En hund begraven – novell av Ross Macdonald

Mitt första försök att läsa hårdkokt slog inte väl ut. Jag har alltså läst Ross Macdonalds novell En hund begraven som finns i svensk översättning i antologin Hårdkokta herrar som Jan Broberg har satt samman.

Fay Hooper ringde mig tidigt på morgonen dagen efter det att hennes hund hade försvunnit. I vanliga fall var hennes röst som violiner i en wienervals men just nu var violinerna ostämda. Hon lät som om hon hade gråtit.
”Otto är borta.” Otto var hennes ettåriga schäfer. ”Han hoppade över stängslet i går eftermiddag och sprang sin väg. Eller också blev han stulen.”

Så börjar novellen och det är gott och väl. Det väcker intresse och man vill gärna veta vad som har hänt och hoppas att hunden inte har råkat ut för något hemskt. Man kan heller inte från början ana vad som händer på slutet. Men hur är berättelsen utförd? Den består av en massa händelser staplade på varandra. För mig blir det platt och dött och slutar med jaha, det gick snabbt det här och jag bryr mig inte det minsta om det.

Är det sådan hårdkokt litteratur är? Det kan jag väl aldrig tro. Det är så många som håller den högt. Kanske var Ross Macdonald ingen bra novellförfattare, men mycket bättre när han skrev romaner? Det här liknar mest ett skelett som skulle behöva fyllas ut till en längre berättelse.

Är det en parodi? Jag förstår inte varför den här novellen är utvald till antologin. Detta är den enda novellen i boken av just Ross Macdonald. Är det bara så att jag inte begriper det här? Inte har fattat själva poängen? Jag måste nog undersöka den hårdkokta genren lite närmare.

En hund begraven av Ross Macdonald- novell ur antologin Hårdkokta herrar, Spektra 1975. Redaktör: Jan Broberg. Översättning: Mårten Edlund.