Etikett: USA

Se Nu Då av Jamaica Kincaid

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Jamaica Kincaids roman Se Nu Då handlar om ett äktenskap som går mot skilsmässa. Allt berättas från hustruns synvinkel. Hon är gift med en kompositör, eller kanske har hon varit gift, det känns som om romanen är berättad strax före eller strax efter skilsmässan. Hon har två barn, en pojke och en flicka och själv är hon författare. Det verkar som om Se Nu Då bygger på författarens personliga erfarenheter. Jamaica Kincaid är författare, som vi vet, hon har varit gift med en kompositör och hon har två barn, en pojke och en flicka från det äktenskapet.

Se Nu Då är berättad med stor vrede. Där finns ingen kärlek eller ömhet eller vänskap kvar, även om berättaren påstår att Mrs Sweet, som kvinnan kallas, älskade sin man. Men det handlar inte bara om att kvinnan är ratad av mannen. Det handlar också om ras och kolonialism. Kvinnan kommer från en karibisk ö. Hon kom med en bananbåt. Hon har tjocka läppar och hennes man har sagt att hon liknar Charles Laughton. Det finns lite humor i texten men den genomsyras av bitterhet. Allt är svart och vitt.

Texten liknar Mr Potter som jag har läst tidigare. Inte till innehållet, men det oförsonliga och nedvärderandet av mannen finns i båda romanerna, i Mr Potter är det berättarens frånvarande far det handlar om, i Se Nu Då är det hennes man. Språket är starkt, med många omtagningar och författaren beskriver ett tillstånd snarare än en berättelse med utveckling. Det kan vara klokt att betrakta texten som poesi när man läser den. Det betyder inte att man måste läsa den oerhört långsamt, man kan läsa den som ett flöde. Det är språket och bilderna som man får som ger den stora behållningen när man läser Se Nu Då. Men jag är lite ambivalent. Kanske blir jag lite rädd när författaren beskriver allt i svart och vitt och när allt är så oförsonligt, även om jag vet att det kan kännas så för oss alla i vissa situationer och att det dessutom finns människor som det inte går att söka försoning med.

Se Nu Då av Jamaica Kincaid, Tranan 2015. Översättning: Niclas Nilsson.

See Now Then publicerades första gången 2013.

Vandrande själar av Cecile Pin

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

De sista amerikanska soldaterna har lämnat Vietnam och Ahn reser med sina två bröder till Hongkong. De lyckas ta sig dit utan att båten sjunker och utan att bli rånade och dödade. Deras föräldrar och de yngre syskonen ska komma senare. Familjen ämnar sig till släktingar i USA.

Det är storasyster Ahn som berättar i den här fina romanen om flyktingar från Vietnam. Den innehåller stor sorg och förlust. Resten av familjen går under på havet och deras själar irrar omkring eftersom de inte blir begravda på sedvanligt sätt. Ahn får ta ett ansvar som förälder fast hon är mycket ung, och istället för att utbilda sig vidare måste hon börja arbeta i en konfektionsfabrik med låg lön och usla arbetsvillkor för att försörja den rest av familjen som finns kvar.

Men egentligen är det ju inte Ahn som berättar. Det är författaren, och i romanen finns kortare stycken om författarens tankar. En författare som kanske är Cecile Pin själv – eller kanske inte. Där finns också avsnitt där en av de vandrande själarna talar. Det här kan kanske verka komplicerat och rörigt, men berättelsen är skriven med stor klarhet och enkelhet, fast den inte är enkel. Det är också lätt att läsa boken och ta till sig familjens öde. De tre olika rösterna är presenterade på ett tydligt sätt och man behöver inte börja läsa ett avsnitt och samtidigt undra vem och vad är det här? Det uppskattar jag. Romanen är också mycket drabbande. Jag inser sådant som jag egentligen vet, att det är mycket farligt att vara båtflykting, eller flykting över huvud taget, på flera olika sätt: drunkning, rånrisk och stor risk att bli våldtagen. Men trots att Vandrande själar handlar om mycket svåra händelser finns där ett lugn och en förtröstan. Det enda jag har att invända är att texten kunde ha varit lite bättre korrekturläst. Men det är en bisak. Läs gärna den här boken.

Vandrande själar av Cecile Pin, Nirstedt/litteratur 2023. Översättning: Peter Samuelsson.

Originalets titel är Wandering Souls. Den kom också 2023 och det är Cecile Pins debutroman. Hon har vuxit upp i Frankrike och USA men flyttade som artonåring till Storbritannien.

På flodens botten av Jamaica Kincaid

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

På flodens botten är en novellsamling, och för en liten tid sedan läste jag den första novellen, Flicka. Den tyckte jag var så bra att jag ville läsa hela samlingen. Men de andra novellerna visade sig vara mycket annorlunda. Medan Flicka är rak och drastisk och lätt att förstå är de andra mer poetiska och dunkla. De är inte berättelser och det är inte heller Flicka. Men de andra bilderna i samlingen är lite svårare att koppla till verkligheten. Där finns den mörka natten och starkt solljus, där finns kroppar och där finns vardagsscener, men allt är drömlikt. En hel del verkar vara barndomsbilder. Jag känner igen stämningar, den karibiska ön och förhållandet mor-dotter som Jamaica Kincaid har skrivit om i andra böcker. För mig blev novellerna i På flodens botten dock alltför dunkla och svårtydda. Kanske på grund av att jag väntade mig något annat.

På flodens botten – novellsamling av Jamaica Kincaid, Tranan 2017. Översättning: Madeleine Reinholdsson.

At the Bottom of the River (1983) var Jamaica Kincaids litterära debut.

Hemma av Marilynne Robinson

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Glory Boughton har kommit tillbaka till den lilla staden Gilead för att ta hand om sin far Robert Boughton. Han är mycket skröplig och medan dagarna går blir han sämre och sämre. Robert Boughton har varit präst och hans familj har varit stor. Glory har flera systrar och bröder som bor på annan ort. Hennes bror Jack har hört av sig. Han vill komma till Gilead, men det dröjer och så plötsligt står han utanför dörren.

Jack är familjens svarta får. Han har hållit sig undan i mer än tio år. Han var en udda figur redan som barn, ett problembarn som snattade och ställde till det för sig. Han var aldrig riktigt med i familjegemenskapen. Men fadern och Glory är lyckliga över att han äntligen har kommit hem. Jack är den förlorade sonen, men det finns mycket som hindrar faderns lycka. Hemma är en finstämd roman om de här tre människorna och deras svårigheter att kommunicera och förstå varandra. Handlingen går mestadels långsamt framåt. Allt berättas ur Glorys perspektiv. Hon går på äggskal både i förhållandet till brodern och fadern. Brodern är så instabil och fadern är så gammal och skör.

Robert Boughton är djupt troende och för honom betyder det så mycket om Jack också kan tro. Det är sådant som jag inte tänker på i mitt dagliga liv, men romanen gör det så tydligt vad det innebär. Det är inte samma sak som att ha gemensamma åsikter eller inte. För fadern handlar om ifall Jacks själ kan räddas eller inte. Det är den stora frågan och så finns alla små nyanser och förtiganden om olika saker för att man skäms och för att man vill bespara de andra lidande det innebär att få veta.

Hemma är en mycket vardaglig roman med många detaljer om matlagning och omhändertagande av fadern. Tiden är 1960-talet då medborgarrättsrörelsen växte och där reaktionen mot detta kunde vara hård och skoningslös i sydstaterna. Romanen handlar inte bara om kärlek mellan familjemedlemmar, den handlar också om klyftan mellan generationerna och skillnaden mellan en gammal präst som har levt i det, som jag uppfattar, vita Gilead hela livet och hans barn som har varit på andra platser i landet och inte delar hans åsikter om att de svarta borde sluta bråka.

Berättelsen är både konkret och filosofisk. Inget i den känns krystat. Det är en mycket fin roman som har stark spänning fast den är så vardaglig, bland de bästa romanerna jag har läst i år.

Hemma av Marilynne Robinson, Weyler 2016. Översättning: Niclas Hval.

Marilynne Robinson har skrivit fyra böcker om Gilead.
Gilead (2004), 2007 i svensk översättning
Home (2008), 2016 i svensk översättning med titeln Hemma
Lila (2014), 2015 i svensk översättning
Jack (2020), 2021 i svensk översättning

Flicka – novell av Jamaica Kincaid

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Tvätta vittvätten på måndan och lägg den på stenhögen; tvätta de kulörta plaggen på tisdan och häng dem på tork på klädstrecket; gå inte barhuvad i den varma solen; låt pumpan fritera i het, söt olja; lägg dina underkläder i blöt med detsamma du klätt av dig; när du köper bomullstyg för att sy dig en vacker blus, se till att det inte finns appretur i det, för då kommer blusen att förlora passformen efter en tvätt;

Hela denna korta första novell av Jamaica Kincaid i samlingen På flodens botten består av bestämda råd till en flicka. Ska vi kalla dem regler? I början av novellen är de praktiska, men så småningom blir de även moraliska. På dessa få sidor skapar Jamaica Kincaid en bild av hur en flickas eller ung kvinnas liv kan gestalta sig, och jag tänker mig att modern ger dessa regler mycket för flickans skull, men också för familjens, så den inte blir utskämd. Novellen är en kraftig spark in i novellsamlingen, så kraftig att jag inte kommer att nöja mig med att läsa enbart den utan också de följande. Flicka är lättläst, den är bra och den säger så mycket.

Flicka – novell av Jamaica Kincaid ur samlingen På flodens botten, Tranan 2017. Översättning: Madeleine Reinholdsson.

På flodens botten är tidigare utgiven i svensk översättning 1985 på Stenströms förlag. Originalets titel är At the bortom of the river och den boken publicerades första gången 1983.

När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Det är februari 1942. En kvinna läser ett anslag i fönstret i det lokala postkontoret och går hem och packar som det står skrivet att hon ska göra. Dagen därpå går hon och barnen hemifrån med så mycket bagage som de kan bära. De kommer till ett samlingsläger och så småningom blir de forslade med tåg till ett läger i öknen i Uta.

Kvinnan och barnen är japaner och japans angrepp på Pearl Harbor har förvandlat dem till fiender. Mannen i familjen hämtades en tid innan resten av familjen måste ge sig iväg. Han är i ett annat läger och han har blivit förhörd.

När kejsaren var gudomlig är mycket lugnt och sakligt berättad. Kvinnan och barnen blir representanter för alla de som råkade ut för samma öde. Just att författaren berättar detaljrikt och rakt upp och ner vad som händer är mycket effektivt. Som läsare känner man dessa människors maktlöshet. De måste finna sig i myndigheternas beslut. Dessutom är de utsatta för hat från en hel del amerikaner. De blir anklagade för ett skoningslöst krig som de inte har startat och inte har någon kontroll över.

Det finns mycket som är bra i den här boken. Att japanernas situation i USA under och efter andra världskriget uppmärksammas är mycket värdefullt. De blev behandlade som kriminella landsförrädare fast de allra flesta av dem var vanliga människor som arbetade och uppfostrade sina barn och ville leva i fred och ro. USA:s regering har senare bett om ursäkt och en viss kompensation har betalats ut, men många förlorade egendom när de tvångsförflyttades och det de var med om kan ju inte suddas ut. Minnena och konsekvenserna fick de bära med sig livet ut.

Man kan också se dessa särskilda händelser som behandlas i romanen i ett allmänt ljus. De representerar krigets destruktiva konsekvenser som yttrar sig på så många sätt. Folkgrupper kommer i kläm och efter kriget finns såren, inte minst de själsliga. Det här är dystert, men låt inte det hindra er att läsa boken om ni inte redan har gjort det. Den är bra.

När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka, Bonniers 2014. Översättning: Ulla Roseen.

Det stora kalaset av John Steinbeck

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Cannery Row är en av de tolv hyllvärmarna som jag läser i år. Men boken vi har i hyllan är en liten pocket med hopträngd text på engelska. Nej, den hade jag inte lust att läsa, så jag lånade romanen från biblioteket istället och valde en bok i svensk översättning, och titeln är då Det stora kalaset.

Cannery Row är en gata utefter Stilla havet i Monterey i Californien. Den hette inte så 1945 när John Steinbecks roman publicerades, men boken blev så populär att gatan döptes till Cannery Row 1958 för att hedra Steinbeck. Utefter gatan låg flera sardinfabriker som producerade konserver. Det var ett fattigt område då, men jag räknar med att det är raka motsatsen nu. Konservfabrikerna är nedlagda.

Det stora kalaset handlar om människorna som bor i området. Den är skriven med humor och ganska mycket värme. De flesta personerna i romanen är fattiga eller invandrare som kinesen som äger en butik där man kan köpa allt utom prostituerade. Vill man ha dem får man gå till Doras bordell. En betydelsefull gestalt i berättelsen är Mac, en dagdrivare som tillsammans med sitt gäng åtminstone ibland vill väl, men lyckas ställa till det varje gång. En annan betydelsefull människa är Doc som förestår ett marinlaboratorium i området. Han har en verklig förebild som hette Ed Ricketts och som John Steinbeck var god vän med.

De flesta romanfigurerna är alltså fattiga människor, men romanen är inte skriven ur deras synvinkel utan ur den bildades, den som har utbildning och resurser och kunskap om världen i stort. Och som är en man. Doc är författarens vän eller alter ego. Därför blir mycket berättat lite från ovan, men samtidigt med värme. I viss mån idylliseras dagdrivarnas liv. Dora som äger bordellen symboliserar väl också den goda horan. Flickorna, som de kallas, på bordellen verkar också goda. De verkar ha det förhållandevis bra och bordellen är ett naturligt inslag i området. Så är det bara.

Man kan nog läsa Det stora kalaset på många sätt. Den är en härlig berättelse, dråplig, mänsklig och rolig med lite bitter underton. Man kan också se den som civilisationskritik mot det framväxande konsumtionssamhället där hårdhet och effektivitet premieras. För mig blir det lite av en paradox eftersom det grova utnyttjandet av människor som förekommer på en bordell inte kritiseras särskilt kraftigt. Men civilisationskritiken skrivs inte läsaren på näsan. Steinbeck berättar skrönor, varmt och underhållande.

Det stora kalaset av John Steinbeck, Lindelöws 2017. Översättning: Einar Heckscher. Förord: Per-Olof Mattsson.

Niceville av Kathryn Stockett

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Skeeter kommer tillbaka till sin hemstad Jackson i Mississippi efter sin collegeexamen. Det är på 1960-talet och som de flesta unga vita damer bor hon hemma hos föräldrarna medan det förväntas att hon ska rikta in sig på att träffa en lämplig man och gifta sig. Det är inte så lätt för Skeeter. Hon är lång, hon är inte vacker och hennes hår är ett skatbo. Och Skeeter vill bli journalist. Men helst vill hon flytta till New York och arbeta på ett bokförlag. Hon söker jobb på den lokala tidningen. Den enda uppgiften hon kan få där är att ta hand om en hushållsspalt, där frågor som läsare skickar in besvaras. Tyvärr kan Skeeter inte ett dugg om hushållsarbete. En svart kvinna har skött allt sådant sedan hon var liten. Så går det till i de vita familjerna, de som har råd, förstås. Men många har tillräckligt med pengar. Svarta hembiträden är billig arbetskraft.

Så vad ska Skeeter då göra? Hon kommer på att hon kan be en väninnas hembiträde om hjälp. Hon heter Abileen och är en av de viktigaste personerna i den här romanen tillsammans med Skeeter och Minny, en annan svart kvinna som arbetar åt vita familjer. Snart kommer Skeeter på att hon vill intervjua svarta hembiträden i Jackson och skriva en bok om dem.

Man kan säga att de tre kvinnorna är huvudpersoner och mot sig har de fördomar och ett samhälle som föraktar de svarta och som är organiserat enligt apartheid. Ett förskräckligt samhälle som utnyttjar den svarta befolkningen. Det stora motståndet mot bättre villkor grundas naturligtvis till stor del på att om allt ändrades skulle de vita vara tvungna att leva ett mindre bekvämt liv. Men det grundas också på att de är fostrade i det där systemet sedan de föddes. De kan inte se de svarta som fullständiga, riktiga människor som borde ha samma rättigheter som de.

Motståndet mot Abileen, Minny och Skeeter personifieras av Skeeters väninna Hilly. Hon är helt rabiat och driver en kampanj för att alla vita hushåll ska installera en särskild toalett till de svarta hembiträdena. De svarta har så många sjukdomar som de mestadels är immuna mot, men som skulle vara förödande för de vita, anser hon. Att resonemanget är helt ologiskt, att de själva och att deras barn tas om hand av de där svarta, sjukdomsbringande hembiträdena från spädbarnstiden och uppåt genom åren, att det är det normala, och att många barn har en mycket närmare kontakt med hembiträdet än med mamman – det hör inte dit. Som det verkar vara i alla förtryckande samhällen frodas hyckleriet.

Människoteckningen i romanen är lite chablonartad. Djupast blir porträtten av Abileen och Minny, kanske på grund av att allt omkring dem är så handfast. De arbetar ju hela tiden. Dessutom känns en del lite hollywoodfilmkonstruerat. Men författaren har skapat många slagkraftiga scener och Niceville är en spännande och underhållande bok som är lätt att ta till sig och det är ett stort plus. Romanen handlar om viktiga frågor och ger en nyttig historielektion eller påminnelse till läsaren. Även om Niceville är en roman så grundas den på förhållanden som har funnits och fastän jag egentligen vet hur det var i sydstaterna på den tiden blir jag chockerad. Javisst, så här var det för inte så länge sedan.

Niceville av Kathryn Stockett, Forum 2010. Översättning: Dorothee Sporrong.

Stoner av John Williams

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

William Stoner börjar som förstaårsstudent vid University of Missouri 1910. Han är då nitton år gammal och han är enda barn till ett par som har en liten lantgård. De måste arbeta hårt för att få sin försörjning och de är tystlåtna människor. Man pratar inte mycket i den familjen.

När Stoner så börjar som student ska han studera agronomi. Fadern har skrapat ihop pengar men för att klara sig under studierna måste Stoner bo hos släktingar och arbeta på deras gård. I kursplanen ingår också engelsk litteratur och Stoner blir så tagen att han ändrar sig och börjar studera litteratur istället. Han som kommer från fattiga förhållanden gör nu en klassresa. Hans liv blir mycket olikt föräldrarnas eftersom han blir universitetslärare. Men hans liv blir ett litet liv om man med det menar ett ganska vanligt liv utan stora ekonomiska eller akademiska framgångar. Stoner strävar på och han älskar litteraturen.

Det betyder inte att den här romanen är tråkig. Tvärtom. Stoner har stora svårigheter. Han gifter sig med fel kvinna, en mycket svår kvinna som jag.misstänker har varit med om något traumatiserande som barn. På universitetet förekommer intriger och allt detta påverkar Stoners liv. Romanen är sakligt och lugnt skriven. Vi får veta vad som händer och vad Stoner gör och inte gör. Men det är så bra skrivet. Det som berättas är så väl utvalt. Man känner igen sig här och där fast man inte har upplevt detsamma. Romanen är bitvis alldeles hjärtskärande, och samtidigt lugn och eftertänksam. Den innehåller skarpa iakttagelser av mänskligt liv, av det sociala spelet och om strävan efter makt. Men den är samtidigt mjuk. Svårigheterna finns där, så som de finns för oss alla, mer eller mindre. Stoners svårigheter blir mer omfattande än vad man kan önska, och hans liv blev inte som han hade tänkt. Och det känns så välbekant. Det är så mycket under livet som vi inte har kontroll över. Läs gärna Stoner. En bra och berörande roman.

Stoner av John Williams, Natur & Kultur 2014. Översättning: Rosé-Marie Nielsen. Förord: Philip Teir.

Stoner kom på originalspråket 1965.

Om författaren John Edward Williams kan du läsa här. Två av hans romaner finns översatta till svenska, Stoner och Butcher´s Crossing.

En hund begraven – novell av Ross Macdonald

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Mitt första försök att läsa hårdkokt slog inte väl ut. Jag har alltså läst Ross Macdonalds novell En hund begraven som finns i svensk översättning i antologin Hårdkokta herrar som Jan Broberg har satt samman.

Fay Hooper ringde mig tidigt på morgonen dagen efter det att hennes hund hade försvunnit. I vanliga fall var hennes röst som violiner i en wienervals men just nu var violinerna ostämda. Hon lät som om hon hade gråtit.
”Otto är borta.” Otto var hennes ettåriga schäfer. ”Han hoppade över stängslet i går eftermiddag och sprang sin väg. Eller också blev han stulen.”

Så börjar novellen och det är gott och väl. Det väcker intresse och man vill gärna veta vad som har hänt och hoppas att hunden inte har råkat ut för något hemskt. Man kan heller inte från början ana vad som händer på slutet. Men hur är berättelsen utförd? Den består av en massa händelser staplade på varandra. För mig blir det platt och dött och slutar med jaha, det gick snabbt det här och jag bryr mig inte det minsta om det.

Är det sådan hårdkokt litteratur är? Det kan jag väl aldrig tro. Det är så många som håller den högt. Kanske var Ross Macdonald ingen bra novellförfattare, men mycket bättre när han skrev romaner? Det här liknar mest ett skelett som skulle behöva fyllas ut till en längre berättelse.

Är det en parodi? Jag förstår inte varför den här novellen är utvald till antologin. Detta är den enda novellen i boken av just Ross Macdonald. Är det bara så att jag inte begriper det här? Inte har fattat själva poängen? Jag måste nog undersöka den hårdkokta genren lite närmare.

En hund begraven av Ross Macdonald- novell ur antologin Hårdkokta herrar, Spektra 1975. Redaktör: Jan Broberg. Översättning: Mårten Edlund.