Ingen konst av Péter Esterházy

Den här boken är ungefär lika diffus för mig som omslagets bild. Vi ser en pojke och hans mor och ett pärlhalsband. Jag tror att det här är autofiktion. Det handlar nog om författaren och hans mor, men jag kan inte vara säker. Det handlar också om fotboll och situationen i Ungern på 1950-talet. Fotboll är inte min sport, direkt och kanske får man ut mer av den här boken om man vet mer om den, men jag ser att fotbollen finns i boken som ett andningshål. Engagerar man sig i fotboll kan man för en stund glömma svårigheterna. Och den som blir en riktigt bra fotbollsspelare får kanske vissa privilegier och får resa till utlandet och spela matcher.

Bokens berättare talar till oss dels från nutiden, dels genom minnen från barndomen. Men berättaren är inte den enda rösten, bland annat talar ibland pojkens mor och även andra och det utan särskild markering. Det tog många gånger tid för mig att förstå vem som berättade. Boken är uppbyggd av en massa olika delar och fragment utan kronologisk ordning. Den har en desperat skojjig ironisk ton som ibland avbryts av det djupaste allvar. Fast jag känner hela tiden allvaret bakom skojjigheten. Författaren skär några gånger in med skarpa glimtar om till exempel tortyr. Texten är också mycket vacker bitvis. Och den förvånar. Man vet inte vad som väntar runt hörnet. Resultatet blir som ett pussel där det fattas en massa bitar. Eller som att vakna ur en dröm.

Kanske ska den här boken inte läsas igenom från pärm till pärm, utan hellre läsas i små portioner under längre tid? Jag tror att båda sätten kan ge något till läsaren och upplevelserna blir mycket olika. Min upplevelse blir en undran och den leder till att jag faktiskt vill läsa mer av Péter Esterházy fast den här boken var så besvärlig.

Ingen konst av Péter Esterházy, Weyler 2010. Översättning: Ildikó Márky och Ervin Rosenberg.