Det här är en barndomsskildring och tiden är början av 1900-talet och platsen är Köpenhamn.
Lille Sören blir uppryckt mitt i natten och förd tillsammans med sin barnjungfru till sin farmor där han sedan får bo. Orsaken är att hans mamma har dött.
Sören är fem och ett halvt år gammal och han berättar sina minnen som femtioåring. Barndomsminnena är alltså filtrerade och ändrade genom en vuxens ögon men känns väldigt äkta.
Sörens farmor äger ett hyreshus och har det mycket bra ställt. Men hon är snål, sniken och misstänksam mot alla. Hon bor i en fin lägenhet i sitt eget hus. Dörren har många lås och att ta fram nycklar och låsa upp tar lång tid. Hon är så rädd för tjuvar och mördare.
Sören tycker inte om sin farmor. Det gör nog ingen. Men han har med sig sin barnjungfru Johanne och hon är hans trygghet i livet. Hon har ingen utbildning och stakar sig när hon ska läsa sagor för Sören men hon är en klok och varm människa och hon älskar Sören över allt annat.
Det händer mycket under den tid som Sören bor hos sin farmor. Han skäms förskräckligt när han bajsar på sig under begravningsmiddagen. Han ger en cigarr till en papegoja fast han vet att papegojan inte tål att äta upp den. Han är inte alltid snäll och stundvis en riktig egoist. Han är sin farmors ögonsten och hon kan göra vad som helst för honom. Han är med andra ord bortskämd.
Min farmors hus är en av alla oväntade bra böcker jag har läst det här året. (2018) Den är komplex, underhållande och allvarlig. Där finns klassskillnader och mänskliga konflikter och jag känner att jag är där, i Köpenhamn, där gasljuset brinner och man åker hästdroska, där fruarna skvallrar i huset och där pojkarna från gårdshuset blir tvugna att behandla lille Sören väl eftersom han är herremansbarn och hyresvärdens barnbarn.
Min farmors hus av Carl Erik Soya, Biblioteksförlaget 1961. Översättning: Siri Thorngren Ohlin.
Boken kom ut första gången på svenska 1945. Den finns även utgiven i en annan översättning år 1972.
Mösstanten 