Månad: januari 2020

Björnkvinnan av Karolina Ramqvist

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Björnkvinnan ska ha hetat Marguerite de la Rocque de Robeval och var en fransk adelskvinna som levde på 1500-talet. Hon följde med på en expedition över havet till det som idag är Kanada. Där blev hon ilandsatt på en öde ö som straff, antagligen för att ha haft sexuellt umgänge med en man på samma skepp.

Man skulle kunna tänka sig att författaren har broderat ut den historien och att vi får leva med Björnkvinnan på ön genom årstider och mycket svåra strapatser. Men så är det inte här. Mest handlar romanen om en författare som skriver om Björnkvinnan, om hur det är att skriva och hur svårt det är att hitta klara fakta om Marguerite de la Rocque. Det är till exempel oklart om expeditionsledaren som fattade beslutet om att förvisa henne till den öde ön var hennes farbror, hennes kusin eller hennes bror. Författaren tvivlar också på att det går att skriva traditionella berättelser idag.

Författaren i Ramqvists roman famlar sig bakåt i historien. Fakta om kvinnor är inte lätt att hitta. Kvinnor var inte registrerade i Frankrike på 1500-talet. Romanen blir på så sätt en bild av hur lite som finns om kvinnors liv i historien. Den ger också en bild av hur rättslös en kvinna kunde vara, helt beroende av männen. Samtidigt får vi glimtar ur författarens eget liv med barn och man. Ramqvist skriver om sommardagar i en stuga på landet, om att dra barnvagn genom snömodd i Stockholm, om författarresor i USA, om hennes besök på platser i Frankrike som har anknytning till Marguerite de la Rocque eller andra som fanns i hennes närhet och om författarens dåliga samvete gentemot barnen. Försummar hon dem när hon tränger in i skrivandet?

Hela tiden svävar historien om Björnkvinnan i bakgrunden. I vissa partier kommer den fram i skarpa glimtar. Historien om Björnkvinnan blir stark och drabbande fast den nästan inte berättas. Kanske beror det på att den bara finns med glimtvis, kanske beror det också på kontrasten mot författarjagets moderna liv och författarjagets sårbarhet. Ramqvist ger oss efterhand de fakta som finns och författarens spekulationer om orsaken till att Marguerite de la Rocque förvisades till ön. Boken blir spännande läsning. På ett sätt handlar den om allt vi inte vet. Som läsare vet jag ju varken vem Marguerite de la Rocque var eller vem författaren i boken är.

Björnkvinnan av Karolina Ramqvist, Norstedts 2019.

Hemåt över isen av Gunilla Linn Persson

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Den här berättelsen handlar om Ellinor som bor på ön Hustrun i Roslagen tillsammans med sin gamle far Algot. Hon och fadern är de enda fastboende och Ellinor sköter allt, den elake Algot, vedhuggningen, det lilla jordbruket och taxibåtsrörelsen. Ellinor har anpassat sig efter fadern och kan inte säga nej. Hon har djuren och växterna, men inga människor i sitt liv.

Plötsligt en dag kommer Herrman till ön. Han och Ellinor kände varandra på 1970-talet som unga. Herrman försvann från ön som ung och nu är han plötsligt där igen. Vad hände egentligen. Varför reste han från ön?

Samtidigt finns ett annat tidsplan i berättelsen. År 1914 fanns många bofasta på ön. Sju ungdomar hade varit på dans och gav sig hemåt över isen till Hustrun. Men en hård storm blåste upp. Ungdomarnas öde kom att inverka på öns fortsatta historia. Det finns gammalt hat och sorg i den här romanen, men också kärlek.

Ellinor blir för mig en stark gestalt i berättelsen. Herrman däremot är mer diffus. Hemåt över isen är en roman som jag vill läsa till slutet för att se hur det går, men jag tycker att den har vissa brister. Där är lite för många hänsyftningar på poesi, enligt min åsikt. Genom dem visar författaren att Ellinor kunde ha haft ett annat liv, kunnat studera och utbilda sig. Författaren visar också att Herrman och Ellinor har gemensamma intressen. Men det blir lite tjatigt och krystat. Likaså tycker jag att det författaren skriver omkring händelserna på 1970-talet blir lite tunt och intetsägande. Jag vill väl ha en annan gestaltning, antar jag.

Styrkan i boken är beskrivningen av miljön och hur utvecklingen har lett till att de flesta på ön är sommargäster. Gestaltningen av Ellinor och av hennes dagliga göromål och att författaren framhäver kvinnornas stora arbete på skärgårdsöarna är också ett stort plus. Det finns dessutom humor i berättelsen.

Hemåt över isen av Gunilla Linn Persson, Wahlström & Widstrand 2012.

Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Den här romanen har ni kanske läst. Den kom ut redan 1985. Men jag har läst den först nu.Tjänarinnan som berättar kallas Offred. Hon har blivit fråntagen allt, till och med sitt namn. Offred bedyder att hon tillhör Fred. Hon är tjänarinna i hans hushåll och det innebär att hon som räknas som fruktsam ska bli befruktad och föda hans barn. Blir det inget barn ligger hon illa till. Om hon föder ett barn tar Freds hustru hand om det. Offred är enbart en behållare, en kropp som som ska föda barn i ett samhälle där allt för få människor är fruktsamma.

Tjänarinnans berättelse handlar om ett USA förvandlat till en teokratisk diktatur. En elit av män härskar både över kvinnorna och andra män. Det är en brutal regim som officiellt beskriver sitt styre med många vackra ord. Allt är noga reglerat. Sex utanför äktenskapet är förbjudet. Och precis som i vissa andra nu existerande diktaturer blomstrar hyckleriet. Visst kan de härskande männen roa sig och utnyttja prostituerade. Inofficiellt. Och precis som i många andra diktaturer har kvinnorna inga rättigheter, eller mycket få. Annan sexuell aktivitet än den mellan man och kvinna är förbjuden. Det verkar också vara ett kännetecken för totalitära regimer.

Genom minnen från Offreds liv före omvälvningen i samhället, minnen som liknar våra egna, ställer Atwood en mänskligare värld – med många problem, visst, men mänskligare – mot en diktatur där förtrycket har gått så långt att Offred och hennes medsystrar är reducerade till kroppar. Atwood beskriver också olika kvinnors lott i diktaturen. En del får vissa privilegier. Även kvinnor utövar förtryck precis som i diktaturer vi känner till från verkligheten. Atwood gestaltar också hur svårt det är att manövrera i ett sådant samhälle. Hur ska man klara sig? Vem vågar man lita på? Men romanen är inte helt utan hopp. Det finns de som vågar motarbeta regimen.

En annan roman som jag kommer att tänka på när jag läser Tjänarinnans berättelse är Imamens fall av Nawal El Saadawi.

Tjänarinnans berättelse är en mycket bra bok inte bara innehållsmässigt. Atwood är en mycket skicklig författare som både kan skapa poetiska bilder, spänning, och starka kontraster.

Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood, Norstedts 2017. Översättning: Maria Ekman.

Is av Ulla-Lena Lundberg

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Prästfamiljen Kummel kommer till Örarna i Ålands skärgård. Prästen Petter och hans fru Mona är unga och de har en liten dotter. Det är strax efter andra världskrigets slut och tillgången på förnödenheter är knapp.

Petter är en drömmare, charmig och har lätt att prata med människor. Han lyssnar och låter gamla traditioner vara kvar. Mona är realistisk och praktisk. Hon vet hur man bedriver jordbruk och får mycket arbete gjort. Hon sköter hushållet och de två korna perfekt, men hon har svårt att ta hjälp. Vi får följa prästfamiljen och invånare på Örarna under några år. Årstiderna växlar. Stormen rasar. Sommaren blommar. Isarna lägger sig. Prästfamiljen blir mycket omtyckt.

Ulla-Lena Lundberg har skapat många fina porträtt av människor. Prästen och hans fru, så olika men ändå älskar de varandra. Prästparets dotter och hennes lillasyster som föds så småningom. Det är inte så lätt att ha en mamma som har bråttom hela tiden och som har svårt att ha tålamod med barnen. Vi får möta den ryska barnmorskan som har flytt från Sovjetunionen, kvinnan som sköter handelsboden och som är mästare på att skaffa förnödenheter till Örarna, klockaren och många fler.

Handlingen framskrider långsamt och författaren skriver detaljerat om det som sker. Det är vackert och mänskligt och romanfigurerna blir människor av kött och blod. Det känns som om författaren står på befolkningens sida, som om hon nästan är ett med dem.

Is är en lugn och ljus roman, med mörk bakgrund. Livet på Örarna är hårt för fiskarbefolkningen. Naturen bestämmer mycket. Lugnet och ljuset är bedrägligt. Allt är sannerligen inte lycka hela tiden, men just genom det långsamma, noggranna och vackra berättandet skapar Ulla-Lena Lundberg ett slut som skär i kroppen när jag läser. Mycket skickligt. Att romanen också innehåller ett fint porträtt av en prästfru och visar hennes villkor är ett stort plus. Att vara prästfru på Örarna är ett arbete som är självständigt så tillvida att hon sköter sitt. Jordbruket är en viktig del i familjens försörjning. Prästen har inte tid med det. Gäster ska undfängnas med otaliga smörgåsar och koppar kaffe. Av prästfrun krävs hårt arbete och mycket planering. Men arbetet som prästfru är avhängigt av att prästen finns där. En sårbar position.

Is av Ulla-Lena Lundberg, Bonniers 2012.

Daghus, natthus av Olga Tokarczuk

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Den här boken är inte så lätt att skriva om. Det är ingen berättelse med handling från början till slut. Det är ingen novellsamling. Jag skulle säga att boken är ett collage över en trakt, det område i Polen där Olga Tokarczuk har bott i många år. Det är ett gränsområde i bergskedjan Sudeterna nära både Tjeckien och Tyskland.

När jag säger collage över en trakt menar jag inte bara geografiskt och inte bara nutid. Allt varvas om vartannat. Historier om människor i olika tider, naturen, helgon, historia, folkförflyttningar, skrönor och drömmar. Det blir ett slags både magiskt och vardagligt porträtt av trakten och dess människor, granskog, berg och svampar. Byar och städer. Allt utgår från ett jag i boken. Det är jaget som berättar. Jaget är en kvinna (räknar jag med) och kanske liknar det författaren själv. Men boken liknar inget som jag tidigare har läst. Jag kände fukten när jag läste, dofterna. Boken har en mycket påträngande atmosfär och människorna blir både genomskinliga och påtagliga.

Det här var också en bok som jag inte kunde hasta igenom. Jag fick läsa ett stycke, lägga ifrån mig boken, koka en kopp te och så återkomma igen.

Daghus, natthus är det första jag har läst av Olga Tokarczuk. Jag reserverade just den på biblioteket för att ha en chans att få den relativt snabbt. Jag vill läsa mer av henne.

Daghus, natthus av Olga Tokarczuk, Ariel 2005. Översättning: Jan Henrik Swahn.

Höst av Ali Smith

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Inspirerad av andra bokbloggare som deltar i Tisdagstrion har jag nu läst Höst av Ali Smith. Den handlar om konsthistorikern Elisabeth Demand och en gammal man, Daniel Gluck som är 101 år gammal och ligger på ett vårdhem där Elisabeth brukar besöka honom.

Den här romanen befinner sig i flera tider. Nuet är hösten 2016, efter Brexitomröstningen. Berättelsen handlar också om Elisabeths barndom då Daniel Gluck bodde granne med henne och hennes mamma. Gluck var gammal redan då och brukade ofta ta hand om Elisabeth när mamman inte kunde. Minnesbilder från när Daniel Gluck var yngre finns också i romanen. Och konst.

Höst är en mycket fantasifull berättelse, livlig, bildrik, humoristisk och allvarlig, allt i en böljande dans med tvära kast. Berättelsen är fragmentarisk. Det mesta får vi inte veta. Teman i boken är vänskap, fantasifullhet och tigandet om kvinnliga konstnärer i konsthistorien och också om tiden efter Brexitomröstningen med rasism och byråkrati.

Daniel Gluck har levt länge och har umgåtts med konstnärer. När Elisabeth är barn berättar han om konstverk för henne. Han beskriver hur de ser ut, fantasifullt, bildrikt och färgrikt.  Man kan tro att konstverken enbart finns i Daniel Glucks fantasi och att han har berättat om dem som sagor. Men senare i livet hittar Elisabeth popkonstnären Pauline Boty som är bortglömd av konsthistorikerna. Det är hon som har skapat bilderna som Daniel Gluck berättade om.

Det är svårt att riktigt beskriva den här boken. Ali Smiths stil är hisnande. Jag har läst en annan bok av henne, Flicka möter pojke. Både den och Höst är roliga att läsa och ger samtidigt allvar och mycket att tänka på.

Höst av Ali Smith, Atlas 2018. Översättning: Amanda Svensson.

Snö av Ellen Mattson

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Det är år 1718, några dagar vid juletid i en liten stad på västkusten. Karl den tolfte har blivit skjuten under fälttåget i Norge. Liktåget och alla soldaterna är på väg till den lilla staden. Jakob Törn, apotekare, har lämnat sitt hem eftersom hans hustru gick till angrepp mot honom med kniv när han berättade att kungen var död. Borgmästaren oroar sig för hur staden ska kunna härbärgera och föda alla de återvändande soldaterna. Det är isande kallt.

Snö handlar om krigets konsekvenser. Sverige hade varit i krig länge. Massor av män hade dött och lemlästats. Landet hade dessutom hemsökts av missväxt under åren. Först kommer den döde kungen och hans närmaste soldater. Hovet befinner sig på en gård i närheten. När balsameringen är färdig forslas kungen i sin kista vidare till Stockholm och med honom följer hovet och hans närmaste vakt. Efteråt får invånarna i staden ta hand om alla soldaterna som kommer stapplande från Norge. De har sommaruniformer. Många har frusit ihjäl på vägen.

Ellen Mattson berättar om krigets fasor och om hur folket får ta konsekvenserna. Fältskären amputerar händer och fingrar och ben och fötter på löpande band.  Stadens sjukhus är överfullt. Invånarna tar fram mat ur magasinen och tänder eldar för att värma soldaterna. Det är många vintermånader kvar. Kommer maten att räcka sedan?

Sverige är ingen demokrati. Envälde råder. Några har nya radikala idéer om hur landet borde styras men det är farligt att protestera. Kommer enväldet att försvinna med den döde kungen?

Ellen Mattson har sagt att för henne är relationerna mellan människorna det viktiga och hon gestaltar Jakob Törn, hans hustru och många andra så att de blir levande människor med problem, med hat och kärlek. Mitt i allt elände, all hårdhet och alla svårigheter finns omtanke och medkänsla. Hon har också skapat en miljö som jag befinner mig i som läsare. Kylan, vinden, färgerna, lukterna, ljuden. Detta gör att den här romanen blir en stark upplevelse.

Snö är en mycket bra bok som jag rekommenderar.Snö av Ellen Mattson, Bonniers 2001.

Den oförglömlige – berättelse av Mats Gellerfelt

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Den oförglömlige är Mats Gellerfelts berättelse om Labradoren Rasmus. Dottern Elin ville så gärna ha en hund. Gellerfelt hade tidigare erfarenheter av hundar, liksom hans fru, men de tvekade ändå. Föräldrarna visste vilket stort åtagande det innebar att bli hundägare, men så småningom lyckades dottern övertala dem och de bestämde sig för att köpa en valp.

I en hage låg Umbras valpar i en hög och sov. Vi tittade på dem en efter en, och föll omedelbart pladask för Rasmus. Det är den lugnaste av dem, sade Inger, medan Elin förklarade att hon ville ha en busig, men ändrade sig då hon höll honom i famnen. Han var en kraftig kille redan då och visade omedelbart en egenskap som utvecklades ännu mer under åren: han var en ”cool cat”, om uttrycket ursäktas, som höll sig till dem han kände väl och naturligtvis till familjen. Visserligen fick alla klappa honom, men några utbrott av entusiasm rörde det sig aldrig om. Han höll distansen.

Sedan berättar Mats Gellerfelt om livet med Rasmus, hur han fnyste åt sin sovplats i hallen och istället låg och bredde ut sig i sängen, hur de på sina promenader träffade andra hundägare, hur Gellerfelt var den som mest tog hand om Rasmus eftersom han arbetade hemma, om hur Rasmus blev skadad och om att han följde med Gellerfelt nästan överallt.

Språkkunnig var han också, tidigt talade jag franska med honom, och en gång frågade en man på Stallmästaregårdens uteservering om han bara talade franska. Nej, svarade jag, men som alla bildade människor är det det språk han helst talar.

I berättelsen finns både humor och allvar och Gellerfelt slutar med att citera en dikt av Lars Gustafsson – Elegi över en död labrador. Hundar lever ju inte så länge och i hundägares liv finns glädjen och kärleken mellan människan och hunden, men också stor sorg.

Den oförglömlige finns i antologin Tio hundar och en katt, Brombergs 2009.

Vad som helst är möjligt av Elizabeth Strout

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Vad som helst är möjligt handlar om människor i småstaden Amgash i Illinois. Boken är nästan som en novellsamling och jag tror att man med behållning kan läsa ett kapitel som novell om man vill.

I boken Mitt namn är Lucy Barton skriver Elizabeth Strout om Lucy Bartons uppväxt i samma stad. Den har jag skrivit om här.

Nu har lång tid gått och i Vad som helst är möjligt möter vi många människor som fanns i Lucy Bartons liv när hon bodde i Amgash. Där är Tommy Gupthill som var skolvaktmästare när Lucy Barton gick i skolan och Patty Nicely som tillhörde de söta flickorna Nicely och som kunde komma tillsammans med sin mamma till Lucy Bartons hem där hennes mor arbetade med sömnad. Nu arbetar Patty Nicely som studievägledare. I boken finns också Dottie, Lucy Bartons syssling, som nu äger en Bed & Breakfast-verksamhet.

I ett av kapitlen kommer Lucy Barton tillbaka till den lilla staden, hälsar på sin bror och träffar också sin syster. Lucy Barton bor i New York, är författare och har inte träffat sina syskon på många år.

Det här är bara några av människorna som porträtteras i den här boken. Alla har sina sorger och rädslor och barndomsminnen att bära på. Boken handlar om så många att jag får lite svårt att hålla reda på dem. Vem var det här? tänker jag flera gånger. Men det finns också en fördel med att skildra en småstad på det här sättet.

Vad som helst är möjligt är både fylligare och svagare än Mitt namn är Lucy Barton. I den senare fanns det starka partiet som handlade om Lucy Barton på sjukhuset och hennes mammas besök där, en fin skildring av en mor-dotterrelation. Minnen och fragment från barndomen kommer fram. Det mesta finns mellan raderna och mellan fragmenten. Jag hade väntat mig att få historien utfylld genom att läsa Vad som helst är möjligt. Det får jag på sätt och vis, men i den här boken berättar Elizabeth Strout på ett helt annat sätt. Ibland tycker jag att hon säger lite för mycket. Dock är Vad som helst är möjligt väl värd att läsas, men kanske borde jag ha läst boken på engelska så att jag hade fått författarens eget srpåk?

Ett tema i båda böckerna är övergrepp och hur de påverkar våra liv. Det är något som lurar under ytan i Mitt namn är Lucy Barton. När jag läser Vad som helst är möjligt får jag ytterligare misstankar om vad som har hänt Lucy som barn.

Vad som helst är möjligt av Elizabeth Strout, Forum 2018. Översättning Kristoffer Leandoer.