Året som gick

Strax är det jul och sedan är det nyår och vips är vi inne i 2020 så jag tycker att det är på sin plats att summera det gångna året. Som ni har märkt har Mösstanten utvecklats mer och mer till en bokblogg så här kommer jag att skriva om 2019 års bokår, alltså vad jag har läst. Jag läser ju både gammalt och nytt.

Bäst 2019: Jag är ganska snål med fem stjärnor. Fyra böcker fick högsta betyg och de är Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg, Samlingsboken med tre böcker av Agota Kristof (Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen) En fördämning mot Stilla havet av Marguerite Duras samt diktsamlingen Nära ögat av Wislawa Zcymborska.

Nu när jag inte jobbar längre och har mer tid att läsa kan jag också ta itu med en del böcker som inte blev lästa tidigare. Jag är glad att jag har läst Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg, Sommarboken av Tove Jansson, Den afrikanska farmen av Karen Blixen och Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood.

Jag har också stiftat bekantskap med en del författare som jag inte har läst tidigare såsom Ellen Mattson och Lina Wolff och Lyra Koli. Ja, Agota Kristof hade jag heller aldrig läst tidigare men henne har jag redan nämnt.

Men har hon inte läst några böcker av manliga författare? kanske ni undrar. Jodå, visst har jag det. Jag är till exempel glad över att jag läste New York-trilogin av Paul Auster och att jag har läst Turgenjevs Fäder och söner.

Nej, nu får det vara nog med uppräkning av böcker här, men det har varit ett bra läsår för mig. Som ni har märkt har jag också börjat läsa poesi och åtminstone en novell i månaden. Det ger i varje fall mig mycket och jag hoppas att även ni får något ut av det.

Sedan har jag bytt bloggplattform med allt vad det innebär av besvär och fördelar. Som ni väl också har märkt håller jag på med att föra över mina boktexter från min gamla blogg. Jag vill gärna ha dem samlade på ett ställe, så att om ni klickar på kategorin noveller ska få upp allt som jag har skrivit under den kategorin. Här finns också en sökfunktion och jag vill att om ni söker på en viss författare och jag har skrivit om någon eller några böcker av hen så ska ni få träff på alla dem här. Det kommer att ta lite tid att få alla texterna hit men jag är på god väg.

Hoppas att ert år har varit bra, både när det gäller läsning och annat. Livet går upp och det går ner och svårigheter av olika slag råkar vi alla ut för, men läsning ger mig så mycket, skingrar mina tankar, ger mig avkoppling, kunskap och upplevelser i fantasin. Det vill jag helst inte vara utan.

Aednan av Linnea Axelsson

Aednan är ett diktepos om samernas historia från början av 1900-talet till våra dagar. Det samiska området sträckte sig över fyra länder: Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Boken börjar med att en samefamilj driver sin renhjord till en ö i Nordnorge. Så har de gjort i generationer, till Norge på sommaren och tillbaka in i Sverige på vintern. Renarna känner till vägen dit och renägarna kan området. Gränsen är öppen. För dem finns ingen gräns.

Men så bestämmer de styrande att gränsen ska stängas. Familjen måste flytta till trakter som varken de eller renarna är vana vid.

På 1920-talet kommer forskare till Lappland. De mäter samernas huvuden, de fotograferar dem och indelar dem i typer. Skolflickor får klä av sig och fotograferas nakna. Staten startar stora dammbyggen. Flera gånger måste familjen flytta för att dammar ska byggas och älven ledas om.

Aednan handlar om att ett sätt att leva trasas sönder och om förtryck av en urbefolkning. Den är bitvis smärtsam att läsa.

Berättelsen börjar med stor rymd. Just att den är skriven som poesi gör att jag skapar den här stora rymden omkring de få orden. Det är stor rymd, vida marker, naturen bestämmer. Det är ingen lätt tillvaro, det är hårt arbete och många faror. Men det är så man har levt i många släktled.

Mot slutet av boken blir berättelsen alltmer fragmentarisk, inte att själva kapitlen blir kortare men det är stora hopp mellan olika människor och olika platser. På så sätt blir berättelsens form ett med berättelsen. Eposet är skrivet som poesi, men det är lättläst. Det består inte av dikter där man måste sätta sig ner och analysera efter ett par sidor. Det är enkelt och rakt, fast poetiskt. Mot slutet av texten, när den handlar om arbete hos Vattenfall, om gruvstrejk och om en samebys konflikt med Vattenfall om mark tänker jag på en del litteratur som jag läste på 1970-talet. Men då uppmärksammades sannerligen inte samernas situation som den borde. Jag kommer ihåg att jag läste Den femtonde hövdingen av Sven Rosendahl, men den handlar om förtrycket av samerna under 1600-talet. När det gällde vad som hände under 1970-talet minns jag bara att det handlade om arbetarklassen.

Aednan av Linnea Axelsson, Bonniers 2018.

Pojken som läste Jules Verne av Almudena Grandes

Pojken är nio år och heter Nino. Han bor i en by i Andalusien och han är son till en civilgardist. Familjen bor på förläggningen. Det är år 1947. Diktatorn Franco har segrat i Spanien men uppe i bergen, i närheten av Ninos hemby, finns partisaner som fortfarande strider mot Francoregimen.

I byn finns många som stöder partisanerna. Söner och även döttrar har givit sig upp i bergen för att ansluta sig till gerillan. Många kvinnor har sin man där uppe och hemma får hon slita för att skaffa mat och kläder till sina barn.

Då och då tas människor in i förläggningen för förhör. Väggarna är tunna och Nino och hans lillasyster hör hur fångarna torteras. För att klara av situationen låtsas han att det är en film han hör och det inbillar han också sin skrämda syster och kramar henne på kvällarna så att hon inte ska vara rädd.

Det är inte lätt att bo i byn. Man kan inte säga vad man tycker. Inget är vad det verkar vara. Många fångar skjuts i ryggen. De beordras att gå hem och så skjuts de under förevändning att de försökte fly.

Ninos pappa kan inte flytta från förläggningen och kommer inte att bli befordrad. Fast Nino läser och är duktig i skolan kommer inte familjens pengar att räcka till en utbildning. Nino hamnar i ett stort dilemma. Det är inte lätt att ha en pappa som han älskar, men som är civilgardist samtidigt som han börjar förstå mer och mer av situationen i landet. Så småningom hamnar Nino i svåra situationer som en pojke i hans ålder inte ska behöva bemästra.

Pojken som läste Jules Verne är en spännande roman. Den innehåller fina människoporträtt, kärlek, hopp, förtvivlan och den växande pojkens väg till att förstå stiuationen i landet och vad det innebär att bli man. Fast författaren helt klart tar ställning mot Francos diktatur känns den inte programmatisk. Den handlar om livet i den här byn och om levande människor med fel och brister.

Det är en uppsjö av namn och personer i boken och det kan vara lite svårt att hänga med i vem det är som omtalas men jag tycker att det gick bra att läsa den ändå.

Romanen är byggd på den historiska verkligheten och jag lärde mig en del om förhållandena i Spanien på den här tiden. Pojken som läste Jules Verne är en bra bok som jag kan rekommendera.

Pojken som läste Jules Verne av Almudena Grandes, Norstedts 2014. Översättning: Yvonne Blank.

Glascellen av Patricia Highsmith

Philp Carter är oskyldigt dömd till sex års fängelse. Vissterligen har han varit slarvig och undertecknat papper han har fått från sin chef utan att läsa igenom dem, men det är hans chef som har förskingrat pengar från företaget, inte Philip.

Fängelset där han avtjänar sitt straff är ett gammalt, överbefolkat fängelse. En farlig plats. Där finns en massa hårda regler som en nybliven fånge får lära sig i och med att han bryter mot dem. Man måste hålla takten när man går till arbetet eller till matsalen. Man får inte titta för mycket på de andra besökarna när man är i besöksrummet. På grund av en förseelse släpar fångvaktarna iväg Philip till en mörk cell och hänger upp honom i tummarna och där får han hänga i 48 timmar.

Naturligtvis blir hans tummar förstörda och han lider av ständig värk. Han blir forslad till fängelsets sjukavdelning där fångar som misshandlats av vakter eller av andra fångar tas om hand. Philip får morfinsprutor mot värken.Så börjar den här thrillern av Patricia Highsmith. Hon skriver sakligt och detaljrikt. Fängelseskildringen känns trovärdig. Fast boken är skriven i lugn takt är den spännande ända till slutet och läsaren vet inte hur det ska gå förrän de sista sidorna är lästa.

Philip älskar sin hustru och de har en son som är i fyraårsåldern när han börjar avtjäna sitt straff. Det ger ytterligare känsla i boken. Jag vill inte säga så mycket mer om intrigen. Det är ju en thriller som jag har läst. Om du vill ha ständig action ska du inte läsa den här boken, men om du vill läsa en psykologisk thriller i Patricia Highsmiths anda rekommenderar jag Glascellen.

Glascellen av Patricia Highsmith, Wahlström & Widstrand 1966. Översättning: Ann-Mari Edéus.

Nuckan av Malin Lindroth

Nuckan är en självbiografisk bok där Malin Lindroth berättar om sin ofrivilliga ensamhet. Hon har haft ett fyraårigt förhållande med en man i sin ungdom men efter det har hon levt ensam. Hon är nu drygt femtio år och ser tillbaka på sitt liv och funderar över varför det har blivit så här.

Boken är mycket personlig. Hon berättar om sina svårigheter i tonåren, om vänskapsförhållanden med män där hon har velat ha ett kärleksförållande men inte mannen. Kanske har de haft sex, men hon har velat mer med det än mannen.

Malin Lindroth tar upp begreppet nucka och vänder och vrider på det. Nuckan är längst nere i botten av det patriarkala samhället, en överbliven individ. Malin Lindroths nucka är ingen lycklig singel som vill leva utan man därför att det passar henne bäst. Nej hon lider av sin ensamhet och av att inte ha ett riktigt nära förhållande med en annan människa. Och samtidigt vill hon höja nuckans värde.

Nucka är ett nedsättande begrepp om en kvinna, ett skällsord. Henne vill en man inte ta i med tång. Hon är säkert grälsjuk och frigid och kan inte ge en man någon glädje. En ensamlevande man ses inte på samma sätt.

I historien finns många betydelsefulla nuckor. Lindroth tar Fredrika Bremer som exempel. Men alla dessa nuckor kanske inte är ofrivilligt utan partner? Fredrika Bremer fick en annan frihet än en gift kvinna. På hennes tid var en kvinna under sin fars förmyndarskap eller en manlig släktings. Gifte hon sig var mannen förmyndare. Men en ogift kvinna kunde ansöka om att bli myndig. Det gjorde Fredrika Bremer och fick därför själv bestämma över sitt eget liv och sin egendom.

Nuckan är en liten bok i omfång men den innehåller mycket att fundera på. Jag har inte tänkt på tidigare att nucka är ett begrepp ur patriarkalt perspektiv. En som faller utanför normen.

Den här boken kan jag rekommendera. Malin Lindroth skriver med ett vackert enkelt språk och boken ger känslor och tankar.

Nuckan av Malin Lindroth, Norstedts 2018.

Prästungen av Göran Tunström

Prästungen är en självbiografisk roman som handlar om Göran Tunströms uppväxt och ungdom. Han föddes 1937 och hans far var präst i Sunne.

Göran har en mycket fin gemenskap med sin pappa som är en öppen person och som tycker om att diskutera och prata om saker och som tar Göran på allvar.

Men när Göran är tolv år dör hans pappa hastigt och den förlusten präglar honom starkt i ungdomen. Vem ska han kunna prata med? Hans mor bär den tunga sorgen och ska se till att Göran och syskonen får en bra start i livet men ersätta fadern kan hon inte. Hans farbröder? Nej en sådan kontakt har han inte med dem. Just detta, att hitta någon att prata med på allvar är ett starkt tema i boken.

Prästungen innehåller underbara scener från barndomen, vackra och dråpliga. Göran Tunström har skrivit en berättelse med en blandning av humor och livsglädje och sorg. Där finns dråpliga scener, skarpa beskrivningar av olika människor, där finns barnets upptäckarglädje, tonåringens blyghet och vilja att hävda sig, vilsenhet och depression, en depression som delvis yttrar sig i ilska och avståndstagande från famliljen.

Han börjar skriva tidigt och det blir inte av att studera till något på allvar efter gymnasiet. Hans mamma är bekymrad. När han har tagit studenten i Uppsala reser han till Grekland. Han vill ut i den stora världen, bort från det lilla inskränkta Sunne och bort från famlijen. I Grekland lever han fattigt och delvis under stora umbäranden. Så småningom kommer han tillbaka till Sunne och där slutar boken. Ska Göran få hjälp och kunna må bättre?

Vi vet förstås att han blev en av våra betydande författare på 1900-talet

.Prästungen av Göran Tunström. Bonnier pocket 1985

Young Adolf av Beryl Bainbridge

Året är 1912 och den unge Adolf Hitler kommer till Liverpool för att besöka sin halvbror Alois. Denne hade skickat pengar till sin syster för att bekosta hennes resa – och så kommer Adolf istället. Han är fattig och uselt klädd. Dessutom är han lat och kan få utbrott och bli alldels konstig när saker går honom emot. Länge ligger han deprimerad på soffan. Eftersom han inga pengar har får hans bror försörja honom.

Så börjar en ganska rolig bok med myllrande händelser. Adolf blir så småningom tvungen att resa sig ur soffan och han blir indragen i en händelsekedja  där det mesta händer.

Här har han ingen kontroll över någonting och det är det som är spänningen i historien. Vi vet att han blev en mäktig diktator. Det vet inte människorna omkring honom i Liverpool. Bruna skjortors ursprung och varför Adolf Hitler kammade luggen ner över halva pannan får också sin förklaring, påhittad förstås.

Däremot stämmer både den unge Adolfs bakgrund och beteende som de beskrivs i boken. Fadern misshandlade sönerna när de växte upp. Adolf Hitler hade konstnärsambitioner men blev inte antagen till konstakademien i Wien. Han var också mycket fattig och levde närmast på gatan under några år. Han hade en bror som hette Alois. Men att brodern bodde i Liverpool och att Adolf var där 1912 ska vi inte tro på.

Romanen bygger på att det är just Adolf Hitler som kommer till Liverpool. Samma historia om vilken fattig yngling som helst hade inte blivit lika bra. Jag funderar över hur mycket den här berättelsen betyder. Jag tog den från bokbytardisken därför att den verkade rolig och intressant. Jag tycker mig också minnas att den var omtalad för länge sedan när den gavs ut. Läsningen gör att jag vet lite mer om Hitlers bakgrund och det får mig att fundera över vad som ledde till att han blev den han blev.

Berättelsen känns ganska lättviktig, intelligent skriven med glimten i ögat, men bakgrunden är yttest allvarlig.

Young Adolf av Beryl Bainbridge, Fontana 1979.

Hett i hyllan #35 – Air Frame

Michael Crichton (1942-2008) var en amerikansk thriller- och sciencefictionförfattare. Han var läkarutbildad och bra vetenskapligt påläst. Han var också film- och TV-producent och det är han som har skrivit Jurassic Park-böckerna. Men av Michael Crichton har jag inte läst ett enda dugg.

Airframe, eller med svensk titel Flight 545 från Hongkong handlar om ett plan som är på väg från Hongkong till Denver och en halvtimme från den Californiska kusten kommer ett nödrop från piloten. Romanen ska handla om undersökningen efter olyckan för att utröna vad den berodde på.

Den här boken har fått blandad kritik. Pappfigurer och alltför mycket teknik är kritiska synpunkter som jag har sett som hastigast. Kanske ska jag inte ta den här boken från hyllan om jag vill läsa en Michael Crichton? Vi har fler böcker av honom att välja på. Men kanske kan jag lika väl testa en av hans böcker som att läsa en deckare om andan faller på?

Air Frame av Michael Crichton, Century Books 1996.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

1793 av Niklas Natt och Dag

1793 är en deckare i historisk miljö, närmare bestämt Stockholm år 1793. Där frodas dryckenskapen och de fattiga är många. Krigsåren har tömt statskassan och folket far illa. Lurendrejeri och korruption är vanligt och de ärliga är få. Samtidigt fruktar de styrande att revolution ska utbryta precis som den har gjort i Frankrike.

En av de ärliga är Cecil Winge. Han har arbetat åt Stockholms poliskammare förr. Nu har ett kraftigt stympat lik hittats i Fatburen på Södermalm, i den igenslammade sjö där allt kåkstadens avskräde hamnar. Cecil Winge är sjuk i lungsot men han utreder brottet tillsammans med den storvuxne slagskämpen Mikael Cardell.

Det här är en bra deckare. Den är välskriven och mycket spännande. Miljöerna och det som händer är så bra skrivet att jag stundvis tror att det har hänt på riktigt. När jag har läst boken förstår jag mer av hur det var på slutet av 1700-talet, hur det kändes att vara en naiv yngling från landet som råkar ut för lurendrejare, hur det kändes för en ung flicka som dömdes till att sitta på spinnhuset, denna fruktansvärda institution. Boken blir nästan som en stridsskrift som för de fattigas talan.

Men det är alltså en deckare och det är spännande både att följa utredningen och att lära känna personerna i boken. Jag måste dock varna den som har svårt för groteskt våld. Det är beskrivet så att jag orkar läsa, men det ligger rätt nära min gräns. Dessutom känner jag mig inte tillfreds med den psykologiska beskrivningen av brottslingen. Han måste vara psykopat, annars låter han inte sådana bestialiska saker ske med någon som har förrått honom. Han kan väl inte känna riktig kärlek? Och kan han verkligen fatta det beslut som han gör i slutet av boken? Om han är psykopat.

Men kanske är det så att livet var så hårt år 1793 att man kan vara som han utan att vara psykopat? Många kom hem efter fruktansvärda upplevelser i kriget. Med kriget kom också fläcktyfus som skördade massor med människoliv och liken fick staplas i högar i väntan på begravning. Det var en tillvaro med offentliga avrättningar, piskning av underlydande, tjuveri, prostitution i stor omfattning som ofta var av nödtvång för fattiga kvinnor och för vilket de kunde hamna på spinnhuset där de fick slavarbeta dagen lång och så dålig mat att de flesta inte kom ut därifrån med livet i behåll. I ett sådant samhälle kan kanske även människor som har förmåga att bry sig om någon annan än bara sig själv göra det som brottslingen gjorde?

1793 av Niklas Natt och Dag, Månpocket 2018.

Boken kom ursprungligen ut på Forum år 2017.

Kyparen och slinkan av Nina Berberova

Inte för att jag är särskilt förtjust i ordet slinka som har använts som skällsord i stor omfattning mot kvinnor. Men så heter faktiskt den här boken och den är värd att skrivas om.

Den innehåller tre berättelser, alla om ryska emigranter i Paris. Tiden är 1930-talet och i en av berättelserna åren under kriget och tiden därefter. Vi får möta olika karaktärer, En cynisk man som säljer livförsäkringar och som klarar sig bra ekonomisk. En kvinna som vill hitta en man som försörjer henne och som slutar i ett dåligt förhållande med en fattig kypare. Det är hon som är slinkan.

Den tredje novellen handlar om en kvinna som har en intensiv kärlekshistoria med en svenska man. När kriget bryter ut 1939 reser han tillbaka till Sverige. Det är den jag tycker bäst om i boken. Mycket fint skriven.

Människorna är bra beskrivna och också miljöerna. Berberova skriver med människokännedom och en viss del mer eller mindre svart humor. Boken är lättläst och ger en hel del att tänka på.

I den första historien, om mannen som säljer livförsäkringar, hamnar hans potentiella kunder alltid i resonemang om liv och död och vad som finns bortom döden. Försäkringsagenten är sannerligen ingen biktfader utan en cynisk man som vill sälja och tjäna pengar och som missbrukar kvinnor.

Historien om kyparen och kvinnan är en riktig melodram.

Och den sista novellen är skriven vackert, poetiskt och klart och sakligt om att bli bortglömd och hur kärleken mellan två personer kan ha så olika grund och att det man känner själv kanske inte alls finns lika starkt hos den andre.

Kyparen och slinkan av Nina Berberova, Bonniers 1992. Översättning: Hans Björkegren.