Den svarta månens år av Ellen Mattson

David Svarthed har blivit avstängd från sin tjänst på universitetet. Han använder tiden hemma till att skriva om Illiaden. Det är vinter och han har svårt att sova på nätterna. Ofta står han vid fönstret om natten och tittar ner på den mörka parken utanför. En dag, efter att ha uträttat några ärenden och ätit lunch på stan, halkar han på en isfläck och slår i huvudet.

Det här är alldeles konkreta händelser och vidare i boken finns många fler men ju längre jag läser desto mer undrar jag vad som är verkligt. David Svarthed tycks ha hamnat utanför världen eller i en annan värld, eller han drömmer hela tiden eller han håller på att bli tokig. Eller inte alls. Anslaget redan från starten har en mörk lite overklig ton. Det är mycket vackert skrivet alltihop. Det är mörkt, svart, det är ogripbart. Gestalter skymtar. Minnen kommer upp.

Världen är kanske förvrängd. David Svarthed är missförstådd. Han har ingen bra kontakt med sin syster. Han råkar i affekt på ett möte på universitetet. Han griper efter halmstrån och som läsare både känner jag med honom och tycker att han är omöjlig.

Det är inte så lätt att skriva om den här romanen. Den är undflyende. David Svarthed befinner sig mestadels i en verklighet som jag känner igen, biblioteket, parken, stadens utkanter, kylan och snön, hans skrivbord och en katt som kommer på besök ibland. Men allt är så overkligt och hänger inte ihop. Kanske händer allt i hans huvud efter att han halkat på isen?

Nu tycker jag inte att jag måste förstå allt det här. Den svarta månens år är en roman att fundera och känna över och jag tror att var och en som läser får sina egna associationer och tankar. Det är en roman som gärna bör läsas om, tror jag. Den är mycket bra, spännande att läsa, svår att göra rättvisa och mycket gåtfull.

Den svarta månens år av Ellen Mattson, Bonniers 2021.