Den oförglömlige är Mats Gellerfelts berättelse om Labradoren Rasmus. Dottern Elin ville så gärna ha en hund. Gellerfelt hade tidigare erfarenheter av hundar, liksom hans fru, men de tvekade ändå. Föräldrarna visste vilket stort åtagande det innebar att bli hundägare, men så småningom lyckades dottern övertala dem och de bestämde sig för att köpa en valp.
I en hage låg Umbras valpar i en hög och sov. Vi tittade på dem en efter en, och föll omedelbart pladask för Rasmus. Det är den lugnaste av dem, sade Inger, medan Elin förklarade att hon ville ha en busig, men ändrade sig då hon höll honom i famnen. Han var en kraftig kille redan då och visade omedelbart en egenskap som utvecklades ännu mer under åren: han var en ”cool cat”, om uttrycket ursäktas, som höll sig till dem han kände väl och naturligtvis till familjen. Visserligen fick alla klappa honom, men några utbrott av entusiasm rörde det sig aldrig om. Han höll distansen.
Sedan berättar Mats Gellerfelt om livet med Rasmus, hur han fnyste åt sin sovplats i hallen och istället låg och bredde ut sig i sängen, hur de på sina promenader träffade andra hundägare, hur Gellerfelt var den som mest tog hand om Rasmus eftersom han arbetade hemma, om hur Rasmus blev skadad och om att han följde med Gellerfelt nästan överallt.
Språkkunnig var han också, tidigt talade jag franska med honom, och en gång frågade en man på Stallmästaregårdens uteservering om han bara talade franska. Nej, svarade jag, men som alla bildade människor är det det språk han helst talar.
I berättelsen finns både humor och allvar och Gellerfelt slutar med att citera en dikt av Lars Gustafsson – Elegi över en död labrador. Hundar lever ju inte så länge och i hundägares liv finns glädjen och kärleken mellan människan och hunden, men också stor sorg.
Den oförglömlige finns i antologin Tio hundar och en katt, Brombergs 2009.
Mösstanten 