Sophus Helle är författare, översättare och kulturhistoriker. Han arbetar med gamla texter, en del av dem forntida och Gilgamesheposet är ett exempel på det senare. Det är flera tusen år gammalt och det vi vet om det är skrivet med kilskrift på lertavlor, och de flesta av dem kommer från landet mellan floderna Eufrat och Tigris. Från början hade jag bara tänkt läsa översättningen av själva eposet som en del av den asiatiska lyriken som jag har läst i år. Men boken är så intressant så jag läste Sophus Helles fem essäer också och det rekommenderar jag andra läsare att också göra.
Essäerna belyser mycket av kulturen och förhållandena i det gamla Mesopotamien. De handlar om lertavlorna och skriften, vilket är mycket viktigt, och det ingår i översättarens förklaringar av hur han har tänkt och valt sina ord och uttryck. Gilgamesheposet finns alltså på lertavlor, det som de använde till ”böcker” och dokument i Mesopotamien. De finns kvar och har hittats vid utgrävningar. Men lertavlor går lätt sönder och ingen av de lertavlor som innehåller berättelsen om Gilgamesh är hel. Det epos vi har idag är hoppusslat av forskarna med hjälp av massor av fragment från olika platser i området.
Skriften kallas kilskrift därför att skrivarna formade tecknen genom att trycka in, ett vasstrå tror jag det var, i den mjuka leran. Ett tecken kan stå för ett begrepp eller föremål, men också läsas som en stavelse, eller rättare sagt flera olika stavelser. Den som tyder texten måste välja den stavelse eller det ord som tecknet motsvarar just här i den här texten. Ett tecken kan alltså läsas på många olika sätt. Dessutom kan ett tecken ha flera betydelser och detta använde sig tydligen de lärda skrivarna av för att lägga in ordlekar, en dunkelhet, så att en person kan säga något som till och med kan ha två helt motsatta betydelser beroende på hur man läser tecknen.
Ja, det här tycker jag är jätteintressant, men det viktigaste är naturligtvis eposets innehåll om liv och död. Gilgamesh var kung i staden Uruk och han var så hård mot befolkningen och så rastlös att gudarna tyckte att han behövde en vän. I vildmarken fanns Enkidu. Han levde med de gräsätande vilda djuren som han skyddade mot vargar och han var en pest och en pina för alla jägare. Denne vilde best förvandlade gudarna till människa med hjälp av en sexig prästinna. Enkidu och Gilgamesh blev vänner, men det dröjde inte länge förrän den rastlöse Gilgamesh fick med sig Enkidu på en lång färd för att döda odjuret Humbaba som vaktade cederskogen. Och detta skedde mot gudarnas och alla kloka människors inrådan … Och så vidare. Intressant är också att inuti berättelsen om Gilgamesh finns berättelsen om den stora översvämningen och mannen som byggde en båt och klarade sig medan alla andra omkom. Till den som är intresserad rekommenderar jag varmt den här boken.
Gilgamesh – a new translation of the ancient epic av Sophus Helle, Yale University Press 2021.
Mösstanten 