mycket tänkvärt kommer upp. Det finns inga människor att engagera sig i. Det berättas om dem utan psykologi och känslor i relationer. Berättelsen är en lek med både allvar och humor. Till exempel bygger man en järnridå i kliniken i Zürich, men eftersom man inte har byggt den ända upp till taket klättrar en patient från ett land som tidigare hörde till östblocket över väggen och hoppar ner på andra sidan och skadar sig svårt.

Jag kan känna mig frustrerad över att alltihop är en lek. Det är ju vår historia och vår framtid det handlar om och Europa är ju fullt av människor, inte figurer. De flesta kan inte sväva över alltihop och delta i en tankelek. Men tidstillflykt är en intressant roman och den leder till många tankar och funderingar. Att den kan få mig frustrerad är i själva verket ett plus. Fast den är en slags lek lämnar jag den med en otäck känsla i magen. Hur ska det gå för oss?

Tidstillflykt av Georgi Gospodinov, Ersatz 2024. Översättning: Hanna Sandborgh.
Romanen publicerades första gången 2020 (Vremeubežište).

Georgi Gospodinov är en bulgarisk författare av romaner, poesi och dramatik. Om Georgi Gospodinov på engelska Wikipedia och på den svenska.

Gata utan namn av Kapka Kassabova

Kapka Kassabova bodde i Bulgarien tills hon var i de sena tonåren då hennes familj flyttade till Nya Zeeland. Hon växte upp under kommunismen, i en lerig, grå förort i ett höghus av diskutabel byggkvalitet. I den här boken skriver hon om sitt liv i Bulgarien och om när hon kom tillbaka och reste runt i landet efter många år.

Hon skriver om skolan, om vänner, grannar, släktingar. Det är levande och galghumorisktiskt. Tragikomiskt. Gripande. Hon skriver om åsiktsförtryck och skillnaden mellan öst och väst under kommunisttiden, hur hennes far fick en forskningstjänst i Nederländerna och det chockartade mötet med överflödet där.

Senare i boken är hon tillbaka i sitt forna hemland. Muren har fallit, men problemen är inte över. De rika tar för sig och fattiga gamla klarar sig inte på sin pension. Korruptionen som fanns redan under kommunisttiden har inte försvunnit. Tvärtom. Kriminaliteten har brett ut sig.

Men när Kapka Kassabova berättar om sina resor i Bulgarien beskriver hon ett vackert, intressant land med en lång historia från antiken tills nu, präglad av konflikter och krig. Bulgarien har hört till det Bysantinska riket. I slutet av 1300-talet erövrades landet av det Osmanska riket och tillhörde det till 1878. På 1900-talet deltog Bulgarien i Balkankrigen och Kassapova beskriver hur konsekvenserna av fientlighterna och rivaliteten mellan Bulgarien, Serbien och Grekland om Makedonien har påverkat hennes familj och släkt.

Kapka Kassabova skriver mycket personligt, både om sig själv och sina släktingar och deras avigsidor och svårigheter. Boken blir både en personlig biografi och en berättelse om Bulgarien. Det slår mig att kommunistiden bara är en kort fas i Bulgariens långa historia, men en fas som var svår för de flesta invånarna och som har varit avgörande för författarens liv. Hon, som många andra, är inte riktigt hemma någonstans.

Boken rekommenderas varmt.

Gata utan namn av Kapka Kassabova – En barndom och andra missöden i Bulgarien, 2244 2013. Översättning: Ylva Mörk.

Middagshetta – novell av Jordan Raditjkov

Det är en sommardag år 1963 på en järnvägsstation. Tåg nr 704 har punktligt avgått från grannstaden och ska ankomma om 15 minuter. Men tåget dröjer. Människor som ska resa med tåget står och stampar på perrongen. På ett sidospår står ett militärtåg som inte kan släppas iväg eftersom det inte finns dubbelspår och tågmötet måste ske vid stationen.

Och tiden går.

Så börjar Novellen Middagshetta, skriven av den Bulgariske författaren Jordan Raditjkov. Det är en spännande och stark historia med ett barn som är i fara i centrum. Där finns bönderna i ett kollektivjordbruk, tågklareraren och officerare och soldater eftersom det pågår en militärövning i trakten. Jag kan inte berätta handlingen för då förstör jag er eventuella läsupplevelse. Novellen är, som sagt, spännande att läsa. Den är skriven mycket känslosamt. Själv föredrar jag en sakligare stil. En sådan text kan vara lika omskakande att läsa, men det här fungerar också. Tyvärr finns kvinnor bara med som flodens minnen av unga flickors doft och gråtande kvinnor som kastar sig till marken och som inte kan uträtta mycket.

Vad kan vara budskapet i berättelsen? Barns värde och betydelse. Kollektivets kraft. Kanske också Arméns kraft. Novellen gav mig intressant och spännande läsning och den gav mig en liten, liten inblick i Bulgariens litteratur.

Middagshetta – novell av Jordan Raditjkov, ur samlingen Middagshetta, Rabén & Sjögren 1976. Översättning: Ulla Roseen.