Cora Seaborne har levt i ett äktenskap där hon har blivit misshandlad och plågad. Nu har hon blivit änka och kan göra som hon vill. Det är år 1893 i London och hon förväntas att snöra korsetten och dra sig tillbaka klädd i svart. Men istället reser hon till den lilla staden Colchester i Essex. Cora Seaborne är intresserad av naturhistoria och samlar fossiler. Dessutom går rykten om en mystisk sjöorm i trakten och Cora Seaborne tänker att den skulle kunna vara ett urtidsdjur som har överlevt.
Berättelsen är skriven med Cora Seaborne, hennes son och prästen William Ransomme som hon träffar i Essex, i centrum, men den innehåller många personer. Där finns Coras socialistiska väninna Martha som arbetar för att de fattiga människorna i London ska få bättre bostäder än de usla hus som de bor i, där finns kirurgen Luke Garrett som vill pröva nya operationsmetoder, där finns William Ransommes väna hustru som är lungsjuk för att nämna några.
Romanen handlar om kärlek och vänskap i en brytningstid där nya idéer och ny teknik frodas, men där gamla föreställningar och seder lever kvar.
Kärlek uppstår mellan prästen och Cora. Luke Garrett älskar också Cora men kärleken är obesvarad. Boken är full av människor som längtar efter någon som de inte får. Vad är kärlek och vad är vänskap? Kan två jämlika människor både älska varandra och vara vänner?
Men historien griper aldrig tag i mig. Det finns starka och gripande scener men jag bryr mig aldrig riktigt om vad som händer med romanfigurerna. När Luke Garrett tänker hänga sig i ett träd mot slutet av boken känns det bara som jaså. Det är något som fattas. Jag vet att den här boken har fått mycket fina recensioner och även priser. Den är välskriven och ger en inblick i liv och förhållanden i slutet av 1800-talet. Men jag skulle inte ge den mer än tre och en halv mössa om jag betygsatte böcker på det viset.
Ormen i Essex av Sarah Perry, Bonniers 2018. Översättning: Eva Johansson.
Mösstanten 