Månad: december 2019

Villette av Charlotte Brontë

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Lucy Snow har ingen släkt och inga vänner utom sin gudmor och hennes son. Hon måste arbeta för att försörja sig. Ensam ger hon sig iväg till London och bokar plats på ett skepp som ska gå till Belgien, modigt av en ensam kvinna på 1850-talet.

Lucy Snow har aldrig varit i London förut och aldrig utomlands. Hur saker och ting går till när man reser får hon lära sig efterhand. Så småningom kommer hon till staden Villette och där blir hon anställd på en flickpension.

Lucy Snow har stort behov av att vara ensam och tänka och läsa. Hon har svårt att uttrycka sig muntligt och spontant och att konversera i sällskapslivet. Hon kan inte tro på att hon kan få en nära kontakt med en man. Varför hon är ensam, varför hon inte har någon familj får vi aldrig veta. Och riktigt vad det är som gör att hon i delar av berättelsen mår så dåligt vet vi inte heller. I romanen finns en riktig kris när hon bryter ihop och får nervfeber.

Villette ger en fin beskrivning av Lucy Snow och den har fina gestaltningar av många karaktärer. Ett plus tycker jag är att den handlar om en arbetande kvinna, ja där finns ännu en, madame Beck som äger och förestår flickpensionen. Alla de viktigaste karaktärerna är beskrivna med djup och Brontë kunde verkligen måla upp dramatiska scener och göra fina miljöbeskrivningar.

För det finns dramatik och även vänskap och kärlek i den här berättelsen. Där finns ytlighet hos vissa människor, lärdom hos andra och värme och omtanke och snikenhet och egoism. Romanen är berättad långsamt och detaljrikt men är också spännande. Brontë använder sig dramatiskt av vädret och målar upp soliga idylliska dagar och på ett annat ställe i berättelsen ett fruktansvärt oväder, eller tunga mörka moln. Där finns en spökande nunna, eller finns hon i verkligheten? Där finns en despotisk manlig lärare som ställer till uppträden, och hemliga kärleksbrev till en elev på skolan. Vem skriver dem?

Fast Villete är berättad långsamt och detaljrikt finns det mycket under texten. Allt skrivs inte och romanen ger läsaren mycket att fundera på.

I vissa partier i berättelsen är Brontë lite för svulstig för min smak men på det hela taget är Villette en mycket fin klassiker och Lucy Snow stannar kvar i mitt sinne när jag har slutat läsa.

Villette av Charlotte Brontë, Penguin 2012.

Svensk översättning: Villette av Charlotte Brontë, Modernista 2015. Översättning: Anna-Karin Malmström Ehrling & Per Ove Ehrling

Villette kom ursprungligen ut 1853.

En god tid av Tore Renberg

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Författaren Tore Renberg har hittat på att en författare med samma namn har skrivit en roman om framtiden. Denne fiktive Tore Renberg föddes 1898 och dog 1947. Det här är alltså en roman inuti romanen.Den påhittade Tore Renberg skriver sin framtidsvision år 1925 och hans vision är präglad av den tiden. Alla familjer har ett eget flygplan. De stora städerna är byggda i flera plan uppåt i luften och hissar transporterar människorna upp och ner. Rulltrottoarer finns i städerna. Men huvudpersonen i den äldre Renbergs roman lyfter på hatten när han möter en bekant på 1990-talet och vi vet att på vårt 1990-tal går inte en massa herrar runt och lyfter på hatten. De har ju ingen.

Den påhittade Renbergs text tar upp nästan hela boken. Den riktige Renberg låtsas alltså att han har fått manuset av släktingar till den fiktive författaren och publicerat det. Han har bara tillfogat lite fakta på slutet.

På baksidan av boken står att huvudpersonen är Johannes Dreyer men det håller jag inte med om. Han är mycket riktigt huvudpersonen i den påhittade författarens roman men i boken som helhet är den påhittade författaren Renberg huvudperson. Han kommer fram genom sitt sätt att skriva, genom några utvikningar där han nämner händelser från sin barndom och genom de korta ”fakta” som finns om honom i slutet på boken.

Den fiktive Renbergs roman är skriven i en romantisk febril stil och språket är lite gammaldags, ett språk som gör det trovärdigt att texten skulle vara skriven på 1920-talet. Den framtid han skriver om är god. Allt är bättre. Nästan inga krig finns kvar. Nästan alla människor på jorden har det bra. Tiden i framtidsromanen sträcker sig in i 1990-talet och vi sitter här med facit i hand och vet hur det årtiondet var och vad som hände från 1920-talet fram till dit.

Hans romanfigurer bryr jag mig inte så mycket om. Det som är intressant med den här boken är att den är annorlunda mot allt jag har läst och spänningen mellan framtidsvisionen och hur det blev. Har den ett stort värde för mig? Det är roligt att ha läst den, att ha tagit del av den här konstruktionen. Kan jag rekommendera den? Till dem som fungerar som jag inför litteraturen, ja. Men annars inte.

En god tid : minnen från framtiden, Norstedts 2001. Översättning: Urban Andersson.

Yacoubians hus av Alaa al-Aswany

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Yacoubians hus byggdes på 1930-talet i klassisk europeisk stil. Det ligger mitt i centrala Kairo och en gång bodde ministrar och miljonärer där. Nu finns där alla sorters människor. På taket bor de fattigaste i små skjul.

Huset och dess innvånare ger på så sätt en bild av det moderna Egypten. Boken handlar om flera av husets hyresgäster, en del välbeställda och andra fattiga. Men alla hyresgästerna är mer eller mindre offer för korruptionen och diktaturen i landet. Man kan inte göra någonting utan att betala mutor. Alla, från den förmögne företagsägaren till den fattige unge mannen som vill utbilda sig till polis, måste betala mutor om de ska ha framgång. Och betalar de inte så mycket som den som har makten över dem vill ha kan de råka riktigt illa ut.

Kvinnorna är också utsatta för ett förnedrande tafsande och måste ofta ställa upp på sin arbetsgivares övergrepp om de ska få behålla jobbet.

I huset bor både människor som lever på västerländskt sätt och människor som lever traditionellt muslimskt. Många unga vill flytta till Europa eftersom de inte ser någon framtid i landet. När Egypten deltar i Kuwaitkriget på USA:s sida växer protesterna. Ett islamiskt levnadssätt enligt koranen och sharia ökar bland de fattiga studenterna. De protesterar och demonstrerar och de straffas mycket hårt. De kastas i fängelse och torteras och förnedras.

Vad blir resultatet? Terrorismen och religiös extremism växer.

Yacoubians hus är enkelt och rakt skriven och miljöerna fint beskrivna. Vi lär känna många människor som bor i huset och fast det inte finns en framträdande huvudperson att följa är boken spännande att läsa.

I romanen finns också kärlekshistorier. En av dem växer fram mellan en äldre man och en ung flicka. Jag är lite allergisk mot sådana historier men här köper jag den helt och fullt. Det känns helt naturligt att den unga kvinnan kan älska den äldre mannen som behandlar henne så fint och är så förstående och som kan ge henne trygghet när jag tänker på hur hennes situation annars skulle se ut.

Yacoubians hus av Alaa al-Aswany, Bonniers 2008. Översättning: Tetz Rooke.

Livet efter dig av Jojo Moyes

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Lou Clark är arbetslös och har svårt att få jobb. Så dyker ett erbjudande upp om att bli sällskapsdam åt en totalförlamad man, Will Traynor. Han har varit en mycket aktiv man och företagsledare. På fritiden har han rest överallt och dykt och klättrat och fotvandrat. Nu är han deprimerad över sitt begränsade liv.

Lou och Will är mycket olika. Will har pengar och säkerhet. Han är världsvan och vet hur det går till i de övre skikten i samhället. Lou kommer från en arbetarfamlij och har inte rest någonstans och hon har ingen utbildning. Däremot är hon levnadsglad och spontan.Man förstår från början att kärlek ska uppstå, om inte annat på grund av det som står på bokens pärmar. Det är på sätt och vis ett klassiskt upplägg: Den världsvane mannen som vet hur allt går till uppfostrar och danar den lilla obildade kvinnan till att bli en ny människa. Unket kan man tro, men jag tycker inte att det är så i den här berättelsen. Genom att mannen är så handikappad och behöver hjälp med allt finns ett omvänt styrkeförhållande. Lou är anställd och behöver jobbet. Will har pengarna och hon kan avskedas när som helst. Men när de är tillsammans och han ska äta måste hon mata honom.

Livet efter dig är lättläst och spännande. Den är skickligt skriven. Det är Lou som berättar historien utom i några korta avsnitt där andra människor kommer till tals och hon ses utifrån. Ett bra grepp. Den är romantisk och bör kanske räknas som underhållningslitteratur precis som de flesta deckarna. Men Jojo Moyes roman har allvar. Vi får veta mycket om ryggmärgsförlamades stora svårigheter, om alla sjukdomar och komplikationer de kan få och om deras smärta och hur svårt det är att leva så begränsat och om den bristande handikappanpassningen i samhället.

Dessutom finns en stor existensiell fråga i berättelsen. Will är deprimerad och vill avlsuta sitt lidande. Är assisterat självmord moraliskt riktigt?

Livet efter dig av Jojo Moyes, Printz Publishing 2013. Översättning: Emö Malmberg.

The Testaments av Margaret Atwood

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer
The Testaments (svensk titel: Gileads döttrar) är en uppföljare till The Handmaid’s Tale (svensk titel: Tjänarinnans berättelse). Tidsmässigt är handlingen i The Testaments förlagd ungefär femton år senare och den handlar om kampen mot förtrycket i Gilead som är en teokratisk diktatur där kvinnorna har fråntagits all makt. De kan inte ha bankkonton och de får inte lära sig att läsa. Endast några få av dem, tanterna, får läsa. Deras uppgift är att bevaka kvinnosfären och att utbilda och förbereda fruar i de högre skikten och att sköta den hårda daningen av tjänarinnorna vars enda uppgift är att föda barn åt de härskande männen.

Kvinnorna i samhällets övre skikt får inte bestämma vem de gifter sig med. De gifts bort mycket unga och ofta till äldre befälhavare, som männen i toppen kallas. Åtminstone en befälhavare har satt i system att gifta sig med mycket unga flickor och när han har tröttnat på dem insjuknar de och dör. Sedan gifter han sig med en ny liten jungfru som inte anar vilket öde hon går till mötes.
Samhället är uppdelat i en manlig och en kvinnlig sfär. Tanterna, en slags nunneliknande institution, styr i kvinnosfären, men enligt männens makt och regler.

Gilead är ett brutalt, omänskilgt samhälle smyckat med många vackra ord. Avrättningar sker ofta. Korruptionen frodas. Urbefolkning och svarta är inte värda någonting. Homosexualitet är naturligtvis förbjuden.

Ja vi känner igen allting från vår egen värld.

Men trots att det är så farligt finns en kamp mot makten. The Testaments/Gileads döttrar är inte skriven på samma sätt som Tjänarinnans berättelse. The Testaments/Gileads döttrar är en thriller med den genrens styrka och svaghet. Skildringen blir lite ytligare men berättelsen blir också en riktig bladvändare. Atwood etablerar skickligt regimens farlighet och ondska i början av boken, ett skakande exempel på hur en diktatur kan bryta ner en människa. Hon skildrar också osäkerheten, att ett styre som det i Gilead leder till maktkamp både i toppen och bland tanterna. Utrensningar har skett bland befälhavarna. Bland tanterna finns misstänksamhet och maktkamp. Den som faller råkar ut för ett hemskt öde. Därför vet vi både vilken tragisk och kort framtid Agnes kommer att få om hon blir bortgift med befälhavaren och vilken fara de unga hjältinnorna i boken utsätts för.

Dessutom är romanen en bra skildring av hur en ung flicka som är uppfostrad i Giliad kan känna sig och tänka. Hon får passa sig hela tiden, hon ska vara lydig och ödmjuk och om hon skulle visa för mycket av någon kroppsdel kan det få män att agera på ett oönskat sätt. Allt är kvinnornas och flickornas fel. Blir hon sexuellt trakasserad och berättar det får hon förmodligen stryk.

Det finns ställen i berättelsen där jag har tänkt: Nej, vänta nu. Det här tror jag inte på. Det är inte rimligt att X kan utföra detta. Och hur kan de ansvariga vuxna i motståndskampen ta detta på sitt samvete? På så sätt känns den som en vanlig thriller. Det brukar alltid vara något som går för lätt eller som jag hakar upp mig på av andra skäl. Men Gileads döttrar är så mycket bättre än det mesta. Även om jag hade väntat mig något annat kan jag tänka: Varför inte? Det finns ett värde i att historien är lättillgänglig. Det finns ett stort värde i att kvinnorna visar mod och förslagenhet och kämpar med kraft mot den diktatur som har förstört så många kvinnors liv. Starka kvinnliga motståndskämpar och unga kvinnliga hjältinnor behövs i litteraturen.

Boken rekommenderas.

The Testaments av Margaret Atwood, Nan A. Talese/Doubleday 2019
Om Tjänarinnans berättelse har jag skrivit här.

Vintersagor av Karen Blixen

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Den här boken innehåller elva berättelser av Karen Blixen. De är alla förlagda till gången tid och känns gammaldags. De har gjort ett lite blandat intryck på mig. Ibland har jag känt igen Karen Blixen som den stora berättare som jag har upplevt tidigare. Ibland har jag tyckt att det var lite tradigt.

De berättelser som gjorde störst intryck på mig är Alkmene och Sorgens åker.

I den sistnämnda tvingas en äldre sliten mor skära säden på en hel åker under en dag om hon ska rädda sin son från fängelse. Och här rör det sig inte om lie som redskap utan skära. Tiden är 1700-tal och platsen är ett gods på den danska landsbygden. Groteskt.

Men den av berättelserna som ändå  höjer sig högst över de andra är Alkmene. Hon är ett barn från Köpenhamn som uppfostras av ett prästpar på landet och de vet inte vem hennes far och mor är vilket kanske inte var så ovanligt på 1800-talet när det gällde utomäktenskapliga barn. I den berättelsen har vi en avgrund under texten. Karen Blixen berättar mästerligt precis så mycket som behövs.

Den berättelse som heter Från det gamla Danmark säger mig däremot inte mycket och jag förstår inte vad den har i boken att göra. Den är förlagd till Dansk medeltid. Kanske säger den en mer om man kan den danska tidiga historien?

På Wikipedia läser jag att novellerna i Vintersagor berör frihet och fångenskap i allegorisk form och att den ingår i Danmarks kulturkanon och ska vara det verk som Karen Blixen var mest nöjd med. Kanske är det något jag inte har fattat här? Kanske var jag för trött när jag läste vissa av berättelserna?

Det jag kan säga är att jag absolut rekommenderar Alkmene och Sorgens åker och att den enda av berättelserna som jag tycker är direkt dålig är Från det gamla Danmark. Där tänkte jag faktiskt lite på Thomas Manns Den helige syndaren, en ganska galen men ändå fantastisk historia, kanske för att trälen Granze lever ensam på stranden. Men Från det gamla Danmark framstår för mig som en skiss, något som inte är fullbordat.

Blixens Vintersagor kräver en del av läsaren. Där ingår mycket av tankar om människans plats på jorden och vad som är rätt och orätt. Den utkom under den tyska ockupationen av Danmark och kanske kan man läsa in mer i berättelserna än vad jag gjorde. Man får läsa eftertänksamt och inte vara alltför trött i huvudet. Avslutningsvis vill jag säga: läs den gärna. Den ger en del att tänka på och berättelserna innehåller mycket stämning och atmosfär.

Vintersagor av Karen Blixen, MånPocket 1986. Översättning: Sven Barthel och viveka Starfelt.

Boken kom ursprungligen ut 1942.

Regnspiran av Sara Lidman

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Ibland hittar jag böcker som är gamla och slitna på bokbytardisken, som den här av Sara Lidman, en av våra största författare på 1900-talet. Regnspiran är hennes tredje roman.

Handlingen är förlagd till en by i Västerbotten och huvudpersonen är Linda. Romanen börjar i slutet av 1800-talet och fortsätter ett par decennier in i 1900-talet.

Linda är dotter till Egron och Hanna Ståhl som har ett litet jordbruk. De var lite till åren komna när de äntligen fick ett barn, ett ovanligt barn. Linda är egensinnig och ser till att få som hon vill. Dessutom är hon synsk.

Byn och byborna är fint beskrivna med ett rikt poetiskt språk. Det är en underbar rytm i Sara Lidmans berättande. Regnspiran är en tragisk historia men där finns värme och en hel del humor. Något som jag tycker är bra är att mycket av kvinnornas arbete i byn beskrivs.

Sara Lidman använder vissa dialektord och uttryck, något som hon fortsatte med i sitt författarskap. Den här boken är lite yvigare skriven än hennes senare böcker i Jernbaneserien. De har ett något stramare språk vill jag minnas. Men jag känner igen Sara Lidman och språket är vackert och poetiskt och boken är mycket spännande att läsa. Sara Lidman var en stor berättare.

Jag uppfattar Linda som att hon inte kan bry sig om andra människor utan ser allting utifrån sig själv och sina behov. Hon vet vad som anses rätt och riktigt i byn men när hon inte följer den gängse moralen och det får ödesdigra konsekvenser för andra människor verkar det som om hon inte får dåligt samvete och egentligen tycker synd om människan hon har skadat utan far illa av att folket i byn ringaktar henne. Hon är en intressant romangestalt och jag är glad att jag tog hem den här boken. En upplevelse att läsa.

Regnspiran av Sara Lidman, Bonniers 1960.

Folkets skönhet av Merete Pryds Helle

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Marie växer upp på landet i en fattig familj. Hon har många syskon. Hennes far är takläggare . Han misshandlar sina söner för små förseelser de har gjort. Örfilar är vanliga. Alla kan få en örfil av alla om de väcker misshag. Här förekommer incest i flera generationer. Mamman är trött av alla barnafödslar.

När fadern ramlar ner från ett tak och hamnar på sjukhus en längre tid slipper familjen hans regerande. Men där finns den äldste brodern Kaj som på många sätt går i sin fars fotspår om än inte i yrkesvalet. Det blir också svårare att få mat på bordet.

Mycket elände alltså och vissa scener är inte behagliga att läsa, men det här är en bra bok och det är inte elände hela tiden. Maries kärlek till sina föräldrar kommer också fram, även kärleken till den förskräcklige fadern.

Vi får följa Marie från 1930-talet till in i 1960-talet, från Langeland till Köpenhamn, genom ockupationsåren under kriget till det moderna livet. Boken är spännande att läsa. Den är lättläst och enkelt skriven, rakt på, och det är en av bokens fördelar. Många läser den. Romanen innehåller också ett stycke arbetarhistoria, men framför allt kvinnohistoria. Kvinnornas utsatthet, deras beroende av männen och rädslan att bli gravid är framträdande i berättelsen. Även om en flicka har blivit våldtagen drar hon skam över familjen om den resulterar i ett barn. Den enda preventivmetoden man har är sköljningar av underlivet.

Kvinnornas arbete, att ställa mat på bordet, att sy, att hålla rent och att ta hand om barnen har också stor plats i den här boken och naturligtvis finns också en viss gemenskap och glädje. Även om Marie är stark präglad av sin uppväxt och har dåligt självförtroende så framstår hon ändå som seg och med en viss styrka. Hon manövrerar så gott hon kan för att klara sig i männens värld. Ibland genom att vara undfallande, ibland genom att ge sig på någon annan kvinna.

Det här är bra. Marie är en intressant gestalt. Jag tycker inte om henne helt och fullt men jag förstår varför hon är som hon är.

Folkets skönhet av Merete Pryds Helle, Bonniers 2018. Översättning Urban Andersson

Husdjuret av Camilla Grebe

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

En grupp poliser som utreder gamla olösta mordfall har kommit till den Sörmländska orten Ormberg. Där hittades en flicka död i ett stenröse år 2009. Nu är det 2017 och med i gruppen finns Malin som nyligen har tagit examen på polishögskolan. Hon är med därför att hon har vuxit upp i Ormberg och känner orten och människorna och trakten väl.

Ormberg är en liten ort där alla verksamheter har lagts ner och arbetslösheten är stor. Men där finns en flyktingförläggning. En våg flyktingar kom under Bosnienkriget och en andra våg flyktingar från kriget i Syrien finns där nu.

Polisen Malin känner att det är orättvist att flyktingarna får så mycket hjälp från samhället. Varför satser man inte på alla infödda Ormbergsbor som behöver hjälp? Och varför lägga en flyktingförläggning i Ormberg mitt i ingenstans där det varken finns skolor eller jobb?

Hon är inte ensam om att tänka så. Under tiden med Bosnienflyktingarna var det någon som tände eld utanför förläggningen.

Husdjuret är en riktigt spännande deckare som också har djup. Ormberg och människorna där är trovärdigt beskrivna. Historien berättas växelvis genom Malin och den femtonårige killen Jake. I vissa deckare har jag reagerat mot att författaren tjatar om poliserna privatliv, men här är allt en integrerad del av berättelsen.

Jake har sina problem. Han är mobbad och han tycker om att klä sig i kvinnokläder vilket är hans stora hemlighet. Hans liv vore helt förstört om det kom ut i Ormberg. Malin har strävat efter att komma bort från hålan Ormberg och nu är hon där igen och bor hos sin mamma under utredningen. Jag tycker att det är mycket bra att Malin har de här tankarna om flyktingar. De är vanliga, de finns överallt och problemet med hur samhällets resurser ska satsas är en fråga som rör oss alla.

I den här deckaren har alltså människornas privatliv betydelse för det som händer. Den är skickligt skriven och det allra sista slutet kommer som en överraskning. Och boken är som sagt spännande. En bladvändare.

Husdjuret av Camilla Grebe, MånPocket 2018.

Boken kom ursprungligen ut 2017 på Wahlström & Widstrand.

De dunkla butikernas gata av Patrick Modiano

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Nu är jag förvirrad. Vem är huvudpersonen i den här romanen? Vad har hänt. Varifrån kommer han? Vad utmynnade alltihop i?

De dunkla butikernas gata gör skäl för sitt namn och motsvarar sitt omslag. Den är dunkel, vag och förvirrande. Jag lägger ner boken och tänker: Vad var det här? Huvudpersonen heter kanske Pedro McEvoy. Egentligen alltså. Från början heter han Guy Roland men han har tappat minnet. En privatdetektiv har tagit hand om honom efter att han kommit in i hans kontor efter en mystisk olycka, utan minne. Sedan har Guy Roland arbetat åt privatdetektiven i många år. Men nu går detektiven i pension och flyttar till Nice och Guy Roland som stannar i Paris beslutar sig för att ta reda på vem han är.

Det är som sagt en famlande historia där det är svårt att veta vad som verkligen har hänt. Historien går tillbaka till 1940 när Paris blev ockuperat av nazisterna och många människor tvingades fly och både kriget och alla år sedan dess gör det svårt att hitta sanningen.Vad minns Guy Roland? Under hans efterforskningar dyker minnesfragment upp. Men är de verkliga?

Fast romanen på många sätt är overklig är den mycket sakligt skriven. Jag har aldrig sett så många gatunamn och adresser i en bok förut. Modiano är ju också känd för att skriva mycket noga exakt var i Paris hans romanpersoner befinner sig. Här blir det en stor kontrast mellan denna exakthet och berättelsens famlande och vaghet. Modiano har ett lugnt och sakligt skrivsätt och stundvis är historien mycket vacker. Det blir upp till läsaren att sätta ihop fragmenten och försöka hitta en mening i historien. Först när jag hade läst färdigt boken ställde jag mig helt frågande. Var det här något att ha? Men vid närmare eftertanke var det faktiskt det. En stämning och tankar om vad vi minns och inte minns dröjer sig kvar. En bok som man funderar över efteråt.

De dunkla butikernas gata av Patrick Modiano, Norstedts 2014. Översättning Anne-Marie Edéus.

Den första svenska upplagan kom 1980.