Kvinnorna i samhällets övre skikt får inte bestämma vem de gifter sig med. De gifts bort mycket unga och ofta till äldre befälhavare, som männen i toppen kallas. Åtminstone en befälhavare har satt i system att gifta sig med mycket unga flickor och när han har tröttnat på dem insjuknar de och dör. Sedan gifter han sig med en ny liten jungfru som inte anar vilket öde hon går till mötes.
Samhället är uppdelat i en manlig och en kvinnlig sfär. Tanterna, en slags nunneliknande institution, styr i kvinnosfären, men enligt männens makt och regler.
Gilead är ett brutalt, omänskilgt samhälle smyckat med många vackra ord. Avrättningar sker ofta. Korruptionen frodas. Urbefolkning och svarta är inte värda någonting. Homosexualitet är naturligtvis förbjuden.
Ja vi känner igen allting från vår egen värld.
Men trots att det är så farligt finns en kamp mot makten. The Testaments/Gileads döttrar är inte skriven på samma sätt som Tjänarinnans berättelse. The Testaments/Gileads döttrar är en thriller med den genrens styrka och svaghet. Skildringen blir lite ytligare men berättelsen blir också en riktig bladvändare. Atwood etablerar skickligt regimens farlighet och ondska i början av boken, ett skakande exempel på hur en diktatur kan bryta ner en människa. Hon skildrar också osäkerheten, att ett styre som det i Gilead leder till maktkamp både i toppen och bland tanterna. Utrensningar har skett bland befälhavarna. Bland tanterna finns misstänksamhet och maktkamp. Den som faller råkar ut för ett hemskt öde. Därför vet vi både vilken tragisk och kort framtid Agnes kommer att få om hon blir bortgift med befälhavaren och vilken fara de unga hjältinnorna i boken utsätts för.
Dessutom är romanen en bra skildring av hur en ung flicka som är uppfostrad i Giliad kan känna sig och tänka. Hon får passa sig hela tiden, hon ska vara lydig och ödmjuk och om hon skulle visa för mycket av någon kroppsdel kan det få män att agera på ett oönskat sätt. Allt är kvinnornas och flickornas fel. Blir hon sexuellt trakasserad och berättar det får hon förmodligen stryk.
Det finns ställen i berättelsen där jag har tänkt: Nej, vänta nu. Det här tror jag inte på. Det är inte rimligt att X kan utföra detta. Och hur kan de ansvariga vuxna i motståndskampen ta detta på sitt samvete? På så sätt känns den som en vanlig thriller. Det brukar alltid vara något som går för lätt eller som jag hakar upp mig på av andra skäl. Men Gileads döttrar är så mycket bättre än det mesta. Även om jag hade väntat mig något annat kan jag tänka: Varför inte? Det finns ett värde i att historien är lättillgänglig. Det finns ett stort värde i att kvinnorna visar mod och förslagenhet och kämpar med kraft mot den diktatur som har förstört så många kvinnors liv. Starka kvinnliga motståndskämpar och unga kvinnliga hjältinnor behövs i litteraturen.
Boken rekommenderas.
The Testaments av Margaret Atwood, Nan A. Talese/Doubleday 2019
Om Tjänarinnans berättelse har jag skrivit här.
en stark hemsk bok…. bokcirkeln ska läsa Tjänarinnans berättelse.
GillaGilla
De är bra båda två, fast skrivna på olika sätt.
GillaGilla