Ungern – Sida 2 – Mösstanten

Den här boken är ungefär lika diffus för mig som omslagets bild. Vi ser en pojke och hans mor och ett pärlhalsband. Jag tror att det här är autofiktion. Det handlar nog om författaren och hans mor, men jag kan inte vara säker. Det handlar också om fotboll och situationen i Ungern på 1950-talet. Fotboll är inte min sport, direkt och kanske får man ut mer av den här boken om man vet mer om den, men jag ser att fotbollen finns i boken som ett andningshål. Engagerar man sig i fotboll kan man för en stund glömma svårigheterna. Och den som blir en riktigt bra fotbollsspelare får kanske vissa privilegier och får resa till utlandet och spela matcher.

Bokens berättare talar till oss dels från nutiden, dels genom minnen från barndomen. Men berättaren är inte den enda rösten, bland annat talar ibland pojkens mor och även andra och det utan särskild markering. Det tog många gånger tid för mig att förstå vem som berättade. Boken är uppbyggd av en massa olika delar och fragment utan kronologisk ordning. Den har en desperat skojjig ironisk ton som ibland avbryts av det djupaste allvar. Fast jag känner hela tiden allvaret bakom skojjigheten. Författaren skär några gånger in med skarpa glimtar om till exempel tortyr. Texten är också mycket vacker bitvis. Och den förvånar. Man vet inte vad som väntar runt hörnet. Resultatet blir som ett pussel där det fattas en massa bitar. Eller som att vakna ur en dröm.

Kanske ska den här boken inte läsas igenom från pärm till pärm, utan hellre läsas i små portioner under längre tid? Jag tror att båda sätten kan ge något till läsaren och upplevelserna blir mycket olika. Min upplevelse blir en undran och den leder till att jag faktiskt vill läsa mer av Péter Esterházy fast den här boken var så besvärlig.

Ingen konst av Péter Esterházy, Weyler 2010. Översättning: Ildikó Márky och Ervin Rosenberg.

Den här boken innehåller tre romaner. De gavs ut som enskilda böcker men jag tycker att det är en fördel läsa alla tre i ett sträck. De hör ihop och är som tre delar av samma roman.

I den stora skrivboken kommer tvillingbröderna Lucas och Claus från den stora staden till den lilla med sin mor där hon lämnar dem hos deras mormor. Krig har brutit ut och pojkarnas mor kan inte ge dem mat. Mormodern vill inte ta hand om pojkarna. Hon är smutsig och tvättar sig aldrig och städar aldrig i sitt hus. Hon kallar pojkarna horungar. Men pojkarna klarar sig. De lyckas tjäna lite pengar och skaffa sig tvål och de köper papper och pennor och börjar skriva den stora skrivboken. De tränar sig i att uthärda smärta. De övar sig på grymhet och plågar djur. De leker aldrig. Perversioner, våld och övergrepp är vardagen i den lilla staden.

Allt är skrivet i korta meningar i första person och berättat rakt upp och ner, mycket konkret. Efter hand förstår jag att det är pojkarnas egen skrivbok jag läser. Just att Den stora skrivboken är skriven på det sättet gör att jag står ut med att läsa om alla hemskheter. De bara händer.

I Beviset, som är skriven i tredje person får vi följa Lucas. Hans bror Claus flydde till landet på den andra sidan gränsen i slutet av den första boken. Lucas försöker nu vara god.

I Den tredje lögnen är det Claus som berättar. Han reser in på turistvisum i sitt gamla hemland och letar efter sin bror. Femtio år har gått sedan han gick över gränsen.

Boken handlar om krig och vad det gör med människor, om förtryck, om ensamhet, om flykt, om att inte höra hemma någonstans. Pojkarna brottas med två språk, sitt eget och språket de främmande soldaterna talar, det språket som råder på andra sidan gränsen.

Agota Kristof flydde från Ungern till Schweiz med sin man och dotter 1956 när revolten hade slagits ned. Hon blev kvar i Schweiz och skrev på franska. När vi vet det kan vi se kriget och diktaturen som kom i Ungern när kriget var slut i hennes böcker. Den stängda gränsen till väst. Människor som försöker fly skjuts. Vissa oönskade böcker tas bort. Är man vän med någon som har en hög position i partiet löser sig det mesta. I den tredje boken får man resa över gränsen igen. Men den som har levt i exil i många år hör inte hemma någonstans.

Agota Kristofs trilogi liknar inte något annat jag har läst. Hon vänder och vrider på verkligheten. Är allt som pojkarna skrev i sin bok lögn? Fanns det kanske inte två pojkar utan en? Vad har hänt? Vem gick över gränsen? Boken är full av vaghet och osäkerhet fast den är så konkret skriven. Den är i sig en gestaltning av krigets kaos, hur svårt det är att veta vad som har hänt ens anhöriga och av diktaturens lögner och omtolkningar av den officiella historien. En mycket bra bok som jag rekommenderar.

Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen av Agota Kristof, Wahlström och Widstrand 2019. Översättning: Marianne Tufvesson.