Det känns nästan konstigt att se bokhögen igen. Var det dessa böcker? Många av dem läste jag ju för så länge sedan. Så känns det. Men jag har fått en hel del god läsning i årets hyllvärmarprojekt och det har gått bra. De här böckerna har jag alltså läst:
Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag är en av Bodil Malmstens så kallade loggböcker. Den består av inlägg från hennes blogg och den omfattar tiden när hon hade flyttat från huset i Finistère till en lägenhet i en stad vid Atlanten och sedan flyttade till Sverige, alltså maj 2009 – juni 2010. Så inläggen är skrivna både i Frankrike och Sverige och de innehåller såväl bitsk kritik av samhällsföreteelser som svårigheter att sälja lägenheten i Frankrike och att hitta en bostad som känns som ett hem.
Det går lätt att läsa Bodil Malmsten. Hennes språk är klart och koncist. Man känner också en del av människan bakom texten när man läser och det är bitvis tragikomiskt. Vi vet ju också att Bodil Malmsten var sjuk i cancer under den här tiden, fast det skriver hon inget om. Men det lägger en sorglig hinna över texten när jag läser samtidigt som jag beundrar hennes kraft.
Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag av Bodil Malmsten, Finistère och Modernista 2012.
Där vi en gång gått handlar om ett antal människor i Helsingfors. Berättelsen börjar 1905 och går in i år 1938. Den är en kollektivroman och ingen av personerna blir någon som man känner riktigt starkt med. På så sätt blir romanen i stort sett en mer intellektuell än känslomässig upplevelse, även om många skeenden och händelser gör att man ändå lever med och känner hur svårt det måste ha varit för många människor under de här åren. Man kan också säga att romanen handlar om Helsingfors historia och Finland som ett litet land med stormakter som Ryssland och senare Sovjetunionen och Tyskland som ingripare, angripare och påverkare. Samtidigt kan man känna igen många drag och beteenden hos romangestalterna och berättelsen är delvis underhållande och handlingen driver framåt. Men det är ganska mycket text man ska igenom.
Människorna i Där vi en gång gått tillhör mestadels de övre skikten i samhället. Det är de som tar störst plats i texten och där finns ett antal vänskapsrelationer som utvecklas på olika sätt under årens lopp. Något som stannar kvar hos mig är att de här mer välbeställda människorna oftast ställer upp för varandra när det gäller. Jag antar att dessa kretsar inte är så stora och att alla känner till varandra. Den gruppen är också svensktalande, medan underklassen i stort talar finska.
Men i berättelsen finns också fattiga människor. Dock känns det som om författaren är mindre hemma hos underklassen. Frågor som belyses i romanen är naturligtvis Finlands och Helsingfors historia som är så annorlunda mot Sveriges. Finland tillhörde Ryssland i början av 1900-talet. Efter att landet hade blivit fritt utbröt så småningom som vi vet ett inbördeskrig med allt vad det innebar av våld, dödande, laglöshet och hämnd, och efter hand tyskt ingripande. De partierna i romanen är mycket starka och berörande. Och senare gick Sovjetunionen till angrepp.
Partierna som handlar om inbördeskriget skiljer alltså ut sig som mycket starka och berörande. Och författaren skriver också om underklassens många gånger enorma fattigdom och svält, om TBC, om arbetslöshet. Allt medan överklassen roar sig och äter gott. Men Där vi en gång gått är ingen pekpinneroman, och det uppskattar jag.
När man läser Där vi en gång gått är det som sagt mycket text man ska igenom, men som så ofta när man läser historiska romaner får man en nyttig påminnelse om vad som har skett och också mer insikt i det som hände, så jag tycker att det helt klart är värt besväret att läsa den.
Där vi en gång gått av Kjell Westö, Norstedts 2006.
Kjell Westö har skrivit en kvartett romaner som utspelas i Helsingfors och belyser dess historia. Det finns andra också med Helsingfors som miljö, men just dessa betraktas som en kvartett, den består av:
Drakarna över Helsingfors (1996) Vådan av att vara Skrake (2000) Där vi en gång gått (2006) Gå inte ensam ut i natten (2009)
Utgångspunkten för Klas Östergrens roman Gentlemen är att författaren har blivit bestulen på allt han äger utom två skrivmaskiner. Så träffar han en man som heter Henry Morgan. Han bor i en stor, bedagad lägenhet på Hornsgatan och han erbjuder Klas Östergren att flytta in i ett rum där, och när romanen börjar sitter författaren i denna lugubra våning och berättar vad som har skett det senaste året.
Författaren berättar om Henry Morgan och hans bror som är poet och han berättar om vad som händer honom och bröderna under den tid som han bor hos dem. Boxning spelar viss roll, liksom mer eller mindre laglig verksamhet, och många krogbesök. Henry Morgan är en mystisk person och det är inte alls säkert att man kan lita på honom. I berättelsen finns mystik, drastiska händelser och stor humor. Allt sker mot en fond av ockupationen av kvarteret Mullvaden, Vietnamdemonstrationer och protester. Författaren deltar någon gång i utkanten av de händelserna, men mest befinner han sig i Henry Morgans värld, och alla händelser i Stockholm, i Sverige och i resten av världen sker utanför. Där finns samhällskritik och storföretag som har makt, men i den dunkla våningen kan man dra för gardinerna och sitta vid kakelugnsbrasan.
Den dystra våningen på Hornsgatan i det gamla risiga huset blir som en trygg grotta där man befinner sig högt uppe, ovanför och undan allt som händer utanför. Men det är en bedräglig trygghet. Dels är lägenheten gammal, en rest av något som kanske ska rivas så småningom Och det som brinner i kakelugnen kommer från nattliga containerfynd. Dels kommer omvärlden obönhörligt in i lägenheten genom sprickorna. Henry Morgans bror tar droger och är psykiskt instabil, och som sagt, vem och hurdan är egentligen Henry Morgan? Vad har han sysslat med, och varifrån kommer alla lunchkupongerna? Något som gör berättelsen så bra är att författaren lämnar så mycket till läsarens fantasi och undringar.
Gentlemen är en skröna med mer eller mindre troliga händelser skriven av en tjugofemåring med stor berättarglädje. Det är en fröjd att läsa romanen. Kanske vill författaren briljera lite väl mycket med latinska citat och sitt språk, men det är en bisak. Klas Östergren målar upp miljöer och människor så att de stannar i en sinne, och ordet luguber sitter i texten ganska naturligt, precis som det ska.
Gentlemen av Klas Östergren, Bonnier Pocket 2006.
Gentlemen publicerades första gången 1980 och den var Klas Östergrens genombrottsroman..
Romangestalten Henry Morgan förekommer också i Klas Östergrens romaner Gangsters (2005) och Renegater (2020).
Huvudperson i den här deckaren är Sime Mackkenzie en kanadensisk kriminalpolis som beger sig tillsammans med ett utredningsteam från Montréal till den lilla ön Entry Island där ett mord har ägt rum. Sime har problem. Sedan han skildes från sin fru mår han mycket dåligt och kan inte sova. Han är med i utredningsteamet enbart för att han behärskar det engelska språket bättre än alla de andra. På Entry Island talar befolkningen nämligen engelska och inte franska. Men Sime är väldigt trött och dessutom ingår hans före detta hustru i utredningsteamet. Bäddat för problem alltså.
Detta är intresseväckande liksom att ett mord är begånget och att änkan är den mest misstänkta. Och så ön med havet runt om, vädret och naturen. Men Peter May får inte ihop det lika bra i den här deckaren som i de tre berättelserna i Lewistrilogin.
Det visar sig att änkan har ett halsband med ett hängsmycke som liknar på pricken stenen och utsirningen på Simes ring. Den är ett arvegods från ön Lewis i Skottland. Det finns alltså trådar bakåt till de skotska förfäderna i berättelsen. Men det fungerar inte särskilt bra. En stor del av boken upptas av att en förfader till Sime berättar hur det var när han växte upp och blev ung man på ön Lewis. Hur den fattiga befolkningen hade det är mycket intressant, men det är inte riktigt medryckande berättat och här blir det två historier, den nutida och den gamla, som konkurrerar med varandra och författaren gör ingen av dem riktig rättvisa. Tråkigt. De båda historierna hade kanske behövt var sin bok.
Entry Island av Peter May, Modernista 2017. Översättning: Charlotte Hjukström.
Alice är 18 år och studerar litteratur och hon vill också bli författare. Hon är påhittad men Fay Weldon är Fay Weldon, eller en bit av henne. I boken är hon en framgångsrik författare och Alices moster. Breven handlar dels om vikten av att läsa Jane Austen och att hon fortfarande är relevant på 1980-talet, dels om författarmödor eftersom Alice skriver på en roman jämsides med studierna.
I Letters to Alice skriver Fay Weldon om tiden och samhället när Jane Austen levde och om hennes liv och verk, om hennes ton och humor. Hon skriver också om de begränsningar som fanns. Jane Austen kunde inte skriva vad som helst hur som helst om det skulle ut till allmänheten. Dessutom fanns hon själv där i samhället och tiden och omfattade säkert mycket av de sedvänjor och värderingar som fanns då. Och ändå kunde hon dissekera och avslöja mycket av det sociala spelet och teckna människor med en sådan kraft att hennes romaner lever än idag.
Fay Weldon skriver också om skönlitteraturens värde, att vi kan lära oss mycket ur den som vi inte kan få från facklitteraturen, att det är värt att lägga lite möda på att läsa skönlitteratur. Och så handlar det om författarens mödor. Jane Austen fick kämpa mot förväntningarna på hur en flicka och ung kvinna skulle leva och bete sig. Hon kunde inte alltid skriva utan måste lära sig sådant som kvinnor i hennes klass skulle kunna, bland annat att förestå ett hushåll och kanske inte laga maten själv, men veta hur det gjordes, hur man skötte kläder och sänglinne och och allt annat i ett hus för att kunna övervaka tjänstefolk och också göra en del av hushållsarbetet själv. Hon fick heller ingen högre utbildning. Universitet kom inte på fråga för unga kvinnor på den tiden. Men hon fick utbildning hemma av sin far som var kyrkoherde och högt utbildad och utbildning på flickskola.
Fay Weldon skriver med humor och hon skriver också om den moderna författarens mödor. Det handlar om den framgångsrika författaren som måste resa runt i världen och signera böcker och göra reklam för sin bok och om att bevara sin integritet och naturligtvis om att det är ett hårt arbete att skriva roman. Om den moderna författarens svårigheter att över huvud taget bli publicerad skriver hon mycket lite om. Men hon berättar attJane Austen inte blev utgiven helt lätt och inte tjänade mycket pengar på sina romaner. Men hon publicerades och vi läser hennes böcker än idag. Fay Weldon (1931-2023) var själv som vi vet en framgångsrik författare.
Om Jane Austen kan du läsa här på Wikipedia. Där finns också några tips på vidare läsning.
Letters to Alice on first reading Jane Austen av Fay Weldon, Hodder and Stoughton 1985.
Billie bor i ett sunkigt husvagnsläger med sin alkoholiserade styvmor och sin far. Franck är bög. De bor i en liten landsortshåla och de är båda udda och utanför. Skolkamraterna föraktar dem och vill inte vara med dem. Genom att Billie och Frank får i skoluppgift att träna in en scen ur en teaterpjäs blir de vänner trots att de är så olika. Billie klarar knappt skolan men Franck, som kommer från en familj som har det bättre ställt ska studera vidare.
Det är inget fel på storyn i den här berättelsen. En vänskap mot alla odds och två människor som har stora svårigheter. Men utförandet lämnar en del övrigt att önska. Det är Billie som berättar hela historien. Det är pratigt och pladdrigt och jag får aldrig syn på människan Billie. Storyn är sådan att jag borde våndas över hur Billie har det, men det gör jag inte. Kanske är boken bättre på franska, att Billies språk då gör att man känner igen henne som en levande människa. Den här svenska texten kanske skulle göra sig bättre på scenen, som en enkvinnasmonolog där hon berättar om sitt liv. I det fallet kan skådespelaren fylla ut med sin kropp och sin person och sin yrkeskunskap, men som boklig berättelse tycker jag inte att den håller. Det är inte ens tragikomiskt fast jag tror att det delvis är avsikten. Tyvärr.
Hjärtat i vår vänskap av Anna Gavalda, Bonniers 2015. Översättning: Maria Björkman.
På den internationella kvinnodagen passar kanske den här boken. Den är inte nyskriven, den publicerades 1993, men mycket av innehållet känns fortfarande aktuellt. Yrsa Stenius resonerar om makt och narcissism och om mediadrev och om personer som faller från makten. Hon har ju själv haft viss makt som chefredaktör för flera olika tidningar och också, vad jag förstår, kontakter med människor med makt inom socialdemokratin. Exemplen på mediadrev är från 1980-talet och troligen har många människor idag inget som helst förhållande till namn som Ove Rainer och Ebbe Carlson. Yrsa Stenius för fram sin åsikt om de två affärerna och det kan man säkert ha olika uppfattningar om, men själva fenomenet mediadrev och de moraliska tankegångarna omkring det är högst aktuella idag.
Yrsa Stenius resonerar också om kvinnor och makt och hon gör det på ett personligt sätt. Hon avgick som chefredaktör på Aftonbladet 1987 och förlusten av den positionen påverkade henne djupt. Hon blev deprimerad. Också sitt kärleksliv skriver hon om.
Det jag tar upp här om Makten och kvinnligheten är bara en bråkdel av vad man kan få ut genom att läsa den. Yrsa Stenius analyserar och vänder och vrider på frågeställningarna. En intressant bok.
Makten och kvinnligheten av Yrsa Stenius, Brombergs 1993.
Laki Sarris är en snart fyrtioårig filosofilärare. Han är gift med Lena som är en öm och klok kvinna. De är båda invandrare, han från Grekland och hon från Finland och de har en fyraårig pojke.
Romanens titel är kärleken och det är Laki Sarris som berättar om tre kärlekar, en när han var mycket ung, kärleken till Lena och så kärleken till Li som han träffar som medelålders gift man. Han berättar och han funderar och han nämner filosofer och olika sätt att se på tillvaron. Jag kan inte hjälpa att jag tycker att han är lite pretentiös. Han verkar mycket egocentrerad. Det är han, han och åter han. Visst har han dåligt samvete när han bedrar sin hustru med en mycket yngre kvinna. Men ändå.
Vid ett tillfälle berättar han om sin son när han var lite mindre, uppfattar jag. Han kände mycket stark kärlek till sonen och hissade upp honom i luften och ropade någonting om att han älskade honom. ”Pappa, det gör ont”, sa pojken. Laki Sarris reaktion när han berättar för läsaren är Ja kärlek gör ont.
Ööhhh? Vad menar han? Att han hissar upp sin pojke i luften och råkar ta så hårt i honom så att pojken protesterar har väl inget att göra med om kärlek gör ont eller ej. Det kan bli gjort av en kärleksfull förälder som gör ett misstag eller någon släkting eller en bekant som inte alls älskar barnet. Men en sådan detalj i boken gör också att Laki Sarri framstår som en komplicerad människa och det gör faktiskt att berättelsen blir mer intressant. Om denne man och hans kärlekar ville jag gärna läsa till slutet av boken.
Att det är en apa som ser ut att ha någon slags chip eller plastkort inopererat i huvudet och som dessutom har simfötter på omslagets bild säger en hel del om den här berättelsen. Djurdoktorn är en satirisk roman där veterinären Evy Beck blir anställd på Alfred Nobels Mediko-kirurgiska institut. Romanen kom 1973 och handlingen är förlagd till någon gång i framtiden.
Institutet är Skandinaviens största utbildningsplats för läkare och medicinska forskare och den medicinska forskningen försiggår till stor del på djur. Det finns massor med djur på institutet, alltifrån möss till hundar och apor. Tyvärr blir djuren ofta sjuka och dör under pågående försök och därför anställs då Evy Beck för att få det att fungera bättre. Men en sådan tjänst, som väl varje läsare uppfattar som mycket viktig, finns det inte utrymme för i budgeten så den finansieras istället med arbetsmarknadspengar. Evy Beck får alltså en dåligt betald tjänst utan tyngd, som ska omprövas varje halvår.
Djurdoktorn är en framtidssatir som fortfarande håller. Den handlar om djurförsök som ofta är grymma och onödiga och om Evy Becks strävan att förbättra verksamheten. Men djurförsöken är en del av ett samhälle där mängder med människor går på olika bidrag och utnyttjas av företag och institutioner. Där finns stor byråkrati, mycket snömosprat och avledande utvecklingskurser som man kan hamna på. Nobelinstitutet är ett maskineri som den kritiska människan har mycket svårt att stoppa eller få till att ändra riktning. Det finns starka krafter däremot, som bara strävar efter sina egna fördelar.
Jag trodde inte att en framtidssatir skriven i början på 1970-talet skulle hålla än idag, men det gör den alltså. Jag känner igen en hel del. Tekniken är inte riktigt som den har blivit och förorterna runt Stockholm är inte avfolkade idag men mycket känns igen. Djurdoktorn är satirisk, till viss del rolig och det är spännande att läsa om hur det går för Evy Beck.
Mösstanten 