Makten och härligheten Av Graham Greene (1904-1991) utspelas under 1930-talet i Mexiko där regimen går till angrepp mot kyrkan och prästerna. I delstaten Tabasco är kyrkorna nedbrända och religionen är i princip förbjuden. En präst befinner sig på flykt från by till by. Jakten på honom leds av en nitisk löjtnant som inte drar sig för att ta gisslan i de byar prästen har besökt och avrätta de som inte vill samarbeta.
För den mycket intresserade finns en lång artikel på Wikipedia om den katolska kyrkan i Mexiko. Jag har bara tittat på den än så länge. Kanske läser jag om den mexikanska revolutionen och kyrkan när jag läser den här boken någon gång i framtiden. För läsa den vill jag.
Makten och härligheten av Graham Greene, Norstedts 1978. Översättning: Erik Lindegren. Originalets titel är The power and the Glory (1940). På svenska kom romanen 1945 och den har kommit i många utgåvor sedan dess, alla med samma översättning. Den senaste är utgiven av Modernista 2020.
I Novellresan har vi nu gjort både en tidsresa och en geografisk resa. Vi har hamnat i 1800-talets London, och då passar det utmärkt att läsa denna novell av Charles Dickens (1812-1870). Den berättas av en man som lider av sömnlöshet och därför ger sig ut på Londons gator om natten.
Storstadens rastlöshet, och dess sätt att oroligt kasta sig av och an innan den somnar, var ett av de första nöjen som erbjöds oss husvilla. Det pågick i ungefär två timmar. Vårt sällskap försvann till stor del när de sent öppna pubarna släckte lyktorna och de sista brölande fyllbultarna schasades ut på gatan; blott spridda vagnar och spridda människor återstod efter det. Om vi hade tur ljöd en poliskonstapels harskramla och det var bråk någonstans, men allmänt sett erbjöds förvånansvärt få förströelser av det slaget. …
Berättelsen fortsätter genom natten. Det är en mestadels lugn berättelse fast vandraren stöter på utslagna och prostituerade och hälsar på hos tullvakten vid Waterloo Bridge. Mannen går gata upp och gata ner hela natten tills solen går upp. Natt i London har fin atmosfär och ger läsaren ett hum om hur det kunde vara i den stora staden om natten under Dickens 1800-tal. Novellen publicerades första gången 1 juli 1860 under titeln Night Walks i tidskriften All The Year Round.
Natt i London – novell av Charles Dickens, Novellix 2019. Översättning: Johan Nilsson.
Middlemarch handlar om ett antal människor i och omkring den lilla landsortsstaden Middlemarch på 1830-talet. Den unga idealistiska Dorothea gifter sig med den betydligt äldre prästen och forskaren Casaubon och hamnar i ett dåligt äktenskap med den torre egoistiske mannen som inte förmår genomföra sin forskning och som därför känner sig underlägsen och kompenserar det genom att vara till synes självsäker. Läkaren Lydgate som har modern utbildning och moderna idéer och som vill arbeta hårt och forska gifter sig med den ytliga Rosamond som mest uppskattar utanverk, status och nöjen. I Middlemarch finns också slarvern Fred som älskar Mary som är en klok ung kvinna, men kan han någonsin få så pass ordning i sina förhållanden att han kan gifta sig med henne?
Det är bara några av personerna i denna omfångsrika roman. Den handlar om kärlek förstås, men också om så mycket annat. Egentligen handlar den om vilka val människor gör och vad som påverkar dessa val. Under denna tid var konventionerna starka och det fanns många regler i samhälls- och privatlivet som styrde människornas liv. En man var den kloke som visste hur världen fungerade. En kvinna skulle foga sig. Självbehärskning var viktigt och ingen ville förlora ansiktet. Alltså i de kretsar som romanen handlar om. Middlemarch är ingen roman om pigor och drängar och arbetare, utan personerna tillhör lite högre samhällslager. Det är deras problem romanen handlar om.
George Eliot skriver om människor, inte romanfigurer. Där finns både psykologiska skäl och ekonomiska som påverkar deras beslut. Och naturligtvis samhällets regler för umgänget Jag ser ett tema om kvinnors och mäns olika världar på den här tiden och att flickornas uppfostran många gånger gjorde att de inte visste vad de gav sig in på när de gifte sig. Författaren skriver också om människornas ekonomiska förhållanden och vilka som enligt kutymen kan göra det ena eller andra. Middlemarch är ett trångsynt samhälle. Modernare idéer finns, men gamla sedvänjor och åsikter dominerar. Människorna är fast i systemet, men de är alla olika och gör sina val på grund av sin ställning, sin personlighet, sina kunskaper och drömmar.
Middlemarch är en mycket omfångsrik roman. Den är rik på människor och komplikationer. Dåliga äktenskap, olycklig kärlek, snikenhet och hyckleri finns där, men också godhet, klokhet och lycklig kärlek. Där finns äktenskap som fungerar. I Middlemarch finns många personer att tycka om och att le åt. Där finns en hel del humor, men i romanens senare del är allvaret förhärskande. Författaren har stor medkänsla med sina romanmänniskor. Middlemarch ger en rik bild över en landsortsstad i England under 1930-talet. Jag kan naturligtvis inte avgöra hur pass rättvisande den bilden är, men den känns gedigen.
Jag hade dock uppskattat om förlaget hade publicerat denna nyöversättning i två band istället för ett. Det är besvärligt att hantera en sådan här bokklump när man läser den.
Middlemarch – En studie i lantligt småstadsliv av George Eliot, Bonniers 2024. Översättning: Hans-Jacob Nilsson.
George Eliot (1819-1880) hette egentligen Mary Anne Evans och var en engelsk romanförfattare, poet, journalist och översättare. Middlemarch var hennes sjunde roman och den publicerades i flera band 1871-1872. Romanen finns i flera utgåvor på svenska och denna är en nyöversättning.
Under min bloggtid har jag också läst Silas Marner av George Eliot.
It’s a Battlefield utspelas i början av 1930-talet i London. Förutsättningen för berättelsen är att busschauffören Drover sitter fängslad för att ha dödat en polis under ett upplopp vid Hyde Park Corner. Arbetare strejkar och protesterar mot dåliga löner, mot arbetslöshet och dåliga levnadsförhållanden. I berättelsen finns bland andra en poliskommissarie, Drovers bror som är kontorstjänsteman, den fängslades hustru och hennes syster som arbetar på fabrik, herr Surrogate som är rik men på vänsterkanten och en journalist.
Romanen berättas utifrån alla dessa människors synvinkel, texten går från den ena till den andra och tillbaka. Det kan vara lite svårt att hänga med i svängarna. Många försöker ändra Drovers dödsdom. Man samlar namn och man försöker trycka på genom inflytelserika kontakter. De som sitter högre upp i hierarkin, de som bestämmer, utgår inte från vad som är rätt och fel utan vad som är bäst för de styrande. Kan det bli större protester och oroligheter om dödsdomen står kvar? Och vem ska ta ansvaret?
Det är ett cyniskt spel som den lilla människan sitter fast i. Det är en mörk berättelse även om där finns viss omtanke och kärlek, men huvudsakligen är berättelsen mörk och människorna är antingen svaga och förvirrade, den lilla människan är som fast i ett spindelnät – eller annars är de cyniska. It’s a Battlefield är en intressant roman med handlingen förlagd i en orolig tid, med intressanta människoporträtt. Där finns stark dramatik och som läsare upplever jag miljön i London på den tiden. Det sägs att Graham Greene till viss del var inspirerad av James Joyce och jag tycker att jag känner igen atmosfären på en del ställen i romanen, även om It’s a Battlefield är annorlunda upplagd och mycket kortare och en berättelse som leder till ett dramatiskt slut.
It’s a Battlefield av Graham Greene, Vintage 2002. Romanen publicerades första gången 1934. Den finns översatt till svenska (Ett slagfält, 1971)
I den här deckaren sker ett mord på ett privat museum och kriminalkommissarie Nelson har hand om fallet. Boken är den fjärde i serien med Ruth Galloway som är expert på arkeologiska ben. Hon kallas inte in som konsult av polisen den här gången. Mordet är ju uppenbarligen nytt. Däremot blir hon konsulterad av museets ägare för att undersöka lådor med ben som finns i källaren. Den ursprunglige ägaren till museet samlade ben från Australiens ursprungsbefolkning och den moderne ägaren vill veta om dessa lådor innehåller djur- eller människoben.
Deckare har ofta ett samhällsproblem som handlingen är uppbyggd kring, eller som i varje fall finns med i berättelsen och i denna handlar det om den brittiska kolonialmaktens behandling av Australiens ursprungsbefolkning som museiägarens förfader närmast betraktade som djur och följaktligen behandlade han deras kvarlevor som om de vore djurben. Det är bra att det problemet tas upp i A Room Full of Bones, men boken handlar om mycket mer. Museiägaren äger också ett stuteri som är ett familjeföretag och Nelson och hans poliser har andra problem att ta itu med. Plötsligt finns stora mängder narkotika i trakten.
Ja det här är allvarliga problem, men som vi vet är Elly Griffiths deckare underhållande och där finns en hel del humor. Humorn och det komplicerade förhållandet mellan Nelson och Ruth Galloway ger berättelsen liv och A Room Full of Bones ger bra underhållning.
A Room Full of Bones av Elly Griffiths, Querqus 2012.
Maj är den andra i en serie översatta noveller om människans relation till naturen som Vide förlag ger ut. Novellen är som Ali Smiths böcker brukar vara, överraskande och inte helt i överensstämmelse med den verklighet vi brukar se omkring oss. Den handlar om en person och ett träd, men samtidigt handlar den också om ett mycket ömsint förhållande mellan två människor. Den är faktiskt rörande.
Novellen har två berättare och den ena blir plötsligt förälskad i ett träd som hen plötsligt ser på sin väg till arbetet. Hen har gått förbi det här trädet hundratals gånger men först denna morgon ser hen det. Trädet står i blom, det är översållat av vita blommor och det står inne i en trädgård. Problemet är att även den förälskade står inne i trädgården. Hen har gått och tittat ner i marken och tänkt på annat och plötsligt trampar hens fötter på idel vita blomblad.
En kvinna kom ut från en villa. Hon bad mig försvinna från hennes trädgård. Hon frågade om jag var drogpåverkad. Jag förklarade att jag inte var det. Hon sa att hon skulle ringa polisen om jag inte var borta nästa gång hon tittade ut genom fönstret och sedan gick hon in och drog igen dörren efter sig med en smäll. (Sid. 2)
Det handlar alltså om en förälskelse med hinder och dessutom lever ju den förälskade med en annan person. Trots all denna komplikation är novellen lågmäld och känns väldigt snäll. Den rekommenderas.
Maj av Ali Smith, Vide förlag 2024. Översättning: Sanna Östergren.
Bedragaren handlar om Eliza Touchet som är ingift kusin till författaren William Ainsworth (1805-1882). Om hon har funnits eller är påhittad vet jag inte, men i romanen förekommer andra historiska personer, till exempel Dickens. Eliza är änka i ganska små omständigheter och arbetar som hushållerska hos Ainsworth, vilket säkert behövs efter att hans hustru har avlidit. Där finns tre döttrar – tills de sänds iväg till en skola – och Ainsworth har ett stort umgänge med andra kulturpersonligheter. Liksom andra herrar på den tiden sköter han inte hushållet men förväntar sig att maten ska stå på bordet och att gäster servas på sedvanligt sätt.
Eliza Touchet är bra mycket intelligentare är författaren själv och fungerar tidvis också som hans redaktör. Hon deltar i rörelsen mot slaveriet och är intresserad av mycket i samhället. I romanen får vi uppleva en del av det myllrande, fattiga England, fast från medelklasskvinnan Elizas synvinkel och hon vet sannerligen inte allt om hur de fattiga har det. Genom att ta upp ett rättsfall som förekom under den här tiden för Zadie Smith berättelsen till den brittiska kolonin Jamaica där sockerproduktionen byggde på slavarbete. Mångas rikedomar i England kom från slavhandel och från sockerproduktionen. Rättsfallet handlar inte om det utan om en arvstvist där en man hävdar att han är arvinge till en förmögenhet och ett av vittnena som talar till hans fördel är en frigiven slav från Jamaica.
Där har vi orsaken till titeln – kanske. Är arvspretendenten en bedragare? Eller hänsyftar titeln på författaren Ainsworth? Är han en bedragare i sitt skrivande när han lånar och tar uppgifter och idéer varstans ifrån? Hur det än är med den saken är Zadie Smiths roman underhållande och rolig samtidigt som den tar upp många problem som fattigdom och slaveri och kvinnans ställning i England under 1800-talet. En herre som Ainsworth gör som han vill, skickar iväg sina döttrar, är borta på resor långa perioder och bestämmer om Eliza och hans nya hustru får åka till London och bevista rättegången rörande arvstvisten eller inte. Och hur Eliza tassar omkring sin kusin för att hindra att han får se kritik av sina verk! Om så sker är stämningen i hemmet förstörd en tid framöver. Och rikedomarna i landet, som ju också spiller över på människor som Ainsworth, även om han inte är rik själv, kommer ju från slaveri och utsugande av koloniers infödda och de fattiga i England. Men trots att allt detta finns med i Zadie Smiths berättelse är den inte det minsta pekpinneaktig. Bedragaren är en bra roman. Rekommenderas.
Bedragaren av Zadie Smith, Bonniers 2023. Översättning: Niclas Nilsson.
Kråkan på bokens omslag är en svartkråka, inte en sådan kråka som vi har här i Sverige. Denna kråka ringer en kväll på dörren till en lägenhet där en pappa bor med sina två söner som ligger och sover. Mannens hustru dog för en vecka sedan och här ringer kråkan på dörren och tränger sig in. Det är en mycket stor kråka, som jag föreställer mig, den luktar inte gott och sprider fjädrar i lägenheten, och den tänker stanna hos mannen och sönerna tills pappan inte behöver den mer. Så säger den.
Romanen är glest och fragmentariskt skriven, som poesi bitvis. Vi får följa den lilla familjen genom sorgeprocessen. Kråkan blir en symbol för sorgen som kan se ut och yttra sig på många sätt. Den är inte vacker alla gånger, den innehåller inte bara varma tankar utan också fulhet, ilska och svart ihålighet. Pappan skriver en bok om författaren Ted Hughes som har skrivit en diktsamling som heter Kråka. Jag har hunnit läsa de första dikterna och där finns bara fulhet, hemskhet, ja de är riktigt otäcka. Kanske kan man hitta en svart humor i dem, men det kan inte jag. Där finns ingen som helst omtanke eller kärlek. Det kanske man kan tänka sig är en aspekt av sorgen.
Hur diktsamlingen Kråka utvecklas vet jag inte ännu, men romanen Sorgen bär fjäderdräkt innehåller mycket kärlek och omtanke. Det är en mycket mänsklig bok om våra försök att bemästra livets svårigheter, skriven på ett poetiskt och ovanligt sätt. Väl värd att läsas.
Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter, Etta 2016. Översättning: Marianne Tufvesson.
Max Porter är en brittisk författare och Sorgen bär fjäderdräkt är hans debutroman som är flerfaldigt prisbelönt. Den publicerades första gången 2015 (Grief is the Thing with Feathers).
Nocturner är en novellsamling som innehåller fem berättelser med anknytning till musik. Ur en novellsamling brukar man kunna välja en novell och så nöja sig med den, om man inte har lust att läsa alla. Men här fungerar inte det. Jag tycker inte att de håller en och en. Men läser man hela boken så påverkar berättelserna varandra i ens sinne och helheten blir djupare och större.
Alla novellerna handlar om musiker som inte har blivit stora och berömda. De spelar för turister på ett torg, eller blir restaurangmusiker, eller spelar på klubbar och är studiomusiker. Ett tema som återkommer är längtan efter rikedom och berömmelse, nöjesvärldens ytlighet och att en kvinna kan bli rik och känd genom att fånga rätt man till äktenskap, men hon riskerar också att bli utbytt mot en yngre och fräschare kvinna när hon blir äldre. Allt för publiciteten! Ett annat tema är kärleken till musiken och hur musikern måste anpassa sig till den krassa verkligheten. En av berättelserna handlar om att inte ha den riktigt stora talangen och inte heller den stora arbetsförmågan som krävs för att bli en stor musiker, men att inte vilja erkänna det ens för sig själv.
Berättelserna i samlingen är enkelt och rakt skrivna. De har rent av en bedräglig enkelhet. Men när man har läst dem känner man att det finns mer under ytan och är kanske lite melankolisk. Nocturner är med andra ord värd att läsas.
Nocturner – fem berättelser om musik och skymning av Kazuo Ishiguro, Wahlström & Widstrand 2017. Översättning: Rosé-Marie Nielsen.
Nocturnes – Five Stories of Music and Nightfall publicerades första gången 2009.
Så tar vi en titt längst bak i läslistan igen och först hittar vi Liv efter Liv av Kate Atkinson. Den handlar om Ursula Todd som dör och återuppstår många gånger och hon blir tydligen en hjältinna som räddar vår civilisation. Det tycker jag låter spännande och det verkar som om romanen har fått positiva omdömen. Kate Atkinson är en brittisk författare som har skrivit en rad romaner. Tidigare har jag läst I museets dolda vrår, men det var före min bloggtid. Enligt Wikipedia är Atkinsons stil magisk realism.. Liv efter liv publicerades första gången på originalspråket 2013 och kom på svenska 2015. Den har legat i min läslista sedan 17 september 2019.
Härnäst har vi Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead. Han är en amerikansk författare och hans roman är flerfaldigt prisbelönt. Den underjordiska järnvägen var ett nätverk som hjälpte slavar att fly från den amerikanska södern till de norra delstaterna. Men i Colson Whiteheads roman är den tydligen en konkret underjordisk flyktväg genom vilken den sextonåriga slaven Cora flyr, jagad av den skoningslöse slavjägaren Ridgeway. Jag räknar med att den här romanen både är spännande tar upp ett viktigt och svårt problem. Rasismen har inte försvunnit och vi behöver påminnas om slaveriet. Dessutom flyr människor fortfarande från slavliknande villkor runt om i världen. Den underjordiska järnvägen har legat i min läslista sedan 19 september 2019. Den publicerades på originalspråket 2016 och i svensk översättning 2017.
Mösstanten 