Etikett: Sverige

Ödmården av Nils Håkanson

~ Mösstanten ~ 12 kommentarer

Ödmården är ett område på gränsen mellan Gästrikland och Hälsingland. Där har människorna bosatt sig i gamla gruvhål. Vi får tänka oss en framtid där haven stiger och Sverige är ockuperat av Nederländerna. Folket i Ödmården är okunnigt och utan plan för att förbättra sina liv. Antagligen har de blivit bortträngda från andra områden och har förnekats utbildning av ockupanterna. Eller de har inte fått ockupanternas utbildning, bortsett från några få. De har en egen kultur och de har skolor, men deras levnadsförhållanden bidrar till att de inte kommer framåt. Hela vintern sitter de inkrupna i sina hålor för att uthärda kylan. De har nära till bråk och slagsmål och deras handlingar är ofta oövertänkta.

Den som berättar är arkivarien som tar hand om gamla dokument och de få böcker som finns kvar, och det gör han på ett annorlunda språk:

ur skyarna nertumblande kom den, det var en dretig dag om husten då sompen steg och vi drefvo mårdhund mot giftrännet borta vid marsken; ur det grå kom den, ur molnens jämntrista eländ: gnistrande, knattrande, vrålande med stjärnsvansen i släp, sedan tyst, nerjordad;

Det här är väldigt roligt. Det är språkkänsligt och det är rytm och liv i texten. Det är tragiskt och skrattretande, fast skrattet fastnar ibland i halsen. Han kallar sig själv archifarie. Istället för allt inflytande från engelskan finns en stark påverkan från nederländskan. Han stavar fleece som i fleecetröja flijs.

Jag njuter av det här. Det är inte vem som helst som kan skriva en sådan text, som behärskar språket och kan genomföra det med sådan konskvens. Samtidigt är inte den här romanen ett enda stort skämt. Där finns hotet mot miljön och en nertryckt folkgrupp ur vilkens perspektiv allt berättas. Ödmården är en bra och faktiskt lättläst bok som jag rekommenderar.

Ödmården av Nils Håkanson, Bonniers 2017.

Norrlands akvavit av Torgny Lindgren

~ Mösstanten ~ 9 kommentarer

Den före detta predikanten Olof Helmersson kommer tillbaka till Västerbottens inland. I många år har han bott i ett höghus i Umeå, och under den tiden har han ändrat sig. Nu anser han att Gud och himlen och helvetet inte längre finns. Därför vill han förmedla det till människorna i den trakt där han frälste så många på 1950-talet. Det verkar nog som om han i alla fall vill predika en del, men ett annat budskap.

Nu visar det sig att nästan inga av hans gamla församlingsmedlemmar finns kvar i livet. Den församling som finns nu består endast av två personer. Inga är frälsta längre, inga tror på det han tidigare predikade om.

Norrlands akvavit är en eftertänksam och sorgsen bok med en stillsam humor. Olof Helmersson är visserligen en pigg åttioåring, han cyklar långa sträckor för att träffa olika människor, men han är gammal och allt är förändrat. Inlandet är avfolkat, skolor nedlagda liksom konsumbutiken. Det är glest mellan människorna.

Helst kanske man bör höra berättelsen läsas av författaren själv, om det finns en sådan inspelning. Det är lätt hänt att halka över en roman av Torgny Lindgren för snabbt, men jag tycker ändå att jag har läst andra som var bättre. Det var lite för många omtagningar. Det blev inte tillräckligt angeläget. För mig i alla fall, och det trots att det finns en dramatisk händelse i boken och att det också finns finstämdhet och medkänsla med en gammal sjuk människa på väg mot livets slut.

Men det är väl tristessen och Olof Helmerssons meningslöshet som gestaltas i romanen och det blir ju lite sorgligt och trist.

Norrlands akvavit av Torgny Lindgren, Norstedts 2007.

Londonflickan av Susanna Alakoski

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Londonflickan är andra delen i en svit romaner om kvinnors liv och längtan och arbete under nittonhundratalet. Den första var Bomullsängeln som jag tyckte var riktigt bra. I Londonflickan fortsätter Susanna Alakoski berätta om Hilda som kommer från den gudfruktiga Sorolasläkten och som arbetar på den stora textilfabriken i Vasa och om Hildas barn Greta och Jonni som båda far till Sverige. Jonni börjar arbeta på Algots i Borås där han blir facklig ombudsman och Greta far vidare till London.

Det är ett lovvärt projekt att berätta om de människor som kom till Sverige från Finland som var så sargat och fattigt efter krigen. Många av dem kom till textilindustrin och böckerna skildrar också textilindustrins historia. Problemet med Londonflickan är att författaren vill berätta och förklara så mycket och att det har tagit över i boken så att skildringen av människorna och vad som händer dem och vad de känner kommer för mycket i skymundan.

Författaren vill alltså berätta detaljrikt om textilindustrin och dess plats i Sverige, Finland och i världen. Som lösning på det problem som det innebär i en roman lägger hon förklaringsorden i munnen på olika romanpersoner. Det håller inte riktigt. Hon gjorde så också i Bomullsängeln, men där framstod det på ett annat sätt. När en förman visar de nyanställda flickorna Hilda och Helli runt på den stora fabriken i Vasa strömmar orden ur hans mun där han berättar mycket detaljrikt om alla maskiner och vad de gör. Det blir nästan som poesi, ett halv galet flöde av textilindustriord, och det tillför berättelsen en ytterligare dimension. Tyvärr finns inte poesin i Londonflickan och det blir ganska krystat.

Bäst i den här romanen tycker jag partiet om Gretas tid i London är. Det känns levande och författaren ger ganska stort utrymme till det. Däremot känns mycket annat alltför rapsodiskt. Men trots min kritik här tycker jag fortfarande att det är ett spännande och viktigt projekt att skriva om textilindustrin och de finska invandrarna. Och jag tycker att Hildas knappa ekonomiska villkor skildras så att det griper mig som läsare och jag får också en liten inblick i sömmerskornas slit i den svenska textilindustrin. Jag hoppas på mer gestaltning i nästa del i sviten och jag kommer absolut att läsa den också.

Londonflickan av Susanna Alakoski, Natur & Kultur 2021.

En ensam plats av Kristina Sandberg

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

2016 drabbades Kristina Sandberg av bröstcancer och i den här boken skriver hon om sina erfarenheter. Hon hade tre tumörer i det ena bröstet och en av dem var stor. Dessutom dog hennes far och han bodde i ett stort hus som hon och hennes syster måste ta hand om och det låg många mil bort. Hennes mans far var dement och bodde på äldreboende. De hade två barn i mellanstadieåldern. Under lång tid hade Kristina Sandberg arbetat mycket hårt med att resa runt och berätta om sin trilogi om hemmafrun Maj och träffat läsare. Det var situationen, och Kristina Sandbergs tumör var stor och av en sort som krävde en oerhört tuff behandling.

Jag har lärt mig mycket av den här boken. Bara det att det finns så många olika sorters cancerbehandlingar är en viktig lärdom. Det är egentligen ganska självklart. Visst kände jag till att cancer inte är en sjukdom utan att det finns många olika slag och att olika behandling biter på olika tumörer. Men här, eftersom Sandbergs bok inte är en nyhetsartikel utan skönlitteratur, får jag det fastslaget i mitt sinne. Det hjälper inte att någon man känner har fått behandling för bröstcancer och att det gick bra och att behandlingen inte var så svår att genomgå som man skulle kunna tro. Det finns tumörer som måste behandlas med så kraftiga gifter i så stora doser att det nästan tar kål på patienten. Eftersom Kristina Sandberg är en skicklig författare får hon fram det så att det känns.

En ensam plats är den andra självbiografiska boken av en författare som har drabbats av cancer som jag har läst. Den andra är Som har inget redan hänt av Niklas Rådström. En ensam plats är också den första av en bröstcancerpatient som jag har läst så jag kan inte jämföra och därför har jag ingen uppfattning om huruvida den här boken skulle vara onödig för läsekretsen. Men jag tvivlar på att det är så. Den här boken är så bra. Den är inte gnällig och författaren har inte tagit på sig offerkoftan. Visst klagar hon och våndas. Men snälla nån, hon är ju ett offer. Hon genomgår en mycket tuff och krävande behandling och måste också omdefiniera sin uppfattning om sig själv som kvinna. Och det ingår skräck, naturligtvis, skräck över att kanske behöva lämna sina barn. Det ingår sorg över att mista sexualiteten, och sorg över den förlorade kroppen även bortsett från ett förlorat bröst. Kommer hon någonsin att ha samma ork igen som före den tunga behandlingen? Den går ju illa åt hela kroppen.

En ensam plats är som sagt mycket bra. Dessutom är den lättläst och driver framåt så att jag vill fortsätta läsa. Jag har fått mycket bättre insikt i hur det kan vara att drabbas av cancer fast jag har haft närstående som har drabbats. Så läs gärna den här boken.

En ensam plats av Kristina Sandberg, Norstedts 2021.

Tillstånd – varannan gran, varannan tall och andra orimligheter

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Tillstånd är en slags dagboksanteckningar av en skogsägare som kommer från det akademiska livet och från staden och har tagit över familjegården. Han vill ha en naturlig skog, inte den rationella skogsbruksskogen med bara några trädslag som ger bra avkastning. Familjen har också ett ensamkommande flyktingbarn boende hos sig.

Berättaren, som kanske är Axel Lindén själv – eller kanske inte – verkar inte känna sig riktigt hemma någonstans, inte i den akademiska världen och inte i det moderna skogsbruket. Han verkar avskild, till och med i viss mån från sin egen familj. Han känner inte skogsägarna runt omkring. De tycker att han är konstig. Han vill inte, vågar inte lära känna dem. Han är en frustrerad människa. Antagligen beror det på vad vi gör med miljön. Han tänker mycket på miljön och han är oroad. Han mår inte särskilt bra, kanske lika dåligt som miljön.

Men boken är inte helt svart. Det finns liv och humor i den som tittar fram ibland. Den ger en bra bild av vår moderna tid. Berättarens otidsenliga skogsarbete och slit som ger alldeles för lite pengar är noggrant beskrivet. Det är intressant att ta del av. Hans levnadssätt står som en motsats till det rationella, industriella där gran och tall måste dominera, där det är viktigt att tjäna pengar. Men om inte hans fru hade ett välbetalt arbete skulle familjen inte klara sig.

I Tillstånd tar Axel Lindén i lite mer än vad han gjorde i sin debutbok Fårdagboken. Det är starkare känslor här, mer frustration över svårigheten att hitta ett hållbart sätt att leva, över vad vi gör med vår jord och människorna som finns där. Det finns mycket att fundera över i den här boken.

Tillstånd – varannan gran, varannan tall och andra orimligheter av Axel Lindén, Bonniers 2020.

En saga om en saga – novell av Selma Lagerlöf

~ Mösstanten ~ 10 kommentarer

Den sagan, som ville bli berättad, var uppkommen och tillskapad i Värmland, och man kan vara viss om att den svävade fram över många bruk och herrgårdar, över många prästgårdar och officersboställen i den vackra provinsen, tittade in genom fönstret och bad att bli tillvaratagen. Men den fick göra många fåfänga försök, den blev överallt avvisad. Det kunde ju knappast vara annorlunda. Människorna hade många viktigare ting att tänka på.

Och sagan som ville bli berättad var Gösta Berlings saga som blev Selma Lagerlöfs genombrottsroman. Jag ville gärna läsa den här novellen eftersom Anna-Karin Palm skriver en del om den i sin stora biografi över Selma Lagerlöf Jag vill sätta världen i rörelse. Det som är intressant här är att Selma Lagerlöf beskriver sin väg till skrivandet och hur hon kämpade för att bli bättre och hur hon arbetade länge med Gösta Berlings saga innan hon fick till en version hon kunde vara nöjd med. Vi ska nog inte ta den här berättelsen som en helt igenom realistisk beskrivning över hur det gick till, men den är intressant.

Det förhöll sig emellertid så,. att allt detta tilldrog sig under åttiotalet, den stränga verklighetsdiktens bästa tid. Hon beundrade den tidens stora mästare och tänkte aldrig på att man kunde använda ett annat språk för dikten än det, som de nyttjade. För sin egen del tyckte hon mer om romantikerna, men romantismen var död, och hon var inte den, som tänkte på att ånyo uppta dess form och uttryckssätt. Ehuru hennes hjärna var överfylld av historier om spöken och vild kärlek, om undersköna damer och äventyrslystna kavaljerer, sökte hon skriva om detta på lugn, realistisk prosa. Hon var inte mycket klarsynt. En annan skulle genast ha sett, att det omöjliga var omöjligt.

En saga om en saga – novell av Selma Lagerlöf ur samlingen En saga om en saga och andra sagor, Bonniers 1938.

Ursprungligen kom novellsamlingen 1908. Den finns att låna på bibliotek och kan även läsas på nätet hos Projekt Runeberg.

Synden av Björn Ranelid

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Julius Rodhe växer upp i ett litet fiskeläge på Österlen. När han var två år råkade han ut för en olycka och slog i huvudet. Därför är han inte som andra barn. Han är senare utvecklad fysiskt och han har svårt med balansen och med att skriva. Matematik är däremot inget problem.

Julius skadades när han föll ner i källaren genom luckan i köksgolvet. Det tror han själv, men var det så? Det pratas i byn. Julius far är agronom och han är en betydande man i byn, men det hjälper inte Julius stort. Han blir illa behandlad i skolan och mobbad av andra barn.

Det är Julius som berättar och det gör han på ett alldeles särskilt språk, det som tydligen kallas Ranelidska. Det är ett kraftfullt språk som gör boken mycket speciell. Kanske kan det upplevas som lite pretentiöst och högtravande, men jag tycker att det håller. Romanen är poetisk och samtidigt är Julius berättelse en lång anklagelse mot inskränkthet och maktmissbruk. Det finns mörka hemligheter både i byn och i Julius familj. Samtidigt finns det kärlek och vänskap i berättelsen och vissa vuxna som betyder mycket för Julius som inte har bra kontakt med sin kylige far och sin mor som drömmer sig bort. Samtidigt som det finns mörker finns det också mycket ljus i den här berättelsen. En läsvärd roman.

Synden av Björn Ranelid, Bonnier Alba 1994.

Synden tilldelades Augustpriset 1994. Den här boken ingår alltså i Augustprisprojektet där jag läser de skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte tidigare har läst. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @karenina.se och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger. Om ni läser detta på platta eller telefon finns knappen efter texten.

Och med detta är mitt Augustprisprojekt avslutat. Synden var den sista av de åtta prisbelönta böcker som jag inte tidigare hade läst.

Trion av Johanna Hedman

~ Mösstanten ~ 9 kommentarer

De tre personerna i den här romanen är Hugo, en ung kille som har bott i Berlin och kommer till Stockholm och söker in på universitetet. Det är Thora, också student, som är uppväxt i den rika och mäktiga familjen Stiller. Och det är August som är barndomsvän med Thora. Hugo är inneboende hos Thoras föräldrar och efter en tid träffar han både Thora och August. De hittar varandra och blir vänner och också älskande. Ja, alla älskar inte varandra. Thora och Hugo gör det och Thora och August. Fast vad är vänskap och vad är kärlek? Älskande är i själva verket ett alldeles för starkt ord när det gäller den här berättelsen. Den är sval. Där finns inga stora känsloutbrott. Händelser omtalas, känslor omtalas också, men de gestaltas inte.

Det kanske är meningen? I en stor del av romanen berättar ömsom Thora och ömsom Hugo. Jag kommer på mig själv med att tro att det är Hugo som berättar fast det är Thora och vice versa. Så efter några sidor i det nya kapitlet inser jag att det inte är han, det är ju hon som berättar det här. Romangestalterna är inte utmejslade. Jag lär inte känna dem som människor. Hela romanen flyter på i ett ganska rakt streck. Inga toppar och dalar. Jag får en känsla av att livet är ganska trist, ganska meningslöst, men man får väl leva på ändå. Händelser omtalas mycket noga och detaljerat, hur tekoppen klirrade när hon satte ner den på fatet, hur hon strök bort en hårslinga från ansiktet. Till exempel. Så fast det är Hugo och Thora som berättar det allra mesta är det skrivet som om det skulle vara berättat i tredje person av författaren själv.

Hugo är på sätt och vis den som vi får veta mest om. Han är osäker. Berättar själv att han ändrar sig och blir olika personer beroende av vem han umgås med. Men inte varifrån han kommer. Hans föräldrar är akademiker, det får vi veta, men inte mer. Han blir på sätt och vis allmän, så där som man kan vara, osäker, undrar vem man är egentligen, trevar sig fram i känslolivet. Han förblir diffus. Varifrån Thora kommer får vi däremot veta. Hennes föräldrar och många släktingar finns med i romanen. Men det blir inte personligt. Jag saknar oväntade sprickor och en och annan förvånande händelse. Att någon av de tre gör något som jag inte hade räknat med.

Nu har jag skrivit mycket om vad den här romanen inte innehåller. Jag brukar reta mig på recensenter som uppenbarligen vill ha en annan bok och inte kan inse att författaren inte ville skriva den berättelsen, utan en helt annan.. Antagligen är jag fel person för den här romanen. Jag förstår ju att många tycker om den och den är såld till många länder. Och fast jag blir frustrerad tycker jag ändå att det är en intressant debut och jag vill gärna veta hur författaren kommer att fortsätta.

Trion av Johanna Hedman, Norstedts 2021.

Den nya kvinnostaden av Nina Burton

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Bilden på omslaget är ett självporträtt av Artemisia Gentileschi som verkade under första hälften av 1600-talet och blev en betydande konstnär. Som så många andra kvinnliga konstnärer lärdes hon upp av sin far och arbetade tillsammans med honom i hans ateljé. Livet var begränsat för kvinnor och de kunde svårligen slå sig fram som konstnärer, men hon gjorde det och det finns många andra kvinnliga konstnärer i historien som trots alla hinder har kunnat utöva sin konst och skapat fina verk. Naturligtvis var de inte lika många som männen, endast ett fåtal om man jämför, och ofta arbetade kvinnorna i det mindre formatet. Dessutom har många blivit bortglömda under årens lopp och först fått uppmärksamhet igen långt senare.

Artemisia Gentileschi är en av de kvinnor som Nina Burton skriver om i Den nya kvinnostaden. I boken finns kompositörer, vetenskapskvinnor och banbrytare, till exempel Hroswita Gandersheim som levde på 900-talet och skrev medeltidens första riktiga dramatik. Vi har författaren George Sand (som egentligen hette Aurore Dupin) som levde på 1800-talet och klädde sig i manskläder för att kunna delta i 1830-talets manliga kulturmiljöer. Och Lady Mary Montagu som på 1700-talet såg hur kvinnor i Turkiet använde smittkoppsvar från människor som haft en mild attack av sjukdomen till vaccinering. Denna kunskap förde hon sedan till England.

Det här är bara några av de kvinnor som Nina Burton berättar om i Den nya kvinnostaden. Boken är en guldgruva att läsa i då och då eller rakt igenom. Har man den i bokhyllan kan man gå dit och ta fram den igen och påminna sig hur betydande kvinnors bidrag till konst och litteratur och utveckling i samhället har varit – och det trots alla hinder. Nina Burton skriver personligt och levande med stor kunskap. Bokens titel är inspirerad av Christine de Pisans bok Kvinnostaden som hon skrev på 1400-talet.

Den nya kvinnostaden – pionjärer och glömda kvinnor under tvåtusen år av Nina Burton, Bonniers 2020.

Den första utgåvan kom 2005. Boken jag har läst är en pocketutgåva från 2020.

Jag var Ingmar Bergmans hushållerska av Anita Haglöf med Håkan Lahger

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Första gången Anita Haglöf mötte Ingmar Bergman var när hon arbetade i Dramatens reception. Senare i livet fick hon anställning som hans hushållerska. Den här boken handlar alltså om hur Anita Haglöf upplevde Ingmar Bergmans privatliv och hur hon själv kämpade i den märkliga och nedbrytande anställningen som hans hushållerska. Bergman var en svår människa. Det var noggranna regler för hur saker och ting skulle vara. Hans syn på underställda innebar att han var överlägsen och att den som arbetade för honom inte var en viktig person – mer än som hans hjälp, den måste finnas där. Allt verkar ha utgått från honom.

Vi får veta en del om Anita Haglöfs bakgrund och det verkar som om den är en orsak till att hon arbetade i hela åtta år som Bergmans hushållerska. En starkare människa hade nog inte stannat. Jag uppfattar att Bergman dominerade både genom sin styrka och sin ensamhet och svaghet. Ett destruktivt förhållande var det i alla fall för Anita Haglöf.

Den här boken ger en inblick i Ingmar Bergmans person. Den ger också en inblick i hur ett destruktivt förhållande kan se ut. Min nyfikenhet på att få veta mer om den berömde mannen och att jag hade sett ett tv-program om och med Anita Haglöf bidrog till att jag läste boken. Bergman ses utifrån Anita Haglöfs synvinkel, henne själv får vi en djupare upplevelse av. Boken är absolut läsvärd.

Jag var Ingmar Bergmans hushållerska av Anita Haglöf och Håkan Lahger, Lind & Co, 2018.