Lampa istället för elljusstake i köksfönstret i över en vecka nu, och jag gör ännu en paus i läsningen av Sonnevis Mozarts tredje hjärna. Den boken innehåller väldigt många dikter så det dröjer nog länge än innan jag är färdig med den.
Jag har aldrig förr läst Tua Forsström men nu när hon valdes in i Svenska akademien blev jag påmind om henne. Först lånade jag Efter att ha tillbringat en natt bland hästar som hon fick Nordiska rådets litteraturpris för, men så insåg jag att den var någon slags dialog med Tarkovskij och eftersom jag inte har sett en enda Tarkovskijfilm kändes det som om det skulle vara för mycket som gick mig förbi om jag läste den. Så jag lämnade tillbaks den och tog vad som fanns i hyllan och det var den här, September.
Hercule Poirot och Arthur Hastings träffades år 1916 på godset Styles när de var konvalecenter. Nu, många år efteråt, har Poirot kommit tillbaka till Styles som gammal man för att lösa en mordgåta. Han skriver till sin gamle vän Hastings och ber honom komma dit.
Styles är numera ett pensionat och bland gästerna finns en person som Poirot vet har mördat flera människor. Varje gång har någon annan blivit anklagad och dömd eller har fallet avskrivits.
Ridå är en klassisk pusseldeckare. Hastings är berättaren. Poirot avslöjar inte vem mördaren är eftersom Hastings inte skulle kunna hålla masken och mördaren skulle då få veta att hen är misstänkt. På Styles finns många motsättningar: en fru som hunsar sin man, en forskare som inte har kunnat resa iväg och utveckla sin forskning på grund av hustruns ”sjuklighet”, kärlek till en gift man med mera. Hastings dotter finns också på Styles och arbetar med forskaren som har hyrt in sig där. En opålitlig man charmar henne och den hederlige och lite naive Hastings blir mycket upprörd.
Agatha Christie beskriver skickligt de olika människornas förhållanden och jag som läsare börjar frukta att Hastings eller hans dotter skulle kunna bli anklagad för det mord som vi vet kommer att ske. Vi vet alltså inte vem mördaren är, inte hur mördaren har burit sig åt, vem som kommer att mördas och vilket samband det finns mellan de gamla mordfallen. Jag kunde inte räkna ut vem mördaren var före upplösningen.
Tycker man om pusseldeckare är Ridå värd att läsas. Den är kanske inte Agatha Christies bästa deckare men håller ändå en hög klass.
Ridå – Hercule Poirots sista fall av Agatha Christie, Bonniers 1977. Översättning: Sonja Bergvall.
Ja, nu har jag fått in dem här, alla texterna om böcker från Mösstantens arkiv. Men gamla inlägg om Hett i hyllan, Top fem och Tisdagstrion är inte med. Här finns bara de som jag har skrivit sedan jag bytte bloggplattform.
Inte heller alla andra inlägg om olika ämnen som jag har skrivit på min gamla blogg finns överförda här.
Men alla bokrecensionerna finns nu här. Så framöver kommer det alltså inte att välla in textinlägg på bloggen utan allt kommer att pågå i lagom takt. Det känns bra.
Den här boken ska vara så bra och jag är verkligen intresserad av att läsa den – och ändå har jag inte gjort det. Det är en självbiografi som ska handla mest om Leif GW Perssons förhållande till sin far och sin mor. Leif GW Persson är en intressant människa. Bokens undertitel är Berättelsen om min klassresa. Jag är intresserad både av författaren som person och klassresor har jag själv i släkten. Dessutom säger klassresor mycket om vårt samhälle.
Berättelsens jag befinner sig i en stor stad där allt ordnat liv har brutit samman. Många har redan givit sig av från staden. De som är kvar gör vad de kan för att överleva. Byteshandel och varubrist råder. Ibland drar ungdomsgäng genom staden. Då håller sig invånarna inne i husen.
Berättaren lever hemma och ger sig ut i staden ibland för att skaffa förnödenheter och få höra nyheter. Visst finns radionyheterna men där får man inte veta allt. De styrande lever fortfarande gott. De pratar och pratar men gör inget för att förbättra situationen. Vad berättaren lever av vet jag inte. Besparingar?
Det här är en dystopi, men det är något annat också. Berättaren är mestadels hemma och när hon (Jag tror att det är en hon.) sitter i vardagsrummet och solen lyser på väggen kommer hon plötsligt över på andra sidan. Där finns egentligen bara en korridor men vid de här tillfällena kommer hon till en annan värld, ett stort hus med många rum som ändrar karaktär från gång till gång. Hon ser en mor och en liten flicka och flickan blir illa behandlad.
En dag står plötsligt en man och en flicka i hennes vardagsrum. Han ber henne ta hand om flickan och rätt som det är har flickan ett djur som är ett mellanting mellan hund och katt. Han heter Hugo och honom kan man inte gå ut med i stan för då riskerar man att han blir uppäten.
En överlevandes minnen är en egendomlig bok som berättar om samhällets undergång och tankar om föräldrar och barn och barnets utveckling till kvinna och som samtidigt innehåller magi, att komma in i en annan värld. Fast den världen kan vara en gestaltning av berättarens inre. Kanske handlar romanen om att överleva sin barndom?
Fast den verkar spretig blir det här en mycket bra berättelse. Doris Lessing är en stor författare. Hon beskriver händelser och miljöer så att det känns. Hennes gestaltning av barngänget, en hop mycket unga, ja också små barn, som har levt nere i tunnelbanan och aldrig lärt sig annat än att den starkaste överlever, är oerhört drabbande. Berättelsen känns aktuell fast den publicerades 1974. Kanske känns slutet lite väl lättköpt, men En överlevandes minnen är värd att läsas.
En överlevandes minnen av Doris Lessing, Trevi 1975. Översättning: Sonja Bergvall.
Alltså, jag vet att jag är lite tjatig, men här har vi Alias Grace av Margaret Atwood igen. I höstas någon gång skrev jag att jag skulle läsa den, men det gjorde jag inte förra året. Nu har jag en rejäl ursäkt förstås. Jag prioriterade bort den till förmån för Tjänarinnans berättelse och The Testaments som kändes mer aktuella. Men nu får jag ta mig samman och läsa den i år.
Mårbackasviten av Selma Lagerlöf köpte jag på bokrean förra året. Och så har den stått på bokvagnen och väntat. Ända tills nu, för jag har faktiskt läst den i år så den hann inte bli hyllvärmare, tack och lov. Mårbackasviten, Selma Lagerlöfs självbiografiska texter, är ganska omfattande men lättläst upptäckte jag när jag satte igång.
Och på tal om självbiografi. 2010-talet var autofiktionens årtionde enligt kultursammanfattningarna. Många har läst Karl Ove Knausgårds självbiografiska svit Min kamp. Men jag har inte läst en enda av böckerna så alltså måste jag åtminstone läsa Min kamp I i år.
Tisdagstrion handlar om tre böcker men nu lägger jag till en fjärde här eftersom jag påstod förra året att jag skulle läsa den. Det är Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez, detta latinamerikanska mästerverk. Jag läste den inte därför att jag upptäckte att det ska komma en ny utgåva i år med översättning av Lina Wolff. Då var det bättre att vänta med den, tyckte jag.
Detta är min kvartett av böcker som jag inte läste förra året. Om du vill veta vad andra bokbloggare inte läste kan du titta in hos Ugglan & Boken.
När jag var liten fick jag boken Pollyanna. Jag läste den naturligtvis och den måste ha gjort stort intryck på mig för än idag tänker jag ibland på den föräldralösa Pollyanna som får bo hos sin stränga moster Polly. Mostern vill inte ta hand om flickan men känner det som sin plikt. Av sin far har Polyanna lärt sig att alltid försöka se positivt på det som händer. Genom Pollyannas förmåga att kunna göra det tinar mostern upp och i slutet av boken är mosterns och Pollyannas förhållande mycket bättre.
För mig har alltid sådana berättelser kännts väldigt välgörande. Det finns fler barnböcker som är uppbyggda på det temat. Den hemliga trädgården är en av dem. Där förändras huvudpersonen Mary till det bättre, men hon har också stor inneboende styrka och lyckas skapa förändring till det bättre i det stora dystra huset där hon tvingas bo efter att ha blivit föräldralös.
Pollyanna är oerhört positivt lagd från första början. Hon leker alltid-vara-glad-leken och försöker se det positiva i allting. Det kan nästan bli för mycket ibland.
Pollyannas far var pastor i den inre missionen och hade mycket liten lön. Till en jul hade hon önskat sig en docka men i välgörenhetspaketet som de fick fanns ingen docka utan ett par kryckor. Hur lätt är det inte för oss att känna barnets stora besvikelse?
Men vad hände då? Pollyannas far hade en mycket positiv livssyn. Genom hans påverkan och alltid-vara-glad-leken kom Pollyanna fram till att hon i själva verket borde vara glad. Hon var ju inte skadad eller sjuk och behövde därför inte använda kryckorna.Va?? Det är nästan så man kräks.
Som jag har skrivit i ett tidigare inlägg har jag läst att vi människor har en tendens att minnas det positiva bättre än det negativa. Det är nog bra. Men vi måste tillåta oss att sörja och att vara arga ibland. Det är viktigt att ta ett stort ansvar som individ men vi måste också inse att individen inte alltid har möjlighet att ändra sin situation, att större samhälleliga förändringar kan behövas.
Antagligen är det dubbelheten – att det är bra att se positivt på tillvaron, men att positivt tänkande kan gå till överdrift – som gör att jag inte kan glömma Pollyanna.
Pollyanna är skriven av Eleanor H. Porter och kom ursprungligen ut år 1913.
Min man och jag brukar ge varandra julklappar i lugn och ro för oss själva när själva julfirandet är över. Vi tycker att det är trevligast på det viset. Och tänk, jag fick precis det jag önskade mig!
Det är alltså hög tid att visa upp mina julklappsböcker. Monika Fagerholms Vem dödade Bambi och Sirpa Kähkönens Brudar i svart blev jag särskilt intresserad av eftersom de framträdde på bokmässan här i Linköping. Länk till inlägg om det här.
Olga Tokarczuk har jag läst ett par böcker av som jag har uppskattat mycket. Jag tycker att hon är en intressant, unik författare och jag vill gärna läsa också Jakobsböckerna, men om jag ska göra det måste jag äga den så jag inte känner mig stressad av bibliotekets låneperioder. Den är alltså en mycket välkommen julklapp. Det blir en mastig bit att sätta tänderna i så småningom.
Visst är det härligt att få böcker i julklapp. Hoppas nu att 2020 blir ett lika bra läsår som 2019.
Den här boken handlar både om ålar och Patrik Svenssons barndom och hans pappa. Jag tycker att den gränsar till skönlitteratur. En fint skriven bok.
Vi får veta det mesta om vad man nu vet om ålarna, detta djur som fortfarande är mystiskt. Fast man har forskat i hundratals år vet man inte allt. Patrik Svensson skriver om olika forskare som har ägnat sig åt ålen. En var Sigmund Freud som dissekerade ålar i Trieste för att hitta ett exemplar med manligt könsorgan, men han lyckades inte. En annan var dansken Johannes Schmidt som forskade i årtionden för att lösa gåtan om var ålarna leker. Och han lyckades. De europeiska Ålarna leker i Sargassohavet så de svenska ålarna gör en lång resa därifrån och hit och efter ganska många år samma resa tillbaka.
Patrik Svensson berättar också om kulturhistoria som är förknippad med ålen. Om ålfiskarna i Skåne, om glasålar som en delikatess i Baskien, ja mycket om vad ålen har betytt som människoföda. Han berättar också skrönor och olika föreställningar om ålen genom historien.
Ålen lever farligt. Mängder av ålar blir offer för hajar och andra rovdjur under den långa strapatsrika resan till och från Sargassohavet. Nu har ålen minskat kraftigt i antal och det beror nog på människan. Ett avsnitt i boken ägnas åt utdöda djur och åtgärder som vidtas för att rädda ålen. Boken har två teman, dels allt möjligt om ålen, dels den självbiografiska berättelsen. Patrik Svensson skriver om sin pappa som var asfaltläggare och som fiskade ål med sin son vid en å. Det är fina partier om en far och hans son, om Patrik Svenssons familj, hans rötter. De innehåller en stilla glädje men också sorg. Hans far dog tidigt i cancer. Även i de självbiografiska partierna finns känslan av att inte veta. Vi vet aldrig allt om en annan människa och när vi tänker tillbaka på våra kära som har gått bort minns vi och vet vi bara glimtar.
Ålevangeliets styrka är just att de här två temana finns. De berikar varandra och ger djup.
Boken rekommenderas.
Ålevangeliet – Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk av Patrik Svensson, Bonniers 2019
Undertiteln till Juldagar är 12 berättelser och 12 festmåltider för 12 dagar och det är just vad den här boken innehåller. Det finns berättelser som har härlig julstämning, berättelser med spöken, berättelser om mirakel och med magi. Jag föll för många av dem: Den hjärtskärande Snömamman, om Jerry som har en mamma som dricker, Silvergrodan som är en galen Dickensartad historia och Lyshjärtat om sorg över en kärlekspartner som har gått bort.
Men alla historierna är värda att läsas och recepten också, även om man inte är intresserad av recept och aldrig tänker använda dem praktiskt i köket. Matlagningsavsnitten är personligt skrivna med små berättelser från författarens liv. Till exepel kan vi läsa om Ruth Rendells röda surkål.
Att jag hittade den här boken beror på andra bokbloggare som har rekommenderat den. Tack för det! Det är en fin bok att läsa under julen eller i vintermörkret. En bok att bli glad och sentimental och lite sorgsen över.
Juldagar – 12 berättelser och 12 festmåltider för 12 dagar av Jeanette Winterson, Wahlström & Widstrand 2017. Översättning Lena Fries-Gedin och Jessica Gedin.
Mösstanten 