Bomullsängeln av Susanna Alakoski

Susanna Alakoski börjar den här berättelsen med att skriva: Mormor arbetade femtio år på textilfabriken. Hon berättade inte om en enda arbetsdag i sitt liv. Men det är mormoderns liv som är spåret i Bomullsängeln – Hilda i boken. Hon föds i början av 1900-talet på gården Sorola i Österbotten och när romanen tar slut lämnar vi henne i Vasa någon gång i slutet av 1950- eller 1960-talet.

Men Bomullsängeln är ingen traditionell roman där vi följer huvudpersonen genom livet. Hilda kan nästan inte ens kallas huvudperson. Författaren tar ett stort grepp och skriver om en samhällsutveckling och kvinnors arbete och villkor. Historiska händelser, ironiska partier där direktörerna figurerar, vardagsliv och starka omskakande partier som när Hilda blir ivägkörd från Sorola när hon har blivit gravid och bombningarna av Vasa under andra världskriget. Allt detta blandas och resultatet blir en bok som inte liknar något annat jag har läst.

Arbetet i bondesamhället är noggrant beskrivet och gestaltningen av pigornas arbete och miljön runt omkring är en av romanens höjdpunkter. När det gäller arbetet på textilfabriken använder författaren termer från produktionen på ett närmast poetiskt sätt. Hur basen som visar Hilda runt när hon kommer som ny arbetare på fabriken talar och berättar är inte det minsta realistiskt utan snarare en gestaltning av det myllrande, larmande, frenetiska arbetslivet i industrin som kontrast till det också hårda men så annorlunda slitet i jordbruket.

Boken griper över hela utvecklingen från ett bondesamhälle där man inte köper räfsor utan tillverkar dem själv och ofta inte flyttar sig särskilt långt bort från platsen där man är född, om man inte tillhör dem som har utvandrat – till ett industrisamhälle där varor köps i mycket större omfattning, där några blir mycket rika, där konjunkturen går upp och ned, där arbetarna har usla villkor men där de i slutet av berättelsen har fått det lite bättre och till och med anordnar bussresor till andra orter i landet.

När jag läste fick jag vänja mig vid att det i en stor del av boken saknades traditionell gestaltning, att berättaren befann sig ovanför texten, men samtidigt kände jag författarens nerv. Egentligen blir det fel att säga att den traditionella gestaltningen saknades. Att skriva på det här viset var ett medvetet val, räknar jag med, och jag tycker att resultatet har blivit en bra och intressant bok och jag vill gärna läsa en fortsättning. Boken rekommenderas alltså.

Bomullsängeln av Susanna Alakoski, Natur & Kultur 2019.

Mary av Aris Fioretos

Det är november 1973 i Athen. Mary är tjugotre år och studerar arkitektur. Hennes pojkvän är politiskt aktiv och planerar en revolt mot juntans diktatur. Studenterna protesterar och så slår juntan till med hjälp av militär, polis och säkerhetspolis. Mary arresteras. Snart förstår jag att hon har en familjemedlem som arbetar för regimen. Möjligen hjälper det henne något, men inte mycket. Hon fängslas, förhörs och torteras och skickas till en fängelseö utan rättegång.

Ö-fängelserna är ökända och de har stängts på grund av omvärldens protester, men nu öppnas de igen. Mary och några andra kvinnor skickas dit för att röja upp, städa och ställa i ordning inför de ankommande manliga fångarna. Författaren beskriver noggrant det kvinnorna på fängelseön gör för att överleva. Det är en karg ö där de är utlämnade till fångvaktarnas godtycke. Livet där är hårt. Många fångar har dött där under tidigare år.

Den här berättelsen var jag lite rädd för att läsa med tanke på vad den skulle handla om, men åh så bra det är att jag gjorde det. Det var faktiskt inte så svårt. Jag hoppas att det inte beror på att min empati har minskat, men jag tror att det beror på författarens sätt att skriva. Hur hemsk den här historien ändå är så svävar samtidigt ett hopp i den. Mary är seg och stark. En kvinna som inte böjer sig. Kärleken finns också med i berättelsen, kärleken, miljön och vänskap. Det är stundvis vackert. Men hårt och obönhörligt.

Berättelsen är också mycket spännande och det som händer är sannerligen inte förutsägbart. Hela tiden önskar jag att Mary ska klara sig. Författaren gestaltar diktaturens förtryck och vansinne så att det känns. Det är naturligtvis inte vansinne utifrån maktens perspektiv, men från alla andra vanliga människors synvinkel är det grym förstörelse och och ett hemskt slöseri med mänskliga resurser. Ödets ironi – om man kan tala om ironi i detta sammanhang – är att juntan föll i juli 1974. Detta är alltså juntans sista förskräckliga suck.

Det var en stor upplevelse att läsa den här boken så jag rekommenderar den varmt.

Mary av Aris Fioretos, Norstedts 2015.

Sista boken från Finistère av Bodil Malmsten

Finistère är ett departement i Bretagne i Frankrike. Där har Bodil Malmsten bott i ett hus som hon har renoverat. Mycket arbete är nedlagt på huset och trädgården. Hon älskar sitt hus men nu ska hon flytta. Jag uppfattar att hon är tvungen att lämna sitt hus. Varför framkommer aldrig i boken, om det är av ekonomiska skäl eller andra. Men huset är sålt och hon har köpt en lägenhet i en stad nära Nantes vid Atlantkusten.

Boken handlar om sorg över att lämna, ilska över att ha blivit lurad vid köpet av lägenheten, om praktiska svårigheter, om hur svårt det är att skriva, om glädje över fjärilar, om mullvadshögar, om skrivandet av en erotisk roman – med mera. Korta kapitel och fragment, sorg, ilska och humor blandas. Det som driver framåt är att tiden närmar sig när hon ska flytta.

Det är svårt att skriva så mycket mer om den här boken. Den är en fristående fortsättning på Priset på vatten i Finistère och den är mycket personligt skriven på Bodil Malmstens vis. Jag kan tycka att det kanske är lite väl mycket tjat om den erotiska boken, men jag är glad över att vi hade den bland våra hyllvärmare. En läsvärd bok, helt enkelt.

Sista boken från Finistère av Bodil Malmsten, Bonniers 2009.

Polarsommar av Anne Swärd

Kristian kommer till sitt barndomshem för att ta hand om sin syster Kaj medan deras mor är på semesterresa i USA tillsammans med Kristians och Kajs bror Jens. I närheten av barndomshemmet är Jens fru kvar med deras två flickor. Hon fick inte följa med. Resan är gratis och det är Kaj som har vunnit den genom att delta i en slogantävling. Men att hon skulle åka är inte aktuellt. Hon är inte som andra och reser aldrig någonstans.

Boken är upplagd så att människorna i boken berättar utifrån sin utgångspunkt i olika kapitel, även syskonens far som de inte har haft kontakt med på länge. Det blir en berättelse med många röster och stora hål. Gradvis förstår jag vad som har hänt under syskonens barndom och hur relationerna mellan de här människorna ser ut.

Vad är temat? En familj med stora problem, helt klart. Vissa mäns oförmåga att ta ansvar för sina handlingar, kanske, men också hur föräldrars handlingar, mer eller mindre ovetande, mer eller mindre tanklösa, påverkar barnens uppväxt. Sårbara barn och vissa vuxnas oförmåga att inse det. Men det här är ingen relationsbok med pekpinnar. Rösterna skapar en mosaik av bilder och händelser och läsaren får själv dra sina slutsatser. Många frågetecken återstår och det finns mycket att fundera på efteråt.

Jag skulle kunna tänka att författaren har tagit i för mycket när så mycket elände och svårigheter är samlade i den här berättelsen. Men för det första överträffar verkligheten ofta dikten och för det andra är Anne Swärd en så bra författare att det fungerar. Polarsommar är en omskakande historia som jag inte lämnade oberörd. En bra bok.

Polarsommar av Anne Swärd, Wahlström och Widstrand 2003.

Polarsommar är Anne Swärds debut som romanförfattare.

Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord av Peter Englund

I juli 1965 påträffades den 18-åriga Kickan Granell död i sitt hem på Söndagsvägen i Hökarängen. Hon var ensam hemma, föräldrarna var bortresta och hon väntade på svar från en sekreterarutbildning hon hade sökt in på. Först trodde poliserna att hon hade begått självmord, men efter några dagar insåg man att hon var mördad. Till en början hade man svårt att förstå hur.

Peter Englund har intresserat sig för detta brott som skedde på 1960-talet bland annat för att han växte upp då men han bodde på en helt annan plats i Sverige. Jag växte också upp då men jag kan inte minnas det här mordet fast det skrevs mycket om det i pressen och det var ett hett ämne på TV. Men Peter Englund har inte bara skrivit om brottet. Han beskriver också tiden och Hökarängen. Radhusen på Söndagsvägen var inte något massbygge. De var tänkta som bra och fridfulla bostäder med mycket natur runt omkring. Att mordet skedde just här var antagligen extra omskakande. Och ett sexualmord på en ung flicka på väg ut i livet, som dessutom var ensambarn, det känns extra hårt och tragiskt.

Englund beskriver alltså tiden, hur tonåringarna kunde leva, musik, TV-program, rivningar av hus och omgestaltning av samhället mitt under 1960-talet när många såg optimistiskt på framtiden och det inte var svårt att få ett jobb. Så om man läser boken får man inte bara en berättelse om ett mord utan också om Sverige just då. Men berättelsens kärna, det som driver den framåt, är hela tiden brottet och utredningen.

Englund har letat i arkiv, han har nagelfarit hela utredningen och också gjort vissa intervjuer, fast de flesta som var inblandade är inte längre i livet. Han är historiker och han berättar mycket sakligt och trovärdigt. Trots det – eller kanske just därför – är boken mycket spännande att läsa, mer spännande än de flesta deckare. Den är en riktig bladvändare som ger en bild över dåtidens polisarbete och samhället runt omkring. Eftersom boken är så spännande vill jag inte berätta mer om handlingen. Jag rekommenderar den varmt.

Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord av Peter Englund, Natur & Kultur 2020.

Dikter av Harriet Löwnhjelm

Detta är första gången som jag på allvar har bekantat mig med Harriet Löwenhjelms dikter. Visst har jag hört Beatrice-Aurore sjungas och visst känner jag till frasen Tallyho, tallyho, jag har skjutit en dront, men mer än det har jag inte känt till. Det har varit intressant, känslosamt och också trevligt att läsa denna diktsamling.

Just trevligt är ett bra ord när jag beskriver delar av den här diktsamlingen. Vissa dikter är mer trevliga, ironiska verser än ambitiös lyrik. Allt är publicerat efter författarens död, men mycket är utgivet i vänkretsen i små häften under författarens levnad.

Men i samlingen finns också stort allvar:

Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand - för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej från mig. - Du vill ju stanna,
stanna tills själv jag måste gå.
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.

Den här dikten är tonsatt och kanske känner ni redan till den. När jag tänker efter hade jag hört också denna innan jag läste den här boken. I slutet av boken är dikterna djupt allvarliga. Harriet Löwenhjelm insjuknade i tuberkulos och dog ung.

Att varje dikt är illustrerad av Harriet Löwenhjelm själv tillför väldigt mycket.

Dikter av Harriet Löwenhjelm, Litteraturfrämjandet 1980.

Tullias värld av Kerstin Ekman

Ciceros dotter Tullia är den sköra tråden i min berättelse, säger Kersin Ekman på omslagets baksida och den tråden är verkligen skör. Det är inte mycket man vet om Tullia. Hon var dotter till Cicero som var uppkomling ur det romerska riddarståndet och arbetade hela sitt liv på att göra karriär. Han blev vald till konsul och han var en god talare. Men tidvis måste han gå i landsflykt.

Tullia tillhörde alltså det Romerska rikets överklass men det vi vet om henne kommer från det män har skrivit. Det var männen i Romarriket som skötte alla höga poster, som krigade och kämpade om makten och som skrev texter som har bevarats. Kvinnornas område var hus och hem. Några av dem kunde säkert påverka sin man eller älskare och de manövrerade säkert så gott de kunde i sin låsta position och vissa hustrur skötte lantegendomarna medan männen var borta. De kunde också ärva och äga både egendom och slavar. Men de var beroende av det som männen gjorde och även kvinnorna i en släkt kunde råka mycket illa ut om mannen eller fadern föll från sin maktställning.

Men när jag sökte på nätet hittade jag ny forskning från Göteborgs universitet. Forskaren Lewis Webb har kommit fram till att kvinnorna deltog i männens statusjakt och att kvinnorna i den mellersta republiken var framstående och synliga. Länk här. Mycket intressant, tycker jag. Och här är en länk till Wikipedias artikel om kvinnor i Romarriket som också hävdar något liknande.

Ändå var de underordnade, vilket jag redan visste, men i Tullias värld fick jag veta mer om hur männen såg på det andra könet genom Ekmans textexempel. Fram träder ett hårt samhälle, fullt av våld, mord och maktkamp och kuvande av provinser, av korruption och snikenhet – men ändå befolkat av människor som älskar och uppskattar naturen. Cicero var mycket fäst vid sin dotter och sörjde henne djupt när hon dog.

Slavkvinnornas lott nämner Ekman mer i förbigående och alla hustrur och döttrar till plebejerna (hantverkare, köpmän, småbönder) skriver hon inget om. Tullia tillhörde som sagt överklassen och det var överklassens män som dominerade även den latinundervisning som jag fick i skolan. Av naturliga skäl. De var de som skrev texter som har bevarats.

Personligen hade jag önskat lite mer, en lite fylligare berättelse. Det var oerhört många namn och händelser i ganska lite text. Om det finns mer runt omkring så sätter sig namnen och händelserna bättre i mitt sinne. Tullias värld är nog en bok som tål att läsas om för att jag bättre ska förstå Kerstin Ekmans upplägg. Det är en mycket personlig bok som också ger poesi och bilder av trädgårdar och natur.

Tullias värld av Kerstin Ekman, Bonniers 2020.

Absint – Historien om en blåmes

Så här i midsommartid kan det kanske passa bra med en berättelse om en blåmes?

Den börjar en vårdag då Niklas Rådströms fru hittade en liten fågelunge under ett träd. Den var inte större än en kastanj. Hon bar den hem till huset och de tog hand om den så gott de förmådde.

Fågelungen fick namnet Absint och den visade sig vara en blåmes. I boken får vi följa blåmesens utveckling och liv med familjen. Niklas Rådström skriver både humoristiskt och med stort allvar. I berättelsen finns såväl filosofiska reflektioner över människors och djurs liv som målande beskrivningar av den lilla ungen som åt till synes omättligt och när den väl blev mätt föll omkull och sov. Där finns också på sätt och vis hela fågelvärlden beskriven, en skyndande fretetisk värld där mycket ska hinnas med innan sommaren tar slut. Jag sitter på balkongen och ser på svalorna som flyger snabbt hit och dit uppe i skyn. Att de orkar, tänker jag. Hur är det möjligt att de kan fånga så mycket insekter där uppe att det både räcker till dem själva och ungarna och till att få krafter nog att flyga långt, långt söderut när sommaren tar slut?

Rådströms försökte först ge Absint flugmos, men sedan fick de rådet att ge honom valpfoder och det fungerade bättre. Jag vill inte berätta för mycket om den här boken, men det är en fin berättelse med vår och mycket sommar i, illustrerad med härliga teckningar av Catharina Günther-Rådström.

Absint – Historien om en blåmes av Niklas Rådström, Wahlström & Widstrand 2003. Illustrationer: Catharina Günther-Rådström.

Det finns en ny upplaga, utgiven på Bonniers 2017 så boken ska inte vara svår att få tag på vare sig på bibliotek eller i bokhandeln.

Och med detta önskar jag er alla en fin midsommar.

Nu byter jag diktsamling

En dikt om dagen har det blivit lite si och så med. Nu sitter jag ofta med morgonteet på balkongen och sedan glömmer jag bort diktsamlingen som ligger på soffbordet. Men nu är det i alla fall dags att läsa en annan poet, och den här gången blir det Werner Aspenström (1918-1997). Han har publicerat 14 diktsamlingar men skrev också prosa och dramatik och var också ledamot av Svenska Akademien, men lämnade den 1989. Hans stora genombrott kom 1949 med diktsamlingen Snölegend.

Jag har läst en del dikter av Werner Aspenström, men inte så många ändå. I den här boken finns dikter som är utgivna från 1946 till 1993. Det känns bra att börja läsa i den.

Jackie av Anne Swärd

En flicka som just har slutat gymnasiet reser till Stockholm. Hon ska börja ett nytt liv i huvudstaden. Frihet och spännande händelser väntar. På tåget träffar hon en man. Han är äldre, men känner att det här är rätt flicka för honom. De är båda hemlighetsfulla. Hon påstår att hon heter Jackie och han att han arbetar i restaurangbranschen. De inleder ett förhållande och inget blir som flickan tänkt sig. Och inget blir som mannen har tänkt sig heller. Det här är den stora kärleken, tänker han. Det här ska hålla. Det är bara det att han inte kan älska och egentligen kan han inte bry sig om andra människor.

Jackie är en thrillerartad historia, så spännande och så otäck att jag stundvis måste göra en paus i min läsning. Varningssignalerna kommer tidigt, men fint inlagda i berättelsen och inte övertydligt. Författaren berättar både från flickans synpunkt och från mannens. Flickan kan jag identifiera mig med. Hon är en annan än jag men jag har också varit 19 år och givit mig iväg från barndomshemmet. Hon känns som om hon finns. Mannen är svårare. Jag vet inte säkert hur trovärdig han är som människa, om han är mer av en typ. Men som läsare skapar jag och lägger till och det kan bero på mig att Jackie blir mer av en levande människa än mannen. I alla fall är berättelsen trovärdig och mannens tankar och reaktioner också. Det här, eller nästan det här, har hänt många gånger.

Jackie är inte en vanlig bok om dominans och rädsla. Anne Swärd skriver så bra och lämnar så mycket till läsaren att fundera över. Slutet är heller inte helt väntat. Romanen är full av atmosfär och full av en krypande skräck. Författaren har på sätt och vis presenterat två likvärdiga romanfigurer. Båda är vaga och mystiska eftersom vi inte får veta särskilt mycket om deras tidigare liv. Styrka och svaghet finns hos båda. En kontrollerande man kan få en kvinna till att helt mista självförtroendet, men han är också svag. Han har ett hål inombords och stor rädsla, vilket naturligtvis inte ursäktar hans beteende och det gör absolut inte författaren. Hon står på flickans sida.

Jackie är alltså en hemsk berättelse, men inte på så sätt att våldet blir outhärdligt att läsa. Här är inget frossande i otäcka detaljer. Mycket får vi veta i förbigående och det gestaltar också vardagligheten och vanligheten. Att ett onormalt tillstånd kan uppfattas och kännas som normalt. Jackie är en bra bok om en företeelse som inte borde finnas. Den rekommenderas.

Jackie av Anne Swärd, Bonniers 2020.