Regnet handlar om några människor som umgås under månaderna september till och med april i staden Porto vid Portugals Atlantkust. Under de månaderna regnar det nästan hela tiden i Porto. Det är grått och ruggigt och trist. Det är ganska unga människor det rör sig om. Några av dem kommer från andra länder och andra är bofasta i Porto.

I stadens centrum pågår bostadsspekulation. Det har varit billigt att bo där tidigare, men nu blir det allt dyrare och människor med lågbetalda arbeten måste flytta. Det är samma utveckling som har skett i många städer. På baksidan av boken står att en grupp unga människor i Porto bestämmer sig för att göra något radikalt mot gentrifieringen. Men det kan inte vara den här gruppen människor. Några av dem vill göra någonting, men inte som grupp – den här gruppen – så som jag uppfattar det. För mig blir romanen stillastående och dunkel, och vacker och poetisk. Mycket vacker, faktiskt. Det händer något dramatiskt under de här månaderna, men berättelsen är inte dramatisk. Men den är heller inte särskilt lång, och en kort, vacker berättelse om ett tillstånd går bra att läsa.

En känsla av hopplöshet är vad den här romanen förmedlar till mig. Det känns som om det möjligen kan komma en öppning för några av de här människorna, men senare. Kanske någon annanstans. Ukraina nämns i förbigående ett par gånger. Några fattiga människor som inte har råd med människovärdiga bostäder nämns också. Men människorna som figurerar i berättelsen rör sig i ett grått töcken och de är inte sådana som sliter hårt och svälter. Jag vet inte vad den här romanen är och jag är inte säker på att jag har förstått alltihop, men det känns som om den är värd att läsas.

Regnet av Maxim Grigoriev, Bonniers 2022.

En kvinna kommer till Florens och där träffar hon en man som hon flyttar in hos. Hon är ensam, hon har varken kontakt med släkt eller vänner. Hon har sagt upp sig från sitt jobb och åkt iväg. Hon har svårt att finna sig tillrätta i tillvaron, hon famlar, hon är instabil. Tyvärr är mannen hon har träffat en som bara tänker på sig själv. Allt utgår från honom och ska göras på hans sätt och han är kontrollerande. De har en mycket stark erotisk bindning.

Det här kan aldrig gå väl är väl de flesta läsares reaktion. Vi får inte veta så mycket om de två, inte ens deras namn. På något sätt blir de representanter, eller figurer i en myt där kvinnan måste gå igenom den yttersta förnedring, som gudinnan Inanna som steg ner i dödsriket. Fast för Inanna slutade det helt annorlunda. Som läsare kan man reagera negativt på det skenbart schematiska. Vårt sinne för verklighet och realism pockar på. Varför stannar hon hos den här kontrollerande mannen som hon inte har något gemensamt med bortsett från sex? kan man undra fast det är välkänt att det är mycket svårt att bryta sig loss. Många frågor uppstår. Men det är också romanens styrka. Den är tät, den är spännande som en thriller. Den är stramt och sparsmakat skriven. Pregnant. Bara det som behövs för att föra handlingen framåt finns med och språket är säkert.

Samtidigt som Djävulsgreppet är en slags historia efter en mall för en destruktiv relation mellan en kvinna och en kontrollerande våldsam man så bryter den mallen. Den är på intet sätt förutsägbar utan en ganska otäck, spännande bladvändare med stor litterär kvalitét. Jag har delvis känt mig ambivalent till den här boken och tyckt att som roman betraktad är den inte lika bra som De polyglotta älskarna och Köttets tid. Djävulsgreppet är mycket trängre. Men när jag tänker efter tycker jag inte att den är sämre. Den är bara något helt annat men som också rör upp känslor och leder till funderingar och frågor. En intressant och spännande bok, helt enkelt.

Djävulsgreppet av Lina Wolff, Bonniers 2022.

Som i de andra romanerna jag har läst av Eva-Marie Liffner rör sig denna också mellan olika tider. Syskonen Brontës liv och fantasier på artonhundratalet vävs ihop med tiden före, under och efter första världskriget. Här stämmer verkligen orden vävs ihop därför att i Blåst! går fantasin och verkligheten i varandra och om varandra hela tiden. Först får vi möta Ned och jag tänker att hopflytningen av tiderna och av fantasi och verklighet beror på att han är krigsskadad efter det fruktansvärda kriget. Men det är inte riktigt så. Visst är han skadad och ingen kommer väl ur ett skyttegravskrig opåverkad, men hela romanen genomsyras av att fantasi och verklighet flyter ihop och att bilder och gestalter från tidigare tidsperioder finns som spökbilder för den som har förmåga att uppleva dem. Också för människor i modern tid.

Syskonen Brontë hade ett fantasiland som de kallade Gondol dit de i sina lekar färdades på ett skepp. De levde och skapade i prästgården i Haworth med vind runt knutarna och ett öppet landskap runt omkring. Där är mekanikern Ned och universitetsstudenten Johnnie på cykelferie en sommar före första världskriget. De kommer till en stenformation och inne i den finns ett utrymme som påminner om en kajuta. Ned tycker också att han hör röster och en hund. De är i syskonen Brontës hemtrakt.

På syskonen Brontës tid dog många mycket unga. Två äldre systrar dog när de ännu gick i skolan. År 1821 dog deras mor och de tre systrarna och brodern som fanns kvar uppfostrades av en släkting. På den tiden kunde minsta förkylning leda till döden. Om den övergick i lunginflammation fanns inte mycket att göra. Dessutom härjade lungsot. Så syskonen Brontës tid då döden var ständigt närvarande vävs ihop med första världskriget och tiden efter då så många hade dött och så många människor sörjde. Fantasiriket Gondol blir både ett sagorike och en metafor för dödsriket. Samtidigt kan jag inte låta bli att jämföra syskonen Brontës käcka avfärd med sitt fantasiskepp med soldaternas käcka avtåg från Storbritannien när de skulle ut i kriget som de bara kunde föreställa sig i skönmålande fantasier.

Blåst! handlar alltså om fantasins kraft, om krigets vedervärdighet och om sorg. Där finns döden, men också mycket liv och livskraft och där finns också en del humor. Det är en roman med många lager och rum som öppnas och som jag lämnade tankfull.

Blåst! av Eva-Marie Liffner, Natur & Kultur 2016.

Den här romanen handlar om mat, den näring vi måste ha, om glädjen med mat, om begränsningar, om överflöd och hur våra livserfarenheter påverkar vårt förhållande till mat och hur maten och mathållningen påverkar våra liv. Berättaren är en kvinna som har en frånvarande pappa när hon växer upp och som lämnas ensam av sin mamma mer än vad som kan vara bra.

Tryggheten i världen är mamman och morföräldrarna. Flickan känner sig ensam, avstängd. Mycket kan hon inte prata om. Hon vågar inte och maten dämpar oron. När hon äter ensam. När hon äter med andra är hon kontrollerad och äter fint och försiktigt, men inte när hon är ensam. Hon går i skåpen och letar efter något att äta. Det finns mycket jag känner igen i den här berättelsen när det gäller förhållandet till mat även om kvinnan i boken har mycket större problem. Vem har inte tuggat i sig ett paket kex för att dämpa oron i kroppen?

Men när jag skriver att Karolina Ramqvists roman handlar om mat blir det egentligen en felaktig beskrivning. Den handlar om en barndom och hur den har påverkat kvinnans liv, om trygghet och rädsla och ensamhet. Den handlar också om funderingar, att försöka förstå sig själv, vem man är, människorna omkring sig och vad som har gjort att man blev som man blev. Också om att försöka ändra sitt beteende till det bättre och bli starkare. Författaren berättar om flickan genom att lägga fokus på maten och hon får fram smaker och dofter och matens textur så att det nästan känns som om jag var med vid måltiderna. Hon får också fram förhållandet till andra människor, både fysiskt och känslomässigt. Porträtten av morföräldrarna är levande och berörande och trovärdiga. Det känns som om de här två människorna har funnits i verkligheten.

Över huvud taget känns berättelsen verklig med alla sina detaljer. Den känns inte påhittad. Språket är för det mesta mjukt, ungefär som jag föreställer mig att risgrynspuddingen kändes i munnen, men händelserna som beskrivs gör att där finns mörker och ensamhet. Bröd och mjölk är en vacker, berörande roman där det fula och svåra lurar i hörnen. Rekommenderas!

Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist, Norstedts 2022.