Anna har varit utbränd och är på väg tillbaka. Hon får jobb som lärarvikarie och när en kollega blir sjuk hoppar hon in och tar den sista träffen i en studiecirkel som kollegan leder. En av deltagarna är Thomas som har separerat från sin fru och som har två barn i förskoleåldern. Anna känner genast stor samhörighet och trygghet tillsammans med Thomas och på hennes initiativ blir de ett par.

Det här leder naturligtvis till svårigheter. Det är inte lätt att komma in som styvförälder, och när separationen är ganska ny och Anna håller på att bygga upp sitt liv igen är det ännu svårare. Författaren har stor psykologisk känsla. Relationerna känns mycket trovärdiga. Thomas med sitt undanglidande sätt och svårigheter att ta beslut och att tala klarspråk och Annas liv som mycket snart blir helt fokuserat på Thomas och barnen bådar inte gott. Det går lite väl fort och Anna kommer in som extraförälder tidigt i förhållandet. Alltför tidigt skulle jag säga. Hon vill så mycket och hon är väldigt ambitiös.

Det är mycket vardagsliv i den här romanen och det uppskattar jag. Det är detaljrikt och skrivet med känsla och, känns det som, med kärlek till det lilla livet. Samtidigt finns där dramatik och författaren bygger skickligt upp berättelsen till de dramatiska delarna. Att läsa Vikarien är att känna igen sig med ett leende eller rynkad panna och att samtidigt ha en olustig känsla av att det kommer att hända något hemskt. Romanen är mycket omfångsrik, 927 sidor, men den blir aldrig långtråkig och jag upplever inte transportsträckor eller utfyllnad. Det känns som om det som finns i boken ska finnas där.

Vikarien ger mycket att tänka på om mänskliga relationer. Om vad vi gör med våra barn, om varför vi vill ha barn, om kärleksrelationer och äktenskap. Anna och Thomas är mångfacetterade och det känns som om de finns. Men det är Anna som berättar alltihop och det får vi ha i åtanke. Jag kan tänka mig att boken kan passa bra till diskussionerna i en bokcirkel. Nackdelen är att berättelsen är så lång. Det kan vara svårt att läsa en sådan här tegelsten fast den är bra och lättläst.

Vikarien av David Norlin, Weyler 2024.

Pappaklausulen handlar om föräldrar, eller man kan också säga om en familj. Där finns två vuxna barn, en son och en dotter. Där finns en pappa och en mamma som är skilda sedan länge och där finns en invandrarbakgrund. Stor vikt läggs vid papporna. Den äldre pappan har alltid tänkt mest på sig själv och nu på äldre dar tycker han att det är äldste sonens uppgift att ta hand om honom. Sonen är pappaledig och dottern har en tonårig son som bor hos sin pappa och nu har hon blivit gravid.

Den pappaledige sonen är mitt bland blöjbyte och dagislämnande och påklädande och hanterande av en fyraårig dotter med stark vilja. Han vill så väl. Han vill att alla ska tycka att han är bra och han tänker mycket på hur han framstår för andra människor. Tidigare har han kommit överens med pappan om att han får bo på sonens kontor när han är i Sverige. Mestadels är han utomlands och han håller på med dunkla affärer. Men det var länge sedan de kom överens om det och nu tycker sonen att det får vara nog. Fadern lämnar alltid kontoret som en sophög och sonen blir hindrad i sitt frilansarbete.

Pappaklausulen är en roman om ganska allvarliga saker skriven med en glimt i ögat. Där finns många skildringar av småbarnsförälderns tillvaro som jag känner igen. Det där att på vintern tar det evigheter innan man kommer ut. När alla är påklädda är alltid någon kissnödig. Fyraåringens grandiosa tankar om sig själv – bäst i världen. Tröttheten och att ramla ihop i soffan när barnen väl sover om kvällen. Allt man måste komma ihåg att ta med sig när man ger sig iväg på en liten utflykt. Där finns svårigheter som småbarnsförälder och stor konflikt med pappan, men romanen är skriven med ganska lätt hand. Man känner igen sig och ler även om man själv inte har haft samma problem i sin familj. Möjligen halkar berättelsen iväg något för lättvilligt. Men där finns djup och den är mycket mänsklig. I berättelsen finns sorgen över en frånvarande pappa, något jag känner igen från andra böcker av Jonas Hassen Khemiri.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri, Bonniers 2018.

För tjugo år sedan kom Bengt Ohlssons roman Gregorius som handlar om prästen som Hjalmar Söderbergs doktor Glas förgiftar. Bengt Ohlssons nya roman Helga handlar om pastor Gregorius hustru, hon som doktor Glas tyckte så synd om att han mördade hennes man. Åtminstone skriver han så i sin dagbok, och den dyker upp i den nya romanen, vilket ställer till det för Helga. Hon var mycket ung när hennes man pastorn avled och så småningom gifte hon om sig med Ivar som arbetar på utrikesdepartementet. Nu har det gått lång tid sedan dess och det är år 1937.

Det är Helga som berättar i den här romanen. Hon har det gott ställt med villa och hembiträde och tre vuxna barn. Hon kan göra mycket som hon själv vill, gå på stan och uträtta ärenden, träffa väninnorna, resa bort, läsa. Men hennes tillvaro skakas när en antikvitetshandlare har hittat doktor Glas dagbok i en chiffonjé.

Det var länge sedan jag läste Gregorius, men jag minns den som mycket bra. Den här boken kände jag mig lite tveksam till när jag läste. Det var för mycket klarspråk. Helgas tankar känns mycket genomtänkta och klara, så också en stor del av dialogen. Det här tror jag inte på, tänkte jag när jag läste. Så här kan de inte ha talat med varandra när det ligger så mycket svårigheter under allting. För det finns det som är dolt och det vissa personer döljer för andra. Men allt kändes alltför öppet.

Men när jag hade läst hela romanen kändes det bättre. Det satt ganska bra som ett porträtt av en kvinna i sextioårsåldern som levde i de omständigheterna just då. Helgas förhållande till trotjänarinnan Hermine är fint gestaltat. Annat som jag fastnar för är förhållandet mellan Helga och hennes man Ivar, och att Helga sällan lyssnas till i samtal vid middagar och andra sällskap, och situationen i världen med spanska inbördeskriget och nazisterna i Tyskland. Att det finns olika åsikter om läget och vad som är bra framkommer lagom mycket, ungefär så som jag tänker mig att det skulle kunna ha varit för en kvinna som Helga. Så här efteråt ser man aningslösheten. Och detta känns mycket relevant att läsa för oss med tanke på dagens situation. Det är svårt att bedöma och inse de stora konsekvenserna när man befinner sig mitt i ett skeende.

Jag tycker också att Helgas personlighet kommer fram i romanen. Det undanglidande, förtigande, rädslan för att ta upp det svåra. Det är sådant man kan känna igen sig i. Så jag är glad att jag läste den här romanen. Den gav mig en hel del.

Helga av Bengt Ohlsson, Bonniers 2024.

Tidigare inlägg på bloggen om böcker av Bengt Ohlsson:
Jazz är farligt (1988)
De dubbelt så bra (2018)
Midsommarnattsdrömmar (2020)

När Hanna var barn försvann plötsligt hennes storebror Erik. Det var på påskaftonsnatten när han och hans kompisar cyklade till Sanningsberget. Åren har gått och hennes föräldrar och hon själv har aldrig fått fått veta vad som hände. De vet inte om han lever eller är död. Fast det troligaste är nog att han inte längre lever, och om han inte lever vet de inte varför. Skedde en olycka? Har någon dödat honom? Har han begått självmord? En sådan ovisshet kan inte vara lätt att leva med och det påverkar Hanna och hennes föräldrar djupt.

Vi får lära känna Hanna som barn och som tonåring. Hon känner sig udda. Utanför. Hon vill inte att människor ska prata med henne om försvinnandet, eller ynka henne, eller bli olustiga därför att de inte vet hur de ska bete sig. Där finns känsla av skuld och stor ilska.

Hanna är romanens berättare och hon berättar många år senare. Det gör att texten är lugnare och mer eftertänksam än den annars skulle ha varit. Therese Bohman har själv vuxit upp i Kolmården. Hon kan platsen och hur det kunde vara där. Det känns mycket genuint. Scenerna där hon skildrar sin samvaro med brodern framstår som helt äkta minnen och det bidrar till läsarens känsla för berättelsen. Det är en vacker text, stundvis mycket melankolisk. Och känslan i berättelsen när hon besöker föräldrarna som vuxen tillsammans med sin lille son talar starkt till mig som kommer från en mindre ort dit jag brukade åka med mina barn när de var små.

Hanna är svag och det känner jag igen mig i. Men hon är också stark. Hon har stor envishet och förmåga att arbeta med sin frustration över förlusten. Fast romanen handlar om något mycket svårt och sorgligt känns den inte hopplös. Stor sorg och frustration finns där, men också kärlek och vänskap. På sätt och vis tycker jag den handlar om livets gång, om livet med alla dess olika erfarenheter och känslor.

Sanningsberget av Therese Bohman, Norstedts 2024.

John Forsman är en författare som aldrig har slagit igenom. Efter ett par böcker har han givit upp och det var länge sedan han skrev något. Plötsligt en dag får han i uppdrag att slutföra en roman av den berömde författaren Göran Frid som har drabbats av en stroke. Arbetet är strängt hemligt och John Forsman tvekar. Hur kommer det sig att de har valt just honom?

Men John Forsman sätter igång. Han träffar Göran Frid som är illa däran och ligger på sjukhus. Han träffar hans fru och hans dotter och så arbetar han med romanen. Men snart undrar han hur Göran Frid har tänkt. Det är så underligt att han lämnade in en roman där bitar fattas här och där. Beror det på att han var sjuk redan före stroken? Eller beror det på något annat? Gjorde han det med avsikt? Är det meningen att luckorna ska finnas där? Har detta en särskild betydelse?

Ja, det svävar alltså omkring en gåta i den här berättelsen. En gåta som kanske inte är en gåta. Vem vet? Berättelsen om John Forsmans nuvarande liv varvas med avsnitt om hans barndom. Hans mamma umgicks en del med Ivar Lo Johansson när han växte upp och han minns sin barndoms lekar med Lo, som han kallar honom. Det ger en bredare bild av John Forsman och de mänskliga relationerna är fint skrivna både från hans barndom och hans nuvarande liv. Romanen handlar om att vara författare och om litteraturvärlden, men också om att växa som människa och att våga. Texten är klar och tydlig fast allt innehåll inte är helt tydligt, precis så som jag gärna vill ha det i en roman. Som människa känner man igen sig här och där. Kungen av Nostratien är en roman som jag lämnar glad och lugn till sinnes med funderingar på det jag har läst. Tony Samuelsson är en givande bekantskap och jag läser gärna mer av honom.

Kungen av Nostratien av Tony Samuelsson, Wahlström & Widstrand 2024.

Det har gått många år sedan Nadja gav sig iväg från landet till staden, men nu kommer hon tillbaka till det övergivna barndomshemmet. I byn verkar allt vara ungefär som tidigare, fast hennes skolkamrater har vuxit upp och många av dem bildat familj. Många kvinnor i underläge, våld och övergrepp.

Nadja har traumatiska minnen från sin tid i byn. Jag vet inte riktigt varför hon kommer tillbaka. Kanske har hon kommit en bit på väg i sin läkning och återvänder för att komma vidare. Hon blev utsatt för övergrepp som tonåring. Det var ganska många år sedan och synen på offren och förövarna har nog blivit lite bättre. Men som vi vet ursäktas förövare fortfarande. De vuxnas beteende går vidare genom barnen. Jag tänker på Monika Fagerholms bok Vem dödade Bambi, som tar upp samma problematik. Men Hundnätter är skriven med Mirja Unges språk och allt berättas ur Nadjas synvinkel. Dessutom är Mirja Unges berättelse fast rotad i landsbygden medan Fagerholms utspelas i en finare förort till Helsingfors.

Hundnätter är spännande och mycket berörande. Så småningom förstår man som läsare hur maktlös Nadja är om hon vill stanna kvar. Allt verkar realistiskt. Så här kan det mycket väl vara. Det är kyla och en dusch ute i den gamla ladugården. Det är skog och moras och en gammal rostig bil. Som en slags motsats finns en familj på en gård som lever enligt naturen och där kvinnan är stark och leder en moder jordkult. Men är det inte så att också de kan utnyttja svagare personer?

Hundnätter är skriven med Mirja Unges talspråk som naturligtvis inte är talspråk rakt av, utan konstruerat av författaren. Det blir kraftfullt och drabbande. Romanen är inte pekpinneaktig utan det man som läsare tar upp och förstår kommer naturligt och personerna känns som riktiga människor. Hundnätter är en bra roman som jag rekommenderar.

Hundnätter av Mirja Unge, Norstedts 2024.

Det har kommit en annan intressant roman om övergrepp i år. Det är Slask av Mikael Berglund som jag också rekommenderar.