Bomullsängeln av Susanna Alakoski

Susanna Alakoski börjar den här berättelsen med att skriva: Mormor arbetade femtio år på textilfabriken. Hon berättade inte om en enda arbetsdag i sitt liv. Men det är mormoderns liv som är spåret i Bomullsängeln – Hilda i boken. Hon föds i början av 1900-talet på gården Sorola i Österbotten och när romanen tar slut lämnar vi henne i Vasa någon gång i slutet av 1950- eller 1960-talet.

Men Bomullsängeln är ingen traditionell roman där vi följer huvudpersonen genom livet. Hilda kan nästan inte ens kallas huvudperson. Författaren tar ett stort grepp och skriver om en samhällsutveckling och kvinnors arbete och villkor. Historiska händelser, ironiska partier där direktörerna figurerar, vardagsliv och starka omskakande partier som när Hilda blir ivägkörd från Sorola när hon har blivit gravid och bombningarna av Vasa under andra världskriget. Allt detta blandas och resultatet blir en bok som inte liknar något annat jag har läst.

Arbetet i bondesamhället är noggrant beskrivet och gestaltningen av pigornas arbete och miljön runt omkring är en av romanens höjdpunkter. När det gäller arbetet på textilfabriken använder författaren termer från produktionen på ett närmast poetiskt sätt. Hur basen som visar Hilda runt när hon kommer som ny arbetare på fabriken talar och berättar är inte det minsta realistiskt utan snarare en gestaltning av det myllrande, larmande, frenetiska arbetslivet i industrin som kontrast till det också hårda men så annorlunda slitet i jordbruket.

Boken griper över hela utvecklingen från ett bondesamhälle där man inte köper räfsor utan tillverkar dem själv och ofta inte flyttar sig särskilt långt bort från platsen där man är född, om man inte tillhör dem som har utvandrat – till ett industrisamhälle där varor köps i mycket större omfattning, där några blir mycket rika, där konjunkturen går upp och ned, där arbetarna har usla villkor men där de i slutet av berättelsen har fått det lite bättre och till och med anordnar bussresor till andra orter i landet.

När jag läste fick jag vänja mig vid att det i en stor del av boken saknades traditionell gestaltning, att berättaren befann sig ovanför texten, men samtidigt kände jag författarens nerv. Egentligen blir det fel att säga att den traditionella gestaltningen saknades. Att skriva på det här viset var ett medvetet val, räknar jag med, och jag tycker att resultatet har blivit en bra och intressant bok och jag vill gärna läsa en fortsättning. Boken rekommenderas alltså.

Bomullsängeln av Susanna Alakoski, Natur & Kultur 2019.