Äventyrsboken handlar om Sally och Pausanias. Sally är en ung kvinna som bor kvar hos sin mamma eftersom mamman har psykiska problem och Sally känner att hon måste ta hand om henne. Pausanias är betydligt äldre. Han är långtradarchaufför, bor i Paris och kör i Europa och i Nordafrika. Författaren varvar avsnitt som handlar om Sally eller Pausanias och det tar tid innan det verkar finnas någon koppling eller något gemensamt.

I den här romanen berättas också om en bok som heter Äventyrsboken, där äventyrare, eller resenärer letar efter glasön. Sallys mamma har läst boken. Lysander, som Sally lekte med som barn, har läst den. Kanske är det så att psykiskt instabila ser mer och förstår mer om glasön och lysande skepp? Eller annars borde de aldrig ha läst boken. Men Äventyrsbokens verklighet finns någonstans i Sallys och Pausanias verklighet. Mest finns vanlig verklighet i den här romanen, men då och då tränger berättelsen om glasön och skeppet in. I den vanliga verkligheten finns ett tema som påverkar de flesta personerna i boken. Frånvarande fäder. Sallys pappa finns inte med i hennes liv och Pausanias har en dotter som nu är vuxen och som inte vill ha kontakt med honom. Han har inte varit där när hon växte upp.

När jag tänker tillbaka på den här berättelsen ser jag mestadels mörker. Det är som om allt i romanen har utspelats i mörker. Och ändå är det dag under den mesta tiden. Jag tror att det är mörkeravsnitten som är starkast och de sätter tonen och känslan, och då finns också kontrasten mellan det lysande skeppet och den mörka natten. Berättelsen handlar mycket om att gå vilse, om att inte ha någon riktning, om att låta tillfälligheterna styra, och om att det kanske finns något annat, en ljusare plats där man kan vila.

Äventyrsboken är en intressant debutroman som har ett rikt språk och många poetiska bilder mitt i den hårda, ibland leriga och kalla verkligheten.

Äventyrsboken av Houssin Vennberg Sninate, Norstedts 2025.

Tiden är åren efter andra världskriget. Den svenske långdistanslöparen Henry Lorentz har gjort succé. Han har vunnit tävling efter tävling och varit i USA och deltagit i många uppvisningstävlingar. Romanen börjar med att han har rest tillbaka till Europa och befinner sig i Le Havre där han väntar på att få komma med ett flygplan från Paris till Sverige. Det är strax efter andra världskrigets slut och flighter från Frankrike till Sverige som kan ta honom med sker inte varje dag.

Vad är temat i den här romanen? Korruptionen i idrotten och hyckleriet omkring amatörkravet, skulle jag säga. Henry Lorenz kommer från enkla förhållanden och så befinner han sig i en värld av rika människor och människor som vill berika sig på hans bekostnad. Han är en stor idol. En situation som inte är så lätt att hantera. Mycket betydelsefull i berättelsen är också sportjournalisten Seymor Danielsson som blir en slags rådgivare och PR-man för löparen. Seymor Danielsson är en mycket cynisk man. Det visar sig också att det antagligen finns mer i hans intresse för löparen än det sportsliga.

Romanen är lite svår. Den är inte kronologiskt skriven och Henry Lorenz blir inte gestaltad så att man känner djupt för honom. Berättelsen hålls på ett annat plan, ovanför känslorna. Romanen är upplagd så att det är Henry Lorenz okände son som berättar, eller kanske skriver, om sin far. Det han har tagit reda på. Men denne son märks nästan inte. Vi får inte alls lära känna honom. Det kunde lika gärna vara författaren som berättar. Det är det och hoppen i tiden som gör att det kan vara svårt att ta fasta på något att hänga upp berättelsen på för läsaren. Jag kände mig lite frustrerad när jag läste.

Men trots det tycker jag att Seymor är en intressant roman, som får mig att tänka och i den finns en del starka scener och bilder. Intressant för mig är också den stora skillnaden mellan Seymor och Kungen av Nostratien som kom förra året. Den romanen är skriven med ett enklare och rakare språk som känns självklart och rätt. Det är bara de två av Tony Samuelssons romaner som jag hittills har läst och det ligger många år och många böcker däremellan. Det ska bli intressant att läsa mer av Tony Samuelsson.

Seymor av Tony Samuelsson, Prisma 1989.
Romanen är Tony Samuelssons debutbok.

Tranorna flyger söderut handlar om Bo som är en gammal man. Hans hustru är på ett demensboende. Själv bor han kvar i huset på landet i Jämtland, där han och hans fru har bott många år och uppfostrat sin son. Bo har hemtjänst flera gånger om dagen och sonen försöker prata med honom om att hitta ett annat hem för jämthunden Sixten som fortfarande bor med Bo.

Allt berättas inifrån Bo utom korta anteckningar av hemtjänstpersonalen. Minnen från hans liv varvas med det som händer i nutiden. Eller blandas skulle jag väl säga. Verkligheten och händelser från förr och drömbilder går i varandra och det är nog så det blir för den som blir riktigt gammal. Berättelsen är lågmäld och vardaglig, men innehåller ändå en hel del dramatik. Den handlar om ett ganska vanligt liv men som blir speciellt genom hur författaren låter oss bli mer och mer bekanta med Bo och hans bakgrund.

Hans barndom, hans förhållande till sonen och hustrun och hunden Sixten är fint, och som jag upplever det, helt realistiskt berättat. Det känns som om det skulle kunna vara precis så här i verkligheten, och jag känner med barnet och ynglingen Bo som hade en elak och våldsam far. Det går genom generationerna en oförmåga att tala med varandra. Men Bo är ingen elak man även om han kan bli lite elak i sin desperation när hans liv krymper och krymper och han behöver mer och mer hjälp. Det kommer många tankar om vad som väntar om man får leva länge.

Tranorna flyger söderut är på många sätt en hård berättelse, men den är inte hårt berättad. Det finns så mycket mänsklighet och människokärlek i romanen. Och kärlek till djur. Och där strömmar också en poetisk ton. Boken är mycket bra. Slutet kanske inte håller lika bra som resten, men det är en bisak. Läs gärna den här romanen.

Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén, Forum 2024.

Gina Dirawis roman handlar om flickorna Mona och Mila och deras vänskap. De tillhör palestinska familjer och de bor i Sverige. Mila har hård press på sig från sin mamma. Hon bara måste ha bra betyg så att hon kommer in på läkarlinjen. Det verkar som om hon aldrig duger åt sin mamma. Monas mamma är döende i cancer och hennes pappa har tappat kraften och ligger på soffan hela dagarna. Flickorna har alltså mycket att tampas med. Inte nog med att Mila har pressen från mamman det finns en press från den palestinska gruppen som handlar om hur en flicka ska vara. Vacker, klä sig i täckande kläder och inte göra något som innebär att hon får svårt att bli gift med en muslimsk man. De båda flickorna tampas med problemen på olika sätt. Mila försöker uppfylla kraven så gott hon bara kan. Monas liv är en enda protest som inte alltid är fruktbärande. Hon målar grafitti som protest och hämnd.

Romanen handlar både om palestiniernas situation och om villkoren för palestinska kvinnor. Den är starkt feministisk. Jag värdesätter mycket i berättelsen. En stor del av den utspelas i ett palestinskt flyktingläger i Beirut dit flickorna reser på sommaren. Palestiniernas öde som flyktingar känns när man läser och är tyvärr extra aktuellt just nu. Att huvudpersonerna är kvinnor är också bra. Man får en inblick i kvinnovärlden bland palestinier och den starka patriarkala traditionen. Ett dubbelt förtryck. Och man får uppleva det både i Sverige och Libanon. Romanen är fartfylld och det händer mycket. Det jag kan reagera mot är att budskapet predikas lite väl mycket och att romanen berättas lite väl hårt och kantigt. Att den inte är helt realistisk tycker jag inte är fel. Det kan kännas bra att läsa om kvinnor som vidtar åtgärder som är liksom hämtade från en rafflande Hollywoodfilm, och också på grund av ämnet och miljöerna tycker jag att boken är läsvärd.

Paradiset ligger under mammas fötter av Gina Dirawi, Norstedts 2020.
Romanen är Gina Dirawis debutbok.

Halim bodde med sin mor och far och bror i Skärholmen, men hans familj har flyttat till Söder efter mammans bortgång eftersom fadern ville starta på nytt. Men Halim trivs inte i skolan och förlusten av modern har tagit honom hårt. Han är mobbad som invandrare, fast han är född i Sverige. Han är en som inte passar in på det nya stället. I Skärholmen känner han en gammal kvinna som är dogmatiskt för Kampen och som berättar för honom om den blomstrande arabiska kulturen som fanns en gång när arabiska vetenskapsmän visste mer om världen och universum än de västerländska. Av henne får han en dagbok och det är hans skriverier i den som vi får läsa i Ett öga rött.

Halim skriver på Rinkebysvenska och det gör han som protest. Han skriver om Kampen och vill vara Sveriges mäktigaste revolutionsblatte och han filosoferar över olika företeelser i samhället och privatlivet. För hans pappa är kampen inte lika viktig längre. Han vill att sonen ska lära sig riktig svenska och lyckas i livet. Men pappan har det inte lätt. Livet är tungt utan modern.

Samtidigt som Ett öga rött handlar om allvarliga problem är den mycket rolig att läsa. Texten är ofta dråplig och full av drastiska händelser. Man både skrattar åt och känner med den unge huvudpersonen och hans försök att hävda sig. Författaren har tagit ett effektivt grepp om berättelsen som därför slinker ner mycket lättare än om romanen vore skriven mer genomgående på allvar. Som läsare känner man ändå tyngden hos problemen. Författaren skojar både om familjens arabiska sätt att vara och om svenska företeelser, och han ser på sin stundvis mycket kloke och stundvis förvirrade huvudperson med stor humor. Det finns mycket värme och människokärlek i berättelsen. Att författaren med en blinkning blandar in sig själv mot slutet av berättelsen är jag lite tveksam till, men kanske finns han med i texten som en förebild, en bild av vad Halim skulle kunna bli. Kanske är han rent av vad Halim så småningom blev? I övrigt tycker jag att detta är en mycket bra debutroman.

Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri, Norstedts 2003.