Etikett: Storbritannien

Villette av Charlotte Brontë

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Lucy Snow har ingen släkt och inga vänner utom sin gudmor och hennes son. Hon måste arbeta för att försörja sig. Ensam ger hon sig iväg till London och bokar plats på ett skepp som ska gå till Belgien, modigt av en ensam kvinna på 1850-talet.

Lucy Snow har aldrig varit i London förut och aldrig utomlands. Hur saker och ting går till när man reser får hon lära sig efterhand. Så småningom kommer hon till staden Villette och där blir hon anställd på en flickpension.

Lucy Snow har stort behov av att vara ensam och tänka och läsa. Hon har svårt att uttrycka sig muntligt och spontant och att konversera i sällskapslivet. Hon kan inte tro på att hon kan få en nära kontakt med en man. Varför hon är ensam, varför hon inte har någon familj får vi aldrig veta. Och riktigt vad det är som gör att hon i delar av berättelsen mår så dåligt vet vi inte heller. I romanen finns en riktig kris när hon bryter ihop och får nervfeber.

Villette ger en fin beskrivning av Lucy Snow och den har fina gestaltningar av många karaktärer. Ett plus tycker jag är att den handlar om en arbetande kvinna, ja där finns ännu en, madame Beck som äger och förestår flickpensionen. Alla de viktigaste karaktärerna är beskrivna med djup och Brontë kunde verkligen måla upp dramatiska scener och göra fina miljöbeskrivningar.

För det finns dramatik och även vänskap och kärlek i den här berättelsen. Där finns ytlighet hos vissa människor, lärdom hos andra och värme och omtanke och snikenhet och egoism. Romanen är berättad långsamt och detaljrikt men är också spännande. Brontë använder sig dramatiskt av vädret och målar upp soliga idylliska dagar och på ett annat ställe i berättelsen ett fruktansvärt oväder, eller tunga mörka moln. Där finns en spökande nunna, eller finns hon i verkligheten? Där finns en despotisk manlig lärare som ställer till uppträden, och hemliga kärleksbrev till en elev på skolan. Vem skriver dem?

Fast Villete är berättad långsamt och detaljrikt finns det mycket under texten. Allt skrivs inte och romanen ger läsaren mycket att fundera på.

I vissa partier i berättelsen är Brontë lite för svulstig för min smak men på det hela taget är Villette en mycket fin klassiker och Lucy Snow stannar kvar i mitt sinne när jag har slutat läsa.

Villette av Charlotte Brontë, Penguin 2012.

Svensk översättning: Villette av Charlotte Brontë, Modernista 2015. Översättning: Anna-Karin Malmström Ehrling & Per Ove Ehrling

Villette kom ursprungligen ut 1853.

Livet efter dig av Jojo Moyes

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Lou Clark är arbetslös och har svårt att få jobb. Så dyker ett erbjudande upp om att bli sällskapsdam åt en totalförlamad man, Will Traynor. Han har varit en mycket aktiv man och företagsledare. På fritiden har han rest överallt och dykt och klättrat och fotvandrat. Nu är han deprimerad över sitt begränsade liv.

Lou och Will är mycket olika. Will har pengar och säkerhet. Han är världsvan och vet hur det går till i de övre skikten i samhället. Lou kommer från en arbetarfamlij och har inte rest någonstans och hon har ingen utbildning. Däremot är hon levnadsglad och spontan.Man förstår från början att kärlek ska uppstå, om inte annat på grund av det som står på bokens pärmar. Det är på sätt och vis ett klassiskt upplägg: Den världsvane mannen som vet hur allt går till uppfostrar och danar den lilla obildade kvinnan till att bli en ny människa. Unket kan man tro, men jag tycker inte att det är så i den här berättelsen. Genom att mannen är så handikappad och behöver hjälp med allt finns ett omvänt styrkeförhållande. Lou är anställd och behöver jobbet. Will har pengarna och hon kan avskedas när som helst. Men när de är tillsammans och han ska äta måste hon mata honom.

Livet efter dig är lättläst och spännande. Den är skickligt skriven. Det är Lou som berättar historien utom i några korta avsnitt där andra människor kommer till tals och hon ses utifrån. Ett bra grepp. Den är romantisk och bör kanske räknas som underhållningslitteratur precis som de flesta deckarna. Men Jojo Moyes roman har allvar. Vi får veta mycket om ryggmärgsförlamades stora svårigheter, om alla sjukdomar och komplikationer de kan få och om deras smärta och hur svårt det är att leva så begränsat och om den bristande handikappanpassningen i samhället.

Dessutom finns en stor existensiell fråga i berättelsen. Will är deprimerad och vill avlsuta sitt lidande. Är assisterat självmord moraliskt riktigt?

Livet efter dig av Jojo Moyes, Printz Publishing 2013. Översättning: Emö Malmberg.

Ormen i Essex av Sarah Perry

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Cora Seaborne har levt i ett äktenskap där hon har blivit misshandlad och plågad. Nu har hon blivit änka och kan göra som hon vill. Det är år 1893 i London och hon förväntas att snöra korsetten och dra sig tillbaka klädd i svart. Men istället reser hon till den lilla staden Colchester i Essex. Cora Seaborne är intresserad av naturhistoria och samlar fossiler. Dessutom går rykten om en mystisk sjöorm i trakten och Cora Seaborne tänker att den skulle kunna vara ett urtidsdjur som har överlevt.

Berättelsen är skriven med Cora Seaborne, hennes son och prästen William Ransomme som hon träffar i Essex, i centrum, men den innehåller många personer. Där finns Coras socialistiska väninna Martha som arbetar för att de fattiga människorna i London ska få bättre bostäder än de usla hus som de bor i, där finns kirurgen Luke Garrett som vill pröva nya operationsmetoder, där finns William Ransommes väna hustru som är lungsjuk för att nämna några.

Romanen handlar om kärlek och vänskap i en brytningstid där nya idéer och ny teknik frodas, men där gamla föreställningar och seder lever kvar.

Kärlek uppstår mellan prästen och Cora. Luke Garrett älskar också Cora men kärleken är obesvarad. Boken är full av människor som längtar efter någon som de inte får. Vad är kärlek och vad är vänskap? Kan två jämlika människor både älska varandra och vara vänner?

Men historien griper aldrig tag i mig. Det finns starka och gripande scener men jag bryr mig aldrig riktigt om vad som händer med romanfigurerna. När Luke Garrett tänker hänga sig i ett träd mot slutet av boken känns det bara som jaså. Det är något som fattas. Jag vet att den här boken har fått mycket fina recensioner och även priser. Den är välskriven och ger en inblick i liv och förhållanden i slutet av 1800-talet. Men jag skulle inte ge den mer än tre och en halv mössa om jag betygsatte böcker på det viset.

Ormen i Essex av Sarah Perry, Bonniers 2018. Översättning: Eva Johansson.

Brick Lane av Monica Ali

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Nanzeen är arton år när hon blir bortgift med den dubbelt så gamle Chanu. Han bor i London och Nanzeen flyttar dit från Bangladesh. Det visar sig att Chanu har framställt sin tillvaro i London som bättre än vad den är. De bor i ett nedslitet bostadsområde där problemen hopar sig efter hand. Många andra från Bangladesh bor där också.

Chanu är utbildad och jobbar på kommunen. Vad han gör där blir Nanzeen aldrig klar över. Hon är uppvuxen i en liten by på landet och Chanu anser sig lyckligt lottad som har fått en så oförstörd fru. Han vill att hon ska förbli sådan. Arbeta utanför hemmet ska hon inte och han sköter alla ärenden.Vi får följa Nanzeens liv i London. Barnafödslar, sjukdomar, grannar. Skvallret bland Bangladeshierna och den sociala kontrollen. Det är lätt att bli utskämd. Så småningom tar Nanzeen sig ut och lär känna mer av London. För att klara familjens ekonomi blir hon sömmerska i hemmet och syr kläder till en fabrik för en låg lön. Hennes man, Chanu, har massor med projekt på gång som ska ge pengar så att de kan köpa ett fint hus i Bangladesh och flytta tillbaka. Men det blir bara prat.

Samtidigt får vi följa Nanzeens systers liv i Bangladesh genom brev som hon skriver. Systern har rymt med sin älskade men blir övergiven och hamnar som ensam kvinna i en mycket utsatt situation. Nanzeen snålar undan pengar och skickar till henne då och då.

I London ökar rasismen efter 11-septemberattackerna i USA. Chanu blir ännu mer övertygad om att de ska flytta tillbaka till Bangladesh, men döttrarna och Nanzeen vill stanna kvar.

Brick Lane är spännande att läsa. Kvinnors underordnade position och hur även upplysta och radikala män förutsätter att kvinnan ska serva dem beskrivs med värme och humor. Vi lär känna Nanzeen mer och mer. Människorna är fint beskrivna, även Chanu som delvis framstår som en karikatyr har djup och Nanzeens kärlek och samhörighet med honom kommer fram i berättelsen fast hon delvis föraktar honom och hittar en annan kärlek. Brick Lane är en mänsklig och varm berättelse med mycket humor som jag rekommenderar.

Brick Lane, MånPocket 2005. Översättning: Ann Björkhem.

Brick Lane kom först ut på Forum i svensk översättning 2003.

A word child av Iris Murdoch

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Hilary Burde har haft en hemsk barndom. Vem hans far är vet han inte och hans mor dog när han och hans syster var små. Deras moster som bodde i en husvagn tog hand om dem, men Hilary skickades iväg till ett barnhem.Som tur var uppmärksammade en lärare att pojken hade läshuvud och tog sig an honom. Hilary studerade och blev lärare vid Oxfords universitet.

Den lite äldre, inflytelserike Gunnar hjälpte Hilary till tjänsten. Men Hilary blev förälskad i Gunnars hustru och genom en olycka som han orsakade dog hon.

Allt det här tar inte särskilt stor plats i boken. Det är förutsättningen för berättelsen och det har lett till att Hilary arbetar som lägre tjänsteman på en statlig myndighet i London och lever ett uselt liv.

Jag kan inte säga att jag tycker om Hilary, även om jag förstår att mycket av hans beteende beror på hans barndom. Han har ett hål inom sig och har dålig självkänsla. Mycket av det som händer beror på att han upplever att människor försöker sätta sig på honom. Men jag undrar om han inte från början har haft svårt att sätta sig in i andra människors situation, att riktigt bry sig om dem.

Hilary handlar mycket egoistiskt. Han ser allting utifrån sig själv. Han behandlar den unga kvinnan som älskar honom som en sak som ömsom irriterar honom och som han ömsom kommer tillbaka till. Han behandlar sin syster som om han äger henne. Dessutom följer han många gånger sina impulser utan att tänka sig för. Det är som om hans hemska barndom tar ifrån honom ansvaret för hans handlingar.

Det tog ett tag innan jag kom in i boken, men när jag väl hade gjort det var den mycket spännande. Hilary är en intressant karaktär och och när jag säger att han handlar egoistiskt betyder det inte att han inte har samvetskval för det har han. Jag ville så gärna se hur allting skulle sluta. Spänningen blev bitvis nästan thrillerartad.

Boken är inte helt lätt att läsa men ger en hel del om man gör det.

A word child av Iris Murdoch, Chattoo & Windus 1975.

Boken finns också översatt till svenska och heter då Ett ordets barn, Norstedts 1978.

The Kraken wakes av John Wyndham

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Det brittiska journalistparet Mike och Phyllis Watson är på bröllopsresa på ett kryssningsfartyg när de ser en rad röda ljus närma sig på himlen. Ljuscirklarna blir större och större och försvinner så småningom ner i vattnet. Efterhand kommer rapporter om samma observationer från skilda håll i världen och ljuscirklarna har varje gång dykt ner i vattnet.

När fartyg börjar haverera och försvinna utan orsak växer oron. Så småningom förstår man att någon slags intelligens finns nere i havets djupaste områden och att den ligger bakom förlisningarna. Allt blir bara värre och värre. Människorna försöker komma åt intelligensen i havsdjupen på olika sätt men de lyckas inte. De vet heller inte hur intelligensen ser ut och vilka svagheter den har eftersom det är omöjligt för människan att tränga ner i havets djupaste områden.

Det är journalisten Mike Watson som berättar historien. Han har tillgång till en del information och just att han berättar gör historien trovärdig. Historien är spännande och berättas med en hel del humor särskilt när det berättas om misstänksamheten mellan Sovjetunionen och västmakterna. De anklagar länge varandra för att orsaka förlisningar av skepp till exempel. Det finns också stor humor när författaren berättar om hur olika slags tidningar tar upp samma sak.

The Kraken wakes är ingen actionbok, men det finns avsnitt där det händer mycket. Som när Mike och Phyllis befinner sig på en karibisk ö där ”havstanks” från djupen kommer upp i staden och slänger ut slemmiga tentakler för att fånga människorna.

Jag tycker att boken är mycket intressant. Den kom ursprungligen ut 1953 och kalla kriget rasade. Det var inte heller så länge sedan andra världskriget pågick och journalisterna Watson får i uppdrag att agera som den brittiska regeringens långa arm, alltså ingår de i det psykologiska försvaret. Det är också intressant hur olika rykten florerar.

Boken känns modern. Phyllis Watson framstår som journalistparets skarpaste hjärna. Hon är fenomenal på att skaffa fram bra informanter och kan prata med dem så att de avslöjar mer än vad de avsett att göra.När den mystiska intelligensen så småningom börjar verka för att bryta upp inlandsisarna i Arktis och Antarktis och havsnivån stiger kan jag inte låta bli att tänka på klimatdebatten. Men boken är ändå präglad av sin tid. Så många atombomber som de styrande i olika länder slänger ner i havet för att försöka komma åt intelligensen i djupet skulle väl i en nutida bok orsaka ett fullständigt radioaktivt hav.

Ni kanske undrar vad Kraken är? Jo i norsk och isländsk sjömanstradition är Kraken ett havsmonster i form av en tioarmad jättebläckfisk. Detta monster fanns redan i litteraturen när Wyndham skrev sin bok. Bland annat har Tennyson skrivit en dikt som heter The Kraken. Men Kraken får tas bildligt i The Kraken wakes eftersom ingen har sett intelligensen i havsdjupet.

The Kraken wakes av John Wyndham, Penguin Books 2008.Boken finns översatt till svenska och heter då Vidundret vaknar.

Silas Marner av George Eliot

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Silas Marner är medlem i en sträng religiös sekt i staden där han bor. På grund av en svekfull vän blir han anklagad för ett brott som han inte har begått. Han flyr till en liten stad där han bosätter sig i en stuga vid ett stenbrott.

Silas Marner är vävare och tjänar så småningom ihop en ansenlig summa pengar. Han är en enstöring och umgås inte med människorna i trakten. Han är bitter och snål och bryr sig bara om sina pengar som han har gömt under golvplankorna. Så blir han utsatt för ett brott av ännu en svekfull och ondsint person.

I den här boken lär vi inte bara känna Silas Marner, utan också andra invånare i den lilla staden, både de som har det gott ställt och lite enklare folk. Där finns två välbeställda bröder, den ene ondsint och egoistisk och utan medkänsla med andra människor, den andre mer ansvarsfull men svag. Han är redan gift med en kvinna som är missbrukare och har ett litet barn, ett misslyckat äktenskap som han ångrar att han gav sig in i. Ingen annan än hans egoistiske bror vet om detta äktenskap, och den vetskapen utnyttjar han för att pressa pengar av sin bror.

George Eliot väver ihop en historia med både allvar och humor och med många olika karaktärer. Människorna i boken är fint beskrivna med sina positiva och negativa sidor. Ett exempel på ett avsnitt som är både underhållande och mänskligt skrivet är damernas förberedelser inför en bal. I andra avsnitt upplever vi stark medkänsla och innerlig kärlek.

De två historierna – den ena om Silas Marner och hans öde – den andra om de två bröderna – möts så småningom och det lilla barnet får stor betydelse för Silas Marner.

Silas Marner är en fin klassiker som jag är glad att jag har läst. Boken kom ursprungligen ut 1861 och George Eliot är pseudonym för Mary Ann Evans.

Silas Marner, Modernista 2017. Översättning Ingegerd von Tell.

The noise of time av Julian Barnes

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Den här romanen handlar om den ryske kompositören Sjostakovitj som levde mellan 1906 och 1975. Ryska revolutionen, Stalin och Chrusjtjovs regim påverkade hans liv.

Boken börjar med att Sjostakovitj står i trappuppgången utanför lägenheten där han bor med hustru och barn. Det är natt, han är fullt påklädd och portföljen med ombyte av underkläder står vid hans fötter. Det är 1930-tal. Människor faller i onåd och arresteras. De blir förda till ”Det stora huset” och de flesta kommer aldrig tillbaka. Sjostakovitj står i trappuppgången och väntar timmer efter timme på att hissdörren ska öppnas och han ska bli hämtad. Han står där för att skona sin famlij och för att han hellre vill vara påklädd än bli dragen ur sängen mitt i natten klädd i pyjamas.

Det handlar om rädsla och hur man kan bevara sin egen stolthet och integritet under en terrorregim. Om det är möjligt. Terrorn är godtycklig. Om någon faller i onåd kan bero på tillfälligheter; man råkar umgås med fel person; någon maktperson som har stött en faller i onåd och arresteras. Då kan man råka illa ut själv. Om man inte blir arresterad och avrättad kan man råka ut för att bli tvungen att skriva under falska anklagelser mot någon som är arresterad.

En tonsättare kan falla i onåd om Stalin kommer och lyssnar på en konsert och inte tycker om musiken. Det händer Sjostakovitj. Kompositörer bör vara med i det nationella kompositörsförbundet. Ledningen där arbetar för regimens musiksyn. Musiken ska vara till för folket, vilket innebär att den ska vara enklare och mer lättsmält än Sjostakovitj musik. Den ska också vara positiv och skildra alla fantastiska framsteg som görs i Sovjetunionen. En berömd kompositör ska helst vara partimedlem.

Det finns många starka partier i The noise of time. När Sjostakovitj står i trappuppgången och väntar istället för att sova är ett sådant. När han är på fredskongress i USA och tvingas läsa färdigskrivna tal som han inte alls står bakom är ett annat. Jag upplever starkt hur det kan vara att leva under en terrorregim och jag har svårt att förstå att det går att behålla sin psykiska hälsa under sådana omständigheter. Denna ständiga rädsla.

The noice of time är en mycket bra roman som jag vill rekommendera. Man behöver inte veta något om Sjostakovitj musik för att ha utbyte av boken. Själv har jag hört den mycket lite. Det viktiga temat i boken om vad konst är till för och en konstnärs svårigheter under en totalitär regim förstår man ändå. Och Sjostakovitj framträder som en riktig levande människa med sina fel och brister.

Jag använder här den auktoriserade svenska stavningen Sjostakovitj. Den engelska stavningen är Shostakovich. Boken finns översatt till svenska med titeln Tidens larm.

The noise of time av Julian Barnes, Jonathan Cape 2016.

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Tiden är 500-talet och platsen är det land som ska bli England, men Begravd jätte är ingen historisk roman. Den är en saga förlagd till den tiden.

Axl och Beatrice är ett gammalt par som tillhör britannerna, ett keltiskt folkslag. De bor i en by som består av rum och gångar i en kulle. De ger sig iväg till den stad där deras son bor. Men egentligen vet de inte var han bor, de minns inte, de kommer inte ihåg mycket av sin sons barndom, inte heller varför han inte finns där de bor.

En osynlig dimma av glömska ligger över landet. Människor minns knappt det som hände i förrgår.

Längre fram i romanen får vi veta att det är hondrakens andedräkt som orsakar glömskan. Efter att kung Arthur har slagit saxarna vaktas hondraken för att glömskan ska sprida sig och människor inte ska komma ihåg all brutalitet och alla övergrepp och mord som har skett under kriget. Därför är det fred mellan saxare och britanner, men freden hänger på en skör tråd. Det finns de som vill att människor ska minnas.

Om man vill ha action och äventyr ska man inte läsa den här boken. Berättelsen framskrider långsamt. Den är skriven på ett gammaldags sätt med långa omständliga dialoger. Men om läsaren försätter sig i rätt stämning och tar till sig Ishiguros sagovärld är boken vacker och tankeväckande. Där finns monster, riddare och alfer. Där finns färjkarlar som ror människor till en mystisk ö. Så småningom förstår jag att det handlar om att ros över till dödsriket.

Begravd jätte är en bok som finns kvar i mitt sinne efter läsningen. Jag tänker på krig som har skett under min levnad. Vad människor kan göra mot varandra och med varandra och då funderar jag både över det stora – krigen, politiken – och det privata. Axl och Beatrice som är gamla och ger sig ut på en mödosam vandring minns inte heller mycket av sitt tidigare liv tillsammans. Har de bedragit varandra? Finns elakhet och oenhighet gömt i glömskan?

Boken lämnar mycket öppet, om kärlekens makt, om sorgen när man mister en kär anhörig. Är människan god eller ond? Är det bättre att veta om alla hemskheter som har skett eller borde man glömma dem?

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro, Wahlström & Widstrand 2017. Översättning Rose-Marie Nielsen.

H som i hök av Helen MacDonald

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

När Helen Macdonalds far dör drabbas hon av stor sorg. Hon köper en duvhök och isolerar sig tillsammans med den för att tämja den. Stegvis tränar hon höken så att hon så småningom kan släppa den lös utomhus för att jaga.

H som i hök är en självbiografisk bok som beskriver författarens vandring genom den svåra sorgen. Hon är i fyrtiårsåldern när hennes far dör. Han har betytt oerhört mycket för henne och det är han som har introducerat henne i falkenerarkonsten. Hon tränar sin hök. Hon lever med sin hök. I ett stadium av sorgearbetet känner hon att hon nästan har blivit ett med höken.

Helen Macdonald kan mycket om falkenering. Hon är beläst och berättar om falkenering i olika historiska tider. Boken hon skrivit har många olika plan och är mycket skickligt skriven. Det finns en parallellberättelse om författaren T. H. White som försökte tämja en duvhök och hans berättelse om det, The Goshawk. White skaffar sig höken för att bearbeta sina problem, men eftersom han inte vet hur han ska göra för att tämja den behandlar han höken med grymhet och förlorar den när han släpper den fri.

De olika berättelserna i Macdonalds bok blir delar av en stor rik helhet och genom dem skapar jag som läsare min egen bild och känsla för författarens sorgearbete. Vi får lära oss massor om falkenering och hon beskriver noga det hon gör. Hon berättar om sin far som var pojke under andra världskriget. Hennes sorgearbete påverkar hur hon hanterar sin hök. Höken påverkar henne. Där finns blod och våld och grymhet och vackra naturbeskrivningar. Hennes jakt med höken får mytiska dimensioner och jag tänker på gudars och gudinnors nedstigande i underjorden, på livets och dödens mysterium.

När jag läser den här boken som är glänsande och dov, mörk och ljus, som leder igenom den värsta sorgen till att Helen Macdonald kan börja förlika sig med det som har hänt och komma tillbaka till världen igen, tänker jag att detta är den bästa bok jag har läst i år. (Jag läste den i mars 2018.) Den ger en massa kunskap och känslor och tankar om livet och döden och den är mycket spännande att läsa.

H som i hök av Helen Macdonald, Brombergs 2016