Det här är den tredje boken i serien om Ruth Galloway. Det finns nu elva böcker i serien (2019) och jag ligger efter som ni förstår. Men de här böckerna bör läsas i den ordning som de kom ut i eftersom huvudpersonernas privatliv spelar så stor roll i böckerna. Det är till och med det som är böckernas största plus, människorna och miljöbeskrivningen.
Temat i The House at Sea’s End är krigsoffer och krigsbrott. Man hittar mänskliga kvarlevor på stranden vid en klippa i Norfolk. Ruth Galloway kallas in. Det visar sig att benen på stranden tillhör tyska soldater som gick iland där under andra världskriget. De är bundna och skjutna. Ett krigsbrott alltså, för så får man inte behandla krigsfångar enligt reglerna. Vem har skjutit männen, vilka var de och varför var de där?
Ruth Galloway har nyligen blivit mor, men börjat arbeta redan när dottern är fyra månader gammal. Ett viktigt personligt tema i boken är svårigheten att vara ensamstående mor och att ha ett litet barn och samtidigt arbeta. Ruth Galloway har dåligt samvete. Hon beter sig ju inte som den traditionella kvinnorollen föreskriver. Det är bra att det tas upp i boken. Dessutom är det som händer hennes dotter invävt i intrigen.
Boken är spännande utom på slutet. När Ruth Galloway återigen råkar i fara blir det tyvärr bara tråkigt. Men bortsett från det är The House at Sea’s End en underhållande deckare utan en massa onödigt våld, med bra beskrivning av människorna och samspelet dem emellan.
The House at Sea’s End av Elly Griffiths, Querqus 2011.
Boken finns översatt till Svenska och heter då Huset vid havets slut.
Tidigare har jag skrivit om bok ett och två i serien med Ruth Galloway. Det inlägget hittar ni här.
Mösstanten 