Emma Niskanpää har ett litet jordbruk tillsammans med sin man i Tornedalen och deras gård ligger avsides. Det tar lång tid innan de får barn men till slut föds sonen John och Emma värnar om honom och tycker att han är det bästa som finns. Men sonen är udda och umgås inte på lika fot med andra barn och som tonåring inte med andra tonåringar. Men han är bra på att arbeta, om än inte i hårt kroppsarbete.

All Emmas värld är sonen och religionen. Och så hårt arbete. Det är en hård och strävsam tillvaro med snöstormar som skulle få de flesta att falla ihop, lång väg till byn på skidor eller till fots, och krämpor som blir värre och värre med åren. Emma for illa av förlossningen men är alltför blyg att söka läkarvård för detta. Religionen är sträng. Gardiner är djävulens byxor och krukväxter kan man inte ha. Men författaren skildrar också hur tron och bönen ger Emma styrka.

Livet lunkar långsamt på. Författaren skriver mycket detaljerat om det som händer, berättar långsamt och tar om en del, liksom för att hjälpa läsaren att hänga med, men också för att Emmas liv består av en mängd upprepningar år efter år. Det känns helt rätt som hon har skrivit. Den här berättelsen ska berättas just så. Ändå finns hela tiden en förhöjning. Berättelsen är inte vardagsgrå. Där finns något annat och jag har sett ordet expressionism nämnas. Det finns en viss förvridning och det bubblar mycket under ytan.

Ändå tycker vi nutidens människor antagligen att det är ett mycket inskränkt liv som Emma lever, och det är det ju om vi jämför med hur vi har det. Tillvaron för oss människor i Sverige har ändrats så mycket sedan förkrigstiden. Hitom himlen ger en känsla för och en inblick i ett kvinnoliv som är främmande för oss. Bara det att man måste vänta innanför dörren, och ofta vänta länge innan man blir ombedd att komma fram och sätta sig, om man besöker någon. Och husmodern kan inte säga något meddetsamma. Då är hon alltför nyfiken. Nej husmodern och den besökande tiger och så småningom får den besökande lämna sin plats vid dörren och sitta vid bordet och bli bjuden på kaffe.

När familjen äter står ofta husmodern vid spisen och äter där och servar resten av familjen. Kvinnan har sina sysslor – ladugården, hönsen och huset och barnen och kläderna och baket och maten – och det vill mycket till innan hennes man rycker in och hjälper henne om hon är opasslig. Han har sina sysslor på åkern och i skogen, plöjer och sår och drar hem jaktbyten och fisk till gården. Men det finns andra kvinnor i romanen som inte beter sig som Emma och författaren går in i Emmas huvud och också i andra kvinnors och skildrar deras tankar och hur de manipulerar sina män. Misstänksamhet och fiendskap finns också bland kvinnorna och när någon inte sköter sig som hen ska, då talas det mycket om detta.

Hitom himlen ger en läsupplevelse som jag inte gärna vill vara utan. Romanen skildrar ett kvinnoöde på ett sätt som jag inte hade väntat mig. Jag är glad över att jag la in den här boken i läslistan när jag läste Husmoderns död av Sara Danius.

Hitom himlen av Stina Aronson (1892-1956), Modernista 2003.
Romanen publicerades första gången 1946.

Body double är en mystisk bok på liknande sätt som New Yorktrilogin av Paul Auster är mystisk. Vad är detta? I Body Double finns en kvinna som transkriberar åt en spökskrivare, men spökskrivaren skriver inte böcker som kommer ut på ett förlag. Han skriver kvinnors berättelser och binder in dem i ett exemplar som kvinnan som har berättat får, och hon betalar för alltihop.

Sedan finns det två kvinnor, Naomi och Laura. De träffas och så inleder de en relation. Allt sker i samma stad, men ingen specifik stad. Allt är vagt. Kvinnorna liksom svävar i ett dunkelt rum. Man skulle kunna tänka sig att det från början fanns en mer konventionell romanhistoria som författaren sedan har plockat bort det mesta ifrån och lämnat ett mystiskt skelett. Kvinnorna har så få handfasta förankringspunkter i verkligheten. Det som mest har med verkligheten att göra i romanen är utdragen ur transkriberingarna av kvinnornas berättelser. De känns som om de skulle kunna vara verkliga.

Men man ska naturligtvis inte ta den här romanen som om den vore realistisk. Är den en lek med identiteter och en lek med läsaren som, i alla fall när det gäller mig; blir förd bakom ljuset tills hen inser hur allt hänger ihop? Men det gör inte att jag som läsare känner mig nöjd när jag har kommit dit i romanen, nej snarare undrande, och jag ställer mig frågan vad meningen är, om det är någon? Romanen har stämning- en dunkel sådan – och den driver framåt på så sätt att jag vill veta vad detta ska utmynna i. Den leder också till många funderingar och finns kvar hos mig efteråt. Det är något med det här som jag skulle vilja komma åt. Men det gör jag nog aldrig.

Hoppas att det jag har skrivit här inte gör att någon tror att jag tycker att boken är onödig. Jag vill bara beskriva min förvirring. Och böcker som sätter myror i ens huvud kan också vara bra att läsa någon gång.

Body double av Hanna Johansson, Norstedts 2025.

En invandrad pappa från Nordafrika och hans son, det handlar den här romanen om. Sonen har en svensk mamma och han är född i Sverige. Han är ganska nybliven författare, precis som författaren själv. Dessutom finns en vän till pappan. Honom får vi lära känna dels genom hans mejl till sonen, dels genom författarens berättelse. Meningen är att den ganska nyblivne författaren ska skriva en bok om sin pappa.

Låter det krångligt? Det är det inte eftersom det är klart angivet vem som berättar. Däremot kan språket upplevas lite krångligt. Pappans vän, som också kommer från Nordafrika, kan svenska, men inte så bra. Hans mejl är fulla av egendomliga översättningar till svenska från arabiska och också från engelska. Det är ganska roligt även om jag reagerade lite negativt först. Jonas Hassen Khemiris första bok, Ett öga rött, är skriven på Rinkebysvenska. Den kan vara lite besvärlig att läsa, men språket passar så bra i den boken. Här kände jag först – nej inte igen. Måste författaren vara så putslustig och leka med språket hela tiden? Fast jag log brett när vännen skrev om hundrasen gyllene hämtare.

Men efter hand insåg jag att det jag läste inte alls var putslustigt. Det finns mycket humor där men berättelsen är inte lustig, den är djupt allvarlig. Som i flera av Jonas Hassen Khemiris böcker finns en frånvarande och ganska egoistisk far och en son som tampas med detta. Fadern är egensinnig och handlar ofta spontant utan att tänka igenom vad konsekvenserna kan bli. Han är invandrad till Sverige och råkar ut för många svårigheter på grund av det. Hans situation gestaltas med kärlek och sorg av författaren. Det finns mycket sorg i den här romanen, men samtidigt finns ett ljust stråk, en livsglädje. Där finns också många iakttagelser av svenskarnas egendomliga beteende som i avsnittet där pappan går runt och fotograferar i Stockholm och ser kostymklädda män på Östermalm en vårdag plötsligt ställa sig vid en vägg och vända sitt ansikte mot solen och bara stå där helt stilla. En bild av hur olika kulturer möts. I romanen finns också rasism, både subtil och nästan dold och en framväxande öppen och våldsam rasism under de år som pappan befinner sig i Sverige.

Montecore, en unik tiger av Jonas Hassen Khemiri, Norstedts 2006.

En bil har exploderat i Stockholm och polisen är på jakt efter förövaren. Jag antar att alla tänkte på terrordåd, vilket inte alls säkert skulle vara fallet idag med alla dessa sprängladdningar som detonerar genom de kriminellas krig. Men antingen det är en terrorist eller en medlem i ett kriminellt gäng som är skyldig till explosionen ligger tanken nära till hands hos många att det måste vara en invandrare eller en person med rötter i arabvärlden eller liknande. Och det är det den här berättelsen handlar om – hur det kan kännas när man inte har ett typiskt nordiskt utseende och staden är full av poliser som jagar en gärningsman.

Det klokaste är att hålla sig inne, men Amar måste vara ute på stan eftersom han ska reklamera ett borrhuvud som hans släktingar har använt. Under berättelsens gång får vi lära känna Amar lite närmare genom hans tankevärld, och han är en lite labil personlighet liksom andra personer i Khemiris böcker. Som i andra romaner – om detta nu är en roman – jag har läst av Jonas Hassen Khemiri så skriver han om allvarliga problem med en liten glimt i ögat. Men fast det ligger en humoristisk ton i bakgrunden upplever man underlägsenhetskänslan starkt när man läser. Där finns också trycket från släkten. Amar måste helt enkelt ut.

Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri, Bonniers 2012.
Texten är också dramatiserad och har spelats på scenen.