Uppenbarelse i djupet – novell av Halldór Laxness

Halldór Laxness novell Uppenbarelse i djupet är daterad till 1925. Då var Laxness 23 år gammal och jag tänker mig att berättaren är en man norrifrån i hans ålder. Han har tydligen rest till Sicilien och hyrt ett rum och tvärs över gatan bor en flicka som han brukar se på balkongen.

Jag sitter ofta och tänker. Jag tänker på om någon ung man någon gång har bott i det här rummet, till exempel en ung man från utlandet som jag, setat vid fönstret här och sett ut över denna smala gata; och över trädgården på andra sidan gatan. Hon kunde vara sexton vintrar efter vårt nordiska sätt att räkna men har sannolikt inte levat mer än tretton eller fjorton almanacksår. Jag försöker tänka att ingen har sett henne utom jag.
(Sid 7)

Den unge mannen har ganska romantiska föreställningar och hela novellen har en långsam stämning där man känner att han är i södern. Den är som sagt skriven i mitten av 1920-talet och att den inte har kommit till idag märks tydligt. Nu skulle det vara ganska kontroversiellt att den unge mannen blir förälskad i flickan som vi betraktar som ett barn om hon nu inte är mer än tretton, fjorton år. Men det känns ändå inte oväntat att författaren berättar detta. Litteraturen är full av mannens blick på flickan och kvinnan och av historier där mannen är betydligt äldre än hon, ofta många fler år än tio. Här har vi också föreställningen att flickor i södern mognar tidigare.

Vidare förekommer en judisk man i berättelsen. Han är antikhandlare och omnämns många gånger som just jude. Det är tydligen mycket viktigt att vi får veta det fast det egentligen inte har någon betydelse i historien, och det är jag heller inte bekväm med att läsa. Men också det är inte förvånande i en text från 1920-talet.

Det märks att Laxness är en berättare. Allt flyter på och det finns stämning i novellen och han berättar det som behövs och inte en massa mer. Fast jag inte är förtjust över innehållet är det som finns där bra skrivet.

Uppenbarelse i djupet – novell av Halldór Laxness ur samlingen Piplekaren, Rabén och Sjögren 1955. Översättning: Ingegerd Nyberg-Fries.

Halldór Laxness (1902-1998) var en isländsk författare och han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1955.

Byn av Ragnar Jónasson

Byn av Ragnar Jónasson har ett klassiskt upplägg för en thriller/deckare. Una, en ensam ung kvinna med problem flyttar till en liten enslig by där alla känner alla och både hon och läsaren förstår att något inte står rätt till. Nu har den här berättelsens unga kvinna alkoholproblem och det är kanske inte helt vanligt i det här upplägget. Hon är lärare och ska undervisa de endast två flickor som finns på orten. Byn Skálar, som hon flyttar till, är en verklig isländsk fiskeby som är övergiven sedan länge, men allt i berättelsen är fiktion. Människorna i boken har aldrig bott i Skálar och författaren har förlagt berättelsen till mitten av 1980-talet.

Tyvärr blir inte berättelsen fullt så spännande som den skulle ha kunnat bli. Författaren förklarar alldeles för mycket och för ofta och tjatar till och med om samma förklaring. Dessutom har han infört dessa kursiverade partier som förekommer alltför ofta i deckare här och där i berättelsen, och ja, de kan vara bra, men här är de bara tråkiga. I Byn innehåller de viktig information, men författaren hade kunnat införa den på ett betydligt elegantare sätt.

Så här reagerar jag ofta när jag läser deckare, och ändå fortsätter jag läsa dem då och då. Tydligen har jag ett behov, och det här är sannerligen inte det sämsta jag har läst. Trots min kritik tycker jag att Byn gav en okej deckarupplevelse. Huvudpersonen Una är gestaltad så att jag vill att det ska gå bra för henne och att inget ont ska ske. Både det och själva mordgåtan och att Una befinner sig i den isolerade byn på nordöstra Island, långt från Reykjavik, bidrar till det.

Byn av Ragnar Jónasson, Modernista 2020. Översättning: Arvid Nordh.
Romanen publicerades första gången 2018 (Þorpið).

Stormfåglar av Einar Kárason

Einar Kárasons roman Stormfåglar är inspirerad av verkliga händelser. I februari 1959 låg flera isländska trålare på fiskebankarna utanför Newfoundland och där råkade de in i ett livsfarligt oväder. Om detta har Einar Kárason skrivit en kort, tät roman, mycket sakligt skriven. Han beskriver helt enkelt vad som händer och vad besättningen gör och detta är så verklighetstroget och besättningens situation är så fullständigt livsfarlig – det förstår man klart och tydligt när man läser boken – att det är en av de mest spännande böcker jag någonsin har läst.

När jag säger att författaren helt enkelt beskriver vad som händer är det inte tillräcklig förklaring. Det är naturligtvis vad han har valt ut att skriva och hur han formulerar sig som gör texten så bra och drabbande. Han har fört in en artonårig pojke som är ny fiskare i besättningen och berättar att hans mor är mycket orolig när de ger sig iväg från Island och att flera manliga medlemmar i hennes närmaste familj har omkommit på havet. I besättningen låter författaren också en man som är misslyckad på land, som är drucken nästan intill medvetslöshet när resan startar, ingå i besättningen. Han är stark som en björn och får lite av rollen som den misslyckade hjälten som vi har sett i filmer.

Allt detta gör att vi får en mycket kraftfull berättelse som samtidigt lär oss om fiskares villkor och livet på en trålare på 1950-talet. Nu vet jag mer om det och också om vad nedisning kan ställa till med. Läs gärna den här spännande romanen. Varför inte nu i sommarvärmen?

Stormfåglar av Einar Kárason, Thoren & Lindskog 2019. Översättning: John Swedenmark.
Romanen publicerades första gången 2018 (Stormfuglar).

Tisdagstrion – Isländska författare

Salka Valka av Haldor Laxness (1902-1998) läste jag för länge sedan – eller annars har jag bara sett filmen och det var när jag var barn. Alltså vill jag gärna läsa den, eller läsa om. Romanen handlar om en fattig kvinna och hennes dotter Salka Valka. De kommer till en by där befolkningen lever av fiske och byn styrs av den rike köpmannen.
Salka Valka publicerades första gången 1931. Omslaget hör till en engelsk översättning, men berättelsen finns översatt till svenska.

Glasbruket av Arnaldur Indridason är en av hans bästa deckare och den läste jag innan jag började blogga. Jag citerar från förlaget: ”En äldre man hittas mördad i en källarlägenhet i Reykjavik. Bredvid kroppen finns ett kryptiskt meddelande och i hans skrivbord hittar polisen ett foto av en gravsten. När man lyckas tyda inskriptionen visar det sig att i graven ligger en fyraårig flicka som dog 1968. Med hjälp av fotot nystar polisen upp gamla och nya brott som lett till flera familjetragedier. Samtidigt försvinner en ung kvinna från sitt eget bröllop…”
Glasbruket kom 2000 på Isländska och 2003 på svenska.

Ärr av Audur Ava Ólafsdóttir handlar om Jónas, en frånskild man som reser till ett krigshärjat land i Europa och tar in på ett hotell. Hans avsikt är att ta livet av sig och han vill göra det utomlands så att inte hans dotter ska vara den som hittar kroppen. Det här låter ju alldeles förskräckligt men Ärr är skriven med humor och värme. En bra bok som belönades med Nordiska Rådets litteraturpris 2018. Romanen kom 2016 på isländska och i svensk översättning 2017.

Om du vill få fler tips på titlar på tema Island kan du gå till bloggen Mina skrivna ord.


Dags att byta diktsamling

Nu börjar det bli dags att lämna Drömbroar av Henrik Nordbrandt och istället läsa Höstmörkret över mig av Snorri Hjartarson (1906-1986). För den fick han Nordiska Rådets litteraturpris 1981. Snorri Hjartarson var en Isländsk författare. Han studerade på konstakademien i Oslo och bodde sedan i Norge till 1936. Han debuterade med en norskspråkig roman 1934, Højt flyter ravnen, men han är mest känd för sina isländska dikter. Senare arbetade han som bibliotekarie i Reykjavik.

Höstmörkret över mig av Snorri Hjartarson, Walter Ekstrand bokförlag 1980. Tolkning: Inge Knutsson.
Den isländska titeln är Hauströkkrið yfir mér  och den kom 1979.

Det finns ytterligare en diktsamling av Snorri Hjartarson tolkad till svenska, Löv och stjärnor (1984).

Under Snorri Hjartarsons diktsamling ligger Drömbroar av Henrik Nordbrandt, Ellerströms 2000. Översättning: Jonas Ellerström.

Skugga-Baldur av Sjón

Skugga-Baldur är en kort roman som gränsar till poesi. Den innehåller inte mycket text men har ändå mycket innehåll. Den börjar med att en man är på jakt efter en fjällrävshona. Man förstår att mannen är stor och stark och att han inte är en som ger upp. Mannen är stor. En fjällräv är ganska liten, men honan känner till fjällen och kan klara sig i alla väder. Men kan hon undvika att bli skjuten?

Det är bäst att inte berätta handlingen i den här romanen eftersom den är invecklad i textens uppläggning och så småningom vecklas ut för läsaren. Man får ha tankarna med sig när man läser. Romanen överraskade mig. Det är en roman att fundera på efteråt och gärna läsa om för att uppleva det som står i texten i ett annat ljus. Temat är makt och övergrepp och hämnd. Berättelsen är kärv och har sagoinslag och miljön känns självklar samtidigt som både den och tiden, som är 1800-talet, är främmande för mig. Det finns mycket mellan kapitlen.

Sjón är pseudonym för Sigurjón Birgir Sigurdssson och hans roman Skugga-Baldur belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2005.

Skugga-Baldur av Sjón, Alfabeta 2005. Översättning: Anna Gunnarsdotter Grönberg.

Máni Steinn – pojken som inte fanns av Sjón

1918 blev Island självstyrande. Ute i världen pågick första världskriget, spanska sjukan kom till Island och vulkanen Katla fick ett stort utbrott. Under denna dramatiska tid bor den 16-årige Máni Steinn i Reykjavik. Han är gay och dyslektiker, en outsider som försörjer sig genom tillfälliga möten med män. Máni Steinn älskar att gå på bio och han beundrar flickan Sóla som liknar en filmhjältinna i en fransk vampyrfilm.

Det finns mycket atmosfär i den här boken. Stumfilmerna från biografen flyter in i och ger känsla till det som händer. Där finns två kvinnoporträtt, den fattiga gumman som pojken bor hos och den oförvägna Sóla som kör motorcykel. Två bilder av den gamla och den nya tiden. Beskrivningen av hur spanska sjukan kommer med passagerarna från ett fartyg och hur den sedan härjar i staden gör att jag inser hur förödande och fruktansvärd denna farsot var.

Berättelsen är kort och Máni Steinn förblir en något vag gestalt fast man får veta en del detaljer om hans bakgrund. Efter läsningen känns det som om jag har blickat in i det förflutna och fått se några skärvor av det som fanns. Det gör att fantasin sätts igång. Máni Steinn har funnits i verkligheten, om inte författaren har fejkat slutet, nu för tiden vet man inte så säkert, men berättelsen om Máni Stein är intressant och särpräglad med starka bilder och vackert språk. Läs den gärna. Själv vill jag läsa mer Av Sjón.

Máni Steinn – pojken som inte fanns, Alfabeta 2014. Översättning: John Swedenmark.

Snöblind av Ragnar Jónasson

Ari Thor är alldeles i slutet av sin polisutbildning. Då får han en tjänst i Siglufjörður, en mycket liten stad på norra Island. Staden har havet på ena sidan och fjäll på den andra. Enda sättet att ta sig dit på land är via en smal väg utefter bergen och en tunnel. På vintern faller mycket snö och det kan blåsa hårt. Tidvis blir den lilla staden isolerad från omvärlden och där händer saker när Ari Thor har kommit dit. En gammal författare faller utför en trappa och dör. En halvnaken kvinna hittas medvetslös och blödande i snön.

En fascinerande miljö och ett spännande upplägg, kan jag tycka, men det hjälper inte riktigt. Författaren berättar alldeles för mycket alldeles för rakt på. Persongalleriet är stort och det är svårt att hålla reda på vem som är vem. Istället för att berätta genom den unge polisen berättar han genom de olika personerna, men det blir lite för platt och rakt på. Jag tycker inte att jag lär känna personerna som människor.

En stund, efter att halva boken är läst, upplever jag att det är spännande och att jag vill veta hur det går, men den känslan planar ut och mot slutet känns inte berättelsen särskilt spännande. Det som är bra är att jag inte förstår vem som är mördaren förrän det avslöjas och så miljön som ändå finns där. Snöblind är Ragnar Jóhanssons debutbok och efter den skrev han fler om Ari Thor på norra Island, men Snöblind och nästa bok i serien kommer på svenska först nu. Kanske är de följande bättre? Ragnar Jóhansson är ju en framgångsrik deckarförfattare.

Snöblind av Ragnar Jóhansson, Modernista 2021. Översättning: Arvid Nordh.

Flickan vid bron av Arnaldur Indridason

Det här är den andra delen i Arnaldur Indridasons serie med den pensionerade polisen Konrad som huvudperson. Ett äldre par vars barnbarn missbrukar droger ber honom om hjälp. Han har ingen större lust, men de var goda vänner med hans bortgångna fru så han tar sig an problemet.

Det är tre spår i den här deckaren, det missbrukande barnbarnet förstås, men också ett gammalt fall med en tolvårig flicka som hittades drunknad i en flod. Och så problemet med vem som mördade Konrads far och varför det skedde. Det är många inblandade, många namn, men jag tycker ändå att författaren inte hade behövt redogöra för så mycket och förklara vissa saker flera gånger. Det blir lite tråkigt. Man ska inte förvänta sig att en deckare av Arnaldur Indridason är rafflande, men det behöver finnas en viss spänning så att man undrar hur det ska gå. Ändå har boken ett mycket angeläget tema. Det handlar om övergrepp på barn. Förskräckliga brott som kan förstöra människor för livet.

Problemet med Konrads far har ändå en viss spänning därför att det betyder så mycket för honom. Det finns med i den här boken, liksom i den första i serien. Vi får veta mer om hans far och om Konrads förhållande till honom, men inte svaret på gåtan. Jag undrar om författaren kommer att avslöja det först i seriens sista del.

Nej, den här boken har Arnaldur Indridason inte lyckats särskilt bra med. Flera gånger tänkte jag: men ta bort det här! Det vet vi redan. Och en tråkig biljakt är ingen höjdare att läsa. Den första boken i serien, Mörkret vet, är bättre.

Flickan vid bron av Arnaldur Indridason, Norstedts 2021. Översättning: Ingela Jansson.

Mörkret vet av Arnaldur Indridason

Arnaldur Indridason är tillbaka i nutiden, fast brottet, eller brotten kanske jag bör säga, har begåtts långt tidigare. Huvudperson är den pensionerade kriminalpolisen Konrad och det här är den första boken i en serie där han utreder brott.

Under sin verksamma tid arbetade Konrad med ett brott som han och kollegerna inte lyckades lösa. Affärsmannen Sigurvin hade försvunnit. De hittade honom aldrig. De hade en misstänkt man i häkte som de inte lyckades fälla. Konrad kan inte släppa det här fallet och när Sigurvins kropp hittas i en glaciär börjar han arbeta med fallet igen.

Men det är inte bara det här olösta fallet som plågar Konrad. Hans far mördades för länge sedan och också den mordgåtan är olöst. Konrad har en svår bakgrund, en hård uppväxt med en alkoholiserad, elak, våldsam och kriminell far och har själv deltagit i kriminell aktivitet. Konrad är präglad av sin uppväxt och det kan hända att han blir så arg att han inte vet vad han gör. Jag uppfattar att hans hustru Erna har varit hans fasta stöd och hans kärlek i livet. Kanske var det hon som räddade honom från ett kriminellt liv. Men hon är död sedan några år och Konrad sörjer henne djupt.

Arnaldur Indridason har här skapat en komplex och intressant huvudperson som jag gärna vill läsa mer om. Som deckare betraktad tillhör Mörkret vet de bättre enligt min åsikt. Konrad framstår som en människa. Handlingen är inte förutsägbar. Konrads komplexa personlighet känns starkt och hans kärlek till hustrun är ömsint gestaltad. Dessutom vill jag hela tiden läsa vidare så att jag får veta hur det går. Boken rekommenderas.

Mörkret vet av Arnaldur Indridason, Norstedts 2020. Översättning: Ingela Jansson.