
Romanen börjar när Monika är tretton år och den slutar när hon är över 50. I kapitlen gör författaren nerslag vid olika tidpunkter i Monikas liv och vi får ta del av Monikas kärlekar och arbetsliv och hur hon blir mor. Hennes förhållande till föräldrarna, hennes två systrar och mostern spelar stor roll i berättelsen.
Monika lever inte det liv som hennes föräldrar förväntar sig. Hon utbildar sig inte målmedvetet och skaffar sig ett yrke som hennes syster som är sjuksköterska och hennes andra syster som är jurist. Hon genomlever flera kärleksförhållanden och flyttar många gånger. De män som tar mest plats är Roar som är professor och mycket äldre än Monika och gift, Geir som är kock och som Monika får en dotter med och Trond Henrik som är författare.
Den här berättelsen innehåller så mycket både av vardagsliv, grisiga diskbänkar, drömmar, vänner, fester, släktkalas, mata höns, kärlekssorg och att leva med ett barn. Porträtten av de olika människorna känns trovärdiga. Romanen är skriven från en kvinnas synvinkel och de andra kvinnorna – systrarna, modern och mostern har stor betydelse.
I romanen finns humor och värme och desperation, många händelser och många människor. Samtidigt är den luftigt skriven så den ger utrymme till läsarens fantasi och tankar. Det finns mycket att känna igen sig i. Det känns trovärdigt, som om Monika verkligen finns och som om hon har upplevt allt i boken. Den är vardaglig och till synes skriven rakt upp och ner, men innehåller på något sätt poesi. Den är spännande att läsa och jag lämnar den med tankar om mitt eget liv. Boken rekommenderas.
Jag hade så mycket av Trude Marstein, Bonniers 2019. Översättning: Lotta Eklund.
låter som en fin utvecklingsroman
GillaGilla
Det är en fin roman.
GillaGilla
Den låter väldigt intressant. Slutar den åtminstone hoppfullt..? Annars tror jag knappt att jag orkar läsa den där jag står i livet just nu.
GillaGilla
Alltså jag minns inte riktigt hur den slutade, men jag lämnade den i alla fall inte med olustkänslor.
GillaGilla