Månen vet inte av Niklas Rådström

4 januari, 2020 ~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Den här romanen handlar om pojken Kristian och hans farmor. Hans föräldrar skiljs när han är liten och efter det träffar han inte sin pappa särskilt mycket. Men farmodern träffar han ofta och sover ibland över hos.

Hans farmor är fantasifull och berättar sagolika historier. Hon röker som så många gjorde förr och är oftast klädd i dräkt. Farmodern bor i en stor lägenhet och hyr ut två av rummen till en tidningsredaktion för en barntidning.

Rådström berättar mycket fint om farmoderns och pojkens förhållande. Det är den äldre Kristian som berättar, allt ses från hans synpunkt och det är mycket trovärdigt. Det är inte särskilt förvånande. Månen vet inte är första delen i en självbiografisk trilogi. Berättelsen känns verkligen som om barndomens minnen återkallas. Den är både poetisk och saklig och den handlar mycket om förlust. Farfadern dör, Kristians pappa lever ett annat liv. Så småningom dör han också och flera andra.

Månen vet inte är på sätt och vis en mörk berättelse med mycket sorg, men ändå känns den trygg och levande. Kristian börjar skolan. Han får ett liv utanför farmorns och mammans värld. Farmodern blir äldre. Krämporna ökar. Hon berättar samma historier om och om igen. När Kristian var helt liten älskade han det. Små barn vill gärna höra samma berättelse gång på gång. När han blir äldre tröttnar han och som tonåring blir han irriterad på farmodern. Det händer att han smiter undan och inte vill träffa henne.

Niklas Rådströms barndomsberättelse berörde mig, och gjorde att jag tänkte över mitt eget liv och min egen barndom. En levande och stark bok som känns ärlig. Rekommenderas.

Månen vet inte av Niklas Rådström, Gedins 1989.

Attentatet i Pålsjö skog av Hans Alfredson

22 december, 2019 ~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Attentatet i Pålsjö skog är en kontrafaktisk roman. Hans Alfredson har hittat på att en grupp utförde ett sabotage mot Nazitysklands järnvägstransporter genom Sverige till Norge på 1940-talet. Attentatet ledde till att många tyska soldater dödades. Med på tåget var även Eva Braun, Hitlers nära väninna, och hon omkom också. Detta ledde till att Tyskland invaderade Sverige.

Berättaren i boken är Holger Andersson som var med i gruppen som utförde attentatet och som bara var sexton år då. Nu berättar han om dådet och om vad som hände sedan i det ockuperade Sverige. Han klarade sig alltså. Det gjorde inte alla som var med.

Holger Andersson har skrivit ner sina minnen och berättelser från andra i attentatsgruppen och på 1990-talet har han lämnat materialet till Hans Alfredson som har redigerat det.

Det är utgångspunkten. Berättelsen är fiktiv. Attentatet har aldrig skett. Holger Andersson finns inte. Boken är en roman, men den är upplagd som en faktabok. Många faktaavsnitt om andra världskrieget är inlagda i boken. Ibland är de riktiga och ibland är de påhittade.

Det här är en bra bok. Den behandlar viktiga frågor som att det fanns många nazister i Sverige under Hitlers tid, hur dåligt rustat Sverige var för att stå emot ett angrepp och hur grymt och skoningslöst en ockupationsmakt kan bete sig. Boken tar också upp stora frågor som vad som händer med människor när de är med i krig och dödar.

I berättelsen lyckas en del svenskar fly. Det är inte lätt eftersom Sverige är instängt. Några lyckas fly till England och några till Island och genom det berättar Alfredson om hur tillvaron kan te sig för ovälkomna flyktingar. Judeförföljelser är också en viktig del i berättelsen. Judar har ingen fristad i Sverige eftersom det är ockuperat utan de sänds söderut till koncentrationslägren nere i Europa.Tvångsarbete i de svenska gruvorna och i krigsindustrin är en förutsättning för att ockupationsmakten ska få tillräcklig med krigsmateriel.

Vardagslivet som blir allt svårare ju längre kriget pågår finns också med i boken. Det blir allt besvärligare att få tag på mat och det blir ont om bränsle under de kalla krigsvintrarna.

Attentatet i Pålsjö skog handlar om svåra och tunga frågor, men i och med att den är upplagd som en faktabok kan jag ändå ganska lätt klara av att läsa den. Vissa avsnitt är också skrivna med ett riktigt Hasse Alfredson-humör så boken är inte utan humor.

En bra bok som jag rekommenderar.

Attentatet i Pålsjö skog av Hans Alfredson, Gedins 1996.

Klockorna i Bicêtre av Georges Simenon

21 december, 2019 ~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Det här är ingen deckare, vilket man skulle kunna tro eftersom Simenon är en berömd deckarförfattare. Nej Klockorna i Bicêtre är en vanlig roman. Den handlar om René Maugras som är en mäktig tidningskung i Paris. En gång i månaden brukar han äta en lyxig lunch tillsammans med sina vänner som också tillhör samhällets topp. Nu har han plötsligt segnat ner till golvet på restaurangens toalett. Han har fått stroke.

Romanen börjar med att Maugras ligger medvetslös på sjukhuset. Han är placerad i privatrum och har en sjuksköterska hos sig hela tiden. Så småningom vaknar han upp ur medvetslösheten. Han kan bara röra på vänsterarmen och han kan inte tala.

Han tänker mycket på sitt liv, på sin far, på sin barndom och ungdom, sin hustru och på sina vänner. Han lyssnar på kyrkklockorna.

Tidigare har han varit en mycket aktiv man. Han har styrt och ställt. Han har arbetat nästan jämt. Men nu är all hans vakna tid upptagen av hans tankar. Ibland blir han störd av att sjuksköterskan eller läkaren ska utföra sina åtgärder. Han vill inte ha besök, han vill sjunka in i tankevärlden och han känner att han inte hör till den aktiva världen där ute.

Berättelsen är lugn och eftertänksam. Vi får följa Maugras under många veckor på sjukhuset och hur han gradvis kommer tillbaka till världen. Allt som vi får veta sker genom hans upplevelse.

Klockorna i Bicêtre kom på franska 1963. Det är en helt annan vård och ett helt annat sjukhusliv än vad vi är vana vid idag. Alla röker, patienter och personal och besökare. Maugras som är förmögen får sig tillsänt ett bättre vin än sjukhusets till maten. Han stannar en lång tid på sjukhuset.

Jag lär känna Maugras gradvis och fast allt han har gjort i livet inte är bra får jag stor sympati för honom. Jag tycker om bokens lugn och makliga takt och jag tycker om Simenons sätt att skriva. Till synes konstlöst men ändå finns en viss poesi.

Klockorna i Bicêtre av Georges Simenon, Bonniers 1967. Översättning: Gun och Nils A. Bengtsson.

Orden av Jean-Paul Sartre

20 december, 2019 ~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Den här boken handlar om Sartres barndom, och då om hans förhållande till ord och läsning och till att skriva.

Sartre kommer från borgerlig bakgrund och föddes 1905. Hans far var officer men dog när Sartre var liten. Hans unga mor flyttade hem till sina föräldrar och hans morfar blev den betydande fadersfiguren i hans liv. Patriarken, som Sartre uttrycker det. Morfadern tillhörde släkten Schweizer som kom från Elsass och han hade ett språkinstitut i Paris där fransktalande kunde lära sig tyska.

Sartres morfar var kvar i 1800-talet när det gällde litteratur, historia och politik och det inverkade på hur pojken såg på sig själv och sin framtid. I lägenheten fanns ett stort bibliotek med böcker som hans morfar ansåg viktiga och den lille pojken började tidigt intressera sig för dem. Sartre berättar hur det kändes att ta i böckerna och att slå upp dem och titta på dem, dessa föremål som hans morfar värderade så högt. Pojken var liten och kunde inte läsa men gick omkring och bar på böckerna och ansågs oerhört gullig.

I själva verket var han ful, skriver han.

Som barn levde han länge i hemmet och blev undervisad där istället för att gå i skola. Så småningom lärde han sig läsa. Morfadern föraktade modern litteratur, äventyrsböcker och film men pojken läste sådant i hemlighet och gick på bio med sin mamma.

Den lille Jean-Paul dyrkades av sin morfar och fick en överdriven känsla av sin betydelse och genialitet. Han började skriva. Länge skrev han samma historier som han hade läst i äventyrsböckerna. Hjältar och hjältedåd betydde mycket.

Sartre skriver att han tänkte att han skulle bli berömd författare som vuxen. Han föreställde sig hur hyllad han skulle bli som död, precis som de döda betydelsefulla män som hans morfar beundrade. Vägen dit var inte det viktiga utan slutpunkten, berömmelsen efter döden. Sartre menar att just att han inte hade någon far formade honom, att han blev en ingen, att han inte hade någon riktig botten utan att allt han var som barn var det han skulle bli längre fram i livet, som berömd författare.

Den här boken är inte helt lätt att läsa. Det som är intressant är att den handlar om just Sartre. Vi vet att han blev en berömd författare och filosof och en del om hans privatliv. Det är i ljuset av detta som Orden är intressant. Just att vi ser på dåtiden i nutidens ljus skriver Sartre också om i boken. Han skriver boken som drygt femtioårig. Att hitta det som hände och hur det verkligen kändes efter att ha upplevt så mycket, det brottas en författare med när hen skriver självbiografiskt.

Orden av Jean-Paul Sartre, Bonniers 1964. Översättning: Lorenz von Numers.

Glascellen av Patricia Highsmith

19 december, 2019 ~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Philp Carter är oskyldigt dömd till sex års fängelse. Vissterligen har han varit slarvig och undertecknat papper han har fått från sin chef utan att läsa igenom dem, men det är hans chef som har förskingrat pengar från företaget, inte Philip.

Fängelset där han avtjänar sitt straff är ett gammalt, överbefolkat fängelse. En farlig plats. Där finns en massa hårda regler som en nybliven fånge får lära sig i och med att han bryter mot dem. Man måste hålla takten när man går till arbetet eller till matsalen. Man får inte titta för mycket på de andra besökarna när man är i besöksrummet. På grund av en förseelse släpar fångvaktarna iväg Philip till en mörk cell och hänger upp honom i tummarna och där får han hänga i 48 timmar.

Naturligtvis blir hans tummar förstörda och han lider av ständig värk. Han blir forslad till fängelsets sjukavdelning där fångar som misshandlats av vakter eller av andra fångar tas om hand. Philip får morfinsprutor mot värken.Så börjar den här thrillern av Patricia Highsmith. Hon skriver sakligt och detaljrikt. Fängelseskildringen känns trovärdig. Fast boken är skriven i lugn takt är den spännande ända till slutet och läsaren vet inte hur det ska gå förrän de sista sidorna är lästa.

Philip älskar sin hustru och de har en son som är i fyraårsåldern när han börjar avtjäna sitt straff. Det ger ytterligare känsla i boken. Jag vill inte säga så mycket mer om intrigen. Det är ju en thriller som jag har läst. Om du vill ha ständig action ska du inte läsa den här boken, men om du vill läsa en psykologisk thriller i Patricia Highsmiths anda rekommenderar jag Glascellen.

Glascellen av Patricia Highsmith, Wahlström & Widstrand 1966. Översättning: Ann-Mari Edéus.

Hett i hyllan #35 – Air Frame

19 december, 201917 januari, 2020 ~ Mösstanten ~ 11 kommentarer

Michael Crichton (1942-2008) var en amerikansk thriller- och sciencefictionförfattare. Han var läkarutbildad och bra vetenskapligt påläst. Han var också film- och TV-producent och det är han som har skrivit Jurassic Park-böckerna. Men av Michael Crichton har jag inte läst ett enda dugg.

Airframe, eller med svensk titel Flight 545 från Hongkong handlar om ett plan som är på väg från Hongkong till Denver och en halvtimme från den Californiska kusten kommer ett nödrop från piloten. Romanen ska handla om undersökningen efter olyckan för att utröna vad den berodde på.

Den här boken har fått blandad kritik. Pappfigurer och alltför mycket teknik är kritiska synpunkter som jag har sett som hastigast. Kanske ska jag inte ta den här boken från hyllan om jag vill läsa en Michael Crichton? Vi har fler böcker av honom att välja på. Men kanske kan jag lika väl testa en av hans böcker som att läsa en deckare om andan faller på?

Air Frame av Michael Crichton, Century Books 1996.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Villette av Charlotte Brontë

18 december, 2019 ~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Lucy Snow har ingen släkt och inga vänner utom sin gudmor och hennes son. Hon måste arbeta för att försörja sig. Ensam ger hon sig iväg till London och bokar plats på ett skepp som ska gå till Belgien, modigt av en ensam kvinna på 1850-talet.

Lucy Snow har aldrig varit i London förut och aldrig utomlands. Hur saker och ting går till när man reser får hon lära sig efterhand. Så småningom kommer hon till staden Villette och där blir hon anställd på en flickpension.

Lucy Snow har stort behov av att vara ensam och tänka och läsa. Hon har svårt att uttrycka sig muntligt och spontant och att konversera i sällskapslivet. Hon kan inte tro på att hon kan få en nära kontakt med en man. Varför hon är ensam, varför hon inte har någon familj får vi aldrig veta. Och riktigt vad det är som gör att hon i delar av berättelsen mår så dåligt vet vi inte heller. I romanen finns en riktig kris när hon bryter ihop och får nervfeber.

Villette ger en fin beskrivning av Lucy Snow och den har fina gestaltningar av många karaktärer. Ett plus tycker jag är att den handlar om en arbetande kvinna, ja där finns ännu en, madame Beck som äger och förestår flickpensionen. Alla de viktigaste karaktärerna är beskrivna med djup och Brontë kunde verkligen måla upp dramatiska scener och göra fina miljöbeskrivningar.

För det finns dramatik och även vänskap och kärlek i den här berättelsen. Där finns ytlighet hos vissa människor, lärdom hos andra och värme och omtanke och snikenhet och egoism. Romanen är berättad långsamt och detaljrikt men är också spännande. Brontë använder sig dramatiskt av vädret och målar upp soliga idylliska dagar och på ett annat ställe i berättelsen ett fruktansvärt oväder, eller tunga mörka moln. Där finns en spökande nunna, eller finns hon i verkligheten? Där finns en despotisk manlig lärare som ställer till uppträden, och hemliga kärleksbrev till en elev på skolan. Vem skriver dem?

Fast Villete är berättad långsamt och detaljrikt finns det mycket under texten. Allt skrivs inte och romanen ger läsaren mycket att fundera på.

I vissa partier i berättelsen är Brontë lite för svulstig för min smak men på det hela taget är Villette en mycket fin klassiker och Lucy Snow stannar kvar i mitt sinne när jag har slutat läsa.

Villette av Charlotte Brontë, Penguin 2012.

Svensk översättning: Villette av Charlotte Brontë, Modernista 2015. Översättning: Anna-Karin Malmström Ehrling & Per Ove Ehrling

Villette kom ursprungligen ut 1853.

Hett i hyllan #34 – Flickor av Stig Claesson

12 december, 201918 december, 2019 ~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

I bokhyllan har vi en lång rad böcker av Stig Claesson och jag har bara läst ett par av dem. Flickor, som jag hittade i hyllan, kom ut 1967 men vårt exemplar är utgivet 1979.

På baksidan läser jag att två herrar, Håkansson och Håkanssons vän sitter på kaffeserveringen på järnvägsstationen i Falköping. De talar om sitt förflutna och det består till stor del av flickor. Herrarnas samtal ska bli till en rad porträtt av flickor från olika länder. Historierna ska vara vemodiga, uppsluppna, värmande eller sorgliga och flätas in i varandra och ge impulser till nya historier.

Jag undrar lite över perspektivet. Det är mycket som har hänt på jämställdhetens område sedan boken skrevs. Men jag vet ju inte hur den är förrän jag har läst den. Kanske ska jag lägga in den här lilla tunna boken som extra i min hyllvärmarläsning nästa år?

För skojs skull kollade jag i Libris om det fanns någon bok med titeln Pojkar skriven av en kvinna. Den första jag stötte på var:

Pojkar är pojkar : kön och stridslystnad av Deborah Tannen. Det är faktiskt ingen bok, det är en artikel som kom 1999 och den ingår i databasen KVINNSAM. Helt klart har den en helt annan karaktär än Stig Claessons bok.

Mer kan jag inte orda om Stig Claessons Flickor. Det enda som kan ge svar på mina funderingar är att jag läser den.

Flickor av Stig Claesson, Bonniers 1979.

Hett i hyllan #33 – Ridå

5 december, 20196 december, 2019 ~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Äntligen en kvinnlig författare i Hett i hyllan! Här har vi alltså mer spänningslitteratur och denna gång av Agatha Christie. Det kan vara ganska svårt att komma ihåg vilka böcker man har läst och när det gäller deckare är det extra svårt, men jag är tämligen säker på att jag inte har läst Hercule Poirots sista fall, så här har jag en riktig godbit att ta till när jag känner för det.

Enligt baksidestexten kommer Hercule Poirot tillbaka till det lantliga Styles som gammal man. I fem olika mordfall under de gångna åren har en viss person funnits i bakgrunden. Det är alltför många fall för att det skulle bero på slumpen. Nu har samma person dykt upp just på Styles.

Bokens engelska titel är Curtain och den kom ut 1975, året innan Agatha Christie gick bort.

Ridå – Hercule Poirots sista fall, Bonniers 1977. Översättning Sonja Bergvall

Hett i hyllan sköts av Bokföring enligt Monika.

Hett i hyllan #32 – Fönstret

28 november, 201918 december, 2019 ~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar