På godset Fagervik i Finland finns en liten varelse, ett hittebarn som bor i stallet, varken människa eller djur, pojke eller flicka, skriver Liffner.

Carl Jonas Love Almqvist kommer till godset som informator. Han tar sig an varelsen för att uppfostra den till människa. Almqvist kallar barnet Ros.

År 1820, efter elva år på Fagervik följer Ros med Almqvist till Stockholm. De hyr ett rum hos madame Rehn som har ett förflutet inom teatern. Romanen utspelas till stor del i Stockholm men bland annat även i italien där Ros under namnet Mr Ross lever på äldre dar. Därifrån berättar han sin historia.

Romanen är ett maskspel, med syner, med tvära hopp mellan  miljöer och med spekulationer om vem som egentligen mördade Gustav den III, om Almqvist var skyldig till förgiftningsförsöket eller inte och om Emilie Högqvist som var skådespelerska och älskarinna till prins Oscar i själva verket blev förgiftad.

Kungliga teatern spelar stor roll i romanen. Ros får arbete där bakom kulisserna och under en senare del av sitt liv reser hen som skådespelare med ett resande teatersällskap i Europa. Berättelsen innehåller en lek med identiteter. Vem är vad? Vem har gjort vad? Ros är ju varken man eller kvinna. I största delen av berättelsen går hen klädd i manskläder och har då mannens rörelsefrihet i samhället. Under en kortare del är Ros klädd som kvinna med alla de begränsningar som det innebär.

Språket är mycket fint. För mig som inte är expert känns berättelsen mycket trogen 1800-talet. Den lämnar mig med många tankar. Ros anser att hen är illa behandlad av Almqvist och att han överhuvud taget är en dålig person som inte tar ansvar och bryr sig om andra människor. Jag tänker att boken också handlar om författarens ansvar för det han skriver. Ros kan vara förebilden för Tintomara i Drottningens Juvelsmycke, och Ros kan känna sig utnyttjad i Almqvists verk.

Lacrimosa är inte så lätt att läsa och jag känner att jag egentligen borde läsa den en gång till för att riktigt hänga med i berättelsens alla vindlingar, men jag gör inte det nu utan nöjer mig med de bilder och tankar som romanen har givit mig. Den gör mig nyfiken på Liffners övriga romaner och jag kommer nog att läsa mer av henne.

Lacrimosa av Eva-Marie Liffner, Natur & Kultur 2011.

George Bergman återvänder till sitt barndomshem på landet i närheten av Flen. Han har livnärt sig som trollkarl, alltså illusionist, men ser allt sämre och är nu istället handelsresande i trolleri- och skämtartiklar. George är mellan trettio och fyrtio år gammal. Hans föräldrar är döda, men i barndomshemmet finns minnen från hans uppväxt och de är inte lyckliga.

Georges far var medicine doktor och hade dragit sig tillbaka till det stora huset på landet. Modern var känslomässigt kall och han hade ingen vettig kontakt med någon av sina föräldrar. Till att börja med klarar han inte att gå in i andra rum än köket och ett gästrum där han sover. Minnen kommer till honom samtidigt som han fångar möss i fällor och sätter brasor för att få upp värmen i huset. Han möter människor som han har känt under sin uppväxt, men han är väldigt ensam.

Den här romanen är svart och dyster med en stor portion humor. Den är bitvis väldigt rolig. Avsnittet där han äntligen vågar sig in i sitt gamla pojkrum och åter bekantar sig med sina tennsoldater kan man skratta åt även om skrattet kanske fastnar i halsen. Kapitlet när han köper en ny kostym som ska passa bättre på landet än den han har fungerar likadant.

Romanen kom ut 1962 och är Per Rådströms sista. Att det är början av sextiotalet både känns och märks när man läser. Miljön är fint beskriven. George verkar lite äldre än han är, men när man ser foton av yngre män från den tiden ser de också mycket äldre ut i sina kostymer än vad de hade gjort om de hade levat idag.

Mordet – en sörmländsk herrgårdsroman är ingen deckare. George tänker så småningom att det är barnet i sig som han måste ta livet av, det otrygga, osäkra barnet. Om han gör det tror han att han kan komma vidare i livet.

Mordet – en sörmländsk herrgårdsroman av Per Rådström, Litteraturfrämjandet 1990.

Anni och Sami är syskom. Deras föräldrar är alkoholmissbrukare och de har en eländig barndom. För Anni går det bra. Hon utbildar sig, får familj och arbetar som socionom. För brodern Sami går det illa. Han blir själv missbrukare, både av alkohol och narkotika. Han stjäl och säljer droger och hamnar i fängelse.

När jag skriver att det går bra för Anni är det en sanning med modifikation. Fast hon klarar sig i samhället och inte blir missbrukare själv har hon stora svårigheter att hantera sin barndom och kontakten med sin bror. Den här boken är skriven ur en anhörigs perspektiv, hur missbrukande föräldrar och syskon gör livet svårt för en anhörig.

Man får väl säga att Anni är medberoende. Föräldrarna och brodern påverkar varje dag i hennes liv. Oupphörliga gånger har hon sopat under mattan, ställt tillrätta och stöttat. Hennes relation till föräldrarna och brodern innehåller både stor kärlek och mycket ilska.

Författaren skriver mycket om fattigdom i boken. Annis och Samis familj var fattig. Barnen fick inte allt det som andra barn får. Hon menar att om man är fattig har man mycket sämre chans att få det bra i samhället. Hon är också mycket kritisk till den behandling av drogmissbrukare som har funnits/finns och att drogmissbrukare ofta bara straffas för sina brott men inte får möjlighet att komma ur sitt missbruk. Hon skriver om olika trender i behandling och kriminalvård och återkommer ofta till att de intagna inte respekteras som fullvärdiga människor. Delvis skriver hon med stor vrede.

Hon använder sig av uppräkning av ord på många ställen i boken. Jag reagerade mot det först och kanske är det lite väl mycket av den saken, men jag insåg så småningom att det var ett led i hennes kritik av floskler och trender. Det blir också en bild av alla ord som är obegripliga eller svåra att förstå för den som inte har klarat sig i skolan och den som inte har svenska som modersmål.

Författaren kritiserar klassamhället med stor kraft och tar ställning för de som finns längst ner. Boken ger också en bra bild av och förmedlar känslan hos en anhörig till en missbrukare. Alla sveken, alla gånger hon har hoppats. Som tur är har Anni en förstående man, och i slutet av berättelsen känner man att det finns en möjlig bättre framtid.

Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski. Bonniers 2010. Omslag Nina Ulmaja.

Det är 1980-tal. Jossan, Linden, Jenna, Sudden och Eva Zakrisson, det är Kalmars jägarinnor. Ett gäng tonårstjejer som sminkar sig hårt och festar hårt. De känner att de äger världen, att de kan göra vad de vill. Jossan är den vackra, Sudden är den som har upptäckt Internet och Eva Zackrisson är den som är mest studiebegåvad.

Eva Zackrisson har kommit med sin familj till Kalmar från Stockholm. Hon är blyg och känner sig bortkommen men så småningom träffar hon Jossan och blir en av Kalmars jägarinnor. En stark vänskap utvecklas mellan Eva och Jossan där Jossan är den ledande. Eva är den som ofta flyter med och låter de andra ta initiativet. Jägarinnorna rumlar runt, trakasserar de duktiga handbollstjejerna och förstör skyltar vid busshållplatsen. De kräks och somnar på parkbänkar och blir hämtade av polisen. Stämningen tjejerna emellan är ofta hjärtlig men rå. Men tjejerna ställer upp för varandra när det kniper.

Mitt i allt detta sköter Eva Zackrisson sina studier med bravur. Vartefter tiden går känner Eva att hon vill mer än att festa och sminka sig. Men hon vet inte vart hon ska eller vilka hon ska söka sig till. När hon försöker närma sig andra ungdomar är hon redan stämplad som en av de vulgära jägarinnorna och hon förstår inte vad de andra pratar om. De lyssnar på annan musik, lever ett helt annat liv.

Boken är skriven med ett härligt språk och bäst tycker jag att författaren beskriver jägarinnornas bravader och vad som händer mellan dem och deras förhållande till sina famlijer. Jägarinnorna är så som jag tänker mig ett stökigt killgäng, bortsett från ögonskugga och läppglans. Det är mycket bra, det vänder ut och in på mina fördomar. Allt detta är sett med tjejernas ögon och så som det är berättat känns det som om allt verkligen har hänt när jag läser boken.

Det finns också mellanpartier som är kursiverade i boken. Där befinner sig Eva hos sin mormor på Öland. När jag läser det första av de partierna tror jag att Eva är liten, men det visar sig att hon är vuxen och ser tillbaka på tiden med jägarinnorna.

Nu måste jag först erkänna att jag har svårt för sådana här kursiverade mellanpartier som bryter handlingen. Alltför många gånger när jag har läst en bok har jag tyckt att de är onödiga. Det är de inte här. De är skrivna på ett helt annat sätt än resten av boken, poetiskt, dröjande. De behövs för att ge ett annat perspektiv. Jag tycker dock att den delen av boken borde ha kortats lite.

Kalmars jägarinnor är för mig en ovanlig bok. Jag har aldrig läst något liknande tidigare. Det har varit en upplevelse att läsa den och jag blir nyfiken på vad som händer Eva Zackrisson i framtiden.

Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson, Weyler 2013. Omslag och formgivning Elsa Wohlfahrt Larsson.

Det här är en roman om hur pappans alkoholmissbruk och psykiska sjukdom påverkar hans dotter. Det är en roman om stor kärlek till en pappa. Den som berättar är flickan Jackie. Hon vill hjälpa sin pappa och bär en enorm börda. Hon är också rädd att sjukdomen ska gå i arv till henne. Jackies pappa heter Jim. Han är en charmig man som spelar piano och som jag uppfattar det har familjen det inte dåligt ställt. Men den psykiska sjukdomen och alkoholmissbruket finns där hela tiden. När Jim var liten gick hans mamma en dag ut i havet och tog livet av sig. Som vuxen försöker Jim begå självmord och blir intagen på Beckomberga mentalsjukhus. Jackie är då fjorton år gammal och ensam i stan eftersom hennes mamma Lone har rest bort. Jackie tillbringar mer och mer tid på Beckomberga fast hennes pappa så småningom inte vill träffa henne.

Boken är fragmentariskt skriven med hopp i tiden fram och tillbaka. Det gjorde att jag hade lite svårt att hänga med till en början. Men så småningom framstod en mosaik av händelser som jag kunde sätta ihop. Ur den här ofullständiga mosaiken trädde så grundhistorien som jag har beskrivit fram. I boken finns stor smärta. Man kan tycka att mamma Lone inte skulle resa bort och lämna en fjortonåring ensam när pappan är intagen på mentalsjukhus. Men hon har rest bort förr. Jackie har som liten tidvis levt ensam med sin pappa som inte har kunnat sköta hemmet och tvätta deras kläder. Samtidigt är boken väldigt vackert skriven med fina poetiska bilder där det både finns ljus och mörker.  Först när jag började läsa blev jag förvånad över hur boken var skriven. Nu när jag har avslutat läsningen känns det som om det var just så boken skulle skrivas. Den vackra texten gör att historien pekar mot en framtid för Jackie som ska bli bättre än hennes pappas liv. Som vuxen får Jackie en son och det känns som om hon och sonen kommer att klara sig. Alla hålen i berättelsen ger en känsla av hur Jackie försöker förstå vad som har hänt under henes liv.

Det finns också bitvis en saklighet i romanen i beskrivningen av sjukhuset och historien bakom de stora institutionerna. Det är som om Beckomberga stora tunga mentalsjukhus ruvar i bakgrunden både som ett hot och ett hopp. Det var ett hem och en slags trygghet för mentalsjuka som tillbringade många år av sitt liv där.

Sara Stridsbergs Beckomberga tillhör inte de mest lättlästa romanerna, men det är väl värt besväret att läsa den.

Beckomberga : ode till min famlij av Sara Stridsberg, Bonniers 2014. Omslagsfoto Tova Mozard, formgivning Nina Ulmaja.

En svensk skribent kommer till Madrid på stipendium för att stanna där i ett par månader. Det är sommar och våldsamt hett. Där träffar hon Mercurio som får flytta in i hennes lägenhet och han berättar en märklig historia om en show på nätet som bara de som har betalt medlemskap får se. Den kallas Köttets tid. Mercurio har varit otrogen mot sin fru. Äktenskapet är i upplösning och han anmäler sig till showen för att få hjälp med att få tillbaka hustrun. Istället blir han förnedrad och hamnar i en livsfarlig situation.

Kanske. Det är Mercurio som berättar. Är allt sant? Är allt på riktigt?

I nätshowen finns också en nunna, syster Lucia. Hon berättar i bokens andra del om sitt liv och hur hon kom att medverka i Köttets tid. Syster Lucia framställer det som om hon vill väl. Jag undrar om hon tror på det själv. Det verkar som om hon vill tjäna pengar och utöva makt. Samtidigt, genom hur allt är berättat, ligger frågor och tankar under ytan om vad som är rätt och vad som är fel.

Bokens titel säger mycket om berättelsen. Det är mycket kött i boken, slakt av djur, stympning av människor och till och med faran att förlora sitt hjärta rent bokstvligt. Köttets tid speglar en grym tillvaro, både rent fysiskt och virtuellt, med förnedring och ett kommentarsfält som svämmar över av hat. Det är mycket mörker i den här romanen, men den har också partier av ljus och kärlek som fungerar som kontrast och som kanske är hoppingivande.

Det finns igen karaktär i romanen som jag kan identifiera mig med, eller som jag riktigt förstår mig på. Det kan ibland göra att en berättelse blir platt och intetsägande. Men så är det ingalunda här och det beror på att Lina Wolff är en skicklig författare. Texten är mycket stramt hållen. Lina Wolff skriver inte ett enda ord för mycket och hon säger sannerligen inte allt. Detta gör att romanen får stor kraft. Den ger så många frågor och tankar. Ett stort djup öppnar sig. Vad är en människa egentligen? Vad innebär det att vara god? Är vi alla mer eller mindre deformerade genom alla krig och allt förtryck som har funnits i historien?

Köttets tid är en bra roman som jag rekommenderar. Den är dessutom lättläst och spännande.

Köttets tid av Lina Wolff, Bonniers 2019.

Johanna, en ung svensk kvinna, lever ensam i Paris. Hon bor på hotell och vandrar runt i staden på dagarna. Hon livnär sig genom att stjäla från kvinnor i de fina kvarteren. Bakom sig har hon en barndom med missbrukande föräldrar som vände sig bort från henne, och ett misslyckat kärleksförhållande.

Boken är skriven i jagform och jag blir aldrig helt säker på vad som är sant eller inte i Johannas berättelse. Eller hennes snurrande tankar kanske jag borde säga. Bodil Malmsten använder sig mycket av upprepningar. Samma mening eller nästan samma återkommer på olika ställen i boken. Johanna återkommer också till samma platser. Jag får känslan av tankar som mal runt, runt när man har problem och inte mår bra. Johanna är rädd för människor, talar ofta om död och bär med sig en kniv. Den enda platsen i Paris där hon känner sig trygg är i parken till Rodinmuseet. Den är full av statyer och statyer är förstenade. De utgör inget hot.

Romanen handlar om svek och utsatthet. Om självförsvar. Jag blir inte klok på om Johanna är farlig eller inte. När jag läser boken hoppas jag att hon inte är det. Jag vill att hon ska hitta ut ur sin tillvaro och må bättre. Trots att jag får en känsla av malande destruktiva tankar finns det ett driv i texten. Hon återkommer till samma händelser gång på gång, men mer och mer avslöjas. Det är också det där med pojken, som hon kallar honom. Det är en ung man som brukar sitta utanför parken till museet. Hon tänker mycket på honom och jag vill så gärna att Johanna och han ska lära känna varandra.

Romanen Nästa som rör mig är inte full av ord. Texten är sparsmakad och vacker, nästan som poesi. Den lämnar stort utrymme till läsarens fantasi och tankar. Och upprepningarna finns överallt, också i språket:

En dag gick jag in på ett konstgalleri, det var en utställning där om Venedig, jag gick in, varför gjorde jag det?

Varför inte, jag gick in. Vem skulle ha kunnat hindra mig, det var öppet för allmänheten.

Jag gick in på det där galleriet för att det regnade, för att jag behövde gå på toaletten, för att man visade bilder från Venedig där. Gamla bilder, fotografier, avbilder var det, inte konst. Jag gick in för att se de där bilderna och jag såg.

Nästa som rör mig kom ut 1996 på Bonniers.